Idrott är en stor bidragande faktor till social hållbarhet i Sverige, bland annat genom att främja folkhälsa, aktivera unga som gamla samt skapa gemenskap och sysselsättning. Enbart fotbollen aktiverar över 850 000 människor årligen i Sverige. En av anledningarna som möjliggör den höga aktiviteten är att en stor del av fotbollen sker på konstgräs. Konstgräs gör det möjligt att spela året om och ökar tillgängligheten. Dock beräknas konstgräsplaner vara den näst största källan till utsläpp av mikroplaster i Sverige. Därför har denna uppsats undersökt vilka barriärer som utgör de största hindren för aktörer i Lunds kommun att minska spridningen av gummigranulat från sina verksamheter. Den använda metoden har varit kvalitativa intervjuer med aktörer inom kommunen och föreningslivet, och en analys av materialet har gjorts utifrån Stephen Trudgills (1990) barriärer för arbete med miljöfrågor. Teorin utgår från att sex barriärer som behöver överkommas för att gå från problem till lösning, dessa barriärer är; enighet, kunskap, teknik, ekonomi, socialt, politisk. Utifrån intervjuerna var samtliga intervjupersoner tydliga med att konstgräs är viktigt för deras verksamheter och de var eniga om att det finns en situation med granulatspridning men det fanns tveksamheter kring problemställningen och omfattningen av problemet som grundades i osäker kunskap samt att befintlig kunskap inte kommuniceras ut bra nog. De presenterade en stor mängd tekniska lösningar som finns att tillgå men alternativen måste utvärderas i fråga om ekologisk och social lämplighet. Samtliga intervjupersoner såg ekonomi som en avgörande barriär och det finns potential att nyttja ekonomiska incitament mer för att påverka verksamheterna. Frågan om ansvar för granulatspridningen bör specificeras samtidigt som intervjupersonerna tryckte på vikten av samarbete och de visade en öppenhet för att dela med sig av erfarenheter och kunskap. Det uttrycktes behov av tydliga riktlinjer från beslutsfattare som stöd i den operativa verksamheten gällande hanteringen av konstgräsplaner. Det behövs dessutom mer forskning, gällande mikroplaster i allmänhet och konstgräs i synnerhet. / Sports are a big contributing factor to social sustainability in Sweden. It promotes public health, activates the population and creates community. Soccer alone activates over 850 000 people each year in Sweden. One of the reasons for the high activity is that a big part of soccer is played on artificial turf fields. Artificial turf makes it possible to play all year round and increases the accessibility. Artificial turf is however, calculated to be the second largest source of micro plastic emissions in Sweden. This essay has therefore studied what barriers constitute the biggest obstacles for stakeholders in the municipality of Lund to limit the emissions of granulates from the artificial turfs. The used method was qualitative interviews with participants from the municipality and soccer teams, and an analysis of the material was made based on a theory of barriers for working with environmental issues by Stephen Trudgill (1990). The theory consists of six barriers needed to go from problem to solution and the barriers are; agreement, knowledge, technology, economy, social and political. Based on the interviews the interviewees were all in agreement about the importance of artificial turf for their businesses and they were all aware of a situation with emissions of granulates, but there was doubt about the problem and the extent of the problem, which was based on lack of knowledge and poorly communicated knowledge. They presented plenty of technological solutions but these alternatives must be evaluated considering their ecological and social appropriateness. All interviewees considered economy to be an important barrier and there is potential to further use economic incitements. The question of responsibility needs to be specified, but the interviewees also highlighted the need for cooperation and showed an openness towards sharing experiences and knowledge. There was expressed opinions about the need for more political directives to support operative decisions. In addition, more research is needed, regarding micro plastics in general and artificial turf in particular.

The effects of microplastics on zooplankton are an increasing environmental concern. Both primary microplastics that are produced as constituents of cosmetic products, as well as secondary microplastics that are formed by degradation of larger plastic debris, are ubiquitous in aquatic environments. Today, primary microplastics are being phased out and replaced by plant-derived bioplastics. Whether these new materials have similar effects as oil-based microplastics on animals is currently unknown. Here, we compare the effects of secondary microplastic exposure to Daphnia magna, using polylactic acid (PLA) as a representative for bioplastics and polystyrene (PS) for oil-based plastics. To increase the ecological relevance of our tests, we also provided treatments where the particles were coated with bovine serum albumin (BSA) as a means to simulate the coating of biofilms which readily form on particles under natural conditions. Furthermore, to be able to differentiate the effects of general particles from those specific to microplastics, kaolin clay was used as a control treatments, as well as one treatment containing only algae. The objectives were to test the influence of particles on feeding rates, reproduction and growth. PS caused a higher mortality, decreased feeding rate and reproductive output, while PLA and kaolin did not produce any negative effects. BSA did not have a significant effect on reproduction or growth. However, a decrease in reproduction was observed in the plastic treatments. Degradation of PS into styrene monomers is suggested as a possible explanation for the observed toxicity and effects on life history parameters.

Konstgräsplaner kan beaktas som en betydande utsläppskälla av mikroplaster. Fyllnadsmaterialet som används på konstgräsplaner kallas granulat och går under definitionen mikroplast. De som används främst på den svenska marknaden är SBR, TPE, EPDM och R-EPDM. Granulatet sprids främst via dagvattnet från konstgräsplaner som då riskerar att hamna i närliggande vattendrag. Tidigare studier har påvisat att granulatet kan urlaka toxiska ämnen som riskerar att förorena vattendragen. Vattenlevande organismer kan misstolka små partiklar som föda, vilket kan ge konsekvenser som bland annat förstoppning och svält. Ämnena som kan urlaka tillhör samlingsnamnet miljögifter och är stabila, toxiska, reproduktionsstörande och ackumulerande. Syftet med denna studie är att ge en beskrivning av vilka fyllnadsmaterial som används på konstgräsplaner i Gävle och undersöka hur dessa partiklar kan spridas samt identifiera åtgärdsförslag för att minska spridningen. Syftet är också att redovisa konstgräsplanernas dagvattenutlopp och vattendragens status för att redogöra för den potentiella miljöpåverkan som granulatet kan ge upphov till. Metoderna som använts i arbetet är litteraturstudie, personlig kommunikation, fältobservationer, kartsystem och figurer samt vattenprov.   Gavlefastigheter äger fem konstgräsplaner i Gävle kommun, vilka är Träffen IP, Gavlevallen, Nynäs IP, Sörby IP och Andersberg. På dessa planer används SBR- TPE- och R-EPDM-granulat. På planområdet förekommer dagvattenbrunnar och granulatet kan spridas till dessa genom ytavrinning vid höga regnflöden, snöplogning och smältvatten samt att spelarna får med sig partiklarna från planen. De flesta planer har dräneringssystem kopplat till dagvattenledningar som kan sprida urlakande ämnen till vattendrag. Dagvattenledningarna har utlopp i Testeboån, Bäckebrobäcken, Gavleån och Hemlingbybäcken. Granulatets fysikaliska egenskaper är en betydande roll om partikeln sedimenterar till botten eller om den kan transporteras med vattendraget. De konstgräsplaner som främst är i behov av åtgärder för att minska spridningen av granulat är Sörby, Anderberg och Nynäs.   Vattendragens statusklassning uppnår ej god kemisk status och ämnen som förekommer i förhöjda halter varierar beroende på vattendrag. Enligt tidigare studier kan flera av dessa ämnen urlaka från granulatet, vilket innebär att det finns en risk för ett tillskott av dessa ämnen om spridning sker. / Artificial turfs have been shown to be a significant source of microplastics. The filling material used on artificial turf is called granules and are under the definition microplastic. There are different kinds of granules on the Swedish market, these are SBR, TPE, EPDM and R-EPDM. The granules spread mainly through stormwater from artificial turf, which may then end up in nearby streams. Previous studies have shown that the granules can release toxic substances that risk contaminating the water. Aquatic organisms can misinterpret microscopic particles as food, which can cause consequences such as constipation and starvation. The substances that may leach from the granules belongs to the collective name environmental toxins and are stable, toxic, reproductive and accumulative.   The purpose of this study is to provide a description of the filling material that are used in artificial turfs in Gävle, investigate how these granules can spread and then identify suggestions to reduce the spread. The purpose is also to present the artificial turf's stormwateroutlets and water status to describe the potential environmental impact that the granulate may cause. The methods used in this work are literature studies, personal communication, field observations, map systems and figures and water samples.   Gavlefastigheter owns five artificial turfs in the municipality of Gävle which are Träffen IP, Gavlevallen, Nynäs IP, Sörby IP and Andersberg. These turfs use SBR- TPE and R-EPDM granules. There are open water wells on every turf area and granules can spread to these by surface water at intensive rain, snow plowing and meltwater and with the players when they leave the turf. Most turfs have drainage systems connected to stormwater pipelines that can spread leachable substances to water. The water pipelines have outlets in Testeboriver, Bäckebrostream, Gavleriver and Hemlingbystream. The physical properties of the granules have a significant effect if the particle sinks to the bottom or if it is transported along with the water. The artificial turfs that are primarily in need of taking actions to reduce the spread of granules are Sörby, Anderberg and Nynäs.   The waters do not achieve good chemical status and substances that occur at high concentrations varies depending on the kind of water. According to previous studies, several of these substances may leach from the granules which means that there is a risk of a contribution of these substances if spreading occurs.

Mikrofibersläpp vid tvätt lyfts ständigt som ett återkommande problem eftersom de små fragmenten leds ut i vattendragen och påverkar miljön negativt. Mängden mikroplaster är svåra att se och mäta vid endast visuell antydan. Med hjälp av en ny standard för bestämning av mikrofibersläpp finns det nu möjligheter till att bestämma mängden fibrer som lossnar påverkas vid tvätt. För att textilbranschen ska kunna bli mer hållbar krävs ytterligare undersökningar på huruvida teoretisk hållbara val av tillverkningsmetoder verkar i praktiken. Genom att använda sig av olika testmetoder för en simulerad åldring på textilier med olika infärgningsmetoder kan användningsfasens visuella och fysiska påverkan studeras, för att på så vis underlätta vid hållbara val i den textila värdekedjan. Den simulerade åldringen är anpassad efter användningsfasen av de material som används i denna studie. Skillnaden i resultat för vattenavvisningsförmåga, färghärdighet samt den mängd fibrer som lossnar under tvätt, jämförs före och efter den simulerade åldringen. Studien resulterade i att den mer hållbara metoden för infärgning av textil inte bara är teoretiskt bättre utan också genomgående presterade bättre i de tester som utförts på tygerna. Detta med undantag för resultatet i fibersläppsmetoden som efter genomförandet inte kunde jämföras enligt standarden då metoden inte kunde utföras helt korrekt. Problemet visade sig tillsynes vara värdefullt för studien då det resulterade i att det inte bara var fibrer som lossnade vid tvätt utan också beläggning, vilket ansågs vara ännu sämre. Metoden för den genomförda studien har varit användbar för att kunna dra slutsatsen att det spinnfärgade tyget fortsatt är ett mycket bättre val än det styckfärgade. Detta konstaterades efter en statistisk analysmetod av resultaten från de utförda testmetoderna men också genom den visuella indikationen. / Microfiber-pollution from washing is a recurring topic and problem because of the small fragments coming out into the water. The amount of microplastics is hard to see and measure with visual analysis, but by using the new standard method to determine the microfibres when collecting the loss of material it opens facilities to see what and how the quantity is affected. To make a more sustainable business in the textile industry, more studies about how the differences in the manufacturing processes affect the textiles have to be done. By using different test methods for a simulation of aging textiles with two different methods of coloring, the phase of use can be studied and in best case support sustainable choices in the textile value chain. The simulated aging is customized for the phase of use for the material used in this study. The results that will be analyzed are for the water repellency, color fastness and the loss of material, before and after the simulated aging. The study concluded that the more sustainable method for coloring the material is a better choice both theoretical and practical. This was found out from all the tests performed on the materials. Except for the results in the microfibre test that after being performed could not be compared according to the standard when the method could not be accomplished completely correct after problems with the filtration. Otherwise, the problem turned out to be useful for the study after being analyzed because it was not only fibers detached from the specimens but also the water repellency coating. The method for the study has been successfully useful to be able draw the conclusion that the solution dyed material is a better choice than the one being piece dyed. It was found out after the statistical analysis of the results from the performed test methods, but also through a visual indication.

Plastics have a wide application field, where cosmetic products are one of them. Polymers which are building blocks to plastics exists in many variants, overall they can be categorized into two groups; microplastics and water soluble polymers. Both polymer types are important to study and understand since polymers in general are not covered by any legislation. To gain a more profound understanding of their impact on environment this study was conducted. In collaboration with SSNC (Naturskyddsföreningen), a database containing hundreds cosmetic products was processed. The most occurring polymers were quantified and prevalent ingredients having “poly” in their name were selected for further investigation namely Nylon 12-20 (microplast) and Acrylates C/10-30 Alkyl-crosspolymer (water soluble). A standardized analysis method OECD 301 F was performed to test the polymers biodegrading ability. Results from biodegradation method showed that, neither of the two polymers is readily biodegradable in aqueous environment, despite their different properties. In connection with the obtained results, a filtration analysis was performed, with the purpose to determine the possibility to capture the polymers using microfilters. Results mainly showed flowthrough of both polymers. Relating the results to reality implies that these polymers are not captured in waste water treatment plant due to inefficient filtration and thereby spread to the environment. In addition more research should be devoted to water-soluble polymers and their impact on nature. Based on all compiled results, it is proposed that legislation addressing microplastics should be edited and revised in such a way that water soluble polymers are included in future prohibitions (against microplastics). / Plast har många användningsområden varav kosmetiska produkter är ett av dem. I kosmetika används exempelvis naturliga ämnen, sådana som förekommer i naturen och således kan brytas ned. Sedan finns syntetiska polymerer, sådana som syntetiseras och tillverkas av människor. Det finns oerhört många varianter av syntetiska polymerer som används inom kosmetika, generellt kan de kategoriseras i två grupper; mikroplaster och vattenlösliga polymerer. Med hjälp av Naturskyddsföreningens databas som innehåller hundratals kosmetikaingredienser, söktes de komponenter som hade ”poly” i sitt namn eftersom de inte täcks av lagstiftning. Bland dessa, valdes två mest förekommande polymerer för att studeras vidare, nämligen Nylon 12-20 (mikroplast) och Acrylates C/10-30 alkyl crosspolymer (vattenlöslig). En standardiserad analysmetod OECD 301 F tillämpades för att testa deras biologiska nedbrytbarhet. Resultatet från nedbrytbarhetstestet visade att ingen av polymertyperna, trots deras åtskiljande egenskaper, är lättnedbrytbar i vattenmiljöer. I följd av resultatet från analysen genomfördes en filtreringsanalys på KTH, för att avgöra om respektive polymer går att fånga upp i olika storlekar av mikrofilter. Resultatet visade att ingen av dem fångades upp (med den utrustning som var tillgänglig på KTH). Baserat på resultaten föreslås det att lagstiftningar som innefattar mikroplaster bör redigeras och revideras på ett sådant sätt att vattenlösliga polymerer är inkluderade i framtida förbud (mot mikroplaster). Utöver detta bör mer forskning ägnas åt vattenlösliga polymerer och deras påverkan på naturen.

Denna studie syftar till att undersöka hur miljötillsynsarbetet fungerar i de regioner som har direkt tillverkning av plastpellets, samt de som använder plastpellets som insatsvara vid produktion i Sverige. Studien undersöker också hur krav och miljötillsyn kan förhindra eventuella utsläpp av plastpellets och om uppfattningarna gällande dagens miljötillsynsarbete i Sverige skiljer sig åt mellan verksamheter och tillsynsmyndigheter. Resultaten samlades in genom två enkäter, en anpassad till verksamheter och en anpassad till tillsynsmyndigheter, samt genom två intervjuer. Enkäterna hade 18 respondenter från myndigheter och 20 respondenter från verksamheter. De två intervjuerna inkluderande plastbranschen och den tillsynsvägledande myndigheten. De kvantifierbara frågorna analyserades genom t-test och regressionsanalyser och de kvalitativa frågorna analyserades genom innehållsanalyser. Enligt studiens respondenter kan mer och likartad miljötillsyn, bra kommunikation och tydliga regelverk minska utsläpp av plastpellets. Det framkom även att en blandning av reglerande tillsyn och verksamheters frivilliga åtaganden är det som både myndigheter och verksamheter tror fungerar bäst för att förhindra utsläpp av plastpellets. Mer frekventa miljötillsynsbesök uppskattades av verksamheter, medan myndigheter inte hade sådana statistiska samband. Studien bekräftar att det finns olika uppfattningar kring miljötillsyn mellan verksamheter och tillsynsmyndigheter, men att frågan är komplex och kräver ytterligare forskning. / This study aims to investigate how environmental supervision works in the regions that have direct production of plastic pellets, and those that use plastic pellets as input in production in Sweden. The study examines how requirements and environmental supervision can prevent possible emissions of plastic pellets and whether perceptions regarding current environmental supervision in Sweden differ between industries and authorities. The results were collected through two questionnaires, one adapted to industries, one adapted to authorities, and two interviews. The questionnaires had 18 respondents from authorities and 20 respondents from industries. The two interviews included the plastics industry, and the guiding supervisory authority. The quantifiable questions were analysed by t-tests and regression analysis and the qualitative questions were analysed by content analysis. According to the study's respondents, more and similar environmental supervision, good communication and clear regulations can reduce emissions of plastic pellets. It also emerged that a mixture of regulatory supervision and the industries’ voluntary commitments is what both authorities, and industries believe works best to prevent emissions of plastic pellets. More frequent environmental inspection visits were appreciated by industries, while authorities did not have such statistical relations. The study confirms that there are different views on environmental supervision between industries and supervisory authorities, but that the issue is complex and requires further research.

Ackumuleringen av plast och mikroplast i miljön är idag en globalt aktuell fråga. Forskning kring mikroplast och dess påverkan på miljö och biota har ökat kraftigt det senaste decenniet. En av de största utsläppskällorna till mikroplast är slitage från vägtrafiken, speciellt från däck, men mikroplast kan även komma från vägmarkeringar. Vägmarkeringar innehåller plastpolymerer (som bindemedel), fyllnadsmedel, pigment och tillsatsämnen (additiv), och ofta ingår även glaspärlor. Vissa ämnen kan ge en negativ påverkan på människa och miljö. I dagsläget saknas det data för att kunna kartlägga i vilken omfattning vägmarkeringsslitage bidrar till spridning av mikroplaster samt för att bedöma om och hur det skulle kunna påverka miljön och vattenlevande organismer. I detta examensarbete har toxicitetstest av lakvatten från vägmarkeringsprodukter utförts med algen Raphidocelis subcapitata för att studera om de är toxiska samt om det finns någon skillnad mellan olika vägmarkeringsprodukter. Partiklar från fyra olika typer av vägmarkeringsprodukter (prefabricerad termoplast, varmapplicerad termoplast, vattenbaserad akrylatfärg och 2-komponentsakrylatfärg) genererades och lakades var för sig med skakning i avjoniserat vatten under 24 timmar. Lakvattnen utan partiklar användes sedan till algtillväxthämningstest. Algerna exponerades under 72 timmar för lakvatten i olika koncentrationer, där den högsta motsvarade 100 g vägmarkeringspartiklar per liter, och algtillväxt mättes. Effektmåtten var maximal tillväxthastighet och lag-fas och dessutom analyserades korrelationen mellan dem som ett mått för anpassningseffektivitet. De fyra lakvattnen påverkade lag-fas och/eller tillväxthastighet i olika omfattning och medförde antingen inhibering eller stimulering av algtillväxten. Lakvattnet från den vattenbaserade akrylatfärgen påvisade störst inhibering av tillväxt och var även det mest toxiska eftersom ingen tillväxtanpassning skedde. För övriga lakvatten påvisades olika grad av anpassningseffektivitet av alger vid exponering. Dock krävs mer ingående statistisk utvärdering för att åtskilja de två lakvatten som hade minst påverkan, dvs. från den prefabricerade och den varmapplicerade termoplasten.  Detta är enbart en första studie. Upprepade tester med fler vägmarkeringsprodukter och fler tester med andra organismer, såsom bakterier, kärlväxter, kräftdjur och fisk, krävs för att bättre kunna utreda om och hur olika vägmarkeringar kan påverka biota. För ytterligare studier skulle det vara intressant att utvärdera vilka ämnen i vägmarkeringar som kan påverka miljön och om dessa skulle kunna ersättas med andra, mindre giftiga ämnen. / The accumulation of plastic and microplastics in the environment is a current global issue. Research on microplastics and its impact on the environment and biota has increased rapidly in the last decade. One of the largest sources of microplastics is wear from road traffic, especially tires, but they can also originate from road markings. Road markings contain plastic polymers (as a binder), fillers, pigments, and additives, and often also glass beads. Some substances may have a negative impact on humans and the environment. At present, there are no data to map the extent to which wear from road markings contributes to the emissions of microplastics, or to assess the effect they might cause on the environment and aquatic organisms. In this thesis, toxicity tests on leachates from road marking products were conducted on the alga Raphidocelis subcapitata to study the effect on the algae and if it differs between the different products.  Particles from four types of road marking products (prefabricated thermoplastic, hot-applied thermoplastic, acrylic water-based paint, and 2-component acrylic paint) were generated and leached separately by shaking in deionized water for 24 hours.  The leachates without particles were used in the standard algal growth inhibition tests. The algae were exposed for 72 hours to the leachates in different concentrations, with the highest corresponding to 100 g road marking particles per liter, and algal growth was monitored. Endpoints used were maximum growth rate and lag phase and, in addition, their correlation was analyzed as an indicator for adaptation capacity. The four leachates affected lag phase and/or growth rate to a varying extent and caused inhibition or stimulation of algae growth. Exposure to leachate from the water-based acrylic paint showed most inhibition of growth and was also the most toxic as no growth adaptation was observed. For the other tests, different rates of adaptation efficiency of the algae growth were found. However, more detailed statistical evaluation is needed to differentiate between the two leachates that had the least effect, i.e. the prefabricated and the hot-applied thermoplastic. This is only a first study. More tests with more road marking products and with other organisms, such as bacteria, vascular plants, crustaceans, and fish, are required to better understand if and how different road markings could affect biota. Additionally, an evaluation of what substances in road marking materials may cause effects and whether these can be replaced by other, less toxic substances, would be of interest.

Since the middle of the 20th century, scientists have observed that marine organisms ingest plastics in various shapes, directly or through food. Plastics smaller than 5 millimetres, called microplastics, have in recent years gained more attention and been found to accumulate environmental toxins. A family of organisms which have been found to ingest microplastics is Gammaridae, which are important as food sources and detritivores in many ecosystems. In this study, the occurrence of microplastics in marine gammarids was investigated in three rural and three urban areas, along the coast of Halland and northern Skåne. The aim was to find out if these organisms contain microplastics and to compare the occurrence in rural versus urban areas. Microplastics were found in 33 (approx. 14.9 %) of 221 samples, ranging from 0 to 3 microplastics per individual. A significant difference in the average amount of microplastics per individual was found between the rural and urban areas; the urban areas had a higher average, with one exception. In other studies, urban areas have been found to often contain more microplastics than rural areas, increasing the possibility that organisms in these areas ingest plastics. With more boat traffic and inhabitants in general, along with streams transferring plastics from inland areas, the amount of emissions in urban areas can be greater than in rural parts. The result shows that microplastics occur in marine gammarids in the 3 examined areas and that these organisms therefore may have an important part in the transfer of microplastics between trophic levels. / Sedan mitten av 1900-talet har forskare observerat att marina organismer tar in plaster i olika former, direkt eller via föda. Plastpartiklar mindre än 5 millimeter, så kallade mikroplaster, har på senare år fått större uppmärksamhet och har också visat sig kunna ackumulera miljögifter. En familj av organismer som man funnit mikroplaster i är tångmärlor (Gammaridae), vilka i många ekosystem är viktiga som födokällor och nedbrytare. I denna studie undersöktes förekomsten av mikroplaster i marina tångmärlor på tre lokaler i stadsområden respektive landsbygdsområden, längs Hallandskusten och Skånes norra kust. Syftet var att se ifall dessa organismer innehåller mikroplaster samt jämföra förekomsten i landsbygdsområden kontra stadsområden. Av 221 analyserade prov förekom mikroplaster i 33 (ca 14,9 %) och förekomsten per individ varierade från 0 till 3 mikroplaster. En signifikant skillnad i medelvärde av mikroplaster per individ fanns mellan landsbygdsområden och urbana områden; urbana områden innehöll i genomsnitt mer men med ett undantag. I andra studier har man funnit belägg för att stadsområden ofta innehåller mer mikroplaster än landsbygdsområden, något som ökar risken för att organismer i dessa områden tar in plaster. Med mer båttrafik och antal invånare överlag, tillsammans med vattendrag som för med sig plast från inlandet, kan det i dessa områden ge en större utsläppsmängd i jämförelse med i landsbygdsområden. Resultatet visar på att mikroplaster förekommer i marina tångmärlor i de undersökta områdena och att dessa organismer därmed kan vara en viktig del i överföringen av mikroplaster mellan trofiska nivåer.

Den här studien är under projektet MinShed som drivs av RISE. MinShed är ett 3årigt projekt som undersöker mikroplastemission från syntetiska textilier vid tvätt. Den här studien har som syfte att genomföra en Critical Review på tidigare studier inom ämnet: Olika syntetiska material som släpper mikroplaster via hushållstvätt. Samtliga studier har sammanfattats i en framtagen matris där information om studiernas materialdata presenteras. Den främsta anledningen till varför en sådan matris ska presenteras är för att finna textilteknologiska gap som existerar i nuvarande forskning. Vad som omfattar textilteknologi kommer förklaringar ges mer ingående under litteraturgenomgången. I dagsläget finns det inte tillräckligt spårbara material för existerande forskning, därav är det svårt att avgöra exakt vilka textilparametrar som orsakar mer eller mindre emission vid tvätt. Därför kan företag heller inte prioritera smartare designval för att reducera mikroplastemission. Av de18 undersökta studierna var det enbart 2 av dessa som hade full kontroll överprovmaterialet. Detta betyder att ytterligare forskning inom området är aktuellt. Vad som kan hindra forskningen att utvecklas är förnärvarande textilbranschen. Det finns ingen trovärdig uppsikt över textilmaterial och dess processer, vilket försvårarutförandet att spåra de textilparametrar som orsakar emission vid tvätt. För att dra slutsatser mellan emission och konstruktionsparametrar för textil så bör man i framtiden tänka på att enbart testa en parameter åt gången. Utifrån resultatet från denna studie rekommenderas en egen tillverkning av materialet för att få en spårbartextilproduktion, då det ger ett mer trovärdigt resultat på grund av mer kontroll över processerna som textiler genomgår. / This study is performed under the project MinShed run by RISE. MinShed is a 3-year project that investigates in Microplastics emissions from synthetic textiles during domestic washing. The aim of the study is to do a Critical Review on previous research in the subject: Various synthetic materials that release microplastics during domestic laundry. The previous research is presented in a matrix, where information about the presented by the investigated laundry parameters, as well as the textile parameters. The main reason why such matrix is needed is to find the gap that contains the textile parameters for the various researches. Some of the most important textile parameters will be described during the literature review. At present, there is not enough traceable material for existing research, hence it is difficult to determine exactly which textile parameters which cause during washing. Therefore, companies cannot prioritize smarter design choices in order to reduce microplastics emissions from the materials. Of the 18research studies which were analyzed, only 2 of them had full control over their sample material. This means that further research in this area is needed. What can prevent future research is currently the textile industry. There is no reliable oversight of textile materials and their processes, which makes it difficult to track textile parameters that cause emission when washing. In order to be able to draw conclusions between emission and textile design parameters, researchers should remember to test only one parameter at a time and have an inhouse or own production of the specimens, this will give a better control of the results.

Microplastics take hundreds to thousands of years to degrade in nature, and pose a threat to the environment. A photocatalytical degradation method have been developed to take advantage of solar light to degrade microplastics, however it takes several months to degrade microplastics with the process. The purpose of this study is to enhance the degradation rate of microplastics by synthesizing a material where photocatalysis is combined with Fenton reaction. A material with zinc oxide nanorods coated with tin oxide and decorated with iron particles (𝑍𝑛𝑂/𝑆𝑛𝑂2/𝐹𝑒0) was synthesized and used to degrade methylene blue, polystyrene and polypropylene. The result show that the degradation rate with a 𝑍𝑛𝑂/𝑆𝑛𝑂2/𝐹𝑒0 – sample is faster than with a 𝑍𝑛𝑂 – sample, and that it can be used to degrade polystyrene and polypropylene.Students’ view on researchers can affect the development of their interest and attitude towards science. Study visits to laboratories have been used to increase students’ interest and give them new experiences. The purpose of this study is to investigate what and how high school students learn during a study visit to a nanotechnology laboratory, and how the study visit affects high school students’ interest and motivation for research and learning. A study visit with 5 stations was organized, and students were given a questionnaire about what they learned during the study visit. Thematic analysis was used to analyze the students’ answers. The result shows that the study visit increased students’ interest in research, and the importance of designing stations so that they are connected to students’ previous knowledge and are within their proximal development zone. / Mikroplaster tar hundratals till tusentals år att bryta ner i naturen och utgör ett hot mot miljön. En fotokatalytisk nedbrytningsprocess har utvecklats där solljus utnyttjas för att bryta ner mikroplaster, dock tar det flera månader att bryta ner mikroplaster med den processen. Syftet med denna studie är att förbättra nedbrytningshastigheten av mikroplaster genom att syntetisera ett material där fotokatalys kombineras med Fenton-reaktion. Ett material med zinkoxid nanorör belagda med tennoxid och dekorerade med järnpartiklar (𝑍𝑛𝑂/𝑆𝑛𝑂2/𝐹𝑒0) syntetiserades och användes för att bryta ner metylenblått, polystyren och polypropen. Resultatet visar att nedbrytningshastigheten med 𝑍𝑛𝑂/𝑆𝑛𝑂2/𝐹𝑒0 – materialet är snabbare än med ett 𝑍𝑛𝑂 – material, och att 𝑍𝑛𝑂/𝑆𝑛𝑂2/𝐹𝑒0 – materialet kan användas för att bryta ned polystyren och polypropen.Elevers syn på forskning och forskare kan påverka utvecklingen av deras intresse och inställning till vetenskap. Studiebesök på laboratorier har använts för att öka elevernas intresse och ge dem nya erfarenheter. Syftet med denna studie är att undersöka vad och hur gymnasieelever lär sig under ett studiebesök i ett nanotekniklaboratorium och hur studiebesöket påverkar gymnasieelevernas intresse och motivation för forskning och lärande. Ett studiebesök med 5 stationer organiserades och eleverna fick ett frågeformulär om vad de lärde sig under studiebesöket. Tematisk analys användes för att analysera elevernas svar. Resultatet visar att studiebesöket ökade elevernas intresse för forskning och vikten av att utforma stationer så att de är kopplade till elevernas tidigare kunskaper och ligger inom deras proximala utvecklingszon.