My diploma thesis follows the unfinished EGBA cycle, which started in late October 2016. The name EGBA is the result of the uncertainty, anxiety and loss of trust in man as a healthy individual. I see the EGBA project as a candy with a filling, the content of which is composed of taste that influences one another. Even though it's a great advertisement, the great packaging itself looks great, the candy itself is inedible. The first of the mixed tastes is the term postcapitalism, as a constantly persistent system of capitalism, which, despite all possible peripetions, can not and does not overcome. Despite the growing interconnection of influential entrepreneurs with the state apparatus into the incomprehensible web of ties and relationships associated with deepening financial inequality among people, high indebtedness of countries, degrading environment, etc. The second taste is the temporality in which I am the primary acceleration as an alleged tool of progress. Accelerating is a long-term process that comes with modern times as a result of the Industrial Revolution. Today's time brings us a freneticly fragmented reality in which we try to squeeze as many acts or performances as possible into shorter time intervals. Speed has become a sign of success, so it's no surprise that many of us end up on the pill of hope as it is clear that our biorhythm can not be stretched indefinitely. The current, accelerated society can be likened to a swamp. The faster it rotates its gear, the faster it sinks in the liquid period. The third taste is posthumanism, which we have achieved by constantly simplifying and reducing the problems that nature poses before us. This relief has led us to create a machine that is so effective in reducing it, that it also creates its own problems. Technology keeps coming close to us, constantly evolving new technological advances that are increasingly "more sophisticated, useful and smarter". The inconspicuous disappearance of human nature gradually transforms into the form of Thésa's ship. The fourth taste is anthropocene. The theme of anthropocene circulated most of the news channels. Yes, it is serious and undeniable, although in many conspiracy theories it is completely misunderstood, for example, the blue, not the green palette, Donald's tricks, etc. In short, a long-term game of chess, man versus nature seems to be more advantageous for blacks. The last ingredient is a binder named Internet, like saliva flowing through all of these tastes. All of these candy essences are frustrating for me, and the best solution to me was the theme of apocalypse in my previous work. Dystopic thinking, however, does not last long and I have begun to overflow the hopes of hope that it could all have some positive effect. So if I come somewhere to see a bowl of candy, I will not hesitate and taste it. Most of these are places where it is necessary to wait, to withstand, or to buy something, so I will enjoy plenty of time and quiet to enjoy the tastes of candy and wait for the rainbow.

Genom att väva en bild undersöks sambandet mellan människa och material i en hantverksprocess och materialets agens försöks ringas in. Undersökningens frågeställningar är: Hur kan materialet sägas ha agens? Hur märks agensen? Genom Barads resonemang om agentiell realism och intraaktion kan ett motstånd och agens hos materialet i vår samverkan påvisas i vävprocessen. Eftersom vi genom sinnena lär oss och utövar hantverk, kan mina upplevelser och sinneserfarenheter förmedla och få oss att få syn materialets agens som en respons, ett motstånd på dem. Trots att det är ett antropomorft sätt att beskriva världen eller just därför sätts i relationen mellan mig och materialet också ett maktperspektiv. Studien är en slags postkvalitativ undersökning med en diffraktiv analys. Resultatet visar att materialet kan sägas ha agens eller thing-power bara genom att finnas, bre ut sig och vara i ett rum där också många andra saker verkar samtidigt. Det uttrycker också en agens tillsammans med och i förhållande till mig i vävprocessen, då det bjuder på motstånd, responderar på det jag gör, och inte låter mig göra vad som helst med det. Jag har ändå en viss makt som människa att tygla materielat och få det att göra som jag vill. Det är svårt att låta bli att använda den. I intraaktion med materialet under vävningen märks både min egen och materialets agens och ju mer jag släpper på min makt desto mer plats kan materialet ta och visa upp vad det vill och kan. Resultatet när vi samverkar jämlikt blir annorlunda och kanske bättre än när jag envisas med att bestämma själv. Lämnas min makt helt blir det dock ingen väv alls. För att något ska ske måste vi intraagera med varandra och inte bara med allt runt omkring oss.

Within human animal studies (HAS), as well as within the posthumanistic field in general, it has been pointed out that we still lack knowledge of how animals can be recognized as subjects and agents with the possession of cognitive and social abilities. At the same time, we see a re-evaluation of the human anthropocentric boundary between Man and the Beast – in the academic world as well as in the practice of everyday life. One example is how the prevalent ways of relating to and handling with horses – our traditional equine cultures – are under transition. Norms, attitudes and practices – not least those relating to equestrian sports – are changing; some people even believe in a “paradigm shift”, while others predict a future “horse revolution”. This ethnological contribution to the field of HAS aims to study the acknowledgement of the horse as subject, how it is being expressed and practised by egalitarian communities within the Swedish horse society, and what the implications of that acknowledgement are, for both human and horse. Consisting of interviews and participant observations and seen through the lens of a phenomenological HAS-perspective, the empirical material shows that the egalitarian approach implies ethical and practical consequences. Not only does it entail considerations regarding such things as horse keeping, riding style, competitions, training and conditioning methods – for some individuals it may also implicate a personal change, as they discover the horse’s message of presence and authenticity

This thesis offers a critical reflection of posthumanism as seen through the perspectives of performance art. The first part of the text discusses the onset and development of posthumanism as a philosophical and cultural movement focused on the gradual convergence of the human and technology. The following second part then presents a reflection of thus conceptualized posthumanism in performance art. Posthumanism is conceived as a movement on the border between serious scientific discourse and fiction: Based on the mathematical theory of communication, as well as the legacy of cyberpunk dystopia, posthumanism offers a vision of a transition from human to the so called posthuman. The posthuman is seen as an offspring of technoculture, the synthesis of living and artificial, a loosely evolving entity without fixed ontological boundaries. The existence of the posthuman lies beyond dualistic categorization, has a processual character and refuses any essentialist approach. It is an attractive subject of science-fiction stories and a sexy postmodern slogan, but it is also a symbol of a transgression of actual predestinating categories such as race, gender or social status. More than anything else, posthuman is primarily a metaphor, adopted by a variety of narratives focused on the potential aspects of...

Djur som kunskapsområde har en plats i förskolan och uppmärksammas i förskolans läroplan; varje barn ska ges förutsättning att utveckla kunskaper om djur och natur. Syftet med vår studie var att öka kunskapen om hur förskolans pedagoger motiverar inkludering av levande djur i förskolans verksamhet och i den didaktiska planeringen. Forskningen utgick från ett posthumanistiskt perspektiv och kombinerade en kvalitativ och en kvantitativ design. De två delstudierna innefattade 1) en enkätstudie (N=90) som besvarades av förskolepedagoger och rektorer vid (85) svenska förskolor, och 2) en tematisk textanalys av nio reportage i svenska respektive norska fack- eller branschtidskrifter med förskolepedagoger som målgrupp. Resultaten visar att verksamma inom både svenska och norska djurinkluderande verksamheter beskriver att djuren hade en positiv inverkan på barnens socioemotionella och kognitiva utveckling. Enligt enkätsvaren var det under hälften (40%) av de som lät barnen komma i kontakt med djur som höll egna djur medan resten till största delen besökte djur. Fokus vid svenska respektive norska förskolor låg på matematiska förmågor och grundläggande värden respektive kunskap om djur och natur. I Norge var det inte ovanligt att barn fick vara med vid jakt och slakt, dock huvudsakligen efter att djuren avlivats. Med studien vill vi bidra med kunskaper om fenomenet djur i förskolan och uppmana till medveten inkludering av djur i den pedagogiska verksamheten.

In this theoretical study, I apply a historiographical approach to examine the development of the Anthropocene as a concept and its use across disciplines and through time. Using a synthesis of the literature of the Anthropocene, I uncover eight “hidden” narratives that are embedded within its discourse, and further link these to European humanist thought and the creation of subject and Other. I use these narratives to inform my intersectional analysis, wherein subjects are formed through the interplay between identity construction, symbolic representations, and social structures. These levels provide a framework with which to examine subject formation, with a special focus on the dimensions of coloniality, class, gender, and race within the discourse of the Anthropocene. By applying an intersectional perspective, I discuss who the subjects of the Anthropocene are presented as and how they are created. Finally, I apply posthuman perspectives to discuss how and why subject formation must be made more complex. I argue that subject formation in the Anthropocene must better adhere to relationalities between humans – as well as between humans and the more-than- human world – if we are to effectively envision alternative trajectories away from the current ecological and social crises that define this time of environmental change.  The main contributions of this study are thus: (1) a review and synthesis of literature on the Anthropocene, (2) an identification of eight narratives that are embedded in the discourse surrounding the term, and (3) an analysis that applies intersectional and posthuman perspectives to subject formation within the discourse of the Anthropocene.

A speculative inquiry into perception regimes, ‘unlearning’, entanglements and how to discuss re-production in the realm of (art) production today. A textual crossreading of how to actively admit and amplify the colonial and imperial consequences active in all levels of society, both personal and collective, and how these ideas continues to (re)produce in ways outside (and inside) of our imagination.  An experimental essay negotiating the relations and symbioses between form an ideology, a try to undermine binary thought formations such as nature and culture, private and public. A proposed crossreading of theory and lived life; how to deal with the (im)possibility of imagining outside of neoliberal conditions, of colonial and capitalist frameworks?

Med bakgrund i vetskapen om att olika forskningsgrupper använder olika samverkande discipliner i sina projekt och för att framtiden eventuellt kommer att behöva se annorlunda ut än den gör nu, vill jag försöka pröva att använda träd i bildundervisningen för att få elever att närma sig tankar om förhållandet mellan människa och natur. Med utgångspunkt i posthumanism och speciellt Karen Barads teorier, i möte med Lotta Johanssons teorier om lärande i blivande, Gert Biestas teorier om pedagogik och andra teorier om hur vetenskap och konst skiljer sig åt eller inte, ställer jag frågorna: Hur förmår träd i bildundervisning ställa frågor om relationen mellan människa och natur? Vilka möjligheter ges till förståelse för trädets eget liv och sätt att vara i en sådan undervisning? Med en postkvalitativ metodologi med inslag av a/r/tography gör jag först en expedition där jag läser och möter olika teorier och texter, reflekterar och gör gestaltningar kring det jag läser. Sedan skapar jag ett förlag till bildundervisning utifrån det. Det förslaget låter jag sedan en grupp elever ta del av i något som jag kallar den pedagogiska situationen. Trädens egen existens och kanske också ett medvetande om trädens agens påvisas genom att lyfta upp trädens sätt att vara, genom att berätta om dem, men också genom att använda pedagogiska flyktlinjer som minorhizoming och låta eleverna vara träd, liksom att arbeta med estetiska praktiker och även ta del av konst. De förgivettagna rollerna kan ifrågasättas lite grann. Studien visa att eleverna uttrycker tankar om att träden har ett eget liv och att de är viktiga för människans överlevnad. Idéen om hur människans position varit och är i förhållande till naturen har tillfälle att ta form i den pedagogiska situationen. Eleverna uttrycker att de får veta en del saker om träd som de inte visste tidigare. Sammanfattningsvis visar undersökningen att undervisningen med den föreslagna pedagogiska situationen ifrågasatte de förgivettagna rollerna mellan människa och natur lite grann. Undersökningen är också ett prov på att användandet av posthumanistiska pedagogiska flyktlinjer och användandet av estetiska lärprocesser och konst, ibland liknar varandra och kan vara ett hjälpmedel för att förstå svåra saker.

Uppsatsen gör en kvalitativ närläsning av utvalda passager i science fiction-verken Dune - Frank Herbert (1965), The Left Hand of Darkness - Ursula K. Le Guin (1969) och Dawn - Octavia E. Butler (1987). Materialet analyseras utifrån ett ekokritiskt perspektiv. Dess samband med posthumanistisk teori aktualiseras också i dess gemensamma ifrågasättande av människan och dess självbild. Syftet är att undersöka hur verken både återspeglar och aktualiserar ekokritiska perspektiv i gestaltning av människan och miljö. Vidare diskuteras resultatet i förhållande till gymnasieskolans värdegrundsinnehåll kopplat till klimatförändringar och hållbar utveckling för att presentera hur science fiction kan behandla dessa frågor i undervisningen. Slutsatserna visar att verken återspeglar ekokritiska perspektiv i deras gestaltning av människan i en alternativ framtid där relationen gentemot naturen ges en stor betydelse, till exempel som bärande av en kultur och i gestaltning av människors försök till kontroll gentemot dess omgivning. De alternativa perspektiven bär vikt i förhållande till den posthumanistiska kritiken av människan genom att ifrågasätta och gestalta människan i en biologisk och kulturell förändring. Verken visar hur science fiction-genren ger nya perspektiv på människans framtida varande. Samtliga insikter går att koppla till samtida diskussioner gällandes klimatförändringar och dess konsekvenser på människan och blir därav högst aktuella att behandla på gymnasieskolan.

Detta examensarbete är en litteraturstudie som behandlar böcker, antologier, artiklar och styrdokument för att besvara följande frågeställningar: Vad är ekokritik? Hur kan ekokritik användas i svenskundervisningen i gymnasieskolan? Frågeställning A. besvaras i litteraturstudiens första resultatdel (kapitel 3). Här redovisas ekokritikens teoretiska grund, framväxt och fem olika perspektiv och positioner: djup ekologi, mörk ekologi, posthumanism, ekofeminism och postkolonial ekokritik. Frågeställning B. besvaras i litteraturstudiens andra resultatdel (kapitel 4). Gymnasieskolans arbete för hållbar utveckling redogörs för och relateras sedan till ekokritiken och svenskämnet specifikt. Fem pedagogiska förhållningssätt som svensklärare kan anta i undervisningen av ekokritik presenteras: ett ekopedagogiskt förhållningssätt, ett platsbaserat förhållningssätt, ett posthumanistiskt förhållningssätt, ett ekofeministiskt förhållningssätt och ett postkolonialt ekokritiskt förhållningssätt. Vilka litteraturval svenskläraren kan göra i och med den ekokritiska läsningen berörs dessutom. Resultaten visar att ekokritiken med sina många perspektiv erbjuder ett antal kreativa pedagogiska förhållningssätt som svenskläraren kan anta för att undervisa för hållbar utveckling. De fem pedagogiska ekokritiska förhållningssätten grundas bland annat i de fem ekokritiska perspektiven, och en tydlig korrelation till de förhållningssätt som förespråkas i arbetet för hållbar utveckling i gymnasieskolan framträder.