No description available.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Despite being perceived as one of Europe's most gender-equal countries, Sweden faces significant challenges concerning men's violence against women. Statistics reveal a distressing frequency of violent incidents where a woman is killed by a man every three weeks. This research study examines the collaboration between Swedish municipalities, social services, and women's shelters in efforts to promote safety for women and combat male violence against them. The findings suggest an increase in collaboration and the integration of measures to ensure women's safety within municipal activities. However, while most municipalities offer protected housing, there are shortcomings in the efforts. The study also underscores the importance of continuously evaluating and enhancing ongoing initiatives to effectively support women affected by violence and uphold their human rights.

Tanken bakom agaförbudet i 6 kap. 1 § FB är att alla barn ska växa upp under trygga förhållanden. Förbudet innebär bland annat att barn inte får utsättas för kränkande behandling. Barn utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd mot våld, samtidigt som de också befinner sig i en speciell beroendeställning i förhållande till sina föräldrar. Ett av uppsatsens syften är att granska barns straffrättsliga skydd mot psykiskt våld i situationer där barn utsätts för våld av en förälder, dels vilket skydd de faktiskt har, dels vilket skydd de borde ha. Ett utökat straffansvar för psykiskt våld har varit föremål för diskussion i flera utredningar och det har nu, i Ds 2022:18, föreslagits att en helt nybrottsform, psykisk misshandel, ska införas i 3 kap. 5 a § BrB. Det andra av uppsatsens syften är att analysera hur det föreslagna brottet, psykisk misshandel i 3 kap. 5 a § BrB, i förhållande till rådande rättsläge skulle kunna stärka skyddet samt hur det förhåller sig till uppställda kriterier och principer för kriminalisering. För att uppfylla syftet tillämpas en rättsdogmatisk metod med centrala inslag av den rättsanalytiska metoden. Barnkonventionen förordar nolltolerans mot våld och barns rätt till bl.a. psykisk integritet framgår även av såväl EKMR som FB. Befintliga straffbud i BrB täcker i nuläget in många av de gärningar som utgör psykiskt våld, men många gärningar låter sig också svårligen omfattas eller faller utanför brottsbalkens tillämpningsområde helt. Barnkonventionen ger i nuläget barn rätt till ett starkare skydd mot psykiskt våld än vad brottsbalkens bestämmelser ger. Det finns därför skäl att förstärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Straffbudet (3kap. 5 a § BrB) är önskvärt sett till rådande rättsläge för att fylla de brister som finns. En helt ny brottstyp, psykisk misshandel, skulle också vara särskilt motiverat utifrån artikel 19 i barnkonventionen. Sett till de skäl som bör vara utgångspunkt i fråga om kriminalisering kan straffbudet också anses vara befogat med beaktande av fyra av fem kriterier. Brottet psykisk misshandel kan däremot inte hävdas vara lämpligt med hänsyn till det femte kriteriet gällande kriminaliseringens krav om effektivitet. Med beaktande av legalitetsprincipen, särskilt obestämdhetsförbudet, talar straffbestämmelsens föreslagna utformning också emot en sådan kriminalisering. Den sammantagna bedömningen är att barns skydd mot psykiskt våld i straffrättsligt hänseende bör stärkas för att omfatta fler former av psykiskt våld samt för att bättre motsvara barnkonventionen. Ett införande av en helt ny brottstyp, psykisk misshandel, är dock inte det mest lämpliga sättet att stärka det på, åtminstone inte sett till förslaget såsom det presenteras nu. Ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld skulle, som lyfts, kunna åstadkommas genom andra alternativ, till exempel genom att införa förolämpningsbrottet (5 kap. 3 § BrB) i brottskatalogen för fridskränkningsbrottet i 4 kap. 4 a § BrB och utvidga rekvisiten för brottet ofredande (4 kap. 7 § BrB).

Syftet med den här studien är att, via en forskningsöversikt, besvara frågorna om vilkaförsvårande respektive underlättande faktorer det finns för äldre våldsutsatta kvinnor attlämna ett våldsamt parförhållande. De teoretiska utgångspunkterna är ålderism, makt ochcopingstrategier. Resultaten visar att manipulation, kontroll, begränsning av socialt umgänge,kontroll över ekonomin och begränsning av rörelsefriheten är partnerns sätt för att ökakvinnans eftergivenhet och tillgivenhet. De underlättande faktorerna är familjemedlemmarsom ger stöd till kvinnan, kvinnans egen förmåga att finna copingstrategier och när samhälletger strategier för att kvinnan ska kunna lämna. Ålderismen visas bland annat genom attsamhället har stereotypa föreställningar om äldre och att ålderismen är implementerad i såvälhälso- och sjukvård som i det sociala arbetet. Detta försvårar att äldre kvinnor får den hjälpde skulle behöva. Makt kan ses från flera perspektiv; våldsutövarens makt mot den äldreutsatta kvinnan, samhällets makt och kultur. Copingstrategier kan bidra till att den äldrevåldsutsatta kvinnan lägger gränser eller förklaringar i relationen och samtidigt stärkskvinnan emotionellt. Copingstrategier kan å andra sidan bli en försvårande faktor till att äldrevåldsutsatta kvinnor stannar kvar i parförhållandet.Titel: Att som äldre kvinna lämna ett våldsamt förhållande.Författare: Elin Allbrand och Ann-Sofie Gripenberg

Studien syftade till att undersöka i vilken utsträckning lagändringen om barnfridsbrott har påverkat socialsekreterares utredningsarbete av barn och unga, hur socialsekreterarna upplever sitt handlingsutrymme med barn som bevittnat våld i nära relation samt om socialsekreterarna upplever några förbättringsmöjligheter inom arbetet. Fyra socialsekreterare verksamma inom utredning av barn och unga intervjuades. Intervjuerna transkriberades och tematiserades. Utifrån den tematiska analysen identifieras tre huvudteman: lagändringens konsekvenser på utredningsarbetet, förbättringsmöjligheter och socialsekreterarens handlingsutrymme. Resultatet analyserades utifrån Lipskys teori om handlingsutrymme samt tidigare forskning. Studiens resultat visar på att lagändringen om barnfridsbrott haft en viss påverkan på socialsekreterarnas utredningsarbete. Socialsekreterarna upplever att lagändringen bidragit till ett stärkt fokus på barnets upplevelse och behov av stöd, efter att ha bevittnat våld, utifrån att det numera är brottsligt och straffbart att utsätta ett barn för att bevittna våld samt att förövaren ska polisanmälas. Socialsekreterarna upplever samtidigt svårigheter med att hjälpa barn som bevittnat våld i hemmet som befinner sig i gråzonen mellan frivilliga och tvingande insatser. De påpekar även att de inte finns insatser att tillämpa i deras arbete som är speciellt skapta för barn som bevittnat våld. Socialsekreterarna efterfrågar ytterligare evidensbaserade insatser och en förändring i lagstiftning för att effektivare kunna skydda barn från att bevittna våld i hemmet.

Arbetet med våldsutövare har utvecklats från att tidigare betrakta partnervåld som ett problem som skulle hanteras inom familjen till att män idag kan få stöd i form av behandling. Socialnämndens uppdrag med våldsutövare regleras i Socialtjänstlagens 5 kap 11 §, då socialnämnden ska verka för att våldsutövare ska ändra sitt beteende. Genom en fokuserad litteraturöversikt syftar studien till att bidra med utökad kunskap om de behandlingsmetoder för våldsutövare som Socialstyrelsen rekommenderar för svenska socialtjänsten. Därtill syftar uppsatsen till att undersöka hur olika typer av våld beaktas i de rekommenderade behandlingsmetoderna, vilka komponenter som kan identifieras samt dess forskningsstöd. Socialstyrelsen lyfter fram metoderna Samtal om våld, Alternativ till våld, Icke-våldsgrupp och IVIN i arbetet med våldsutövare. Föreliggande studies resultat är att metoderna inte anses ha tillräcklig evidens. Centrala behandlingskomponenter som identifieras i behandlingsmetoderna är MI, KBT och Psykodynamisk terapi, några av komponenterna har evidens. Behandlingsmetoderna utger sig för att rikta in sig på olika typer av våld, det framkommer dock inte hur behandlingarna riktar in sig på de olika typerna av våld. Studiens resultat analyseras i ljuset av begreppen coping, maskulinitetsnormer, makt och utifrån tidigare forskning. Studiens slutsatser synliggör behovet av tydliga och vetenskapligt grundade riktlinjer för behandling av våldsutövare utifrån rådande kunskapslucka.

Bakgrund:  Våld i nära relation är ett omfattande samhällsproblem och drabbar kvinnor i alla delar av samhället. Våldsutsatta kvinnor får ett minskat välbefinnande och påverkas negativt fysiskt och psykiskt. Sjuksköterskans roll i mötet med våldsutsatta kvinnor är central och möjligheten är stor att sjuksköterskor möter våldsutsatta kvinnor i sin yrkesverksamhet. I sjuksköterskans möte med kvinnorna spelar givandet av stöd och råd en stor roll och förmågan att identifiera våldsutsatthet är viktig för att rätt stöd och vård ska ges.  Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor som utsätts för våld i nära relation  Metod: En allmän litteraturöversikt där artiklar med en kvalitativ metod analyserats. En induktiv ansats har använts och artiklar analyserades med hjälp av Fribergs (2022) analysmetod.  Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades: kunskapen brister, hinder i arbetsmiljön försvårar mötet, behov av samverkan och stöd samt känslomässig påverkan. Huvudkategorin Kunskapen brister presenterades med underkategorierna identifiera våldsutsatthet, ställa frågan om våld och att kunna ingripa och stödja. Vara i behov av samverkan och stöd presenterades med underkategorierna samverka i team och använda verktyg och resurser.  Slutsats: Upplevelsen av kunskapsbrist kan leda till svårigheter att identifiera våldsutsatta kvinnor samt skapande av osäkerhet i ställandet av frågan om våld. Tidsbrist och hög arbetsbelastning kunde leda till försämrat vårdrelationsbyggande och svårigheter i att identifiera våldsutsatta kvinnor. Närvaron av en bra samverkan mellan olika yrkesgrupper samt stödjande verktyg och resurser var viktigt för att skapa förutsättningar att ge en god omvårdnad. En känslomässig påverkan kunde upplevas av sjuksköterskor i mötet med våldsdrabbade kvinnor.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett av de större samhällsproblemen idag. Det finns i alla relationer, men kvinnor utsätts mer frekvent. När det gäller att synliggöra våldet mot utsatta kvinnor har hälso- och sjukvården en nyckelroll då många av dessa söker vård. Det finns en påtaglig kunskapslucka i hur fysioterapeuter inom primärvården identifierar, undersöker och behandlar våld i nära relation. Syfte: Att undersöka fysioterapeuter som arbetar i primärvården vad gäller deras upplevelser och erfarenheter kring att identifiera, undersöka och behandla kvinnor som utsatts för våld i nära relation. Metod: Kvalitativ design i form av en semistrukturerad intervjustudie med sex deltagare utifrån ett bekvämlighetsurval. Kvalitativ innehållsanalys användes vid databearbetningen. Resultat: Studien visade att fysioterapeuter upplever det utmanande att identifiera våldsutsatta. Det framkom att det saknas rutiner för att upptäcka, undersöka och behandla utsatta kvinnor. Att våga fråga och skapa en förtroendefull relation till patienten ansågs vara nyckelfaktorer för identifiering. Mer utbildning inom ämnet ansågs kunna öka tryggheten och förbättra identifieringen av utsatta kvinnor. Slutsats: Identifiering av individer som utsätts våld i nära relation upplevs i många fall svårt. Studien visar att det finns en osäkerhet hos fysioterapeuter inom ämnet. Tillsammans med tidigare forskning framkom att fysioterapeuter inom primärvården har en nyckelroll i att identifiera utsatta men ytterligare utbildning, forskning och riktlinjer är nödvändigt för att fler ska få hjälp. / Background: Intimate partner violence is one of the biggest societal problems today. It exists in all relationships, but women are exposed more frequently. When it comes to making the violence against vulnerable women visible, the healthcare system has a key role as many of these seek care. There is a significant knowledge gap in how physiotherapists in primary care identify, examine and treat violence in close relationships. Objective: To examine the experiences of physiotherapists regarding identifying, examining and treating women who are exposed to intimate partner violence, within primary care. Method: A qualitative method with semi structured interviews with six participants, based on convenience sampling was used. Qualitative content analysis was used for data analysis. Results: This study showed that physiotherapists find it challenging to identify victims of violence. It emerged lack of routines for detecting, examining and treating vulnerable women. Dare to ask and create trusting relationship with the patient were considered key factors for identification. More education regarding the topic was considered by physiotherapists to increase security and improve identification of vulnerable women. Conclusion: Identification of individuals who are exposed to intimate partner violence is in many cases perceived as difficult. The study shows that there is uncertainty among physiotherapists in the subject. Together with previous research, it emerged that physiotherapists in primary care have a key role in vulnerable but further education, research and guidelines are necessary for more people to get help.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett globalt hälsoproblem som under de senaste åren ökat. När en människa blir utsatt för våld i en nära relation kan konsekvenserna bli så pass allvarliga att sjukhusvård krävs. Våldet kan orsaka lidande för människan ur flera dimensioner. Uppskattningsvis i Sverige utsätts en av fyra kvinnor under sin livstid för våld i nära relationer och ur ett globalt perspektiv en av tre kvinnor. Om och när kvinnorna söker sig till hälso- och sjukvården får sjuksköterskan ett gediget uppdrag att uppmärksamma utsattheten och ge stöd i de former kvinnan kan behöva. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av vårdkontakten med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Metod: En litteraturöversikt baserad på elva vetenskapliga artiklar hämtade från databaserna PubMed och Cinahl Complete. Resultat: Resultatet tyder på att det fanns konkreta brister i sjuksköterskors förhållningssätt. Fynden i litteraturöversikten tyder på att sjuksköterskor tenderade att ha delade uppfattningar gällande sin roll och hur de skulle hantera vårdkontakten med våldsutsatta kvinnor. Vilket visade sig främst ha ett samband med barriärer i vårdkontakten och den konkreta kunskapen som fanns hos sjuksköterskorna. Slutsatsen: Resultatet visar på en stor divergens kring sjuksköterskans erfarenheter i vårdkontakten med kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Sammanfattningsvis har sjuksköterskan en stark vilja att stötta våldsutsatta kvinnor men olika faktorer påverkar kvalitén av omvårdnaden. Sjuksköterskan har inte alla de förutsättningar som behövs på grund av tidsbrist, otillräcklig kunskap och oklara riktlinjer och rutiner. Dessa påverkar arbets-och förhållningssättet hos sjuksköterskan och orsakar otillräcklig omvårdnad av kvinnor utsatta för våld i nära relation. / Background: Intimate partner violence is a global health issue that has increased in recent years. When a person is exposed to intimate partner violence the consequences can be so serious that hospital care is required. The violence can cause suffering for humans in several dimensions. It is estimated that one in four women in Sweden is exposed to violence in close relationships during their lifetime, and from a global perspective one in three women. If and when the battered women apply for health care, the nurse is given a solid mission to pay attention to the vulnerability and provide support in the forms the woman may need. Aim: The aim of this study is to describe nurse’s experiences of managing woman exposed to intimate partner violence.Method: A literature review based on eleven scientific articles from PubMed and Cinahl Complete. Results: The results indicate that there were concrete shortcomings in the nurses' approach. The findings in the literature review indicate that nurses tended to have shared perceptions regarding their role and how they should handle contact with abused women. Which turned out to be primarily related to barriers in the meeting and the concrete knowledge that the nurses had. Conclusion: The results show a large divergence regarding the nurse's experiences of managing women exposed to intimate partner violence. In summary, the nurse has a strong desire to support women who have been subjected to violence, but various factors affect the quality of nursing care. The nurse does not have all the prerequisites needed due to lack of time, insufficient knowledge and unclear guidelines and routines. These affect the work and attitude of the nurse and cause insufficient care of women exposed to intimate partner violence.