I Sverige pågår en strukturell omställning från att vara ett fossilberoende samhälle till att bli fossilfritt. Detta gör att trycket på klimatneutrala bränslen från exempelvis skogen ökat. Skogsbränslen i form av grot är ett bränsle som görs av de avverkningsrester som uppstår vid konventionell avverkning. Det går bra att ta bort groten från hygget om det utförs en så kallad askåterföring. Det betyder att askan förs tillbaka till skogen efter att den bildats vid värmeverk. Askåterföring görs på landskapsnivå för att återbörda de näringsämnen som var bundna i groten blivit aska. Askan innehåller alla näringsämnen utom kväve, och hjälper också till att höja pH värdet tack vare de baskatjoner som trädet bundit under levnadscyclen. Blekinge är ett av de län som tar ut mycket grot men där askåterföring sker i låg omfattning. Studien syftar till att undersöka inställningen bland skogsägarna är en enkätundersökning som skickats ut till hundra av Blekinges största skogsägare. Skogsägarnas svar på enkäten behandlas helt anonymt. De som svarade på enkäten ägde skogsfastigheter mellan 175-900 hektar. Denna undersökning tittar på vilka faktorer som styr eller begränsar utförandet av askåterföring i Blekinge. Undersökningen visar på att många skogsägare känner att de har fått otillräcklig information gällande askåterföring. Studien visar även att miljöfaktorer är de motivationsfaktorer som skogsägarna tycker är viktigaste skälet till askåterföring. Som faktorer vilka begränsar askåterföringen anger många skogsägare att de känner att de saknar tillräcklig kunskap men även att de känner oro kring askans innehåll, dessutom anger flera att de är rädda för körskador i skogen.

Växter som kan nyttjas till vår fördel har utvecklats under en lång tid. Från bondestenåldern när kontrollen över skörden växer fram till att mer avancerade trädgårdar med kulturreliktväxter blomstrar upp i 1800-talets bondesamhälle. Syftet med arbetet är att jämföra kulturreliktväxter på torp och gårdslämningar i Hässleholms kommun. Även data från tidigare studier användes för att undersöka skillnaden mellan gårdar och torp samt undersöka om övergivnadsåret påverkar antalet kulturväxter som finns kvar. Övergivna gårdar hyste fler kulturväxter än övergivna torp och gårdarna hade fler träd och buskar än torpen. Torparen ville troligtvis ha växter med snabb avkastning och hade varken råd eller tid med prydnadsbuskar eller att plantera fruktträd som behöver flera år på sig att ge frukt. Övergivnadsåret påverkar inte artantalet och kanske att markanvändningen av platsen spelar en större roll än övergivnadsåret. Vi tycker att det gröna kulturarvet behövs lyftas fram tydligare då bevarandet av kulturväxter och deras historia är viktig.

Jordbruksomvandlingen i Sverige under 1700- och 1800-talen förde med sig stora förändringar. Skiftenas genomförande med hopslagning av ägostycken möjliggjorde nu att allt mer mark kunde läggas under plogen och vallodling introducerades i allt större skala i åkerns växtföljd. Något som medförde ängarnas minskade betydelse för produktion av vinterfoder till djuren. Studien grundar sig därmed i att kartlägga ängens betydelse för Skåne under perioden 1865-1920, i ett led att förstå de faktorer och processer som kan ha påverkat jordbruksomvandlingen och ängarnas försvinnande. Utifrån jordbruksstatistiken har andelen äng jämförts i förhållande till åkern vilket har givit ängens relativa andel och förändring för de skånska häraderna över perioden. Andelen äng har genom en komparativ metod därmed kunnat jämföras med förutsättningar från bygdeindelning och Skånes jordarter. Resultatet visar att andelen äng i förhållande till åkern under perioden förhåller sig på låga nivåer. Dock har Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge en betydligt större andel äng än övriga härader. Den låga andelen äng i förhållande till åker tyder på att nya odlingstekniska lösningar införts. Metoder som rimligen inte var lämpliga för Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge.

Sverige är fortfarande ett av världens mest våtmarksrika länder och har därför ett internationellt ansvar för bevarandearbetet. Däremot försvann huvuddelen av våtmarkerna i södra Sverige på grund av dikningar och sjösänkningar mellan 1800- och 1900-talen. Idag har en del våtmarker restaurerats och nyskapats, men det rör sig oftast om öppna vatten med strandzoner och arealmässigt långt mindre än det som trots allt finns kvar. De få kvarvarande kalkfuktängar har ett stort vetenskapligt och kulturellt värde. En rapport om Skånes rikkärr 2009 redogjorde för att 81 % av länets skyddade rikkärr är i behov av insatser i en eller annan form. Strax söder om Kristianstad sänktes Lyngsjön under början av 1800-talet och värdefulla rikkärr och kalkfuktängar bildades på den gamla sjöbottnen. Dessa marker är utnämnda Natura 2000-områden och kommer att bli skyddade som naturreservat. Floran är både art- och individrik och det är bland annat den rika förekomsten av orkidéer gör markerna skyddsvärda. För att bidra till kunskapsunderlaget för framtida skötsel- och bevarandeåtgärder studerades litteraturen och kärlväxterna undersöktes längs tre transekter. Resultatet visade att majoriteten av kärlväxterna som finns där är mer gynnade av bete än av slåtter. Många av arterna visade på en god hävd men det fanns inslag av bladvass Phragmites australis och andra konkurrensstarka växter som har möjlighet att ta över området på ett oönskat sätt. Målsättningen för markerna är att långsiktigt bevara och utveckla områdets naturvärden knutna till ett kulturpåverkat landskap. Här finns en lång tradition av odling och hävd med bete och slåtter. Betesupplägget behöver utvärderas för att ta hänsyn till floran och det finns behov av kompletterande skötsel när betesdjuren inte räcker till för att bevarandestatusen ska kunna upprätthållas.

Syftet med studien är att komplettera den forskning som gjorts inom landskapsvetenskap och kulturgeografi utifrån ett utmarksperspektiv. Studien ska bidra till förståelse för utmarkernas placering och förändring under de senaste 200 åren. Detta görs genom att jämföra två områden med olika naturgeografiska förutsättningar, ett på Linderödsåsen och ett på Kristianstadslätten, utifrån faktorerna jordarter, utmarkers storlek, markanvändning och djurhållning. Utmarkerna var de områden som byns bönder i huvudsak använde till bete. I denna studie kommer det som lantmätaren klassat som utmark, hagmark eller fäladsmark i kartornas protokoll att räknassom utmark. Kartmaterialet av utmarker och inägor sammanställdes till två områden som det gjordes olika analyser inom och för att utföra detta användes geografiska informationssystem. Studiens resultat diskuteras framförallt i samband med tre andra studier som tar upp frågor kring utmarker och bete. Studiens analyser visar att jordarterna har haft en viss inverkan på utmarkernas placering. Utmarkernas areal skiljer sig mellan områdena vilket kan bero på de förutsättningar som jordarterna skapat. Markanvändningen förändrades, efter den agrara revolutionen ökade åkermarken och trädvegetationen på betesmarkens bekostnad. Från 1900-talets mitt fram till idag har markanvändningen förändrats ytterligare men inte lika drastiskt. Djurhållningen skiljde sigmellan områdena. På Kristianstadsslätten hade de en högre djurtäthet än på Linderödsåsen.

Sedan Riksantikvarieämbetets rikstäckande fornminnesinventeringar under 1980 och 90-talen har kunskapsläget för en rad fornlämningstyper förändrats, särskilt tydligt är detta för agrara lämningar. I föreliggande uppsats har en kritisk granskning av FMIS utförts med hjälp av en detaljkartering av en del av ett sedan tidigare känt fornlämningsområde i Södra Rörums socken, Skåne. En för kulturmiljövården ny inventeringsmetod, linjetaxering, har testats på samma fornlämningsområde. Linjetaxering har inte använts i större utsträckning inom arkeologi och kulturgeografi men är vanligt förekommande inom t.ex. biologi. Vidare har fornlämningsområdet placerats i en landskapshistorisk kontext i samarbete med en pollenanalysstudie av en angränsande mosse. De fossila åkerformerna är tidigast upplagda under bronsålder. Resultatet visar att det troligtvis skett en ny- eller återuppodling under tidig medeltid som illustreras och diskuteras i ett senare avsnitt i arbetet. Huvudfrågeställningens resultat styrker att det finns en underskattning av antalet lämningar i FMIS. Dessa resultat stämmer väl överens med en liknande studie i Västra Götaland och t ex med inventeringarna i samband med vägbygget E4 vid Örkelljunga.

Fäbodar är en bosättning på den utmark som under sommarsäsongen nyttjas till bete för kreatur. I Sverige förekommer olika former av fäbodtyper som nyttjas olika, exempelvis används vissa endast till bete medan andra har både bete, slåtter och/eller åker. I Ångermanland förekommer två fäbodtyper. En slåtterlös fäbod i landskapets östra och centrala del och en fäbodtyp med slåtter som särskilt förekommer i landskapets västra delar. Orsaken till olika fäbodtyper beskrivs bero på olika jordbruksformer med antingen en inriktning mot åkerbruk eller mot boskapsskötsel. Studiens grundar sig i att utifrån historiska redogörelser och 1865 års jordbruksstatistik studera tio utvalda socknar för att se om det går att tyda olika inriktningar i jordbruket beroende på vilken fäbodtyp som dominerade i socknen. Utifrån statistiken har arealer av åker till stråsäd och skogbeklädd mark samt nötkreaturenheter sammanställts. Utifrån de historiska redogörelserna har studien sammanställt beskrivningar som berör de utvalda socknarna och beskriver boskapsskötsel och jordbruk. Resultaten visar en påtaglig skillnad i tillgången till skogsmark där betesmarkerna är. De socknar med den slåtterlösa fäboden hade lägre arealer skogsmark 1865 och i de historiska redogörelserna beskrivs en betesbrist. Socknarna med slåtter på fäbodarna hade tillgång till större arealer skogsmark 1865 och beskrivs ha vidsträckta betesmarker som gynnar boskapsskötseln. I de historiska skildringarna kan mönster tydas av områdena med slåtterlösa fäbodar hade större tillgång till åkermark än bygderna med slåtter på fäboden. Socknarna med den slåtterlösa fäboden visar en större inbördes variation i såväl kreatursbesättning som åker till stråsäd vilket visar att jordbruket skilde sig mellan socknarna.

Med ett allt varmare klimat har observationer av främst växter visat sig vara värdefulla för vilka effekter en klimatförändring kan få på ekosystemen. Observationer av tidpunkten för dessa företeelser är det som benämns fenologi och utgör enligt flera studier indikationer på att jordens klimat förändras. Målet med min undersökning är att se om klimatförändringar har påverkat lövsprickningen i södra Sverige. För att mer specifikt undersöka tidpunkten för lövsprickning har jag avgränsat mig till björk (Betula alba) och ek (Quercus robur) i fyra län i södra Sverige. För att undersöka eventuella fenologiska förändringar har jag använt/jämfört historiska data från 1873–1923 med nutida 2008–2016 och beräknat hur lövsprickningsdatumen och temperatur har förändrats. För att kunna undersöka sambandet mellan lövsprickning och temperatur har månadsmedeltemperaturen använts för jämförelse tre månader bakåt räknat från lövsprickningsdatum. Resultatet visade att både temperaturen och lövsprickningen har förändrats. I undersökningsområdet har medeltemperaturen i genomsnitt ökat med 2°C, medan lövsprickningen har tidigarelagts för björk och ek med 16,5 respektive 11,5 dagar i genomsnitt. Resultatet visar också att de fenologiska förändringarna är statistiskt signifikanta. Däremot är det mer osäkert att förändringarna beror på temperaturen, trots starka kopplingar mellan temperaturförändringarna och fenologiska förändringar. Det skulle kunna vara variationen i temperaturen, snarare än medeltemperaturen som är viktigast för lövsprickningen.

Sumpskogar är skog som har minst 30% krontäckning på våt mark. Sumpskogar är viktiga för den biologiska mångfalden och kan ha höga naturvärden då det ofta finns en kombination av hög ålder på träden och mycket död ved. Skogsområden med höga naturvärden kan bli klassade som nyckelbiotoper av Skogsstyrelsen. Efter stormen Gudrun genomfördes ett projekt kallad Projekt Stormanalys som visade på att nyckelbiotoper och andra skogiga biotoper med höga naturvärden inte blev lika hårt drabbade som produktionsskogen. Studiens syfte är att inventera sumpskogar klassade som nyckelbiotoper i Älmhults kommun för att kartlägga naturliga och mänskliga störningar. En fältinventering genomfördes där metoden var att jag gick i strövlinjer inne i nyckelbiotopen och i nära angränsning med en sökvidd på ca 20–30 meter där naturliga och mänskliga störningar noterades. Resultatet visar av 18 inventerade nyckelbiotoper utan skydd att alla lokaler hade någon form av störning. Naturliga störningar förekom i 16 av 18 lokaler, medan mänskliga störningar fanns i 6 stycken vilket innebär en tredje del av inventerade lokaler. I nära anslutning var vindfällen högst representerat med 15 lokaler. Det visar sig att storleken på störningarna är generellt liten och de naturliga störningarna kan få fortsatta positiva effekter för den biologiska mångfalden. Även nyckelbiotopernas betydelse och värde börjar få en bättre förståelse hos markägarna men det finns vissa undantag. En hel del jobb kvarstår i den frågan.

Relativt lite forskning har de senaste årtiondena bedrivits gällande svedjebruket, i synnerhet förekomsten och utbredningen av svedjeland inom enskilda byar. Arealen svedjad mark i förhållande till arealen åkermark i byn Algustorp, Röke socken, norra Skåne utgör grunden för denna studie. Gunhild Weimarck publicerade 1953 en avhandling där arealen svedjad mark jämförs med arealen åkermark i Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. För denna uppsats är jämförelser mellan de två byarna fundamental, det vill säga en komparativ studie där likheter och skillnader diskuteras utifrån olika parametrar. Uppsatsen ska dessutom ge ökad kännedom om svedjebrukets förekomst i fem närbelägna byar i anslutning till Algustorp, belysa svedjandets betydelse för agrarsamhället och framför allt redogöra för svedjelandens omfattning inom byn Algustorp. För att möjliggöra detta har källmaterial i form av frågelistsvar, jordeböcker och historiskt kartmaterial varit grundläggande för studien. Analyser av geografisk information i applikationen ArcMap har underlättat beräkningen av arealen svedjemark respektive åkermark i Algustorp. Resultatet visar att arealen svedjeland i Algustorp var mindre än byns åkerareal, till skillnad från Lönsboda, där svedjemarkens areal istället var större i förhållande till byns åkermark. Detta fenomen tycks bero på regionala skillnader, det vill säga olikartade markförhållanden i de olika byarna. Tillgången på odlingsbar mark framstår som mycket liten i Lönsboda. Därmed förekom större arealer svedjemark i Lönsboda till skillnad från Algustorp, där förutsättningarna för spannmålsodling till synes är mera gynnsamma. Det är med stor sannolikhet naturgivna förhållanden, främst jordartssammansättningen, som pådrivit ett större behov av att nyttja svedjebruk i Lönsboda.