The purpose of this study is to give an overview of how rules are broken in and at places connected to financial markets, such as the stock market. The approach is aimed at answering the following questions: Who are the investors and traders in the market, who are the market actors? How are financial market prices and quantities being changed in ways not allowed in the market, i.e., how are prices and quantities manipulated? What kind of harm is done to actors in the markets? How can market abuse, the breaking of market rules, be prevented? The findings for the first question divide the market actors into two groups, based on the amount of information they possess: Insiders, who have access to and can use information from inside of companies; and outsiders, who do not have insider information. The second question is answered in detail by describing how manipulation is happening at two places: at the markets, and outside, where four types of market manipulation techniques are used by those who manipulate the markets. The third question asked leads to looking upon harm as coming from a form of “theft.” If, for instance, actors lose wealth in the market because of manipulation, it can be argued that actors are harmed because of wealth is being “stolen”. Outsiders risk losing wealth and opportunity of future profits as a result of manipulation, and manipulation may even cause suffering for people who are not invested in the market. Manipulation is a problem in the developed markets and may be an even more pressing concern for emerging markets. When market actors lose trust because of market abuse and manipulations it may lead to decreased investments and trading. The last question dealing with how market abuse can be prevented aims to avoid harm falling upon individuals, businesses, institutional investors, and state investors. There seems to be a need to combine efforts, for market actors, investigators of fraud, and regulators, to use several harm-preventing measures, i.e., practical tools, to protect the investors, their market trust and assets, to safeguard a functional market. / Syftet med denna studie är att ge en översikt över hur regler bryts på och på platser kopplade till finansmarknader, exempelvis aktiemarknaden. Tillvägagångssättet syftar till att svara på följande frågor: Vilka är investerarna och handlarna på marknaden, vilka är marknadsaktörerna? Hur ändras marknadspriserna och -kvantiteterna på ett sätt som inte är tillåtet på marknaden, det vill säga hur manipuleras priser och kvantiteter? Vilken typ av skada åsamkas aktörerna på marknaderna? Hur kan marknadsmissbruk, brott mot marknadsregler, förhindras? Resultaten för den första frågan delar upp marknadsaktörerna i två grupper, baserat på den mängd information de har: insiders, som har tillgång till och kan använda information inifrån företag; och outsiders, vilka är de som inte har insiderinformation. Den andra frågan besvaras i detalj genom att beskriva hur manipulation sker på två platser: på marknaderna och utanför, där fyra typer av marknadsmanipulationstekniker används av dem som manipulerar marknaderna. Den tredje frågan som ställs leder till att se på skada som att den kommer från en form av ”stöld”. Om till exempel aktörer förlorar rikedomar på marknaden på grund av manipulation, kan det hävdas att aktörer skadas på grund av att rikedom "stjäls". Outsiders riskerar att förlora rikedom och möjligheter till framtida vinster till följd av manipulation och manipulation kan till och med leda till lidande för andra människor som inte har investerat i marknaden. Manipulation är ett problem på de utvecklade marknaderna och är möjligtvis ett ännu mer angeläget problem för tillväxtmarknaderna. När marknadsaktörer förlorar förtroende på grund av marknadsmissbruk och manipulationer kan det leda till minskade investeringar och handel. Den sista frågan om hur marknadsmissbruk kan förhindras syftar till att undvika att skada drabbar individer, företag, institutionella investerare och statliga investerare. Det verkar finnas ett behov av att kombinera ansträngningar för marknadsaktörer, bedrägeriutredare och tillsynsmyndigheter, för dem att använda flera skadeförebyggande åtgärder, det vill säga praktiska verktyg, för att skydda investerarna, deras marknadsförtroende och tillgångar, för att säkerställa en fungerande marknad.

No description available.

Insiderlagstiftning är ett lagstiftningsområde som de senaste decennierna kraftigt utvecklats i de flesta rättssystem. Insiderlagstiftning består oftast utav en komplex samling lagregler och inte sällan finns det i samlingen bestämmelser specifikt gällande för personer med insynsställning i börsnoterade bolag. I EU-rättslig och i svensk rätt har det genom åren figurerat flera olika varianter av insiderregleringar. Därmed har också de specifika bestämmelserna för insynspersoner varierat. Nuvarande bestämmelse för insynspersoner regleras i art. 19 p. 11 MAR, där det stadgas att dessa insynspersoner är förbjudna att utföra några transaktioner kopplat till det egna bolagets aktie under en period om 30 dagar före bolagets offentliggörande av en finansiell rapport. Regeln syftar till att försöka utjämna det informationsövertag insynspersoner har jämtemot andra investerare genom att förhindra insynspersoner från att utföra transaktioner under vissa tidsperioder, då icke-offentliggjord bolagsinformation kan ha ett stort monetärt värde. Det kan ifrågasättas om den nuvarande regleringen i art. 19 p. 11 MAR är utformad effektivt eller om den är i behov av förändring för att på bättre sätt uppfylla dess syfte.   Inom det amerikanska, federala rättssystemet används det parallellt flera alternativa bestämmelser för att försöka stävja samma sak som regeln i art. 19 p. 11 MAR syftar till att göra. I uppsatsen visas tre exempel på alternativa regleringar från den amerikanska rätten, som alla syftar till att minska insiderhandeln.   I uppsatsen påvisas att den nuvarande regleringen i art. 19 p. 11 MAR brister i dess utformning, då den nuvarande lydelsen kvarlämnar möjligheter för insynspersoner att undslippa bestämmelsen. För att minska risken för att insynspersoner utnyttjar bristerna i regleringen torde regleringens utformning förändras. För att vidare minska riskerna för att insiderhandel begås av personer i ledande ställningar torde också nämnda reglering kompletteras med ytterligare bestämmelser.

Visselblåsarbegreppet har blivit ett allt mer frekvent förekommande inslag inom den unionsrättsliga lagstiftningen, och vikten av att beskydda arbetstagare som bistår myndigheter med information som kan stoppa överträdelser har på senare år uppmärksammats och betonats världen över. I samband med en modernisering och uppdatering av den finansmarknadsrättsliga lagstiftningen, inte minst till följd av den tekniska utvecklingen inom området, valde EU:s lagstiftande organ att göra en markering mot fysiska och juridiska personer som ägnar sig åt överträdelser som kan vilseleda aktörerna på de finansiella marknaderna. Bland annat infördes, genom ett antal nya rättsakter, enhetliga sanktioner samt minimibestämmelser för kriminalisering av vissa ageranden. Vid framtagandet av lagstiftningen diskuterades även på EU-nivå huruvida ett potentiellt införande av ekonomiska incitament för visselblåsare som bidrar med värdefull information i fråga om marknadsmissbruk borde utgöra en del av det sociala skyddet för nämnda individer. Medlemsstaterna hade redan i samband med tidigare unionsöverskridande lagstiftning ålagts att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att visselblåsare erhåller skydd gentemot arbetsgivare avseende hämndaktioner, men här, tydligt inspirerade av den amerikanska lagstiftningen i motsvarande område, öppnade EU för första gången för att låta unionsmedlemmarna erbjuda monetära utbetalningar till visselblåsare. I förevarande uppsats presenteras den aktuella EU-lagstiftningen samt den inhemska lagstiftning som bestämmelserna genererat i Sverige. Nämnda inslag sätts i relation till den amerikanska visselblåsarlagstiftningen. En redogörelse för lagstiftningens mottagande och effekt – kombinerat med teoretiska såväl som statistiska studier avseende ekonomiska incitament kopplat till visselblåsning – används för att besvara frågan huruvida ett införande av nämnda incitament skulle kunna utgöra ett ändamålsenligt inslag inom den svenska lagstiftningen. Min argumentation, vilken presenteras i analysdelen, utmynnar i ståndpunkten att ekonomiska incitament mycket väl skulle kunna utgöra en funktionell beståndsdel av visselblåsarskyddet, men att lagstiftningens utformning och det praktiska utförandet skulle kunna optimeras jämfört med dess amerikanska motsvarighet. Vidare vill jag i analysavsnittet betona vikten av ett skifte i inställning och attityd inom europeisk rättskultur gentemot visselblåsare.

Vi lever i en tid präglad av drastiska klimatförändringar och ökade utsläpp av växthusgaser, där klimatångest har kommit att bli ett problem som tycks drabba såväl privatpersoner som företag. Allteftersom vår medvetenhet för samtidens klimathot ökar, har även hållbarhet fått en allt större betydelse för europeiska investerare. En tydlig konsekvens härav är den kraftiga ökningen av antalet hållbarhetsindex som identifierats på finansmarknaden. Hållbarhetsindex används ofta som komponent i passiva investeringsstrategier eller som verktyg för att mäta prestationen av olika värdepapper i en portfölj, och får på så vis funktionen av ett benchmark. Metoden för att utveckla såväl hållbara index som benchmarks kan emellertid variera, vilket ofta beror på att klimatrelaterad information kan vara extremt komplex att omvandla till finansiellt relaterbara värden. Svårigheterna härom har således minskat marknadens förtroende för sådana investeringsalternativ, trots den ökade benägenheten hos investerare att ta hänsyn till hållbarhet även i finansiella sammanhang. Bristande lagstiftning inom området föranledde Europeiska kommissionen att upprätta ett förslag om ändring av Benchmarkförordningen år 2018, som en del av sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt. Förordningen reglerar i dagsläget främst administratörer av benchmarks, vilka innehar det övergripande juridiska ansvaret för ett benchmark. Med förslaget införs nya kategorier för koldioxidsnåla och klimatpositiva benchmarks samt en reviderad transparensreglering som förpliktigar administratörer att offentliggöra hur de beaktar hållbarhet i sin metod och referensvärdesdeklaration. Även om förslaget välkomnats av flertalet aktörer, föreligger anledning att ifrågasätta huruvida marknaden kommer kunna förhålla sig till de ambitiösa ändringarna, samt om effekten av reglerna blir den som kommissionen eftersträvat. I uppsatsen identifieras och diskuteras de potentiella utmaningarna med förslagets ikraftträdande, vilka sedermera analyseras i förhållande till de åsyftade ändamålen med reglerna. Kritik riktas i uppsatsen främst mot förordningens bristande möjligheter att hålla andra aktörer ansvariga, eftersom uppfyllandet av de nya reglerna inte enbart är beroende av administratörernas eget agerande. Vidare konstateras att marknaden inledningsvis kommer att få stora svårigheter med insamling och verifiering av den klimatrelaterade information som är avgörande för användningen av miljövänliga benchmarks. Sett ur ett långsiktigt perspektiv tros emellertid ändringarna kunna skapa goda förutsättningar för en bättre inkludering av hållbarhet på finansmarknaden, utan kompromiss av ett konsument- eller investerarskydd.