Bakgrund: Våld i nära relation är ett brott mot mänskliga rättigheter och ettsamhällsproblem världen över. Våldet får negativa konsekvenser för den utsattaindividen och familjen. En stor andel patienter söker vård utan att utsattheten för vålduppdagas, vilket innebär ett lidande för patienten samt en belastning för samhället.Sjuksköterskan har en unik möjlighet att upptäcka våld i nära relation och förmedlastöd. Personcentrerad vård bygger på ett partnerskap mellan sjuksköterska och patient,där tillit kan hjälpa patienten att berätta om sina erfarenheter och känslor. Syfte: Syftetvar att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av möten med våldsutsatta patienter.Metod: Denna studie har genomförts som en systematisk litteraturöversikt medinduktiv ansats. Resultat: Resultatet utgjordes av 19 vetenskapliga artiklar somsammanfattades i kategorierna; Sjuksköterskans erfarenheter av att identifieravåldsutsatthet, Sjuksköterskans erfarenheter i mötet med våldsutsatta patienter,Organisatoriska faktorer som påverkar mötet med våldsutsatta patienter. Slutsats: Detvar svårt för sjuksköterskan att fråga om våldsutsatthet då det är ett känsligt ochkomplext ämne som frambringade starka känslor och rädslor. Viktiga faktorer somframkom var utbildning och erfarenhet för sjuksköterskor som arbetar med våld i närarelation. Organisatoriska förutsättningar lyftes som essentiellt, och att applicerapersoncentrerad vård tycktes vara en förutsättning för att öppna upp för samtal.

Bakgrund Våld i nära relation beskrivs som en våldshandling där förövare och offer är i en partnerrelation. Globalt har 35% av alla kvinnor varit eller är utsatta för våld i en nära relation. Dessa kvinnors första kontakt i hälso-sjukvården är oftast sjuksköterskor, vilket innebär att sjuksköterskor måste ha kompetens nog för att kunna identifiera och vårda de patienter som är utsatta för våld i nära relation. Syfte Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta kvinnliga patienter utsatta för våld i nära relationer. Metod Denna studie är baserad på en strukturerad litteraturöversikt med inslag av den metodologi som används vid systematiska översikter. Databaser som använts är CINAHL och Pubmed. Resultatet grundar sig på 11 relevanta artiklar. Resultat De huvudkategorier som identifierats var Utmaningen i mötet som har underkategorierna Våga fråga och Känslomässiga reaktioner. Andra huvudkategorin redogör för Förutsättningar för ett bättre möte och har underkategorierna Hinder och Behov och förbättringsarbete. Slutsats Genom översikten framkom det att sjuksköterskorna påverkas känslomässigt av mötet och kan känna frustration över att inte kunna ge kvinnliga patienter allt stöd de behöver. Sjuksköterskorna behöver hanteringsstrategier för att hantera den personliga påverkan av mötet med våldsutsatta kvinnliga patienter och stöd från arbetsplatsen underlättade. Det finns också en bristande utbildning inom området som gör det svårt för sjuksköterskor att agera adekvat vid dessa möten. / Background Intimate partner violence is described as a violent act where the perpetrator and the victim are in a partner relationship. 35% of all women globally have been or are subjected to intimate partner violence. These women's first contact in health care is often nurses, which means that nurses must have the competence to be able to identify and care for patients who are subjected to intimate partner violence. Aim To describe nurses’ experiences of meeting female patients exposed to intimate partner violence. Method This study is based on a structured literature review incorporating the methodology used in systematic reviews. The databases used are CINAHL and PubMed. The result was based on 11 relevant articles. Results The main categories identified were the challenge of the meeting, which has the subcategories dare to ask and emotional reactions. The second main category describes the prerequisites for a better encounter and has the subcategories obstacles and needs and improvement work. Conclusions The overview revealed that nurses are emotionally affected by the encounter and may feel frustrated about not being able to provide female patients with all the support they need. Nurses need coping strategies when encountering female patients who have experienced violence, and support from the workplace facilitates this. There is also a lack of education in this area, making it difficult for nurses to respond appropriately in these situations.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett stort samhällsproblem eftersom det kan leda till att kvinnor som utsätts för våld inte känner sig trygga inom vården och därför inte upptäcks. Många av de kvinnor som utsätts för våld hamnar på sjukhuset och får vård av sjuksköterskor. Sjuksköterskor har en viktig roll i att stödja kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, eftersom det är en del av deras yrkesroll att hantera situationer där våld påverkar patienternas hälsa och välbefinnande. Ändå känner sjuksköterskor ofta att de saknar tillräcklig kunskap för att kunna bemöta och identifiera dessa kvinnor. Syfte: Beskriva sjuksköterskans upplevelse av att bemöta våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården. Metod: Allmän litteraturöversikt där 7 kvalitativa artiklar har granskats och analyserats enligt Fribergs analysmodell med ett induktivt tillvägagångssätt.   Resultat: Resultatet bildade två huvudkategorier och subkategorier vilka var; Brister i verksamheten (Bristande utbildning och kunskap, arbetsbelastning och tidsbrist, förutsättningar och samarbeta med andra yrkesgrupper). Blandade känslor (Maktlöshet, stödjande förhållningssätt, Frustration och oro, rädsla och obehag samt osäkerhet). Slutsats: Genom att öka kunskapen och medvetenheten om våld i nära relationer i vården kan sjuksköterskor spela en avgörande roll i att identifiera och stötta kvinnor som är utsatta. Vårdpersonalen och socialtjänsten rekommenderas att vara uppmärksamma på kvinnans behov och ha kunskap om hur man kan erbjuda stöd och skydd. Det är viktigt att anpassa bemötandet efter kvinnans individuella situation och kulturella bakgrund.

Våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Våldet ökar i sin tur risken för posttraumatiskt stressyndrom och med det försämringar i episodiskt minne. Med minnesstödjande förhörstekniker kan man underlätta för våldsutsatta att minnas i en förhörssituation. Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur poliser förhåller sig till minnesaspekten hos brottsutsatta i nära relationsvåld och hur man använder minnesstödjande förhörstekniker för att säkerställa tillförlitliga vittnesmål. Uppsatsens syfte besvarades med hjälp av en mixed methods-design. Tre kvalitativa intervjuer genomfördes samt en kvantitativ enkät som besvarades av tjugofem anställda inom Polismyndigheten med erfarenhet av förhör med målsäganden i våld i nära relation. Resultaten från enkäten visade att PEACE-modellen, som är en minnesstödjande förhörsteknik, användes av majoriteten av de yrkesprofessionella. Det framkom i både intervjuerna och enkäten att en viktig aspekt är att få målsäganden att medverka, vilket man menade kunde påverkas av bland annat rädsla för förövaren och våldets konsekvenser.  Något som framkom i intervjuerna var att när våldet blir vardag är det svårt att sortera ut enskilda händelser ur minnet. Ytterligare en aspekt som ansågs kunna påverka målsägandens utsaga var normaliseringsprocessen som kan göra att målsäganden inte uppfattar våldets allvarhetsgrad och därför inte anser det viktigt att berätta. Uppsatsen visar att det finns specifika svårigheter kopplade till förhörssituationen med personer utsatta för våld i nära relation men att förhörsledare besitter goda tekniker för att underlätta minnesåterkallning. Detta specifika ämnesområde är relativt obeforskat. Framtida studier skulle kunna fokusera på dessa frågeställningar med ett större urval för att bättre representera populationen. / Violence in intimate relationships is a major societal problem. The violence, in turn, increases the risk of post-traumatic stress disorder and, with it, deterioration in episodic memory. Memory-supporting interrogation techniques can make it easier for victims of violence to remember in an interrogation interview. This paper aims to investigate how police officers deal with the memory aspect of intimate partner violence victims and how to use memory-enhancing interrogation techniques to ensure reliable testimony. The essay's purpose was answered using a mixed methods design. Three qualitative interviews were carried out as well as a quantitative survey which was answered by twenty-five employees within the Police Authority with experience in questioning plaintiffs of domestic violence. The results of the survey showed that the PEACE model, which is a memory-supporting questioning technique, was used by the majority of the professionals. It emerged in both the interviews and the survey that an important aspect is getting the plaintiff to participate, which it was believed could be influenced by, among other things, fear of the perpetrator and the consequences of the violence. Something that emerged in the interviews was that when violence becomes an everyday problem, it is difficult to sort out individual events from memory. Another aspect that was considered to be able to influence the claimant's statement was the normalization process, which can mean that the claimant does not perceive the seriousness of the violence and therefore does not consider it important to tell. The essay shows that there are specific difficulties linked to the interrogation situation with people exposed to violence in a close relationship, but that interrogators possess good techniques to facilitate memory recall. This specific subject area is relatively unexplored. Future studies could focus on these issues with a larger sample to better represent the population.

The objective of this study is to examine how professionals approach women that have experienced intimate partner rape. Sexual abuse is an area that has seen an upswing of interest in later years partly thanks to samtyckeslagen (the consent law) and #metoo. At the same time the field is full of misinterpretations and old prejudice that sometimes risks leading to poor professional approach from the professionals. Secondary victimization is an effect of the poor approach that means that the women feel victimized again but by the professionals instead of the perpetrator. Though the area has gained more scientific traction in later years there are still many questions remaining and gaps in knowledge to examine. Through this study we have found that the women continuously experience approaches that makes them feel victimized. We have also found that a lot of the victimization is based in old belief connected to rape myths, the belief that a rape looks a certain way and therefore also that the victim of rape is a certain way. At the same time the women also describe that some professionals have been absolutely essential to their healing. This imbalance in approach is also evident in the earlier research that we have found. Our analysis also found that secondary victimization doesn’t only happen in the meeting between the women and the professionals. The choice of wording in the documentation after the meeting have also proven to be able to wake feelings of both shame and pride with the women. It also became evident that the women that had been exposed to secondary victimization in some cases would go to long lengths to avoid further contact with professionals. This finding means that the secondary victimization risks preventing the authority from helping these women in the future.

Denna kvalitativa studie undersöker hur behandlare inom socialtjänsten och barnpsykiatrin möter och skapar förtroende tillbarnsom har bevittnat våld i nära relationeroch vilka metoder som sätts in. Studien baseras på intervjuer med fyra yrkesverksamma personer medstor erfarenhetavatt möta barn som bevittnat våld. Metodentolkas i en form från Antonovskys salutogena modell, känslan av sammanhang, KASAM.Resultatet visaratt som behandlare så måste mötet med barnet sker i sittsammanhang och att det är deras sanning somska vara vägledande. Vidare är det av stor vikt att skapa goda relationer till barnets omsorgsgivare.

The aim of the current study was to highlight the social service work with domestic violence against women. In this study, we examined whether there was a difference in the way the social service works and if their effort differ in terms of domestic violence. Moreover, this study investigated how social workers work to prevent future violence against victims also what method they use to find out the causes behind men’s violence against women. A total of four administrative officers were interviewed from two different municipalities. All four officers were actively working with questions concerning domestic violence against women. The content analysis methodology was used as a basis for our questioner which contained twenty questions. This method was chosen because of violence is the basis of social service work. In conclusion, social services in the two municipalities that were studied in this study offer abused women different types of contributions. The type of effort provided depends on women’s individual situations. There are however, no major differences between the ways social services are dealing with domestic violence compared with honor-related violence. In those cases that were received to the two social offices, the underlying causes of violence against women varied. This may possibly include alcohol-related violence and mental illness. Future actions concerns the need of social assistance to work more on developing new methods to mainly protect women from domestic violence also to provide information to women about the social service interventions.

Bakgrund: Mer än en tredjedel av världens kvinnor blir någon gång under sitt liv utsatta för våld av sin partner eller sexuellt våld av annan än partner. Tidigare forskning visar att de våldsutsatta kvinnorna upplever både positivt och negativt bemötande av hälso- och sjukvårdspersonal.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av hindrande respektive underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder i mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation.  Metod: En litteraturstudie där 11 kvalitativa artiklar har granskats och analyserats. Resultat: Fyra kategorier framkom efter analys av artiklar: kunskapsnivå bland sjuksköterskorna, arbetsmiljö och organisation, samhällets inverkan, sjuksköterskornas egna känslor och antaganden. I mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation upplevde sjuksköterskor både hindrande och underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder, vilket beskrivs i resultatets huvudrubriker. Hindrande faktorer var brist på kunskap, hög arbetsbelastning, tidsbrist och brist på stöd från verksamheten. Partner närvaro, kulturen i samhället, språkbarriärer, egna känslor och antaganden upplevdes också som hindrande faktorer. Underlättande faktorer var utbildning, kunskap, erfarenhet, tid, ökad personaltäthet, stöd från kollegor och god samverkan med andra instanser. Andra underlättande faktorer var att mötet sker i enrum, mer uppmärksamhet i samhället och utbildning i skolor, använda oberoende tolk vid språkbarriärer, skapa en god relation till kvinnan, kunna reglera och hantera egna känslor.  Slutsats: Flera faktorer har betydelse för vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskor ger i mötet med våldsutsatta kvinnor. Upplevd kunskap, erfarenhet, tid, vårdsystem, kulturella aspekter och inställning påverkar vilka omvårdnadsåtgärder som ges eller inte i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Vidare forskning behövs om utbildningsbehov hos sjuksköterskor. / Background: More than a third of the world's women are at some time during their life victim of violence by their partner, or victim of sexual violence by other person than their partner. Previous research show that women that are victims of violence experience both positive and negative treatment from healthcare professionals.  Aim: The aim was to describe the barriers and facilitating factors nurses experience to carry through nursing actions when meeting female victims of intimate partner violence.  Method: A literature study of 11 qualitative articles, those were reviewed and analyzed.  Results: Four categories emerged from the analysis: level of knowledge among nurses, the work environment and organisation, the impact of society, nurses own feelings and assumptions. During encounters with female victims of intimate partner violence, nurses experienced both barriers and facilitating factors when performing nursing actions. They are described under the main headlines in the results. Barrier factors were; lack of knowledge, heavy workload, lack of time, lack of support from employer culture in society, language barriers, own feelings and assumptions, presence of the partner. Facilitating factors were; education, knowledge, work experience, having enough time, increased personnel, support from colleagues, good cooperation with other instances. Other facilitating factors were opportunity for meetings in private, more attention in society and education in schools, using an independent interpreter when encountering language barriers, establishing a good relationship with the woman, and the ability to regulate and manage emotions.  Conclusion: Several factors for which nursing measures that are provided by nurses has meaning when meeting with the abused women. Knowledge, experience, time, care system, cultural aspects and attitude affect what nursing measures are provided or not provided when meeting with the abused women. Further research is needed about nurses’ need of education in the subject female victims of intimate partner violence.

Bakgrund: Hot och våld är en bidragande faktor till kvinnors ohälsa världen över. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning sjuksköterskor ställer frågor om våld i nära relation (intimate partner violence, IPV) till sina patienter samt, om det finns skillnader mellan olika grupper sjuksköterskor angående benägenhet att ställa frågor om våldsutsatthet. Ytterligare ett syfte var att undersöka faktorer som påverkar huruvida frågan ställs eller inte, samt om frågor ställs i lika stor utsträckning till båda könen. Metod: Studien är deskriptiv och ett studiespecifikt frågeformulär användes. Sjuksköterskor (n=41) vid fyra olika avdelningar på ett sjukhus i en mellanstor stad i Sverige besvarade en enkät som innehöll 13 frågor. Den totala svarsfrekvensen var 44 %. Resultat: Av sjuksköterskorna ställde 7,2 % alltid frågor om IPV. Cirka 30 % uppgav att de ställde frågor om IPV ibland. Sjuksköterskor äldre än 35 år tenderade att oftare ställa frågor om IPV än de som var yngre. På den geriatriska avdelningen togs frågor om IPV oftare upp. Det mest förekommande svaret var att frågor endast ställdes vid misstanke om våldsutsatthet (45 %). Ett annat vanligt hinder var språkbarriärer mellan sjuksköterska och patient (41,5%). Ytterligare faktorer som påverkade var att en relation inte hunnits skapa till patienten (34,1%) eller att det inte var relevant att ställa frågan (34,1%). Av studiedeltagarna svarade 41 % att de var osäkra på hur de skulle gå tillväga i de fall det uppdagas att en patient är utsatt för IPV. Fler sjuksköterskor (59 %) ställde oftare frågor om IPV till kvinnor än till män. Slutsats: Få sjuksköterskor ställer alltid frågor om IPV. Många känner sig osäkra hur de ska gå tillväga när våldet uppdagas, att de upplever att de har bristfällig kunskap i ämnet och att det finns hinder som påverkar att frågor om våld inte ställs. Med hjälp av utbildning och tydliga handlingsplaner kan sjuksköterskor troligen öka sin kunskap och beredskap kring identifiering och hantering av de våldsutsatta patienterna. / Background: Threats and violence are contributing factors to women's illhealth worldwide. Objective: The aim was to investigate the extent to which nurses ask questions about domestic violence to their patients, and if there are differences between different groups of nurses regarding the tendency to ask questions about exposure to violence. Another aim was to investigate the factors that affect whether the question is asked or not, and if the questions are asked equally to both sexes. Method: The study is a descriptive study and a questionnaire made for this study was used. Registered nurses (n = 41) at four different departments in a hospital in a medium-sized city in Sweden answered a questionnaire containing 13 questions. The overall response rate was 44%. Result: Of the participants 7,2 % always asked questions about intimate partner violence (IPV). Approximately 30 % asked questions periodically. Nurses older than 35 years tended to ask questions more frequently than those who were younger. At the Geriatric Department questions were asked more regularly about IPV. The most common answer was that questions about IPV only were asked based on suspicion of exposure to violence (45%). Another common obstacle was language barriers (41, 5%) between nurse and patient. Additional factors that influenced was that a relationship had not been made with the patient (34,1%) or that it was not relevant to ask the question (34, 1%). Of the study participants, 41 % reported that they were unsure of how to proceed in cases where it was found that a patient was exposed to domestic violence. More nurses (59%) asked women questions about IPV more frequently than men. Conclusion: Few of the nurses always ask questions about IPV to their patients. There are obstacles to screen about IPV and many feel unsure how to proceed when violence is revealed. The nurses feel they have too little knowledge of the subject. With the help of training and clear action plans nurses can probably increase their knowledge and preparedness in the identification and management of abused patients.

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Det är svårt för brottsoffret på många olika sätt att bli utsatt för våld i nära relation. En viktig del för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. I denna uppsats undersöker jag hur kvinnorna med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor i nära relation upplever anmälningsprocessen och vilka faktorer som är hjälpsamma för att fullfölja en anmälan och eventuellt fullfölja en rättsprocess. Studien baseras på kvalitativa intervjuer. För att uppnå studiens syfte samt svara på frågeställningarna intervjuades fyra personer med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Resultatet från intervjuerna med informanterna visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information är faktorer som utkristalliserar sig som värdefulla faktorer för att kunna fullfölja anmälnings-och rättsprocessen. Studien fann även ett underliggande tema som genomsyrade det empiriska materialet; informanterna hade en önskan att bli en del av en hjälpande plan. Den slutsats som jag kunde dra av studien var att bli utsatt för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är en utsatt och svår situation. Det övergripande svaret är att samtliga informanter är enade om att detta är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev att utan stöd och hjälp är det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg med och som kunde guida dem, länka dem vidare genom hela processen som det innebär att ha blivit utsatt för våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.