No description available.

No description available.

No description available.

År 2013 infördes två lagbestämmelser som är tänkta att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för enskilda i resningsärenden. Den ena är 58 kap. 6a § RB, som innebär en lagstadgad skyldighet för åklagare att i resningsärenden i brottmål återuppta en förundersökning om det framkommer nya omständigheter eller nya bevis som sannolikt utgör grund för resning. Den andra är 21 kap. 3b § RB som stadgar att en offentlig försvarare kan förordnas när den tidigare tilltalade är i behov av en försvarare med hänsyn till att förundersökningen har återupptagits, att det finns möjlighet att besluta om att återuppta förundersökningen eller om det annars finns synnerliga skäl. Syftet med detta examensarbete är att utreda och utvärdera de två bestämmelserna för att ta reda på om de har fått en lämplig utformning och om syftena med bestämmelserna uppfylls. För att fastställa gällande rätt används den rättsdogmatiska metoden, och för att utreda hur bestämmelserna fungerar i praktiken genomförs en kvantitativ och en kvalitativ undersökning. Den kvantitativa undersökningen består framförallt i att granska statistik kring hur ofta förundersökningar återupptas i resningsärenden, medan den kvalitativ undersökningen består av intervjuer med tre brottmålsadvokater som samtliga har erfarenhet av att vara rättsligt biträde i resningsärenden. Undersökningarna visar att bestämmelserna inte har fått en lämplig utformning med hänsyn till att kraven för att få förundersökningen återupptagen och för att få ett rättsligt biträde är för höga. De höga kraven medför att en ond cirkel bildas som är oerhört svår att bryta; förundersökningen återupptas om den tidigare tilltalade förebringar nytt material som sannolikt utgör grund för resning, men för att få fram sådant material behöver den tidigare tilltalade ofta hjälp från ett rättsligt biträde och ett sådant förordnas vanligen inte förrän förundersökningen återupptagits eller det finns möjlighet att besluta om att återuppta den. Detta leder till att de tidigare tilltalades rättssäkerhet inte tillgodoses. För att öka rättssäkerheten föreslår jag följande förändringar; det bör införas ett tillägg till 58 kap. 6a § 1 st. RB, tillämpningsområdet för 21 kap. 3b § RB bör utökas och en fristående resningskommission liknande den som finns i Norge bör införas, eftersom en sådan resningskommission skulle lösa många av de problem som diskuteras i uppsatsen. / In 2013, two regulations were introduced which intended to increase the legal security and predictability for individuals in cases regarding relief for substantive defects. One of them is chapter 58 section 6a in the Swedish Code of Judicial Procedure, which entails a statutory obligation for a prosecutor to resume a preliminary investigation in criminal cases when new circumstances or new evidence arise that are likely to form the basis of relief for substantive defects. The other regulation is chapter 21 section 3b in the Swedish Code of Judicial Procedure, which entails that a public counsel may be appointed when the former defendant needs a legal counsel because the preliminary investigation has been resumed, there is an opportunity to decide whether to resume the preliminary investigation or if there otherwise exists exceptional reasons. The purpose of this thesis is to investigate and evaluate the two regulations to find out if they have been given a suitable formulation and whether the purposes of the regulations are fulfilled. In order to determine the applicable law, the traditional legal method is used and to investigate how the regulations work in practice, a quantitative and a qualitative study are performed. The quantitative study consists of examining statistics on how often preliminary investigations are resumed in relief cases, while the qualitative study consists of interviews with three criminal lawyers, whom have all been counsels in relief cases. The studies show that the regulationshave not been given a suitable formulationbecause the requirements for getting the preliminary investigation resumed and for getting a legal counsel are too high. The high requirements result in a vicious circle which is extremely difficult to break; in order to get the preliminary investigation resumed, the former defendant must bring forth new material that is likely to form the basis of relief, but in order to find such material, the former defendant often needs assistance from a legal counsel and a counsel is usually not appointed until the preliminary investigation has been resumed or until there is anopportunity to decide whether to resume the preliminary investigation.The legal security of the former defendants is therefore not met. In order to increase the legal security, I suggest the following changes;  a supplement to chapter 58 section 6a in the Swedish Code of Judicial Procedureshould be introduced, the scope of chapter 21 section 3b in the Swedish Code of Judicial Procedureshould be extended, and a commission of relief similar to the one in Norway should be introduced, for such a commission would solve many of the issues that are discussed in this thesis.

No description available.

No description available.

5 kap. 5 § SkL innebär ett avsteg från rättskraftsinstitutet och inbegriper två rättsliga principer som kolliderar. Principen om full kompensation för den skadelidande och principen om domens orubblighet, där framförallt skadevållaren ska kunna räkna med att när ersättningen är slutreglerad har den fullgjort sina förpliktelser. Naturligtvis blir paragrafen därför motsägelsefull och dess innehåll har fått utvecklas genom praxis. Tyngdpunkten i praxis har särskilt legat på vad som omfattas av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § SkL. Framförallt är det fem domar från högsta domstolen som förtydligar vad som anses vara väsentligt förändrade förhållanden. Sammanfattningsvis har det i dessa domar konstaterats att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt när en ekonomisk kumulativ differens om 10 % uppstått efter att skadeståndersättningen avgjorts slutligt. Ett område som dock inte närmare har studerats gällande omprövningsrätten i SkL är vilka förhållanden som kan tas upp till omprövning. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka delar av ett skadestånd som kan tas upp till omprövning enligt 5 kap. 5 § SkL. Uppsatsen avser därför att klargöra vilka omständigheter som omfattas av rättskraft och vad som initierar att rättskraften bör frångås inom skadeståndsrätten. Vidare kommer andra juridiska discipliners förhållanden till omprövningsrätten som rättslig företeelse att analyseras för att få ett helhetsperspektiv av vilka motiv som föranleder avsteg från rättskraftsinstitutet. För att uppnå syftet utreds förlajnde frågeställning: - Är hela skadeståndsfrågan öppen för omprövning i alla delar eller gäller den bara ändrade förhållanden?

No description available.

I denna uppsats tar jag mig an problemet med produktskadekrav i situationer där produktskadan har drabbat egendom som tillhör en näringsidkare, och där näringsidkaren inte står i avtalsförhållande till tillverkaren av produkten. I sådana situationer gäller inte produktansvarslagen, vilket medför att frågan måste lösas med hjälp av den praxis som växte fram innan den lagens ikraftträdande. Praxis i denna fråga är splittrad, men visar sammantaget att produktansvaret i dessa förhållanden är en form av utomobligatoriskt skadeståndsansvar som kan göras gällande utanför kontraktsförhållanden. Detta väcker frågan om den praxis som på senare tid bildats angående så kallade utomobligatoriska direktkrav påverkar möjligheten att få sådana produktskador ersatta av tillverkaren. Om det skulle vara fallet så innebär det stora materiella förändringar på produktansvarsområdet utanför produktansvarslagen. Det finns därmed ett behov av att utreda vilka följder utvecklingen beträffande utomobligatoriska direktkrav medför för att avgöra vilka möjligheter den skadelidande har att kräva en tillverkare som den skadelidande inte har ett avtal med på ersättning för en produktskada. Framställningen leder fram till slutsatsen att det i princip inte finns några hinder för att reglerna om utomobligatoriska direktkrav även får verkningar när ett utomobligatoriskt skadeståndskrav görs gällande på produktskaderättslig grund. Tillämpningen av reglerna medför emellertid i de flesta fall inte att skadeståndskravet hindras. I vissa speciella situationer medför dock regleringen för utomobligatoriska direktkrav att produktskadekrav hindras. / In this paper I examine the problem of liability for injury caused by faulty products in situations where the injury has been suffered by a commercial actor, and when this actor is not in a contractual relationship with the manufacturer ofthe product. In these situations, the Product Liability Act is not applicable, which means that the problem must be solved using the case law that was developed before that act came into force. Case law on the matter is fragmented but shows that product liability in Swedish law is a form of tort that can be called upon outside of contractual situations. This issue raises the question of whether the case law that has been forming during recent years concerning direct action for non-contractual torts has bearing on the field of product liability. If this were to be the case it would entail substantial material alterations to the part of the field of product liability that is not regulated by the aforementioned act. Evidently there is a need to examine how the evolution in the field of direct action may alter the possibility for an injured party to pursue a manufacturer with whom the injured party does not have a contract, for reparations for an injury caused by a faulty product. The following presentation arrives at the conclusion that current case law does not hinder an application of the rules of direct action for non-contractual torts when the injury is caused by a faulty product. An application of the rules concerning direct action does not however typically deny the injured party the possibility of pursuing the manufacturer. In certain situations, however, these rules will hinder a tort claim based on injury caused by a faulty product.

No description available.