The subject of sms-loans is examined by using primary and secondary sources’. This form of credit is formally independent from other obligations with a very short credit period and the amount of the loan is low. This form of credits is applied by mobile phones and on the internet by several companies, some of them are presented in this essay. These type of creditors do not come under any sanctions from the Swedish Financial Supervisory Authority as is customary for other creditors, they only need to register. Within the consumer credit legislation from 1992 there are some exceptions in the 5a, 6 and 9 §§ concerning credit rating, information and agreements in writing. These exceptions are the reasons that make sms-loans possible. The current legislation on this subject is identified and the exceptions are further explained in the essay. Within this type of credit the consumer protection differs from other types of loans with higher credit amounts. This is also due to the exceptions within the law. The current consumer credit legislation is based on a council directive from 1987, where it is optional for the member states to include these exceptions or not in their legislation. The legislator in Sweden adopted these exceptions, as they did not predict any risk of over indebtedness. In the law-making process documented in the government bill 1991/92:83, this risk was considered as non-existent, although this risk of over indebtedness was observed by the Swedish Consumer Agency and the Swedish Enforcement Authority. The statistics of the official non-payment notices confirms this observation. These authorities and the non-governmental organisation, The Swedish Consumers’ Association, have since 2006 and onwards been pushing for a change of the legislation according to the abrogation of the exceptions. Within several official publications the complexity of sms-loans are described, such as the lack of consumer protection and the risk of over indebtedness. The Swedish Consumer Agency is the supervising authority regarding this legislation field, and the companies providing sms-loans. When the Agency discharges one’s official duties, the Marketing Act is the legislation in use. The Swedish Market Court has convicted creditors, but none of the verdicts were related to the exceptions. The lack of consumer protection is also noticed in the EU, and a new council directive was adopted in 2008. This has now been implemented into a memorandum and the appurtenant draft bill. The intention with this bill is to enforce the consumer protection and to reduce the risk of over indebtedness, when consumers obtain credit. This bill is intended to become effective at 1 of January 2011.

Hyrköp av fast egendom är en relativt ny företeelse på fastighetsmarknaden. Hyrköpet innebär att en hyresgäst träffar hyresavtal med ett bostadsbolag som erbjuder en hyrköpsmodell och avtalet kombineras med en optionsrätt. Optionsrätten innebär att hyresgästen, ”hyrköparen”, ges en rätt att inom optionstiden förvärva fastigheten i fråga. Sedan länge har fastighetsrätten i Sverige varit kringgärdat av formkrav. Formkravets primära syfte har varit att inte belasta köpare och säljare mer än nödvändigt men tvinga parterna till att reglera vissa minimikrav för att ett giltigt fastighetsförvärv skall komma till stånd. Bakgrunden till reglerna utgörs av att det från allmän synpunkt är angeläget att avtal inte förbinds med villkor, som medför osäkerhet och oreda i äganderättsförhållanden. Det fastighetsrättsliga formkravet har medfört att utfästelser om framtida försäljning av fast egendom sedan länge varit ogiltiga i svensk rätt. Vad gäller hyrköpet innebär den optionsrätt som avtalas i samband med hyresavtalet att bostadsbolaget gör en utfästelse om framtida försäljning. Eftersom sådana utfästelser generellt anses ogiltiga utreder denna uppsats rättsverkningarna av att sådan utfästelse de facto avtalas vid ett hyrköp. Författaren ställer sig sålunda frågan huruvida hyrköpet kan ges någon rättslig relevans, om inte inom fastighetsrätten men inom andra rättsområden som aktualiseras av hyrköpet? Bakgrunden till att författaren velat utredda nämnda frågeställning utgörs av att hyrköpet tillsynes ställer förfördelad part vid en tvist utan tillämpliga regelverk för utrönandet av en specifik rättsverkan. Författaren har sålunda velat utreda gällande rätt för hyrköpet utifrån ett ”tvisteperspektiv” för att påvisa den reella situation avtalsparterna står inför vid ett hyrköp. En empiri har genomförts för att låta bostadsbolag som erbjuder hyrköp belysa de anledningar till att hyrköpsmodeller lanseras och hur lanseringen till dags dato fungerat. Författarens omfattande rättsutredning av fastighetsrätt, optionsrätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt har tillsammans med empirin lett fram till författarens slutsatser kring hyrköpet. Författaren anser att det krävs en översyn av gällande fastighetsrätt från lagstiftarens sida. I avvaktan på lagstiftarens respons bör vidare fastighetsbolag och privatpersoner, i framtiden avstå ifrån att tillämpa modellen då hyrköpet rättsligt utgör ett i hög grad osäkert fastighetsförvärv.

Vid fastighetsköp föreligger en ansvarsfördelning gällande fel i fastigheten som de engagerade parterna bör vara väl införstådda i. Om så inte är fallet kan det komma som en ovälkommen överraskning att exempelvis köparen bär ansvar för vissa defekter i fastigheten som eventuellt visar sig i ett senare skede. Enligt lag har köparen en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för att undersöka fastigheten grundligt. Undersökningsplikten är inte tvingande men köparen bör ta vara på denna möjlighet eftersom denne bär ansvar för att ett visst förhållande är upptäckbart. Säljaren ansvarar för dolda fel, fel som köparen ej borde ha upptäckt vid en omsorgsfull undersökning av fastigheten. Det bör poängteras att undersökningsplikten både kan begränsas och utvidgas beroende av säljarens uttalanden, fastighetens skick och omständigheterna i övrigt. Någon generell upplysningsplikt åvilar inte säljaren men i vissa fall kan dennes underlåtenhet att fästa köparens uppmärksamhet på en viss defekt få betydelse för felansvaret. För det fall att underlåtenheten att nämna ett fel kan klassas som ett svikligt förledande av motparten eller annat ohederligt handlande kan säljaren nämligen bli ansvarig även för fel som anses upptäckbara. Sammantaget är således parternas plikter beroende av varandra, varför omständigheterna i det specifika fallet ofta får stor betydelse vid fastställande av felansvaret. Den nuvarande ansvarsfördelningen är till fördel för säljaren eftersom undersökningsplikten är betydligt mer långtgående än den i viss mån existerande upplysningsplikten. Vid bestämmande av felansvaret sägs bedömningen utgå ifrån vad en ”normalt erfaren och på området normalt bevandrad” köpare borde ha uppmärksammat vid en grundlig undersökning av fastigheten. Detta torde dock inte vara fallet eftersom köparen förväntas ha viss byggnadsteknisk kunskap. En följd därav är att köparen ofta anlitar en besiktningsman för att känna en större trygghet i köpet. Detta är givetvis förståeligt eftersom ett fastighetsköp endast sker ett fåtal gånger under livstiden, vilket knappast ger någon större kunskap inom området. Ett alternativ till den nuvarande ansvarsfördelningen är att införa krav på besiktning av fastigheten från säljarens sida. Säljaren får då stå för kostnaden som följer av att en fackman utför en besiktning av fastigheten innan denna visas för eventuella köpare. Besiktningsmannen ansvarar för att undersöka fastigheten noggrant, kontrollera objektsbeskrivningen och lyssna till säljaren om denne vill att någon ytterligare information skall framkomma av besiktningsprotokollet. Om besiktningsmannen förbisett någon defekt som anses upptäckbar kan denne få bära felansvaret för den defekten. Det är dock mycket troligt att besiktningsmannen har en ansvarsförsäkring som täcker eventuella kostnader. Köparens undersökningsplikt förändras på så sätt att köparen endast ansvarar för att kontrollera besiktningsprotokollet och utifrån detta avgöra om en fördjupad undersökning bör ske av någon del i fastigheten. Om så bedöms nödvändigt får köparen stå för kostnaden som den fördjupande undersökningen resulterar i eftersom köparen vanligtvis ej kan utföra denna på egen hand. Köparen bär felansvaret gällande en viss defekt om defekten borde ha upptäckts vid en grundligare undersökning som var befogad med anledning av vad som antecknats i besiktningsprotokollet. Säljarens upplysningsplikt kvarstår på så sätt att säljaren skall kontrollera besiktningsprotokollet och upplysa besiktningsmannen om det finns någon ytterligare information som bör framgå av protokollet. Säljaren ansvarar för ett visst fel, om denne ej upplyst besiktningsmannen om samtlig relevant information gällande den specifika delen av fastigheten där felet finns, och förfarandet kan klassas som svikligt förledande eller ohederligt handlande. Vidare ansvarar säljaren liksom tidigare för dolda fel, fel som varken besiktningsmannen eller köparen (köparens anlitade fackman) uppmärksammat eller borde ha lagt märkte till. Det bör poängteras att säljarens felansvar gäller framför besiktningsmannens. Innebörden därav är att säljaren ansvarar om ett förtigande angående ett visst förhållande kan anses som svikligt förledande men samtidigt rör ett förhållande som besiktningsmannen borde ha uppmärksammat. Säljarens felansvar aktualiseras även framför köparens undersökningsplikt om motsvarande konflikt gällande felansvaret uppstår mellan säljaren och köparen. Denna alternativa ansvarsfördelning torde vara mer rimlig än den nuvarande. En följd är att köpeskillingen i större utsträckning motsvarar värdet på den fastighet som säljs. Dessutom möjliggörs en utformning av klara riktlinjer angående vad som förväntas av parterna eftersom felansvarets bestämmande inte är lika beroende av omständigheterna i det specifika fallet. Det faktum att säljaren har betydligt större kännedom om fastigheten som säljs än köparen bör vidare avspeglas i felansvaret, vilket är resultatet av ovanstående förslag. Att fastighetsköpet dessutom innefattar ett ansenligt penningbelopp borde vara anledning nog för att förändra köparens situation och göra denna mer betryggande. Sannolikt resulterar en dylik förändring av ansvarsfördelningen i ett minskat antal tvister gällande fel i fastighet.

Abstract As international trade is constantly increasing, the number of disputes between international parties is greater than ever. In view of the fact that it is difficult to get court judgments recognized and enforced, arbitration has gained a great foothold in international commercial disputes. The leading international legal framework for recognition and enforcement of arbitral awards is the New York Convention of 1958 with 142 Member States as of today. It simplifies recognition and enforcement of arbitral awards in foreign countries. Nevertheless, certain criterions are required to be fulfilled and a much-debated criterion is the writing requirement for arbitration agreements. The writing requirement is found in Article II(2) of the New York Convention and it stipulates that an arbitration clause or an arbitration agreement must be signed by the parties or contained in an exchange of letters or telegrams to constitute a valid arbitration agreement, which is the foundation of a recognizable and enforceable arbitral award. The requirement in itself is clear, but the development of electronic communication and the fact that national courts interpret the writing requirement differently, leads to dissimilar requirements in various countries. Moreover, numerous new ways of how to conclude contracts have been established during the 50 years that has passed since the adoption of the New York Convention and the ever increasing number of disputes has questioned the function of the writing requirement. The UNCITRAL has, by adopting a model law, tried to accomplish a uniform interpretation and establish what it takes to fulfill the writing requirement. The starting point for the work of the UNCITRAL was to modify national arbitration legislation and thus reach the objective of harmonizing the writing requirement. The thesis undertakes an international outlook in three countries, Australia, Italy and Sweden. These countries are all Member States of the New York Convention but there are great differences in their legislation. Sweden imposes no writing requirement and Italy has applied a very restrictive interpretation. Australia has incorporated the UNCITRAL Model Law. The international outlook illustrates how the interpretation depends on national arbitration legislation and attitude towards the writing requirement. An analysis of the current general legal context shows a weakening threshold for fulfillment of the writing requirement. It is also evident that the writing requirement is not in line with how international trade is practiced today. The writing requirement frequently constitutes a formalistic problem regarding conclusion of contracts, as it comprise a requirement with-out function. In addition to this, the attempts of the UN have failed to eliminate uncer-tainty and the divergence in interpretation. To reach a uniform interpretation, an immense overhaul of the New York Convention is needed, alternatively that additional States adhere to the UNCITRAL Model Law and thus eliminate the national differences of today. / Sammanfattning En ständigt ökande internationell handel leder till en ökning i antalet tvister mellan parter från olika länder. Då nationella domslut är svåra att få erkända och verkställda i en främmande stat har skiljedomsförfaranden ökat i antal. Regelverket kring att få en skiljedom erkänd och verkställd i en främmande stat utgörs främst av New Yorkkonventionen från 1958 med 142 fördragsslutande stater till dags dato. New Yorkkonventionen möjliggör att en internationell skiljedom lättare kan erkännas och verkställas i en främmande stat. Dock måste vissa kriterier vara uppfyllda och ett av de mest omdebatterade och domstolsprövade kriterierna är det skriftliga formkravet för skiljeavtal. Skriftlighetskravet regleras i Artikel II(2), New Yorkkonventionen och påvisar att skiljeavtalet måste vara undertecknat av parterna eller inkluderat i brev- eller telegramväxling för att vara giltigt. Ett giltigt skiljeavtal formar grunden för en verkställbar skiljedom. Kravet i sig är relativt tydligt men med teknologins frammarsch och det faktum att nationella domstolar tolkar skriftlighetskravet olika har kraven för att uppnå skriftlighetskravet skiftat från land till land. Framförallt har olika sätt att sluta avtal tillkommit under de 50 år som New Yorkkonventionen har existerat och även det ökande antalet internationella skiljedomsförfaranden har ifrågasatt grunden för skriftlighetskravet. UNCITRAL har genom en modellag om kommersiella skiljeförfaranden försökt skapa enhetlighet om hur skriftlighetskravet skall tolkas och vad som krävs för att uppnå kravet. Utgångspunkten för UNCITRAL’s arbete har varit att förändra nationell lagstiftning och därmed uppnå målet om harmonisering av skriftlighetskravet. Uppsatsen gör en internationell utblick i tre länder, Australien, Italien och Sverige. De tre länderna är fördragsslutande stater till New Yorkkonventionen men deras nationella lagstiftning skiftar markant. Sverige påvisar inte något skriftlighetskrav för skiljeavtal och Italien har tolkat skriftlighetskravet restriktivt. Australien har fullt ut inkorporerat den modellag som UNCITRAL har utarbetat gällande kommersiella skiljeförfaranden. Utblicken visar även i flera rättsfall hur olika tolkningen av skriftlighetskravet blir beroende på den nationella lagstiftningen och inställningen till skriftlighetskravet. En analys av rättsläget påvisar att tröskeln för att uppnå skriftlighetskravet tenderar att luckras upp. Det framkommer även att skriftlighetskravet inte är i fas med hur internationell handel praktiseras idag. Skriftlighetskravet är ofta ett formalistiskt problem vad gäller avtalsslut och konstituerar ett krav utan funktion. Därtill har de försök som gjorts från överstatligt håll misslyckats med att undanröja osäkerheten och skiftningar i tolkningen. För att uppnå enhetlighet krävs en genomarbetning av New Yorkkonventionen, alternativt att fler stater anammar UNCITRAL’s modellag och därmed undanröjer de nationella olikheter som existerar idag.

The purpose of this thesis is to investigate and analyze existing law concerning joint owner-ship in agriculture and forestry businesses. Joint ownership often arises through a succes-sion of ownership, therefore we will go through the most useful methods.Even if the owners of agriculture and forestry businesses are getting older, the numbers of succession of ownerships are still low. A succession of ownership is important to plan and its time is demanding. Often it takes three to five years for the completion of a succession of ownership. Therefore, owners must start their planning in time and think about what is to come of their business. During the planning, a decision must be made concerning who they want to take over and how it should be performed. When it comes to succession of ownership in agriculture and forestry businesses, three different methods are used. Those methods are inheritance, gift and purchase. These methods are also divided into unplanned and planned succession of ownership. For example, inheritance is unplanned and a gift and purchase, together with testamentary aquisitions, are planned.Inheritance occurs when the older generation passes away and the survivor inherits the property. If there is no survivor, the legal inheritance order decides who will inherit the property. Gift and purchase means that the owner gives away or sells the property to the younger generation. A combination of the methods can also be carried out. In that case, it is the compensation that decides if it is to be considered as a gift or a purchase. When the compensation exceeds the assessed value, the transfer is considered a purchase. Formerly, it was common that the oldest son took over the business. In this day and age, that does not happen as frequently. Far too often it is hard to find one person that wants to take over. Instead a succession of ownership is carried out to all the siblings. The reason for this is that the owner wants the business to stay within the family. This, even though joint ownership is to be considered as a bad solution that often leads to conflicts.Surrounding joint ownership, there are some problems that can arise at its origin during the joint ownership and in connection with the disposal. The choice of method, to transfer the farm, is of significance if a license is needed in order for the acquisition to be valid. It is also important to think through which stipulations that are put into the contract in connec-tion with the transfer. In the case that those stipulations are contrary to law then they are not valid.The problems that can arise during joint ownership often leads to disagreements. Examples of problems that will be mentioned in this thesis are which rules of law are applicable if a part owner has the right to farm the land and if the joint ownership is to be considered as a company. In the case of torn out conflicts, a possibility is presented implying that a de-mand can be made by any part owner that a sale shall be carried out at a public auction.

Förmögenhetsrättens allmänna del består av två delar, sakrätten och obligationsrätten. Denna allmänna del hanterar problem som är gemensamma för olika typer av avtal. Problemen som uppstår berör ofta både krav på betalning och krav på egendom varför det är av vikt att se till både obligationsrätten och sakrätten. Den typ av avtal som utreds i uppsatsen är depositionsavtal, vilka är föga reglerade i lagtext. Handelsbalken, där deponering delvis är reglerat, kan upplevas som svårförståelig för gemene man eftersom texten inte förändrats sedan sjuttonhundratalet. Deponering av gods förekom dock redan på den tiden och på grund av det är lagtexten fortfarande fullt tillämpningsbar. I en deponeringssituation deponerar deponenten godset hos depositarien, som har till uppgift att förvara och vårda godset enligt avtal parterna emellan. Deponenten är fortfarande ägare av godset och kan därmed när som helst tillämpa sin vindikationsrätt, det vill säga hämta ut godset. Enligt lag har dock depositarien retentionsrätt i godset, vilket innebär en rätt att hålla inne godset till dess att betalning erhållits för depositariens nödvändiga kostnader. Lämnar depositarien godset vidare till tredje man uppstår en kontraktskedja i vilken parterna har olika anspråk och skyldigheter mot varandra. Lämnar depositarien ifrån sig godset utan deponentens vetskap föreligger det ett kontraktsbrott. Tredje man besitter då deponentens gods trots att det inte föreligger något avtal parterna emellan. Deponenten har en möjlighet att tillämpa vindikationsrätten direkt mot tredje man. Tredje man har dock haft utlägg för nödiga kostnader och har därmed en fordran på depositarien. Fordran leder till att tredje man har retentionsrätt i godset. Retentionsrätten, en obligationsrättslig rättighet, är i scenariot starkare än den sakrättsliga vindikationsrätten. Följden blir att deponenten inte kan få ut godset förrän tredje man ersatts för nödvändiga kostnader.       Problematiken har utökats då lagen avtalas bort och standardavtal istället tillämpas. I standardavtalet NSAB 2000 regleras det att tredje man har panträtt istället för retentionsrätt i godset. Panträtt är en mycket starkare säkerhetsrätt än retentionsrätt eftersom panträtt ger realisationsrätt. Rätt att hålla inne annans gods har därmed övergått till en rätt att sälja annans gods. Problem som uppstår i kontraktskedjor, där rättigheter ställs mot varandra och det föreligger anspråk och skyldigheter mot olika parter, behöver utredas. Ett annat problem är att handelsbalken, vilken reglerar området, är ålderdomlig och svår att tillämpa. Handelsbalken har fått en sekundär betydelse då den avtalas bort och området istället regleras genom standardavtal.

Condictio indebiti innebär att felaktiga betalningar skall gå åter. Banker har emellertid svårt att förlita sig på denna huvudregel. Bankernas centrala ställning i samhället kombinerat med deras uppgift att korrekt förmedla transaktioner, försätter dem i en förtroendeställning. Mottagaren skall kunna lita på att en utbetalning från en bank är korrekt. Bankernas utbetalningar har blivit ett genomgående undantag till principen om condictio indebiti. Praxis har stadgat att banker i princip aldrig återfår en felaktig utbetalning. Av detta kan en ny huvudregel för banker konstateras, att en felaktig utbetalning från en bank skall kvarstå hos mottagaren. Liknande strikta regler finns för förvaltningsmyndigheter. Förvaltningsmyndigheter meddelar beslut och uppsatsen fokuserar på beslut av gynnande karaktär. Det vill säga beslut som innebär någon form av fördel för mottagaren, till exempel tillstånd, ekonomiskt bistånd eller bifallen ansökan. Huvudregeln för gynnande förvaltningsbeslut är att dessa inte kan återkallas utom i fyra undantagsfall. Detta på grund av att den enskilde skall kunna förlita sig på beslutet och inrätta sig efter det. Huvudregeln för återkallelse av förvaltningsbeslut och den nya huvudregeln för återbetalning till banker, är lika. Anledningen till svårigheten att återkalla/återfå något från den gynnade parten är att både banker och myndigheter anses ha en förtroendeställning. Förtroendeställningen beror dels på den enskildes trygghetsperspektiv men även på bankers och myndigheters större möjligheter att ha en god överblick över dessa situationer. Begränsningarna i återkallelse/återbetalning motiveras vidare med att det alternativ som är minst kännbart, skall väljas.  Detta resulterar i att mottagaren av beslutet eller transaktionen i princip alltid påverkas mer om återkallelse eller återbetalning skulle ske, än vad banker eller myndigheter påverkas av att beslutet eller transaktionen kvarstår. Likheterna i dessa motiveringar visar att banker behandlas, trots att de är att anses som privaträttsliga subjekt, såsom ett offentligrättsligt subjekt. / The principle of condictio indebiti means that a faulty transaction should be repaid. This general rule is however, not easily applicable on banks.  The central position the banks possess in our community combined with one of its main tasks, to correctly manage transactions and payments, put the banks in a position of trust. Customers should have unconditional trust in a transaction from a bank and its correctness. Hence, the bank has become an exception to the principle of condictio indebiti. Case studies have shown that banks will never be repaid for a faulty transaction. According to this, a new principle can be stated, that a faulty transaction from a bank shall remain with the recipient. Similar strict rules are to be found for the administrative authorities. Administrative authorities pass decisions and this essay focuses on decisions of favorable character. That is decisions that involve some kind of benefit for the recipient such as; permissions, financial assistance and approved applications. The general rule for favorable administrative decision is that these can not be withdrawn because the recipient should be able to trust, and act according to, a decision of an administrative authority. The general rules for these actions, withdrawal and reimbursement, are similar. The reason for the difficulty in withdrawal and reimbursement is that both banks and administrative authorities are considered to have a position of trust. The individual should always be able to trust an action from these two institutions. The position of trust is based on individuals need for security and that banks and administrative authorities have more knowledge and ability to overview the situation. Withdrawal and reimbursement should therefore never be preceded if it generates a disadvantage for the individual. The court should select the available option resulting in least negative impact. This justifies the difficulties in withdrawing or reimbursing an action that is favorable for the individual. Withdrawal and reimbursement will often have more negative impact on the recipients compared to how it affects banks and administrative authorities if the transaction or decision withstands. These similarities show that banks are treated as a public entity even though they are regarded as a private entity.

The freedom of establishment is a fundamental right on the internal market which enables companies to take up and pursue activity in other member states, “host states”, in a non discriminatory way. In situations where a company wishes to use the right to establish in a host state, complications will be discovered since the member states are applying different principles for deciding the nationality of a company. Since the Treaty of the Function of the European Union recognize both principles, and both of the legal areas company law and European international private law lack harmonization regarding companies wishing to perform such a transaction, the situation today brings the possibility that such a company could be covered by the legal system of several member states, or maybe no legal system at all. The Court of Justice of the European Union has through case law contributed to make the scope of the freedom of establishment a little bit clearer but there are still difficulties regarding situations when a company wishes to transfer its seat to another member state with a change of nationality. Today’s measures, for example the SE-company, is not enough to satisfy the companies wishing to transfer their seat to another member state. According to the writer, the Cartesio judgment brought an even greater need for a 14th Company Law Directive. The proposal for a 14th Company Law Directive enables companies to cease to be a company according to the legislation in the home state and then become a company according to the legislation in the host state without ever losing its legal personality. The conclusion is therefore that such a directive is crucial in order to make it possible for companies to fully enjoy and exploit the internal market. / Etableringsrätten är en grundläggande frihet på den inre marknaden vilken gör det möjligt för bolag att starta och driva verksamhet i andra medlemsstater utan att för den sakens skull riskera att utsättas för diskriminering. Då dessa bolag önskar utnyttja den fördragsstadgade etableringsfriheten genom att flytta sitt säte till en annan medlemsstat kommer svårigheter att uppstå då medlemsstaterna inom unionen många gånger använder olika anknytningsfaktorer för att bestämma bolags nationalitet. Då fördraget om Europeiska unionens funktionssätt godkänner båda lagvalsprinciperna samt det faktum att bolagsrättens och den europeiska internationella privaträttens område saknar tillfredställande harmonisering, kan situationen idag innebära att de bolag som önskar att vidta en sådan transaktion omfattas av fler än en medlemsstats rättsordning, eller i vissa fall ingen rättsordning alls. EU-domstolen har genom praxis bidragit till att i viss mån klargöra rättsläget på etableringsrättens område men oklarheter kvarstår för de situationer där bolag önskar att flytta sätet till en annan medlemsstat med åtföljande byte av nationalitet. Dagens gemenskapsrättsliga åtgärder, exempelvis SE-bolaget, är inte tillräckliga för att tillfredställa de bolag som önskar att genomföra en sådan transaktion. Enligt författaren har också den förhållandevis nya Cartesio-domen bidragit till ett ökat behov av ett 14:e bolagsdirektiv vilket möjliggör för bolag att flytta sätet till en annan medlemsstat. Processen skulle enligt detta direktiv innebära att bolaget skulle upphöra i ursprungsstaten samtidigt som det skulle bli en juridisk person i den nya medlemsstaten utan att under processen förlora sin status som rättssubjekt. Slutsatsen blir således att det är avgörande att åtgärder på EU-rättslig nivå vidtas, exempelvis genom det 14:e bolagsdirektivet, för att bolag till fullo ska kunna utnyttja den inre marknaden.

Abstract Unlike litigation and arbitration, mediation is a more informal way to settle disputes. The process has been considered to be quick, cheap and interest-based and it is said to promote amicable settlements. Yet mediation is not commonly used as a dispute resolution method in Sweden today. However, mediation as a dispute resolution method is promoted by the EU institutions and the European Parliament and the Council has adopted a directive which will secure that the EU citizens, in some cases, will have the possibility to choose extrajudicial mediation as a dispute resolution method. Until now, it has not been possible for parties to immediately seek enforcement of the content of a Swedish extrajudicial mediation settlement agreement. However, the directive will also ensure that the EU Member States provide the EU citizens with such enforcement possibilities. According to the wording of the directive, the request of enforcement will require all parties' explicit consent. This means, that if such consent is not given, the content of the agreement cannot be made enforceable. The uncertainty whether such consent will begiven in the end of the process or not may contribute to people waiving to initiate a mediation process because the actual outcome of the process could be difficult to predict. For the mediation process to be considered as an equivalent way to settle disputes to the e.g. litigation proceeding, it is necessary that the parties also experience the results of the processes as equivalent. The requirement of consent is not totally abandoned in the proposed Swedish Mediation Act by which the directive shall be implemented. Instead of choosing the wording of the directive, there are other perspectives on the matter of enforcement which the Swedish legislature perhaps could be inspired by when implementing the directive.

No description available.