Syfte: Att hitta de senaste behandlingsmodaliteterna som finns tillgängliga för behandling av keratoconus genom att genomföra en litteraturstudie. Metod: En enkel sökfråga för keratoconusbehandling gjordes i databasen av National Library of Medicine Website (pubmed.gov). Olika filter användes för att få resultat inom de senaste 5 åren. De var uppdelade enligt ämnet för varje artikel i tre kategorier: Icke-kirurgisk hantering, kirurgisk hantering och strategier för hantering och protokoll av keratoconus. Resultat: Totalt 459 artiklar erhölls. Av alla dessa valdes 18 ut för den nuvarande studie. Fyra artiklar var i den icke kirurgisk kategori, 12 artiklar i kirurgisk kategori, medan två var i kategorin om strategier för hantering och protokoll av keratoconus. Icke-kirurgiska modaliteter för behandling av mild till måttlig keratoconus har fortfarande stor inverkan, särskillt med tillkomsten av nya hybridlinser. Kirurgisk behandling av avancerade fall av keratoconus ger fortfarande bra resultat. Utvecklingen av hanteringsprotokollet och hanteringsstrategier har nått nya fronter baserade på de olika behandlingsalternativen som finns tillgänliga idag. Slutsats: En genomgripande förbättring kan ses vid behandling av keratoconus de senaste åren, tack vare nya tekniker och utveckling av gamla. Optiker tillsammans med ögonläkare har sin roll i att förbättra livskvaliteten hos keratoconus patienter.

SAMMANFATTNING Syfte. Studiens syfte var att undersöka dokumentationen av de vitalparametrar som ingår i MEWS samt saturation på kirurgiska vårdavdelningar för patienter som på grund av akut försämring överförts till intensivvårdsavdelning och därmed bidra till ett underlag för utvärdering av MEWS som bedömningsverktyg. Metod. För studien valdes kvantitativ tvärsnittsstudie som studiedesign. Journaler för patienter som förflyttats från en kirurgisk vårdavdelning till Centrala Intensivvårdsavdelningen (CIVA) på grund av akut försämrat tillstånd under våren 2011 granskades. Av 158 granskade journaler motsvarade 19 inklusionskriterierna och värderades genom utarbetad granskningsmall innehållande samtliga vitalparametrar som ingår i MEWS varefter beräkning av MEWS- poäng utfördes. Resultat. I snitt dokumenterades mätvärden från fyra av de sex parametrarna i journalerna vilket visar på att dokumentationen av de vitala parametrarna är ofullständig på de granskade kirurgiska vårdavdelningarna. De parametrar som dokumenterats i flest journaler var temperatur och blodtryck. Saturation dokumenterades i 16 journaler. Vidare visar studien att den vanligaste frekvensen av mätningar var en till två gånger per dygn. I 14 av de 19 granskade journalerna genererade de dokumenterade mätningarna MEWS- poäng fyra och över vilket enligt MEWS- mallen ska innebära att åtgärder vidtas. Slutsats. Dokumentationen av vitalparametrar på granskade vårdavdelningar bedömdes som otillräcklig både med avseende på antal dokumenterade parametrar samt dokumentationsfrekvens över dygnet

Bakgrund: Traditionellt har rapporteringen mellan vårdpersonalen inom slutenvården skett inne på vårdavdelningens sjuksköterske-expeditionen i frånvaro av patienten. Informationen som delges handlar om patienten men vanligen utan patientens medverkan. Överrapporteringsmetoderna som används idag har vissa brister gällande informationsöverföringen mellan skiftbytena och även i patienternas delaktighet. Att göra patienter mer delaktiga i överrapporteringen resulterar i att informationsbytet blir av bättre kvalité som i sin tur leder till bättre behandlingsresultat. Syfte: Syftet med studien är att beskriva hur patienten upplever sin delaktighet vid bedside-rapportering. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Tio patienter deltog i studien, sex män och fyra kvinnor. Åldern varierade mellan 34-81 år. Det fanns en spridning av utbildningsnivå, om de var ensamboende eller sammanboende, om de var akutinlagda eller om inläggningen var planerad. Patienterna hade alla olika diagnoser. Resultat: Patienterna i studien upplevde att det var viktigt att vara välinformerad. De ansåg också att det var en fördel att veta vad nästa arbetspass visste. Patienternas erfarenhet vid bedside-rapporteringen var också att de upplevde sig delaktiga under rapporteringen och de ansåg att de fick bra information under vårdtiden. Det var även viktigt för patienterna att de fick berätta om sina erfarenheter av vården. Patienterna ansåg dock att de saknade kunskapen att fatta beslut angående vården och valde därför att lämna över beslutsfattandet till sjukvårdspersonalen. Slutsats: Patienterna beskrev generellt att de fick en positiv upplevelse av bedside-rapportering. De upplevde att de var mer välinformerade och att de hade en möjlighet att delge personalen information, vilket var värdefullt för vården. Vidare bidrog bedside-rapporteringen till att patienten kände sig mer delaktig i sin egen vård.

<p> </p><p>Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors kunskaper och rutiner för positionering och mobilisering under operationer med en anestesitid över 3 timmar. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätundersökning, med en kvalitativ aspekt. Data insamlades genom en enkät som lämnades ut till samtliga anestesisjuksköterskor på ett länssjukhus och ett länsdelssjukhus i Mellansverige. Resultatet visade att ca hälften av respondenterna önskar sig mer kunskap om vikten av positionering för att kunna förebygga skador. Anestesisjuksköterskor som ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om positionering undersöker oftare patientens hudstatus inför en längre operation. Det anestesisjuksköterskorna uppgav att de utför under långa operationer för att förebygga postoperativa skador var: gymnastik/rörelser, massage, lägesändringar, lägeskontroll och övrigt tryckförebyggande. Fler respondenter med lång yrkeserfarenhet upplevde att det finns tid att undersöka en patientens hudstatus inför en längre operation. Länssjukhusets anestesisjuksköterskor byter oftare finger för saturationsmätaren och upplever ett bättre samarbete med övriga i operationsteamet. Slutsatsen är att det kan behövas ytterligare kunskap och omvårdnadsrutiner för att minska risken för postoperativa skador i samband med kirurgisk positionering.</p> / <p> </p><p>The aim of present study was to describe anaesthetic nurse's knowledge about and procedures used for positioning and mobilization during surgery where anesthesia prolonged for a longer period than 3 hours. Data were collected by a questionnaire, to all anaesthetic nurses at two different Swedish hospitals. The results showed that approximately half of the respondents would like to have more knowledge about positioning in order to prevent injuries. The anaesthetic nurses that more frequently examined the patient's skin condition before extended surgery, also showed more confidence in the subject of positioning. The results also showed that the anaesthetic nurses used physical exercises, massage, change of position and other preventative measures concerning pressure adjustments in order to avoid postoperative injuries. An additional part of the respondents with more professional experience had more time to examine a patient's skin condition prior to extended surgery. The anaesthetic nurses at one of the hospital changed the finger for the pulseoxymeter more frequently; they also experienced better teamwork within the operating team<strong>. </strong>The conclusion is that there might be a need for more knowledge about positioning to reduce the risk of postoperative injures due to skin or nerve pressure during extended surgery.</p>

Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors kunskaper och rutiner för positionering och mobilisering under operationer med en anestesitid över 3 timmar. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätundersökning, med en kvalitativ aspekt. Data insamlades genom en enkät som lämnades ut till samtliga anestesisjuksköterskor på ett länssjukhus och ett länsdelssjukhus i Mellansverige. Resultatet visade att ca hälften av respondenterna önskar sig mer kunskap om vikten av positionering för att kunna förebygga skador. Anestesisjuksköterskor som ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om positionering undersöker oftare patientens hudstatus inför en längre operation. Det anestesisjuksköterskorna uppgav att de utför under långa operationer för att förebygga postoperativa skador var: gymnastik/rörelser, massage, lägesändringar, lägeskontroll och övrigt tryckförebyggande. Fler respondenter med lång yrkeserfarenhet upplevde att det finns tid att undersöka en patientens hudstatus inför en längre operation. Länssjukhusets anestesisjuksköterskor byter oftare finger för saturationsmätaren och upplever ett bättre samarbete med övriga i operationsteamet. Slutsatsen är att det kan behövas ytterligare kunskap och omvårdnadsrutiner för att minska risken för postoperativa skador i samband med kirurgisk positionering. / The aim of present study was to describe anaesthetic nurse's knowledge about and procedures used for positioning and mobilization during surgery where anesthesia prolonged for a longer period than 3 hours. Data were collected by a questionnaire, to all anaesthetic nurses at two different Swedish hospitals. The results showed that approximately half of the respondents would like to have more knowledge about positioning in order to prevent injuries. The anaesthetic nurses that more frequently examined the patient's skin condition before extended surgery, also showed more confidence in the subject of positioning. The results also showed that the anaesthetic nurses used physical exercises, massage, change of position and other preventative measures concerning pressure adjustments in order to avoid postoperative injuries. An additional part of the respondents with more professional experience had more time to examine a patient's skin condition prior to extended surgery. The anaesthetic nurses at one of the hospital changed the finger for the pulseoxymeter more frequently; they also experienced better teamwork within the operating team. The conclusion is that there might be a need for more knowledge about positioning to reduce the risk of postoperative injures due to skin or nerve pressure during extended surgery.

SAMMANFATTNING Bakgrund: I lagstiftningen betonas att hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att informera och göra patienten delaktig. För att förbättra patientdelaktighet inom kirurgisk vård är det värdefullt med fördjupad kunskap om vad patienter anser vara betydelsefullt. Syfte: Att beskriva vad patienter anser vara betydelsefullt avseende delaktighet under vårdtiden och inför utskrivning på kirurgisk vårdavdelning. Metod: Studien har en deskriptiv kvalitativ design. Patienterna erbjöds att dagligen under sjukhusvistelsen skriva vad som var betydelsefullt för dem under vårdtiden och inför utskrivning på ett patientkort. Det som patienterna skrivit på patientkorten analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet omfattar fyra olika huvudkategorier: att få kunskap och vara delaktig i samtal,att känna sig väl omhändertagen, att känna sig betydelsefull samt att känna trygghet inför hemgång. Slutsats: Studien visar att patienter som vårdas på kirurgiska vårdavdelningar anser att kunskap och fortlöpande information om sjukdom, behandling och planering är betydelsefullt för patientdelaktighet, vilket stöds av resultat från tidigare studier. För att uppnå att patienten blir delaktig i sin vård är det av stor vikt att patientens behov efterfrågas dagligen, vilket enkelt kan uppnås genom användandet av patientkortet som använts i denna studie. Nyckelord: Patientdelaktighet, patientinformation, kommunikation, kirurgisk omvårdnad, kvalitativ innehållsanalys.

Bakgrund: Akut förvirringstillstånd innebär försämrad kognitiv förmåga och varierande grad av förvirring. Detta orsakar lidande för patienterna och bör därför förebyggas med professionell omvårdnad. God vårdkvalitet upprätthålls genom förbättringsarbeten grundade på aktuell evidensbaserad kunskap. Specialistsjuksköterskan inom kirurgisk vård har genom sin kompetens samt bästa tillgängliga kunskap potential att leda detta arbete. Denna litteraturgenomgång ger därför en sammanställning av evidensbaserad kunskap som möjliggör förbättringsarbeten samt ett professionellt omhändertagande av akut förvirrade patienter. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans bedömning och åtgärder hos patienter med akut förvirringstillstånd. Metod: Narrativ litteraturgenomgång med systematisk teknik. Litteratursökningar genomfördes i en databas samt med manuella sökningar. Bedömning av studierna utfördes och genom denna process valdes 22 kvantitativa interventionsstudier ut som därefter granskades i en resultatanalys. Resultat: Resultatet visade att teoretisk kunskap om akut förvirringstillstånd behövdes för ett professionellt patientomhändertagande. Kunskapen tillsammans med användning av effektiva bedömningsmetoder medförde att akut förvirrade patienter kunde identifieras. Därigenom kunde omvårdnadsåtgärder samt medicinsk behandling initieras tidigare. Planering av och kunskap om medicinska åtgärder var betydelsefullt eftersom åtgärderna både kunde medföra fördelaktiga och negativa effekter för patienternas mående och återhämtning. Slutsats: Enkla bedömningsmetoder och omvårdnadsåtgärder samt god medicinsk vård förebygger obehag för de akut förvirrade patienterna. I den patientnära vården har sjuksköterskan därför ansvar för att inneha kunskap om dessa metoder och åtgärder. Specialistsjuksköterskan inom kirurgisk vård kan leda processen med att utbilda sjuksköterskorna samt initiera tillämpning av dessa metoder i det praktiska vårdarbetet. Detta möjliggör förbättrad vårdkvalitet och minskat lidande för patienterna.

Postoperativa infektioner är ett utbrett problem inte bara i Sverige utan även runt om i världen och skapar lidande för patienten och stora kostnader för landets landsting och kommuner. Idag klassas postoperativa infektioner i Sverige som den tredje största gruppen av vårdrelaterade infektioner. Hälso- och sjukvårdspersonalens insatser är av stor vikt när vi idag har fått en ökad medvetenhet om att postoperativa sårinfektioner kan förebyggas och på så sätt uppnå kraven på en god vård. Syftet med denna studie var att identifiera vilka riskfaktorer som finns vid postoperativa sårinfektioner. Examensarbetet är en litteraturstudie och genom analysering och kvalitetsgranskning av 23 vetenskapliga artiklar framkom i resultatet fyra huvudområden och nio underområden. De fyra huvudområdena beskriver riskfaktorer vid pre- per- och postoperativ vård samt bristen på följsamhet till riktlinjer som riskfaktor. De nio underområdena som framkom var preoperativ dusch och lokal hudförberedelse, nutritionsstatus, personalens händer, hypotermi, operationstid, operationsmiljö, sårvårdsmetod, förband och följsamhet till riktlinjer. Ett resultat var att patienten med hjälp av information och instruktioner från vårdpersonalen i den preoperativa fasen kan bidra till att minimera risken för att utveckla postoperativ sårinfektion. Det är viktigt att vårdpersonalen följer de riktlinjer som finns för att minska risken för postoperativa sårinfektioner. För att följsamheten till riktlinjerna ska öka krävs att vårdpersonalen är medveten om vilka riskfaktorerna är och hur de kan påverka uppkomsten av postoperativa infektioner. Denna studie kan användas som ett hjälpmedel vid planering av hälso- och sjukvårdspersonalens arbetsrutiner och utformande av preoperativ, peroperativ och postoperativ vård i betydelsen av ett

Abstrakt Bakgrund: Patienter som vårdas i samband med operation lider ofta av någon grad av preoperativ oro. Att uppleva oro beskrivs vara ett obehagligt och känslomässigt tillstånd som avger en negativ ansträngning och stress på kroppen. Oron påverkar patienterna både psykiskt och fysiskt. Det finns ett värde för operationssjuksköterskan att få en fördjupad förståelse för patientens upplevelse av preoperativ oro. Operationssjuksköterskan har en utmaning i sitt möte med patienten att skapa en säker vårdmiljö både gällande den tekniska säkerheten och den icke-tekniska för att förebygga vårdskador samtidigt som patienten behöver vårdas med värdighet. Syfte: Beskriva patienters upplevelse av preoperativ oro i samband med en operation. Metod: Studien är utförd som en strukturerad litteraturstudie med kvalitativ ansats enligt Bettany-Saltikov och McSherry (2016). Resultat: Studien resulterade i två teman med två kategorier till respektive tema under sig. Temat begränsad tillgång till livet efter operation har kategorierna negativa händelser i samband med operation och det förändrade livet efter operationen under sig. Temat maktlöshet inför det främmande har kategorierna att inte kunna påverka och att vara patient i en okänd miljö under sig. Slutsats: Patienternas upplevelse av oro visar sig olika beroende på deras individuella specifika livssituation. Deras oro har ofta kopplingar till erfarenheter som livet erbjudit. Sambandet mellan oro och relationerna till vårdpersonal i den preoperativa perioden visar vilken betydelse bemötandet har i relation till patienternas upplevelse. Operationssjuksköterskan, och övrig vårdpersonal, kan påverka patientens möjlighet till trygghet och minskning av lidande genom ett personcentrerat förhållningssätt i sina möten.

Bakgrund: Hypotermi är ett allvarligt problem som kan drabba patienten under den intraoperativa fasen, och kan leda till en rad olika konsekvenser såsom ökad blödningsrisk, ökad infektionskänslighet och förlängd återhämtningstid. Det finns flera metoder för att förebygga intraoperativ hypotermi, men dessa metoder har varierande effekt. Det är därför viktigt att anestesisjuksköterskan har tillräcklig kunskap om hur olika uppvärmningsmetoder optimerar kroppstemperatur intraoperativt.Syfte: Syftet var att beskriva åtgärder för att förebygga intraoperativ hypotermi hos vuxna patienter i generell anestesi.Metod: Studien är genomförd som en systematisk litteraturstudie med sökning i databaserna CINAHL, PubMed och The web of Science.Resultat: Studiens resultat baseras på 14 vetenskapliga artiklar med kvantitativ metod. Resultatet delades i två olika kategorier: aktiva uppvärmningsmetoder och passiva uppvärmningsmetoder. Aktiva uppvärmningsmetoder delades vidare i flera underkategorier: forcerad aktiv varmluft, termiska textilier, termisk madrass och uppvärmda infusioner. Resultatet visar att aktiva uppvärmningsmetoder har bättre effekt mot intraoperativ hypotermi jämfört med passiva åtgärder.Slutsats: Uppvärmningsmetoder har varierande effekt mot intraoperativ hypotermi, men aktiva uppvärmningsmetoder var mest effektiva för att förebygga intraoperativ hypotermi. Anestesisjuksköterskan måste ha kunskap om eventuella problem som kan drabba patienten under operation och vidta rätta åtgärder för att skydda patienten när patienten inte kan förmedla sig.