The social democratic party was the dominating political force in Sweden for almost half a century. This fact forced other political forces to define themselves in opposition to the party. By describing the social democrats, their policies and the society they had constructed, these parties at the same time described themselves, their policies and the society that they strived for. The right as well as the left used stories in their political communication where they themselves were the heroes and the social democrats the villain. I study these stories as they are portrayed in political caricatures to examine the opponents image of the social democrats to see what it can tell us about how the left and the right regarded themselves. / Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Detta tvingade andra politiska krafter att definiera sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp gav dessa andra partier samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de ville se. I sin politiska kommunikation använde såväl högern som vänstern berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan socialdemokratin tilldelades rollen som skurk. Genom att studera dessa berättelser som de kommer till uttryck i karikatyrer undersöker jag motståndarnas bild av Socialdemokraterna för att se vad den kan säga om vänsterns och högerns självbild.

Det politiska landskapet har förändrats på senare år, och antalet personer som blir medlemmar i ett politiskt parti blir allt färre. Samtidigt så ökar antalet rörliga väljare och den tekniska utvecklingen har medfört nya kommunikationsmöjligheter som till exempel sociala medier. Forskare har under en tid förutspått att sociala medier kommer få en ökad inverkan på valresultatet, något som ännu inte inträffat fullt ut. Samtidigt som vikten av sociala medier och dialog är i fokus så har det visat sig att organisationer har svårt att veta hur de ska använda sociala medier på rätt sätt. Även vem som sätter dagordningen gällande samhällsfrågorna har kommit att ifrågasättas av forskarna på senare tid. I tidigare forskning menar man att massmedierna var de som bestämde dagordningen för såväl medborgare som för politiker. Idag ser vissa forskare däremot på skapandet av dagordningen som en gemensam process mellan politiker, medborgare och media, snarare än att det är en enda part som bestämmer. Detta beror återigen delvis på den nya tekniken och därigenom möjligheterna att selektera mellan nyheter i det stora utbudet på internet. Politikerna har som ett resultat av detta behövt professionalisera sig i sitt sätt att framföra sitt partis ståndpunkter, samt i sitt sätt att kommunicera med allmänheten.                       Syftet med denna uppsats var därför att undersöka hur politiska partier kommunicerar på sociala medier. Vi valde att ta reda på detta genom att undersöka Socialdemokraternas och Moderaternas kommunikation på Facebook under en bestämd tidsperiod. Detta har vi gjort genom kvantitativa innehållsanalyser och kvalitativa textanalyser. Vi kodade partiernas inlägg och tillhörande underkommentarer och analyserade därefter texten i inläggen. Resultatet redovisas i form av löpande text och diagram och vävs därefter ihop i analysen. Resultatet visade att både Socialdemokraterna och Moderaterna främst använder sig av envägskommunikation i sina inlägg och att de väldigt sällan går in och svarar på frågor från publiken i underkommentarerna. Vidare framkom det att även om partierna inte svarar på frågor så diskuterar publiken med varandra i kommentarsfältet ändå, samt lyfter också andra ämnen än de som tas upp i partiernas inlägg.

Den här uppsatsen handlar om Alternativfestivalen, en kulturfestival som anordnades årligen i Halmstad mellan 1975 och 1982. Syftet med undersökningen är att studera och analysera aspekter av politisk kommunikation vid och omkring festivalen. I uppsatsen analyseras även festivalen utifrån teoretiska begrepp från brittisk ungdomskulturforskning. Källmaterialet i undersökningen utgörs av tidningsartiklar som publicerades av lokaltidningen i Halmstad, Hallandsposten, under den aktuella perioden. Den övergripande slutsatsen är att det fanns klara aspekter av politisk kommunikation vid Alternativfestivalen, vilket kan sägas ha haft tvåsidor: dels en innehållslig och dels en formmässig. Festivalen överensstämde på det sättet med de två ”progressiva” ambitioner som fanns inom proggmusikrörelsen på 1970-talet. Utifrån det material som undersökningen bygger på framstår Alternativfestivalen som en motkultur snarare än en subkultur.

Politisk TV-reklam är ett relativt nytt fenomen i Sverige. Mot bakgrund av att partierna i reklamen helt kan styra över meddelandet och att det finns en begränsad mängd svensk forskning på området, är det intressant att undersöka vilka strategier som används. Syftet med uppsatsen är att jämföra partiernas valfilmer inför riksdagsvalet 2014 och ta reda på vilka strategier som används för att övertyga väljarna i bild och text. Vilka är de centrala budskapen och använder partierna liknande eller olika grepp i sin kommunikation? Materialet består av sex av partiernas valfilmer som visades på TV4 inför riksdagsvalet. Metoden som används är en kvalitativ innehållsanalys där filmerna analyseras med hjälp av retoriska och semiotiska begrepp. Den teoretiska ramen utgår från tidigare forskning om politisk reklam, samt teorier om politisk kommunikation, marknadsföring och reklam. Särskild fokus läggs vid frågan om reklamen domineras av image eller issue. Resultaten visar att filmerna handlar om sakfrågor som sysselsättningen, skolan och välfärden, men på ett vagt sätt då de inte förklarar hur eller varför partiet skulle vara mest framgångsrikt i frågan. Partiledarna hade relativt stort fokus då det endast var Nya Moderaterna som varken visade partiledaren i bild eller använde partiledaren som speakerröst. Både Sverigedemokraterna och Folkpartiet hade partiledarna som huvudpersoner och Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna använde partiledaren som speakerröst i slutet av filmerna. Partierna använde liknande strategier för att övertyga retoriskt och bildmässigt främst genom pathosargument och känslor samt genom att stärka partiets eller partiledarens ethos. Allianspartierna målar upp utopiska idealbilder av samhället medan Socialdemokraterna framställer en dyster bild av dagens samhälle. Filmernas berättelser framkallar känslor som kopplas samman med logiska argument för hur man ska handla och reagera på känslan, det vill säga rösta på partiet. Då reklamen tilltalar människor som kunder skulle resultaten kunna tolkas som ett tecken på det som Strömbäck beskriver som en konkurrensdemokrati (Strömbäck 2013:41).

This article aims to examine Jimmie Åkessons use of a populist communication style through the use of a quantitative and a qualitative content analysis. The article finds that a populist communication style is central in Åkessons political communication, and how its thin and thick concepts are often combined together to form synergic effects on its mobilisational ability. Over time, a small communicational shift can be seen where more focus is put towards an antagonistic construction of immigrants rather than the elite. The conceptualisation of the elite is also narrowed and less diffuse over time and more specified towards the political establishment. Overall, Åkesson uses a political communication style that can be characterised as complete populism.

No description available.

I och med förflyttningen av politik till sociala medier och den ökande personifieringen av politiska aktörer blir det allt viktigare att undersöka den politiska kommunikationen på den visuella plattformen Instagram. Detta då gränsen mellan privatliv och politik suddas ut alltmer och det är viktigt att kartlägga de indikatorer som för dem samman. Syftet med denna studie är att studera hur svenska partiledare personifierar sig själva i sin kommunikation på sociala medier och besvara frågorna i hur stor utsträckning personifieras partiledarna i sin kommunikation, hur privata jämfört med politiska är partiledarna på sina privata Instagramkonton och om det finns någon skillnad i personifiering mellan de manliga och kvinnliga partiledarna? Studien är en kvantitativ innehållsanalys av den bildbaserade plattformen. Urvalet är samtliga inlägg från den 9 juli till den 9 september 2018 av de sex partiledarna som hade en egen Instagram. Totalt undersöktes 488 inlägg. Resultatet visar en personifiering av partiledarna där de oftare framställer sig själva i en privat kontext. Alla sex partiledare är lika mycket eller mer privata än politiska i sin gestaltning och graden av personifiering är relativt lika hos de manliga och kvinnliga partiledarna men att samtliga manliga partiledare framställer sig själva mer personligt. Detta går emot traditionell media där kvinnliga partiledare oftare framställs i privat kontext.

Society and Identity- Developments and Challenges in Swedish Youth Politics in the 1990´s. There are many ways to describe and value young people’s interest and engagement in politics. While some defend extraparliamentarian activism as an important road to political engagement, others stress the need for young people to become familiar with the political system. These two contradictory views express a common concern for the importance of involving the young in the political process – this is an issue that the system has to deal with. Should the established political system affirm the youths’ active participation and desire to make a change? Is it possible to do this without a loss of respect for democracy? Is it possible to develop democracy without changing it radically Behind these questions, lies the deeper question about how the established democratic system, in practice in the state and municipalities, handle a) the political involvement of youths and b) the transmission of democratic values to new generations. Furthermore, these questions are based on the fundamental assumption that a democratic culture can only be communicated and upheld through processes of political socialization, where norms, knowledge and values are passed on from one generation to the next. In order for this particular kind of communication to succeed, it is crucial that people see their citizenship in a democratic society as an important part of their identity. One of the main functions of the democratic political system is to create and uphold identities and attitudes that are intimately connected to the system itself. Therefore, the political institutions are central actors in the communication process of political socialization. Communication is a paradoxical concept. It is a human activity that everyone is involved in, but few can define unambiguously. Professor James Carey, who analyses the concept in Communication as culture, essays on media and society (1989), introduced the idea of communication as ritual. Although broad in meaning, this definition highlights communication as central in the construction of both society and identity. Society exists and works through the communication between people and because we learn the codes of interaction that exist in the societal context: But, whatever the details of the production and reproduction of social life, it is through communication, through the intergraded relations of symbols and social structure, that societies, or at least those with we are most familiar, are created, maintained, and transformed. In this dissertation, the notion that communication is pivotal in the formation of both society and identities, is fundamental. Communication is the core of democratic development and the passing on of democratic values from one generation to the next. Political socialization is a question of communication processes. Objective and research questions The objective of this dissertation is to investigate how the main actors in the Swedish political system; the state and the municipalities, deal with processes of society- and identity formation. This is achieved through an analysis of the perspectives on political socialization that are expressed by these actors in youth politics in the 1990’s. Three main research questions are central in this dissertation: Do the state and the municipalities understand their role in the process of political socialization as mainly hierachical or interactive? How is the role of the youth construed by these actors? Are they seen as active or passive in the process of political socialization? Do these actors regard political socialization chiefly as a matter of continuation or as development? Over the years, political socialization research has generated different views on the youth, democracy development and the political system. Early research tended to regard the youth as a passive group in a hierarchical political system that acted mainly on behalf of it’s own preservation. This perspective saw political socialization as a matter of teaching the young to assimilate to the existing political system. Later research has shown that the process is more interactive than was previously thought: youths are influenced, but at the same time they also influence others. This shift in perspective raises questions of how the political system construes the process of political socialization, it’s own role in this process, the role the youth and ultimately; how democracy best can be developed. Conclusion The findings of the different studies in this dissertation show an overwhelmingly hierarchical construal of political socialization by the state and the municipalities. The idea of interactivity and development, advocated by later research, is only visible in some of the municipalities. Furthermore, youths are considered as having some political awareness, but this awareness needs to be cultivated through teaching. Therefore, youths are seen as passive receivers in the communicative process of political socialization – and not as active participants. At the same time, –on a rhetorical level–both the state and the municipalities express an ambition to create possibilities for youths to take responsibility and to find their own organizational solutions for political engagement. However, this dissertation also shows that this ambition is nowhere matched by any willingness to change the existing system, if that is what is required in order for the youth to develop own organizational solutions. The state regards the process of political socialization from a perspective of continuation and conservation. Youths are therefore mainly seen as a problem until they have reached a level of political awareness that allows them to function within the existing political system. The municipalities wants to get involved in the political socialization of youths through their “youth-councils”, but it is obvious that the main perspective is one of socialization into the existing political system. In order to be able to participate and have influence on decision-making, youths have to learn the form and the language required by the existing political system. It is not, according to the municipalities, the system that needs to change. The state and the municipalities consider youths as mouldable object that also have the ability to participate and shape society. When the states and municipalities’ assumptions about the youth’s political interests and enthusiasm do not correlate to the youth’s, the process of identity-formation becomes paradoxical. A hierarchical system meets young people who do not want to interact with the system. A system aimed at its own continuation and preservation of the existing order, that mainly aims to teach youths to fit into the system, will meet youths who want to create new forms of organizations. Therefore, when the state and municipalities in the ambition of socializing youths into the political system, shut the door to real participation and influence that would mean actual change and development, it is perhaps not so surprising that some youths canalize their political commitment through extraparliamentary activism. On a rhetorical level everyone applauds ideas of development of the political system. But in reality, the state and the municipalities regard this development as challenging when the suggested changes threatens the established order.

The new media landscape is growing by the minute with blogs, web pages and different communities. The latest phenomenon that has grown rapidly throughout the world is Facebook. This is at new platform for communications where individuals can meet and socialise. Even political actors have started to appear on this community to work and spread their opinions. Several of the Swedish political parties are represented with different group, among them we have the two biggest political youth organisations: MUF (Young conservatives) and SSU(Young socialists). This study examines how Facebook can be used as a tool to create opinion. The authors of this thesis have chosen to emphasise their study on the above mentioned political youth organisations SSU and MUF and how these two actors and there members chose to use this community as a communications tool. This study is conducted by the use of qualitative interviews with representatives from the organisations and creators of the groups. The authors have also done an observation of the groups The research shows that there are differences between the MUF and SSU both in the increase of members but also in activity. The study shows that the involvement of the two organisations in their groups have no importance set in correlation to the amount of activity ad increase of members. Facebook is a good tool for creating opinion if used in the right way. Something that both SSU and MUF have great knowledge of, even though they use it differently.

Studien har sin grund i de nya utmaningar som politiska partier idag står inför. De politiska värderingarna i samhället har under de senaste 20 åren förändrats, vilket tvingar de politiska partierna att i större grad lyssna på sin omvärld för att kunna föra en relevant politik. Intresset för studien väcktes då vi ville ta reda på hur, och om, politiska partier arbetar med att etablera relationer med sina väljare, för att hantera dessa utmaningar. Studien har sin grund i en relationsskapande syn på public relations där teorier inom området har används för att svara på studiens syfte. Syftet är att undersöka hur Nya Moderaterna anser sig arbeta med Public Relations, med fokus på att etablera relationer, och hur detta återspeglas i deras kommunikation på Twitter. Studiens frågeställningar har besvarats med hjälp av en kvalitativ metod. Inledningsvis genomförde vi samtalsintervjuer med anställda på Nya Moderaternas kommunikationsavdelning för att därefter genomföra ytterligare samtalsintervjuer med utvalda, centrala, representanter ute i organisationen. Slutligen har en kvalitativ innehållsanalys genomförts av samtliga intervjupersoners, samt organisationens, twitterinlägg.    Resultatet visar att Nya Moderaterna är väl medvetna om att deras omvärld har ett stort inflytande över huruvida partiet skall nå framgång eller ej. Det har också framkommit att samtliga intervjupersoner inom Nya Moderaterna är bra på att lyssna på sin omgivning och att de via Twitter bedriver en del dialog. Resultatet visar att det finns en klyfta i sättet att se på kommunikation mellan de på kommunikationsavdelningen och representanterna. Representanterna är mer personliga i sin kommunikation och i större omfattning för dialog än respondenterna på kommunikationsavdelningen. Partiets syfte är dock inte att bygga ömsesidiga relationer, utan att utforma passande budskap. Studien kan konstatera att Nya Moderaterna inte har några strategier för hur de skall bygga relationer med sin omvärld, men att det ändå sker ett omedvetet arbete kring att etablera relationer med omvärlden, dock inte av ömsesidig karaktär.