Europeiska försvarsmakter har sedan kalla krigets slut präglats av statiska eller krympande försvarsbudgetar. Det är något som slår särskilt hårt mot materielanskaffning vars kostnadsökning överstiger normal inflation. I strävan att bibehålla förmågebredd och djup ingås multinationella samarbetsarrangemang i effektivitetsökande och kostnadsbesparande syfte.   Europaforskaren Tomas Valasek har från ett lessons learned- perspektiv identifierat karaktäristikum för framgångsrika försvarssamarbeten. Studiens syfte är att undersöka om dessa framgångsfaktorer kan appliceras även på en lägre analytisk nivå som för studien utgörs av fallet Archeranskaffningen. Framgångsfaktorerna har en generell natur och hur de tolkas för den här studien definieras genom att sätta dem i relation till rådande forskningsläge.    Analysen bygger på att sätta varje faktor i relation till Archeranskaffningen för att skapa en helhetsbild av om anskaffningens utgång kan förstås och förklaras utifrån Valaseks teori. Det källmaterial som nyttjas för detta utgörs huvudsakligen av officiella dokument som Möjlighetsstudien, Stoltenbergrapporten och strategiska dokument kompletterat med informationsintervjuer och öppna källor.   Studiens slutsatser tyder på att även enskilda lägre försvarssamarbeten kan förstås utifrån denna analysram, men att det inte är helt tillämpbart för att förklara varför ett samarbete inte blir framgångsrikt. Framgångsfaktorerna har en allt för generell natur för detta. Undersökningen av fallet Archer tyder på att teorin behöver kompletteras med faktorn teknisk rimlighet för att kunna appliceras på en lägre analytisk nivå.

Sverige och Finland har tillsammans med övriga nordiska länder en gemensam värdegemenskap. Detta innebär att vi delar och värnar om gemensamma värden, exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Att vi även delar en liknande historia, språk och kultur gör att det funnits goda förutsättningar för samarbete. Även om de nordiska länderna är lika ur många aspekter, så finns det ändå vissa skillnader. Denna studie syftar till att påvisa likheter och skillnader mellan svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik med avstamp ur deras senaste försvarspropositioner som för svensk del utgavs 2009 och för Finland 2012. Studien avser vidare att undersöka vilka gemensamma samarbetsområden som finns mellan Sverige och Finland och vilka förutsättningar det finns för ett fördjupat försvarssamarbete. Skapandet av NORDEFCO 2009 gjorde att de nordiska länderna fick ett tydligt forum för samarbete inom försvars- och säkerhetspolitik. Varje nordiskt land kan själv välja om de vill delta eller ej i ett samarbete. Sverige och Finland har samarbetat inom en rad olika områden och i studien presenteras tre olika områden där samarbete har bedrivits: 1) försvarsindustri och materiel, 2) utbildning, övning och träning, 3) regionalt sjölägessamarbete. Genom kvalitativ dataanalys har Sveriges och Finlands försvarspropositioner jämförts för att påvisa likheter och skillnader. Avseende de gemensamma samarbetena mellan länderna har tre samarbetsområden detaljstuderats och kan betraktas som tre mindre fallstudier. Undersökningen visar att det finns en koherens, en samstämmighet kring svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitik. Sverige och Finland har liknande syn och målsättningar med sin säkerhet. Länderna delar åsikter kring frågor såsom internationell säkerhet och europeisk integration. Det återfinns dock skillnader. Finland har till skillnad från Sverige kvar sitt värnpliktsystem vilket innebär en stor skillnad i numerär. De uttrycker även att det ska anses som olönsamt att angripa landet. Denna strategi förde även Sverige under Kalla kriget men som man nu har lämnat. Avseende förutsättningar för ett fördjupat bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland anses de vara goda. Dels genom att utveckla de befintliga samarbetena i olika nivåer men också skapa nya, såsom inom informationssäkerhet. Både Sverige och Finland anser att NORDEFCO ger ramar för ett fördjupat samarbete.

There are changes in Sweden's foreign policy, and Sweden is no longer a non-aligned and neutral nation. Sweden has expressed a willingness to actively participate in creating peace and stability in the world by giving and receiving military assistance in case of war, crisis or disaster. This is described as complete turnaround in Swedish policy compared to the neutrality and non-alignment during the Cold war. However new research shows that defence cooperation is not new in the Nordic region. Sweden cooperated secretly with Denmark and Norway, two NATO countries, about co-operative defence of Scandinavia during the Cold War. Is our historical picture wrong and what we perceive as new and revolutionized not particularly new? Is today's open Nordic defence cooperation a continuation of what was done in secret during the Cold War? The essay investigates and compares two different Swedish defence cooperation’s where one was previously secret and the other is open. By comparing the motives, objectives, drivers and outcomes differences and similarities in the design will be explained and compared. The study demonstrates significant differences in the motives and driving forces between the Cold War and today. The study has however revealed many similarities in the objectives and outcomes of the two defense cooperation.The study finds basis for further critical examination of the relationship between the Cold War secret defense cooperation, and today's open defense cooperation. The partnerships are in themselves not so different in design, however the world has changed and the reasons for cooperation are different. There are reasons to suggest that the curtain has been lifted and what has previously taken place secretly is today transparent but the defense cooperation has adapted to new threats and requirements.

No description available.

Mellan åren 1990 och 2009 fördes en politik i Sverige som förändrade försvaret från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Samtidigt som invasionsförsvaret monterades ner sökte Sverige sin säkerhet solidariskt med andra stater med vilka Sverige identifierat sig. Våra nordiska grannar Norge, Danmark och Island var medlemmar i NATO, vilket för dem innebar en säkerhetspolitisk trygghet. Sverige och Finland stod utanför och kunde inte ansluta sig då det parlamentariska stödet saknades. I den säkerhetspolitiska utveckling som Rysslands ambitioner skapat i regionen, framför allt från 2009 och framåt, står länder som Sverige utan tillfredställande säkerhetslösning. Ett försvarssamarbete med Finland framstod som ett säkerhetspolitiskt alternativ bland andra. Det finsk-svenska försvarssamarbetet inleddes 2014, men varför just Finland? Vad var de bakomliggande orsakerna till valet av partner? Syftet med studien var att undersöka drivkrafterna bakom det finsk-svenska försvarssamarbetet och för att skapa förståelse för hur en småstat kan navigera mellan olika alternativa försvarsstrategier beroende på omvärldsläge och hotmiljö i närområdet. Undersökningen har genomförts mot Allisons och Zelikows tre modeller: rationella aktörsperspektivet, organisatoriska perspektivet och maktkampsperspektivet. Resultatet visar att störst förklaringskraft fanns i det rationella aktörsperspektivet men kan delvis förklaras från de övriga två.

The Nordic countries are facing similar threats and the countries share many security policy and interests, Nordic co-operation provides an increased threshold effect and reduces the risk of incidents in and around our vicinity. The research problem for this study is whether a Nordic defense cooperation between Sweden and Denmark has the prerequisites required for successful defense cooperation. The purpose of this study is to investigate whether Sweden and Denmark have the conditions required to have a successful defense co-operation based on Tomas Valasek's success factors for successful defense cooperation. The conclusions that can be drawn after this study is completed are first and foremost that a deeper Nordic defense cooperation between Sweden and Denmark has all the success factors that Tomas Valasek says create good conditions for a successful in-depth defense cooperation. We can see that the results of this study after analysis have been carried out based on Valasek's factors show that Sweden and Denmark have both met all the factors in the same way and have similar results where this has been presented.

In recent decades, Sweden's and most of Europe's defense budgets have fallen. It has created a greater need between countries for the cost-effective maintenance of defense capabilities. The Swedish Finnish Naval Task Group (SFNTG) is a part of this trend. It will be operational in 2023 and aims to jointly use the marine forces of the countries in a cost-effective way. In this case study, the cooperation in SFNTG between Swedish and Finnish combat boats is investigated. Based on the increased need for defense cooperation, different concepts for describing and applying collaborations in the short and long term have been created. In this work the term Joint Force Generation was used to analyze the different systems of the Swedish and Finnish combat boats. The term Pooling & Sharing was used to analyze cooperation in the longer term. The purpose is to explore how the political and strategic plans will work on the tactical level of cooperation. Empiricism has been gathered through interviews by officers from both countries. Literature study of reports on the meaning of cooperation have been made. The work was limited to research & development, maintenance, management and material purchases. The interviews showed that the different communicationsystems in the combat boats required extra human resources and a common communicationsystem was desirable. Conclusions are that there are shortcomings of a functioning relationship for the combat boats to meet the requirements of the year 2023. The use of each other's bases as another goal must coordinate logistics, training and warehousing to create better impact. In the longer perspective a greater political understanding must be for the importance of the joint material purchases. The major gain is in cost savings through various forms of collective research development.

Cross Border Training North (CBT North) är ett samarbete mellan Sverige, Norge och Finland där stridsflygdivisioner från Luleå, Bodö och Rovaniemi regelbundet övar tillsammans. CBT North har varit en framgång på många sätt där förbanden ökat sin interoperabilitet på ett kostnadseffektivt vis samtidigt som diplomatiska rutiner för förenklat luftrumstillträde har utarbetats. Författaren till denna uppsats har genom sitt deltagande i CBT North kunnat ob-servera hur väl tränade piloterna är att genomföra uppdrag tillsammans. Skulle samarbetet mellan länderna gå att utveckla till att även gälla insatsverksamhet, exempelvis genom att förverkliga det förslag om samnordisk luftrumsövervakning som Stoltenberg presenterade i sin rapport 2009? Med stöd i tre teorier om försvarssamarbete analyserar denna uppsats vilka försvars- och säkerhetspolitiska framgångsfaktorer som föreligger samarbetet inom CBT North. Studien visar att länderna har flera framgångsfaktorer gemensamt men att det även finns avgörande skillnader. Framförallt har Norge en avvikande strategisk kultur som grundar sig på landets medlemskap i Nato och geografiska fokus på det arktiska området. Denna diskrepans be-döms försvåra ett trilateralt luftförsvarssamarbete. Förutsättningarna är däremot mer gynn-samma för ett utvecklat bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland.

Den säkerhetspolitiska situationen i Norden var under kalla kriget låst i kampen mellan öst och väst. Detta innebar att respektive lands möjligheter att fritt välja säkerhetsstrategi var begränsad. Först efter slutet på kalla kriget öppnade sig denna möjlighet och länderna kunde även se sig om efter nya samarbeten och partners. Nya säkerhetsstrategier utarbetas i Sverige och Norge där det internationella åtagandet stärks och nya samarbeten utvecklas med bland annat det nordiska försvarssamarbetet. När Ryssland i och med sitt agerande i Georgien och Ukraina återigen börjar utgöra ett potentiellt hot börjar det territoriella försvaret hamna i fokus igen. Den nya säkerhetspolitiska situationen leder till ett militärt samarbete mellan Sverige och Finland som bland annat involverar försvarsplanering för skyddandet av det andra landets territorium. Men ett sådant samarbete uppstår inte mellan Sverige och Norge. Syftet med denna studie är att undersöka och beskriva likheter och skillnader i svensk- och norsk säkerhetsstrategi sedan förändringen i omvärldsläget 2008 och vidare beskriva eventuella möjligheter för utvidgade försvars- och militära samarbeten mellan Sverige och Norge, liknande det som finns mellan Sverige och Finland. Studien använder sig av kvalitativ textanalys applicerat på norska och svenska försvarsbeslut, propositioner eller underlag inför dessa. För att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar används två olika teorier, en per frågeställning, som appliceras på textanalysens resultat. Studiens viktigaste resultat består i att de slående likheterna mellan svensk och norsk säkerhetsstrategi beror på den gemensamma strategiska miljö som länderna befinner sig i samt att hoten i den förändrade omvärlden tolkas likvärdigt. De största likheterna mellan de två ländernas utformade säkerhetsstrategier finns i de säkerhetspolitiska målen samt de tillgången till nationella medel och resurser. Den största skillnaden mellan länderna rör vald metod att genomföra sin strategi på, där Norge för en tydlig allianspolitik och bygger sitt nationella försvar kring Nato medan Sverige väljer att stå militärt alliansfritt och samarbeta genom bilaterala avtal. Denna skillnad är också den faktor som starkast negativt påverkar förutsättningarna för ett mer utvecklat militärt samarbete länderna emellan. Utöver frågan kring Nato finns det goda möjligheter för vidare militära samarbeten främst genom gemensamma förband för internationella operationer. / During the Cold War, the security situation in the Nordic countries was fixed in the battle between the East and the West. This meant that each country's ability to freely choose a security strategy was limited. Only after the end of the Cold War did this opportunity emerge and the countries could look for new partnerships. New security strategies were developed in Sweden and Norway, where the international commitment was strengthened and new collaborations were being developed, for example the Nordic defence cooperation. When Russia begun to pose a potential threat with its actions in Georgia and Ukraine, territorial defence rose in priority. The new security situation leads to enhanced military cooperation between Sweden and Finland, which involves, among other things, military planning for the protection of the other country's territory. But no such cooperation develops between Sweden and Norway. The purpose of this study is to investigate and define similarities and differences in the Swedish and Norwegian security strategies since the change in the external situation in 2008 and further describe possible opportunities for enhanced defence and military cooperations between Sweden and Norway, similar to the ones existing between Sweden and Finland. The study uses a qualitative text analysis applied to Norwegian and Swedish defence decisions, acts or reports. To be able to answer the study's purpose and questions, two different theories are being used, one per each question, which is applied to the results of the text analysis. The most significant result of this study is that the most prominent similarities in Swedish and Norwegian security strategies are results of a shared view of the strategic environment and new threats from changes in the external situation is interpreted likewise in both nations. The most notable similarities are found in the stated strategic ends for each country’s security strategy and the national means in assets and capabilities they both possess. The biggest difference between the two are in which ways they operate in the strategic environment, where Norway has chosen NATO as the foundation of their national defence and Sweden stands as non-allied military state depending on bilateral agreements for cooperation. This difference is also the most vital factor negatively effecting the possibilities for enhanced military cooperation between the two countries. Apart from the issue surrounding NATO there are relatively good possibilities for further military cooperation, primarily thru joint military units for international operations.