Bakgrund: Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan med funktionsnedsättning som varierar mycket i symptom och svårighetsgrad som följd. Den motoriska funktionsnedsättningen påverkas bl.a. av avvikande tonus, nedsatt koordination, nedsatt balans och muskelsvaghet. Tidigare har det i Sverige varit en generell uppfattning att styrketräning med vikter m.m. inte är lämpligt för barn. Styrketräning och forcerade rörelser ansågs öka spasticiteten och skulle därför undvikas hos personer med cerebral pares. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilken effekt interventionen styrketräning har för barn och ungdomar med cerebral pares med avseende på funktion och aktivitet. Metod: Litteratursökningar genomfördes i databaserna Cinahl, Medline och Amed. Studier med kontrollgrupp granskades enligt PEDro för bedömning av den vetenskapliga kvaliteten. Studier utan kontrollgrupp granskades deskriptivt. Resultat: Litteratursökning gav 11 studier. Fem studier var randomiserade kontrollerade studier, en var experimentell med kontrollgrupp, fyra var experimentella utan kontrollgrupp och en studie hade en single-subject-experimental design. I sex av studierna genomfördes uppföljande mätningar Antalet deltagare i studierna var överlag få. Studiernas PEDro-poäng låg på mellan 3 och 7 av 10 möjliga. Resultaten visar att barn och ungdomar med cerebral pares som styrketränar med belastning 2 till 3 gånger per vecka under mellan 4 till 12 veckor kan öka muskelstyrkan, förbättra gångförmågan, öka den motoriska förmågan samt minska spasticiteten. Endast tre studier undersökte subjektiva variabler som kroppsuppfattning och självuppfattning. Här varierade resultaten då två studier visade på förbättrad kroppsuppfattning medan en fann delvis försämrad självuppfattning. Ingen av studierna visade någon negativ påverkan av styrketräning. Slutsatser: Styrketräning är en behandlingsmetod som kan användas för barn med cerebral pares för att öka muskelstyrkan och evidensen kan anses vara medelhög. Resultatet av denna litteraturstudie stärker att styrketräning bör vara en del av sjukgymnastens behandlingsarsenal när syftet med interventionen är att påverka muskelstyrka, gångförmåga, motorisk förmåga eller spasticitet. Sökord: cerebral pares, muskelstyrka, styrketräning, rörelse träning

Inom sjukgymnastiken används mätning av muskelstyrka för att utvärdera och planera rehabiliteringsperioder. Isokinetiska dynamometrar och one repetition maximum (1RM) är två vanliga metoder för att mäta muskelstyrka. Efter en skada på främre korsbandet (ACL) sker en muskelatrofi av bland annat mm. quadriceps och hamstringsmuskulaturen och det är därför viktigt att kunna utvärdera dessa muskler. Genesis Single är en ny tränings- och utvärderingsmaskin på vilken inga tidigare studier gjorts. Syftet med studien var att jämföra test för maximal muskelstyrka i nedre extremitet utfört med maximal isokinetisk kontraktion i Genesis Single och 1RM i David.200/300 för individer med tidigare ACL-skada. I studien deltog elva personer med tidigare ACL-skada. Deltagarna utförde test för maximal styrka i knäextensorer och knäflexorer genom 1RM i David 200/300 och genom en maximal isokinetisk kontraktion i Genesis Single. Inga tydliga mönster kunde ses mellan de två metoderna gällande sidoskillnader mellan höger och vänster ben. Resultaten av det maximala värdet i Genesis Single och 1RM i David 200/300 visade på en låg till moderat korrelation. Det låga deltagarantalet gjorde det svårt att dra några slutsatser av studien. Mer forskning behövs för att utvärdera Genesis Single där standardisering och stabilisering är två viktiga faktorer att ta hänsyn till. / Physiotherapy measurements of muscle strength are used to evaluate and plan rehabilitation. Isokinetic dynamometers and one repetition maximum (1RM) are two common methods for measuring muscle strength. After an injury to the anterior cruciate ligament (ACL) there is a muscle atrophy of the mm. quadriceps and the hamstring musculature among others and it is therefore important to evaluate these muscles. Genesis Single is a new exercise and evaluation machine for which no previous studies have been done to. The purpose of this study was to compare tests for maximum muscle strength of the lower extremity performed with maximal isokinetic contraction in Genesis Single and 1RM in David 200/300 for individuals with previous ACL injury. In this study, eleven people with  a previous ACL injury participated. The participants performed tests for maximum strength in knee extensors and knee flexors by 1RM in David 200/300 and through a maximum isokinetic contraction in Genesis Single. No correlation was seen between the two methods regarding side differences between the right and left leg. The results of the maximum value of the Genesis Single and 1RM in David 200/300 showed a low correlation. Because of the low number of participants, it was difficult to draw any conclusions from the study. More research is needed to evaluate the Genesis Single where standardization and stabilization are two important factors to take into consideration.

Muskelstyrka och muskelmassa avtar med stigande ålder och är associerat med mortalitet, svaghet, osteoporos, fall och frakturer. Hos yngre individer har magnesiumtillskott signifikant ökat muskelstyrka. Det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av magnesium enligt Nordiska näringsrekommendationer (NNR) är lägre än rekommendationen av U.S Food and Nutrition Board (FNB). Syftet med detta litteraturarbete var att studera publicerad litteratur inom ämnet magnesium och muskler med avsikt att undersöka ifall ett ökat magnesiumintag hos individer över medelåldern påverkar muskelstyrka och relativ muskelmassa samt undersöka vilka livsmedel som ur ett ekonomiskt perspektiv kan konsumeras för att bidra till att NNR´s RDI uppnås. Litteratursökning identifierade sex artiklar som var relevanta för frågeställningen ”Kan en högre dos magnesium öka muskelstyrka?”. Samma artiklar användes för ytterligare en frågeställning; ”Kan en högre dos magnesium förbättra relativ muskelmassa?”. Litteratursökning för den andra frågeställningen identifierade inte fler artiklar som var relevanta för frågeställningen. För den tredje frågeställningen ”Vilka livsmedel kan med fördel ur ett ekonomiskt perspektiv bidra till ett högre intag av magnesium?” användes information från Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas och medelvärdet av tre livsmedelsbutikers jämförelsepriser. Sammanställningen av den forskning som finns visade att en kost som uppnår NNR´s dagsrekommendation främjar muskelstyrka men det gjorde inte ett högre intag av magnesium via kosttillskott. Ett ökat intag av både dietärt och supplementärt magnesium observerades främja relativ muskelmassa men det verkar som att dietärt magnesium har högre biotillgänglighet än magnesium i kosttillskott. De mest ekonomiska livsmedlen som kan konsumeras för att bidra till en högre dos magnesium i kosten var fullkornsprodukter som frukostflingor, pasta och hårt bröd. / Muscle strength and muscle mass declines with increasing age. This is associated with mortality, frailty, osteoporosis, falls and fractures. Magnesium supplementation has been shown to increase muscle strength significantly in young subjects. The recommended daily amount of magnesium according to Nordic nutrition recommendations (NNR) is lower than that of U.S. Food and Nutrition Board (FNB). The aim of this thesis work was to study published literature on the subject magnesium and muscle in order to investigate if an increased magnesium intake in subjects middle aged or older affects muscle strength and relative muscle mass and to evaluate which common foods contributes the most to achieve the RDI of NNR from an economic point of view. Searches identified six articles relevant to the issue “Could an increased dose of magnesium improve muscle strength?”. The same articles were used to answer a second issue; “Could an increased dose of magnesium improve relative muscle mass?”. Searches for the second issue did not yield more articles relevant to the issue. For the third issue; “Which foods has, from an economic point of view, an advantage in contributing to a higher magnesium intake?” information from the Swedish food agency´s food database was used and the mean cost from three different food chains comparison prizes. A compilation of data from the published scientific studies showed that a diet which fulfills the recommended daily amount of magnesium according to NNR promotes muscle strength in subjects middle aged or older; however, an increased amount of magnesium taken as a supplement did not show any significant increase in muscle strength. An increased intake of both dietary and supplementary magnesium promoted relative muscle mass, but the bioavailability of dietary magnesium seems to be higher than the bioavailability of supplements. The most economic groceries which contributes to a higher dose of magnesium in the diet was full grain products such as breakfast cereals, pasta and hard bread.

Introduktion: Höftfrakturer är vanligt förekommande bland den äldre befolkningen. Riskfaktorer är multifaktoriella, men den starkaste är en fallolycka. Dessa patienter är i stor risk för förtida död och bestående funktionsnedsättningar om de inte får optimal vård. Fysioterapi riktar sig mot att förbättra gångförmågan och patientens självständighet i vardagslivet. Styrketräning är en metod som ofta används i rehabiliteringsperioden för att återfå muskelstyrka vilket ofta är den mest nedsatta funktionsförmågan, men den kan även påverka balans och gångförmåga. Evidensen för hur träningen ska struktureras är bristfällig. Syftet med denna studie är att undersöka styrketräningens effekt på muskelstyrka, balans och gånghastighet för äldre personer med höftfraktur.  Metod: En systematisk ansats användes vid sökandet efter artiklar i databaserna PubMed och Cinahl. Sökningen resulterade i totalt 145 artiklar enligt den givna söksträngen. Elva av dessa ansågs vara relevanta utifrån inklusion- och exklusionskriterierna och ingår i detta arbete. Resultat: Träningen gav signifikanta effekter i olika utfallsmått för muskelstyrka i majoriteten av studierna. Effekten på balansförmågan var delad eftersom resultaten visade i liknande uträckning på både signifikanta och icke signifikanta effekter. Vad gäller effekterna för gånghastighet, var det enbart några studier som visade på signifikanta effekter. Detta var främst på maximal gånghastighet, inte normal gånghastighet.  Konklusion: Styrketräningen har starka positiva effekter på muskelstyrka bland äldre personer med höftfraktur. Den verkar även ha positiva effekter på balans. Normal gånghastighet verkar dock inte gynnas i någon stor utsträckning med hjälp av styrketräning medan maximal gånghastighet verkar gynnas något mer.

Bakgrund: Handboll är en sport där många egenskaper behövs för att utvecklas och bli en bättre handbollsspelare, såsom aerob kondition, hastighet och styrka där även greppstyrka, bollkänsla och spelförståelse kan placeras in. Syfte: Syftet med studien var att se om detta verkligen stämmer och om det finns skillnader i olika spelnivåer inom handboll i greppstyrka och kasthastighet, samt hur skillnaden och korrelationen mellan dominant och icke-dominant arm är. Metod:19 deltagare rekryterades från division 4 (N=8) och svenska handbollsligan (N=11). Deras uppgift var att utföra två tester som var i greppstyrka och kast hastighet med både dominant och icke-dominant arm där de fick tre försök på vardera armen. Resultat: Resultatet visade att kasthastigheten och grepp styrkan inte hade någon korrelation mellan varandra men att det finns en signifikant skillnad mellan dominant (p=0.007) och icke-dominant arm (p=0.032) när det kommer till kasthastighet i de olika spelnivåerna. Till sist visade det även att det fanns en signifikant skillnad mellan dominant och icke-dominant arm i kasthastighet (p= <.001) i båda spelnivåerna. Även mellan dominant och icke-dominant arm i greppstyrka hos division 4 (p=.005) och svenska handbollsligan (p= <.001). Slutsats: I slutändan illustrerar dessa resultat att handbollsspelare i svenska handbollsligan tenderar att kasta snabbare än de i division 4 och att skillnader mellan den dominant och icke-dominant arm i kasthastighet och greppstyrka är uppenbara på båda spelnivåerna, trots avsaknaden av korrelation mellan kasthastighet och greppstyrka.

Bakgrund: Inom forskningen studeras styrkeförhållandet i lårets muskler och anges ofta som flexor/extensor kvot (F/E-kvot). Ett sätt att mäta denna kvot är att använda isokinetiska styrketest.  Forskningen är inte överens om ett optimalt styrkeförhållande i denna muskulatur eller om för stor styrkeskillnad kan ge upphov till skada. Om en optimal kvot kan fastställas är det intressant i ett förebyggande och rehabiliterande syfte.  Syfte: Att beskriva och jämföra F/E-kvoten hos en grupp manliga fotbollsspelare med en grupp fysiskt aktiva män mellan 16 och 25 år. Metod: Mätning av maximal isokinetisk styrka i knäledens flexor och extensormuskler genomfördes med Genesis Single. Resultat: Studien fann en F/E-kvot hos fotbollsspelarna på 78,2 % på höger ben och 77 % på vänster ben. Jämförelsegruppen hade en F/E-kvot på 73,7 % på höger ben och76,4 % på vänster ben. Utifrån detta kunde man inte finna någon signifikant skillnad mellan de båda grupperna Slutsats: Studien fann ingen signifikant skillnad i F/E-kvot i höger respektive vänster ben mellan en grupp fotbollsspelare och jämförelsegrupp. Vidare forskning om reliabilitet och validitet med Genesis Single som mätinstrument bör utföras innan fler studier utförs med maskinen. / Background: The kneeflexor and kneextensor muscle strength ratio (F/E ratio) is a widely researched area where isokinetic tests are often used. There seems to be little consensus regarding the optimal ratio and also whether a low ratio increase the risk of injury. It would be interesting from a preventive and rehabilitative stand point if an optimal ratio could be decided upon.  Objectives: To compare the F/E ratio between a group of 16-25 year old soccer players and a group of physically active males. Methods: Isokinetic maximal strength in kneeflexors and kneextensors were measured with Genesis Single. Results: The ratio of the soccer players was 78,2 % in the right leg and 77 % in the left. The comparison group was found to have a ratio of 73,7 % in the right leg and 76,4 % in the left leg. There were no significant differences between the two groups. Conclusions: No significant differences could be determined between the two groups. Genesis Single needs to be further investigated with regards to its reliability and validity.

Bakgrund: Handhållen dynamometer (HHD) kan användas för att mäta maximal isometrisk muskelstyrka. Enbenslängdhopp och trestegshopp används för att bedöma prestationsförmågan vid hopp och är vanligt förekommande i klinik.  Syfte: Att undersöka korrelationen mellan maximal isometrisk muskelstyrka mätt med handhållen dynamometer i nio muskler i bål och nedre extremitet med prestationen vid enbenslängdhopp och trestegshopp hos friska idrottsaktiva individer. Ett delsyfte var att undersöka sambandet mellan maximal isometrisk styrka i de nio musklerna i bål och nedre extremitet. Metod: Tjugofem friska, idrottsaktiva män (72%) och kvinnor i åldrarna 15-25 (22±2) rekryterades. Maximal isometrisk muskelstyrka mätt med HHD utfördes med ”make-teknik” på mm. quadriceps, mm. hamstrings, m. iliopsoas, m. gluteus medius, m. gluteus maximus, mm. adductorer, m. obliquus externus höger och vänster samt m. lumbar erector spinae. Funktionell prestation undersöktes genom enbenslängdhopp och trestegshopp. Alla tester utfördes på det icke-dominanta benet.  Resultat: Maximal isometrisk muskelstyrka i nedre extremitet och bål korrelerade svagt till måttligt (r=0,376-0,649, p=0,065- <0,001) med prestation på enbenslängdhopp och trestegshopp. Det fanns en svag till stark korrelation mellan musklerna i bål och nedre extremitet (r=0,429-0,909, p<0,05) Konklusion: Det fanns ett samband mellan prestation på hopptester och maximal isometrisk muskelstyrka i nedre extremitet och bål vilket bidrar till en ökad förståelse vid användning av hopptesterna i klinik. Enbenslängdhopp och trestegshopp korrelerade måttligt med mm. quadriceps, m. lumbar erector spinae och m. iliopsoas. Trestegshopp korrelerade även måttligt med mm. hamstrings, m. gluteus medius och m. gluteus maximus. Sannolikt ställer trestegshopp större krav på stabilitet i höft- och knäled. Det fanns ett samband mellan maximal isometrisk muskelstyrka i bål och nedre extremitet. En stark korrelation sågs mellan m. obliquus externus och m. gluteus medius, mm. hamstrings, mm. quadriceps samt m. iliopsoas. En stark korrelation sågs även mellan m. lumbar erector spinae och mm. quadriceps samt m. iliopsoas.

Introduction Women’s soccer players need to train comprehensively to cope with the demands that exist during a soccer game. There are several studies on the relationship between muscle strength and jump and sprint ability. However, most studies are performed on male athletes.  Aim The aim of this study was to investigate the relationships between muscle strength and jump and sprint ability among elite female soccer players.  Method Nine female soccer players from a Swedish elite level team were included in the study. A quantitative approach in the form of a cross-sectional study was used. The participants performed a vertical jump, a drop jump, a 55-m sprint and a three-repetition maximum (3 RM) barbell squat test. Data collection took place at two different occasions, one at a track and field training facility for jumping and sprint tests, and one in the gym of the team facility for the squat test.  Results Significant correlations were observed between muscle strength and top running speed (r=0.77, p=0.15), 10-m (r=-0.66, p=0.05), 20-m (r=-0.73, p=0.03) and 30-m sprint time (r=-0.76, p=0.02). Muscle strength had non-significant correlation to drop jump (r=0.32, p=0.40) and vertical jump (r=0.40, p=0.28) performance.  Drop jump performance showed significant correlation with top running speed (r=0.72, p=0.03); similar correlation was not observed between vertical jump and top running speed (r=0.55, p=0.13). Sprints and jumping ability did not show a significant correlation; vertical jump and 10-m (r=-0.10, p=0.79), 20-m (r=-0.21, p=0.59) and 30-m sprint time (r=-0.31, p=0.42) respective drop jump and 10-m (r=-0.40, p=0.28), 20-m (r=-0.46, p=0.21) and 30-m sprint time (r=-0.55, p=0.13). Conclusion These results, with support from earlier research, indicated that greater lower body strength (quantified by 3 RM squat) was related to better top running speed and 10-m, 20-m and 30-m sprint time in female soccer players. On the other hand, jumping ability had a non-significant correlation to muscle strength, sprint time or top running speed, with the exception of drop jump performance and top running speed that had a strong correlation. / Introduktion Kvinnliga fotbollsspelare behöver träna allsidigt för att klara av de krav som finns under en fotbollsmatch. Det finns flera studier utförda på samband mellan styrka och hopp- och sprintförmåga. De flesta studier är däremot utförda på manliga idrottare.   Syfte Syftet med studien var att undersöka samband mellan styrka, hopp- och sprintförmåga hos elitidrottsaktiva kvinnliga fotbollsspelare.  Metod Nio (n=9) kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå i Sverige tackade ja till att delta i studien. En kvantitativ ansats i form av tvärsnittsstudie användes för att svara på studiens syfte. Deltagarna utförde ett vertikalhopptest, ett drop jump, ett 55 meters sprinttest och ett tre repetition maximal (3 RM) knäböjstest. Datainsamlingen skedde vid två olika tillfällen varav ena var på en friidrottsanläggning för sprint och hopptester och andra i ett gym för knäböjstest.  Resultat Resultatet observerade att 3 RM skivstångsknäböj hade en stark signifikant korrelation med topphastighet (r=0,77, p=0,15) och acceleration 10 m (r=0,66, p=0,05), 20 m (r=-0,73,p=0,03) och 30 m (r=-0,76, p=0,02) och hade en svagare icke-signifikant korrelation med drop jump (r=0,32, p=0,40) och vertikalhopp (r=0,40, p=0,28). Topphastighet hade en signifikant korrelation med drop jump (r=0,72, p=0,03), liknande samband observerades inte med vertikalhopp (r=0,55, p=0,13). Hopptesterna noterade ingen signifikant korrelation till acceleration i studien; vertikalhopp och acceleration 10 m (r=-0,10, p=0,79), 20 m (r=-0,21, p=0,59) och 30 m (r=-0,31, p=0,42) respektive drop jump och acceleration 10 m (r=-0,40, p=0,28), 20 m (r=-0,46, p=0,21) och 30 m (r=-0,55, p=0,13). Slutsats Resultatet i studien ger en indikation till att högre relativ benstyrka, mätt med knäböj, har ett starkt samband till högre topphastighet och snabbare accelerationer upp till 30 m. Hoppförmåga har svagare samband med både styrka, acceleration och topphastighet. Undantag drop jump-test och topphastighet som har en stark korrelation.

Bakgrund En handhållen dynamometer (HHD) är ett kliniskt användbart mätverktyg för att mäta muskelstyrka. På Akademiska sjukhuset i Uppsala finns en HHD av märket MicroFET2® (Hoggan Scientific). Det finns ett fåtal studier gjorda som undersöker intrabedömarreliabiliteten vid mätningar av isometrisk muskelstyrka av knäledens muskelgrupper med denna dynamometer. Syfte Syftet med studien var att undersöka den absoluta och relativa reliabiliteten vid mätningar av maximal muskelstyrka i knäledens muskelgrupper med en HHD. Metod Psykometrisk design med test-retest förfarande. Totalt undersöktes 24 friska vuxna vid två mättillfällen med 6–8 dagars mellanrum. Den relativa reliabiliteten presenterades med Intraclass correlation coefficient (ICC 2,1). Den absoluta reliabiliteten presenteras i standard error of measurement (SEM), SEM% samt smallest detectable change (SDC). Resultat Resultaten visade mycket hög relativ reliabilitet för knäledens extensioner (ICC = 0,950,96) och för knäledens flexorer (ICC = 0,94–0,96). SEM varierade mellan 33,58N-34,81N för knäledens extensorer och 14,16N-17,16N för knäledens flexorer. SDC varierade mellan 93,08N–96,49N för knäledens extensorer och 39,25N-47,57N för knäledens flexorer. Konklusion Resultaten indikerar att HHD har mycket hög relativ reliabilitet för bedömning av styrka i knäledens stora muskelgrupper hos ett bekvämlighetsurval med friska vuxna människor.  Den relativa och absoluta reliabiliteten bedömdes överlag vara i enlighet med tidigare studier. För implementering i klinik behöver framtida studier utvärdera absolut och relativ reliabilitet på specifika patientpopulationer. / Background Hand held dynamometry (HHD) is a practical device for testing muscle strength. There is currently a HHD (MicroFET2® - Hoggan Scientific) available at Uppsala University hospital. Few reliability studies excist where the objective is to examine the intra-rater reliability of isometric maximal knee-strength using this device. Objective To examine the absolute and relative reliability of isometric maximal knee-strength using a MicroFET2. Method Psychometric design through test-retest with 6–8 days between measures on 24 healthy adults. The relative reliability expressed as Intra-class correlation coefficient (ICC 2,1) and the absolute reliability as standard error of measurement (SEM), SEM%, and smallest detecatble change (SDC). Results The results of this study showed very good reliability for both knee extensors (ICC = 0,950,96) and knee flexors (ICC = 0,94–0,96). Regarding the absolute reliability SEM ranged from 33,58N-34,81N for knee extensors and 14,16N-17,16N for knee flexors. SDC ranged from 93,08N-96,49N for knee extensors and 39,25N-47,57N for knee flexors. Conclusion The results indicate that HHD has a very good relative reliability for assessing strength in the large muscle groups of the knee joint when examined on a group of healty adults. The relative and absolute reliability was generally in accordance when compared with previous studies. Before being implemented in praxis, future studies need to evaluate absolute and relative reliability on specific patient populations.

Bakgrund: Befolkningen blir allt äldre och ökad ålder medför funktionsnedsättningar som minskad muskelmassa och balans. Det påverkar gången negativt, men genom att träna funktionellt eller träna upp muskelstyrkan och balansen kan äldres gångförmåga förbättras. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur äldres gångförmåga, self-efficacy och eventuell oro inför att gå påverkas av två olika åttaveckors interventioner med träning inom kommunal verksamhet, samt hur följsamhet till träning påverkas av self-efficacy och eventuell oro. Metod: Studiedesignen är en experimentell design i form av pretest-posttest control group som är en form av RCT. Nitton deltagare ≥65 år rekryterades via konsekutivt urval. Testresultat från TUG, självvald gånghastighet och skattningar på oro och self-efficacy inför att gå samlades in. Resultat: Ingen signifikant skillnad (p>0,05) förekom mellan eller inom grupperna med avseende på testvariablerna. Korrelationsanalyserna visade på ingen, låga och moderata korrelationer, både positiva och negativa men inga signifikanta korrelationer observerades. Slutsats: Resultatet i studien kan inte generaliseras till en större population, men kan vara till grund för ytterligare studier med ett större stickprov som randomiseras utifrån populationen. Ytterligare studier krävs med syfte att undersöka om enbart gångträning är effektivt för att utveckla gångförmågan. / Background:  Since the population is aging the decrease in muscle function and balance impairments leads to increased disable. Which has a negative impact on walking ability, though through functional training, by training muscle strength and balance can enhance walking ability in elderly. Aim: The purpose of the study is to investigate how elderly people walking ability, self-efficacy and any anxiety about going, influenced by two different eight-week interventions within municipal operations, and how adherence to exercise is influenced by self-efficacy and anxiety. Method: The study design is an experimental variant of the pretest-posttest control group design. Nineteen participants’ ≥65 years recruited consecutively through selection. Test results from TUG, self-selected walking speed, and estimates on anxiety and self-efficacy before going was collected. Result: No significant difference (p>0, 05) occurred between or within groups for the test variables. The correlation analysis showed none, low, moderate correlation, both positive and negative but no significant correlations was observed. Conclusion: The results of the study can’t be generalized to a larger population, but can be the basis for further studies with a larger sample to be randomized on the basis of population.  More studies are needed to investigate if only walking exercise is effective for developing the walking ability.