Sweden has seen an increase in the use of “speech to the nation” by the recent Prime ministers. It is a type of speech reserved for major crises and since 1974 just six have been held, four of them since 2020. By using a theoretical framework from the framing part of crisis management literature, this paper examines what kind of communication tool “speech to the nation” is. The analysis concludes that the speeches typically seek to acknowledge the severity of the crisis, highlight exogenous causes, and present incremental policy changes which defends status quo. In line with contemporary research about political communication, the speeches have developed into more politicized speeches with more serious descriptions of the crises and with more severe policy-reforms presented. The thesis contributes to the literature about political communication by giving an overview and analysis of every prime ministerial speech to the nation in Sweden since 1974.

Denna uppsats undersöker hur debatten såg ut i media kring Sveriges implementering av Folkhälsomyndighetens strategi för att hindra smittspridningen av Covid-19, varför debatten blev så infekterad och vilka breda diskurser debatten har präglats av genom tillämpning av en diskursanalys. Urvalet utgjordes av 52 artiklar från samtliga tidningar som innehåller utvalda sökord som publicerats i Sverige under tidsperioden 1 februari 2020 till 1 april 2022, då Covid-19 betecknades som samhällsfarlig. Uppsatsen behandlar Jürgen Habermas teori om det kommunikativa handlandet och belyser även relevant tidigare forskning från både det nationella och det internationella fältet rörande politisk kommunikation. De diskursiva argumenten härleds till de giltighetsanspråk som Habermas redogör för och utgjorde en central del av analysen. Utöver detta kan debatten generellt relateras till det som Habermas benämner som “den offentliga sfären”. Vidare ​utifrån materialet kunde tre huvudsakliga diskurser utvinnas för analys; en vetenskaplig diskurs, en politisk diskurs och en politiserande vetenskapsdiskurs. Den vetenskapliga diskursen behandlar giltighetsanspråket om sanning där materialet visar på hur experterna i debatten argumenterar mot varandra om vilken vetenskaplig sanning som stämmer. Den politiska diskursen kunde förklara hur politikerna argumenterar för att man borde gjort annorlunda utan att gå in på vilket tillvägagångssätt som borde ha tillämpats, och där giltighetsanspråket om normativ riktighet kunde bidra till förklaringen. Den politiserande vetenskapsdiskursen beskriver hur politiker i debatten använt vetenskapen för politiska ändamål och där giltighetsanspråket om uppriktighet applicerades. Vidare har förklaring funnits till hur den officiella debatten sett ut kring implementeringen av coronastrategin. Dessutom härleder studien det infekterade i debatten till att det kommunikativa handlandet i slutändan har misslyckats. Slutligen förs en diskussion om vad som händer med samtalet när talaren inte uppfattas som sann, normativt riktig eller uppriktig av lyssnaren.

The purpose of this study is to highlight the existence ofpersonalization within Swedish political parties along withhow the parties work with this phenomena in order to achievemore voters. The method used is personal interviews with politiciansfrom four different government parties. As a complement, interviews with a political expert was also made.  All parties use personalization in different ways as a strategy tocreate dialogues and relationships with both media and voters. We distinguished two sorts of personalization: individualization and privatization, and discovered that not all parties use both.

Bakgrunden till studien är att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vid valet 2014. De sägs även vara mest aktiva på sociala medier av partierna, samtidigt som användningen av dessa medier som kanalen YouTube är vanligt för alla partier att sprida sin politiska kommunikation. Vårt syfte består av flera delar: dels att undersöka riksdagspartiernas YouTube-användning; dels att analysera text, diskursiv- och social praktik i politiska kommunikation hos partier med öppna kommentarfält. För att studera detta använder vi begreppen  “det goda samhället” och demokratism med avsikten att förstå och problematisera politisk kommunikationen på YouTube utifrån ett demokratiskt perspektiv. Teoretisk ram är Arthos (etisk propagandaanvändning), Calderaro (web 2.0s demokratifrämjande), Dahlgren (“det goda samhället” och demokratism), Ekman (extremhögergruppers YouTube-användning), Falkheimer & Heide (historisk överblick av strategisk kommunikaiton), Giansante (demokrati i social medier), Halpern & Gibbs (politiska diskussioner i kommentarfält) och Neumayer (politiskt oliktänkandes diskussion i kommentarfält). Materialet är alla åtta riksdagspartiers (Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Nya Moderaterna och Sverigedemokraterna) YouTube-kanaler med  kommentarfält och tre filmer och deras kommentarfält. Filmerna är en valfilm från 2014 från både Centern respektive Vänstern samt en reklamfilm från 2015 från SD. Metoden för analysen av YouTube-kanalerna och kommentarerna är en liten översiktlig kvantitativ deskriptiv innehållsanalys, medan den djupgående analysen av filmer och kommentarfält är Faircloughs kvalitativa kritiska diskursanalys kompletterad med semiotisk analys. Resultatet visar att äldre och stora har sedan 2014 många stängda fält och lägre videouppladdningsfrekvens, medan yngre och mindre partier generellt sedan 2014 har många öppna fält och hög videouppladdningsfrekvens. Av de tre undersökta partiernas filmer och fält tillåter minst två av dem kritisk dialog mellan politiskt oliktänkande i dessa vilket främjar demokratin. Slutsatsen är då att YouTube bidrar till utvecklingen av politisk kommunikation mot det demokratiskt goda samhället.

Syfte: Få en förståelse kring hur politiker använder sig av retoriska strategier och verktyg för at.t förmedla ett budskap. Metod Kvalitativa retoriska analyser av ett tal vardera från fem socialdemokratiska partiledare. Resultat: Huvuddrag från resultatet är att samtliga politiker tenderar att använda sig av retoriska verktyg så som ethos, logos, pathos samt av retoriska stilfigurer så som metaforer samt anaforer. I många situationer använder politikerna de retoriska verktygen för att antingen styrka sitt argument eller för att lyfta fram en fråga som de vill belysa. Slutsats: Det går genom denna undersökning att konstatera att det finns retoriska verktyg som tenderar till att återkomma i socialdemokratiska partiledares tal. De mest använda retoriska verktygen är ethos, logos samt pathos. Även de retoriska stilfigurerna metaforer samt anaforer har varit återkommande verktyg hos politikerna

I denna kandidatuppsats undersöks vilken upplevd makt Sveriges riksdagspartiers pressekreterare har över den politik deras parti för samt i vilka dimensioner av deras arbete denna makt finns och fungerar. Detta är av intresse eftersom pressekreterare är politiska tjänstemän utan demokratiskt mandat att påverka politiken. Är det så att de genom sitt kommunikativa arbete påverkar politiska beslut kan de anses spela en stor roll i det politiska systemet. Studien tar avstamp från tidigare forskning som hävdar att politiska tjänstemän utgör en egen social kategori med homogena intressen och stort politiskt inflytande. Till hjälp i analysen återfinns här teorier kring maktbegreppet, politikens medialisering och samt problematiserande av pressekreterarrollen. Vissa teoretiker menar att pressekreterare inte kan anses ta hänsyn till folkviljan och att en högt uppsatt grupp specialiserade experter utgör ett hot mot demokratin. Med mediernas ökade inverkan på politiken påstås att behovet av en specialiserad pressekreterarkår ökar. För att undersöka detta har jag använt kvalitativa intervjuer med en pressekreterare ur samtliga åtta riksdagspartier. Detta har sedan analyserats tematiskt. Flertalet pressekreterare upplever en viss makt över utformningen av politiken, medan andra helt avvisar den bilden och kritiserar den av principiella skäl. Det som respondenterna är överens om är dock att de har stort inflytande över den mediekontakt och det påverkansarbete som ingår i deras arbetsuppgifter. Detta trots att medierna alltid har sista ordet och påverkar den politiska agendan. Pressekreterare menar att inflytande kommer med erfarenhet och förtroende inom partiet. Deras påverkan på politikutvecklingen sker främst via förslag och idéer som presenteras för andra högt uppsatta i partiet, både tjänstemän och förtroendevalda. Pressekreterare har dock en medvetenhet kring sin egen position och känner ett ansvar inför väljarna och inte endast lojalitet mot sin arbetsgivare. Så är pressekreterares medieexpertis ett demokratiskt problem? Det är mycket möjligt eftersom den bild kritikerna målar upp liknar det resultat som denna studie visar. Dock är det troligtvis inte ett så pass stort problem som det kritikerna menar. Pressekreterarens makt är dock speciell för vårt politiska system och ska inte helt förbises.

Problemformulering och syfte: Dagens fragmenterade medielandskap har skapat nya förutsättningar för den strategiska politiska kommunikationen där väljarrörligheten ökat och kampen om väljarna är större än någonsin. Sociala medier har öppnat upp för politiker att skapa och bibehålla långvariga och ömsesidiga relationer med väljarna och numera är socialakanaler en självklarhet för den svenska politiken. Utvecklingen har gjort att individuella politiker lyfts fram mer samtidigt som partiets politik tar mindre plats. Det nya medielandskapet har även lett till att det personliga och professionella har suddats ut. Syftet med denna studie är att ur ett sändarperspektiv undersöka hur svenska partiledare presenterade sig själva samt hur de kommunicerade med mottagarna på Instagram efterr egeringsbildandet 2019. Metod och material: För att besvara syftet och frågeställningarna har en kvantitativ innehållsanalys genomförts av partiledares personliga Instagramkonton under tidsperioden 21 januari till 21 februari. Huvudresultat: Studiens resultat visar på en tydlig personifiering av den strategiska politiska kommunikationen där partiledaren agerar frontfigur för partiets politik. På Instagram ansvarar partiledarna i större utsträckning än tidigare för att förmedla partiets budskap samtidigt som de måste vara aktiva i dialogen med följarna och upplevas nära och personliga. Gränserna mellan det personliga och professionella har därför suddats ut och Instagram fungerar som ett nytt offentligt rum där manliga och kvinnliga politiker på lika villkor kan etablera egna mediestrategier för att attrahera väljare. Kanalen skapar nya förutsättningar att kringgå den rådande genuslogiken och möjliggör för partiledarna att själva ta kontrollen och styra den förmedlade bilden av sig själva.

Syftet med denna studie är att analysera vilka egenskaper politiker som bedrev en personvalskampanj till valet 2018 valde att kommunicera ut till väljarna, genom vilka kanaler man ämnade att göra detta samt om de upplevde svårigheter att kommunicera med väljarna. Forskning visar att det finns en ökad misstro bland väljarna mot politiker och politisk reklam. Genom denna studie undersöker vi vilka kommunikationsstrategier som används för att nå väljarna under en personvalskampanj samt bidrar till forskningen kring hur personvalskampanjer bedrivs ur ett kommunikativt perspektiv.   För att undersöka detta har en semi-strukturerad kvalitativ intervjuanalys med sex politiker som bedrev en personvalskampanj 2018 genomförts. Svaren analyseras genom studiens teoretiska ramverk: Richard Braddocks kommunikationsmodell , reklamförståelse samt politisk kommunikation och med hjälp av dessa svarar vi på studiens frågeställningar. Resultatet visar att personlig kommunikation är enligt studiens respondenter det bästa sättet att nå väljare, men att sociala medier samt traditionella medier är viktiga komplement i personvalskampanjerna 2018. Det går således att påvisa att den inverkan sociala medier spåddes få av våra respondenter under valåret 2018 inte har fått det stora genomslag som förutspåtts.

Den här studiens syfte är att analysera förekomsten av ideologier i Sveriges riksdagspartiers valaffischer från valet 2018. Specifikt analyseras åtta valaffischer, en från vartdera parti. Med avstamp i fältet politisk kommunikation görs en kvalitativ innehållsanalys. Semiotiken och retoriken fungerar som teori och metod. Studien delas in i två delar, först analyseras affischerna semiotiskt och vidare görs en retorisk analys. Operationaliseringen verkar för att dela upp det visuella i affischerna och ger möjligheten att tolka de visuella delarna djupgående var för sig. På så vis kan analyserna åskådliggöra förekomsten av ideologier i studerade valaffischer. Resultatet av studien visar att samtliga partiers valaffischer förmedlar politisk ideologi, om än i varierande grad. Resultatet kan tolkas bero på den politiska professionaliseringen, valaffischens evolution är en anpassning utifrån affischernas kontext genom den politiska kommunikationen och dess professionalisering. Valaffischen har en viktig roll som det enda mediet i det offentliga rummet, och utifrån studiens resultat tycks de verka mer för påminnelse om val än som förmedlare av ideologi.

Denna uppsats undersöker hur två svenska partiledare, Stefan Löfven och Annie Lööf, använder sig av det sociala mediet Instagram under en sexmånadersperiod före riksdagsvalet 2018. Genom en kvantitativ innehållsanalys undersöktes uttrycken för hur Löfven och Lööf hanterade den allt mer diffusa gränsdragningen mellan privatliv och politik. I relation till denna gränsdragning undersöktes vad för material de publicerade utifrån de kommunikativa funktionerna broadcasting, mobilization, hybridity, och personalization. Därtill analyserades vad för bild av sig själva partiledarna presenterade av sig själva utifrån Erving Goffmans dramaturgiska skola och teorier kring självrepresentation och icke-verbala signaler. Det studien fann var att det största fokuset hos båda partiledarna låg på politik och arbetsrelaterat innehåll men att personliga inslag integrerades i stor utsträckning i materialet. Gränserna mellan privat och arbetsliv var otydlig hos båda och deras privatliv användes för att definiera dem som individer. Det framkom dock stora skillnader mellan partiledarna i hur partiledarna använde mediet där Annie Lööf använde det på ett mer interaktivt och personligt sätt via sitt sätt att framställa sig själv.