I have for as long as I can remember been interested and fascinated by theatre performances and their ability to create meaning, significance and understanding towards their audience. This has later on turned into a growing interest and curiosity for the rehearsal process, as it is within the rehearsals the meaning-making aspects of a performance are both created and produced. Moreover has this curiosity generated to be a somewhat basis for this research.  Through a lens of dramaturgy is this study seeking to investigate how meaning, significance and narrative are created and established within a rehearsal process, namely the rehearsal process of Mellanförskapet at Unga Dramaten. Explore the in-between-ness of the rehearsal process in relation to the upcoming theatrical event and moreover focus on the dramaturgical strategies within the rehearsal. By engaging with autoethnographic methods for observing the rehearsals, is the aim of this study to investigate how meaning making practices within the theatre can be understood in the eye of an observer. Semi-structured interviews with the creative team have further on contributed to additional knowledge and valuable information about the rehearsal process in general. Moreover serves the concept of making meaning as a basis for the theoretical framework, discussed in relation to meaning making practices within the theatre, namely dramaturgy and performative actions. Since Mellanförskapet aims toward teenagers as its primary audience, are aspects of theatre for a younger audience [TYA] discussed in relation to dramaturgical strategies within the rehearsal process. Moreover are themes and topics raised within Mellanförskapet such as intercultural identity, racism and bullying discussed in regards to TYA as well as dramaturgical strategies within the rehearsal process.

Trots att musik främst är ämnat för örat verkar dagens liveframträdanden mer visuellt stimulerande än någonsin. Livekonserten har utvecklats till en show för publiken att se på likväl som lyssna till, vilket ställer höga krav på visuell framställning. För att undersöka vilken roll seendet spelar för uppfattning av livemusik fick en publik uppleva det omvända, en konsert bakom ögonbindel. Om det visuella tas bort; hur uppfattas liveframträdandet då?Den här studien använder kvalitativa intervjustudier med både artist och publik. Resultaten visar på hur ögonen tenderar att fungera som medium inte bara för att uppfatta musiken, utan också för att förstå sig själv och sin roll i den sociala institution som bildas under en konsert. När visuell uppfattning inte är möjlig tvingas deltagarna omförhandla hur de ser på sig själva som individer och som en del av ett kollektiv. / Although music is primarily intended for the ear, today's live performances seem more visually stimulating than ever. Live performance has evolved into a show for the audience to watch as well as listen to, increasing the demands on visual representation. To further todays understaning of the role vision plays in perception of live music, an audience got to experience the opposite; a live concert behind the blindfold. If visual perception is removed; what does the audience make of the performance? By conducting qualitative interviews with both performer and audience it is possible to distinguish tendencies that show how the eyes act as medium not only to perceive the live performance, but also to aid audience perception of self during the social activity that consitutes a live concert. When visual perception is not possible, the participants are forced to renegotiate how they see themselves as individuals and as part of a collective.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.