Introduktion Delaktighet i arbete är för de allra flesta människor en önskad och viktig aktivitet av många olika anledningar, men för personer med en psykisk sjukdom är inklusionen i arbetslivet begränsad. I Sverige är en psykiatrisk diagnos den vanligaste orsaken till sjukskrivning och värst är situationen för unga personer (2011). Det finns ett mycket stort behov av rehabilitering till arbete för personer med en psykisk sjukdom. En metod för detta är Individual Placement and Support (IPS), som internationellt betraktas som den mest effektiva insatsen för att hjälpa dessa personer till anställning. Syftet med denna avhandling är att undersöka IPS i en socialpsykiatrisk kontext med avseende på arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade utfall, prediktorer för anställning och deltagarnas uppfattning om kompetens i vardagen. Ett ytterligare syfte var att beskriva det kvalitativa innehållet i IPS-insatsen ur klienternas och IPS-coachernas perspektiv.   Metod Forskningsprojektets kontext utgjordes av två IPS-verksamheter, vilka var organiserade i respektive kommuns socialtjänst som tidsbegränsade projekt. Sextiofem män och kvinnor med olika psykiska sjukdomar som deltog i verksamheternas IPS-program inkluderades i studien. Arbetsrelaterade data rapporterades varannan månad av IPS-coacherna under två års uppföljning och innefattade: typ av sysselsättning och omfattning, typ och omfattning av IPS-insats, samt beskrivningar av vad som underlättat respektive försvårat i arbetet med klienterna. Icke arbetsrelaterade data samlades in vid baseline, vid 12 månader och vid 24 månader: psykiatriska symtom, självkänsla, livskvalitet, generellt psykosocialt fungerande, aktivitetskompetens och aktivitetsvärdering, samt delaktighet. Deltagarna intervjuades också vid 12 och 24 månader. Data analyserades i olika kombinationer i de fyra delstudier som är inkluderade i avhandlingen. Mest användes icke-parametrisk statistik, men också Rasch-analyser. I den sista delstudien tillämpades en kvalitativ fallstudiemetodik. Resultat Tjugofem procent var vid något tillfälle under det första året i anställning och ytterligare 14 procent var engagerade i reguljära studier. Alla utom fyra av deltagarna var vid något tillfälle i sysselsättning i någon form, mestadels i arbetsträning på vanlig arbetsplats. Omfattningen av anställning, studier och arbetsträning under det första året varierade mellan endast en vecka till 41 veckor. En liknande variation fanns i antalet timmar i sysselsättning. Deltagare i någon form av sysselsättning vid 12 månader visade positiva förändringar över tid med avseende på psykiatriska symtom (p=0.000) och psykosocialt fungerande (p=0.000). Dessa personer var också mer tillfredsställda med sin sysselsättningssituation (p=0.009). Tre potentiella prediktorer för anställning kunde identifieras, men bara psykiatriska symtom kvarstod som signifikant på en nivå av p<0.05. En lägre grad av psykiatriska symtom ökade oddset med 5.5 för att uppnå anställning under ett år. Generellt skattade deltagarna värdet av att kunna utföra olika aktiviteter i vardagen högre än hur de skattade sin förmåga att utföra dessa. Kliniskt meningsfulla glapp återfanns bland de mest värderade som handlade om att kunna sköta sin ekonomi och sina grundläggande behov, samt att kunna göra det man tycker om att göra. Flera av de aktiviteter som uppfattades som svårast att utföra är relaterade till förmågor av betydelse för att uppnå anställning. Fallstudien illustrerade komplexa processer i IPS-interventionen. En av dessa visade på betydelsen av reflekterade erfarenheter för klienters omkonstruktion av sina aktivitetsidentiteter och betydelsen av kontinuitet för att kunna göra det. Diskussion Deltagandet i IPS-programmen resulterade i sysselsättningsförändringar för de allra flesta av deltagarna, men proportionen i anställning var låg i jämförelse med de allra flesta internationella resultat. Komplexa processer uppstod på vägen i riktning mot arbete och både i de framgångsrika och mindre framgångsrika fallen, avseende anställning, förändrades personernas upplevelse av sig själva som aktörer. IPS är betraktad som evidensbaserad för personer med allvarlig psykisk sjukdom, vilket vanligen inkluderar personer med schizofreni och andra psykossjukdomar, men den undersökta gruppen av deltagare dominerades av personer med olika tillstånd av ångest och depression och relativt många personer hade neuropsykiatriska diagnoser. I kontrast till många andra studier av IPS, identifierades en lägre grad av psykiatriska symtom utgöra en prediktor för att bli anställd. Deltagarnas uppfattning om aktivitetskompetens och värdering av kompetens visade att det fanns glapp däremellan, som är viktiga att uppmärksamma när insatser ges i syfte att främja utvecklingen av värderad kompetens bland personer med psykiskt funktionshinder. Slutsats Denna avhandling representerar ett av de första försöken att studera IPS i en svensk kontext som kännetecknas av att det är socialtjänsten som är delvis ansvarig för psykiatrisk rehabilitering. Interventionen kan betraktas som användbar, men designen på denna studie tillåter inte att dra slutsatser om dess effektivitet. Genom att samla mer detaljerad information från klienters och IPS-coachers erfarenheter är det möjligt att få syn på processer som uppstår i en IPS-intervention och några av de komponenter som är av speciell betydelse för denna. Konsekvenserna av att ha högre grad av psykiatriska symtom tycks vara en barriär mot att bli anställd. En viktig förutsättning för att kunna förverkliga IPS uppfattas vara koordinerade samarbeten mellan de involverade aktörerna.

Bakgrund: Ett självskadebeteende kan förekomma i många olika former som att skära sig, förgifta sig och ha destruktivt sex. Självdestruktivitet är en stigande trend bland flickor. Vården är en viktig del av flickornas liv och att bli tagen på allvar och sedd av vårdpersonalen är en förutsättning för god vård. Syfte: Syftet med studien var att få kunskap om flickors upplevelser av att leva med ett självskadebeteende. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ ansats. Studien baserades på fem självbiografier som analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att leva med ett självskadebeteende innebar ångest, lidande och tankar på döden blandat med en vilja att överleva. Genom att skada sig själva skapades ett lugn då fysisk smärta beskrevs vara enklare att hantera än psykisk. Till följd av beteendet kom flickorna i kontakt med vården som hade både för- och nackdelar. Slutsats: Den smärta som det innebär att leva med ett självskadebeteende kräver att allmänheten och vården får en ökad kunskap om beteendet. Detta för att de drabbade ska känna sig accepterade och förstådda samt få en god vård.

Isolering, bältning och tvångsmedicinering är exempel på tvångsåtgärder som förekommer inom psykiatrin världen över. Sjuksköterskor möter patienter som tvångsvårdas, och ansvarar för att skapa relationer med dem. Mötet innebär en komplexitet, eftersom sjuksköterskans uppgift är att individanpassa vården och att bevara patientens autonomi, samtidigt som hen är skyldig att väga patientens önskemål mot läkarens ordinationer, lagtexter och avdelningens säkerhet. Förutom detta etiska dilemma finns även risk för att sjuksköterskan utsätts för våld. Syftet med studien var att belysa sjuksköterskornas upplevelse av att arbeta med tvångsåtgärder. Studien är en litteraturstudie. Upplevelserna som påträffades berörde sjuksköterskornas grundläggande tankar om tvångsvård, förnimmelsen av att utföra tvångsåtgärder, samt upplevelser om hur organisationen påverkade sjuksköterskornas arbete med tvångsåtgärderna. Slutsatser: Hos en del sjuksköterskor finns förhållningssätt som försvårar att individanpassa vården för tvångsomhändertagna patienter. Samtidigt har de flesta av sjuksköterskorna en medvetenhet om att synen på patienten kan brista, och om den avgörande betydelsen av att skapa tillitfulla vårdrelationer. Sjuksköterskorna har fler möjligheter att påverka antalet tvångsåtgärder än de tycks uppleva. Följden av handledda reflektionssamtal är ett minskat antal tvångsåtgärder och en större medvetenhet hos sjuksköterskan om sin betydelsefulla roll, både gentemot patienten och organisationen.

Background: Previous studies have shown that patients with obsessive-compulsive disorder (OCD) have elevated interleukin and chemokine levels in plasma. The purpose of this study was to investigate and validate whether a group of cytokines and chemokines are elevated in a cohort of young adult OCD patients. Methods: A total of 43 patients (11 male/32 female) and 45 controls (15 male/30 female) with OCD were included in the study. The subjects were assessed with the Structured Clinical Interview for DSM-IV Axis I Disorders- Clinical Version or Mini-International Neuropsychiatric Interview. The control group was screened with the Alcohol Use Disorders Identification Test. Proximity extension assay (PEA) was used to measure plasma levels of IL-6, IL-8, MIP-1α, and IL-10. Results: A factor analysis for the cytokines was performed and logistic regression analysis revealed that the cytokines as a group have a significant association for OCD (P=0.031, OR: 2.2) and IL-8 was the cytokine with the highest significance (P=0.007) for the patient group. Conclusion: These findings suggest that this group of cytokines are associated with OCD diagnosis and strengthens previous findings of immune activity in the etiology of OCD. Therefore cytokines and chemokines could have an active role in the etiology of OCD and PEA could be useful in the search for biomarkers.

Bakgrund: Edinburgh Postnatal Depression Scale är en screeningmetod som fungerar för att fånga upp mammors symtom på förlossningsdepression, men även pappor kan drabbas av depression i samband med att de blir föräldrar. En Screeningmetod som fångar upp depressiva symtom hos pappor saknas i dagsläget. Syfte: Syftet var att; a) undersöka förekomst av depressiva symtom bland  pappor med barn under sex månader, b) jämföra utfallen mellan förstagångs och icke förstagångspappor, c) samt testa reliabiliteten av instrumentet Edinburgh Postnatal Depression Scale hos pappor. Metod: En pilotstudie med tvärsnittsdesign genomfördes. En kvantitativ ansats valdes och datainsamlingen genomfördes med hjälp av en enkät. Ett reliabilitetstest av instrumentet Edinburgh Postnatal Depression Scale genomfördes. Resultat: Två av 31 pappor visar tecken till depression, flergångspappor visar fler tecken än förstagångspappor och skillnaden var signifikant. Edinburgh Postnatal Depression Scale har god reliabilitet med en Chronbach's alfa på 0,83.

Läkemedelshantering såsom administrering av medicin till patienter är en av de dagliga omvårdnadshandlingarna för en sjuksköterska. För en patient som vårdas under Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) (SFS, 1991:1128) kan upplevelser av att få medicin vara blandade. I sjuksköterskans omvårdnadsarbete är det viktigt att se patientens unika upplevelser av situationen. Syftet med denna studie är att belysa patienters upplevelser av läkemedelsadministrering då de vårdas under LPT. Metoden är av kvalitativ natur där empirin samlats in med hjälp av intervjuer som har analyserats med manifest innehållsanalys. Resultatet visar blandade upplevelser hos patienter då Acceptans och Välbefinnande blandat med Fruktan, Resignation, Utsatthet, Ovilja och Brist på information framkommit. Av resultatet drogs Slutsatsen att kommunikation mellan patient och sjuksköterska är viktig samt att Brist på kommunikation kan leda till lidande för patienten.

Bakgrund: Sjuksköterskan förväntas arbeta med patientens bästa i fokus och hon möter många allvarliga situationer där själva existensen står på spel och där sjuksköterskan behöver härbärgera starka känslor hos patienter och deras närstående, men också upprätthålla sin egen integritet och känslomässiga balans. Humor har visats vara ett kraftfullt men tveeggat verktyg i kommunikation och relationsbyggande. Inom psykiatrin kan detta verktyg förmodas behöva hanteras med särskilt kunskap och omsorg. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskan i psykiatrisk omvårdnad ser på humor som företeelse och hennes upplevelse av positiva respektive negativa effekter av att använda humor. Metod: Undersökningen utfördes med en kvalitativ innehållsanalys av halvstrukturerade intervjuer med fem sjuksköterskor verksamma inom psykiatrisk omvårdnad. Resultat: Humor sågs som ett viktigt verktyg inom psykiatrisk omvårdnad som det krävdes lyhördhet, respekt, fingertoppskänsla och timing för att kunna använda. Den huvudsakliga strategin för att använda humor var öppenhet för spontant humor i mötet men det gavs även exempel på medvetna interventioner. Humor öppnade möjligheter att få se verkligheten från nya perspektiv vilket var verksamt för att förändra negativa tankar samt lätta på ångest och negativa känslor. Humor underlättade kommunikation och kunde användas för att jämna ut maktbalanser. Det fanns risk för negativa effekter om humor användes för att trycka ner andra eller som verklighetsflykt. Psykiatriska patienter uppfattades som mer sårbara och medvetenhet om hur svåra psykiska sjukdomar påverkar förmågan att uppfatta och uppskatta humor var viktig även om ett allmänt bra bemötande ansågs vara grundläggande. Slutsats: Positiva former av humor som används på ett respektfullt och inkännande sätt kan vara är ett viktigt verktyg i omvårdnaden för att möjliggöra nya perspektiv på tillvaron, ge lättnad i ångest, minska negativa känslor och tankar samt höja livskvaliteten för både patienter och personal i en verksamhet med mycket allvar. / Background: In nursing focus should be on the patient´s well-being: Nurses meet many serious situations where the very existence is at stake and nurses need to accommodate stark feelings of patients and their relatives as well as maintaining their own integrity och emotional balance. Humor can be a powerful yet doubleedged tool in communication and building of relationships which in in psychiatric nursing must be handled with extra care and special knowledge. Objective: To describe how nurses in psychiatric care look at humor as a phenomena and how they experience positive and negative effects of using humor. Methods: In this study semi-structured interviews with five nurses within different branches of psychiatric care were analyzed by qualitative content analysis. Results: Humor was seen as an important tool in psychiatric care. Responsiveness, respect, intuition and timing was required to be able to achieve a good alliance. The main strategy was openness to spontaneous humor in the dialogue on the initiative of the patient or the nurse herself, but conscious interventions where also made. Humor could open opportunities to discover new perspectives of reality. This was effective in changing negative thoughts and relief from anxiety and negative emotions. Humor facilitated communication and could be used to even out the balance of power. There was a risk of negative humor used to put others down, or as an escape from reality. Psychiatric patients were perceived as more vulnerable and awareness of how severe mental illness affects the ability to recognize and appreciate humor was important even if a general good encounter was considered essential. Conclusion: Positive forms of humor used in a respectful and empathetic manner can be an important tool in nursing to enable new perspectives of life, relieve anxiety, lighten negative thoughts and feelings and raise quality of life for both patients and staff in an environment with a lot of severity.

I Sverige saknar kuratorer som yrkesgrupp ännu en specifik legitimation och därmed en skyddad yrkestitel. Det kan därför förväntas att kuratorsrollen är diffust definierad på många arbetsplatser. Denna C-uppsats har haft som ambition att klarlägga den professionella roll som yrkesverksamma kuratorer inom den psykiatriska vården i Sverige uppfattar som sin viktigaste. Syftet var även att inhämta kunskap om vilken formell utbildning, tidigare erfarenhet och personliga egenskaper som psykiatrikuratorerna anser vara mest värdefulla för sina faktiska arbetsuppgifter, liksom att utreda i vilken utsträckning de upplever speciella situationer som betingade av att klienterna/patienterna har en psykiatrisk problematik.  En kvalitativ intervjustudie med öppna, semistrukturerade frågor fick ligga till grund för undersökningen, som omfattade fem yrkesverksamma psykiatrikuratorer i Stockholm. Teoretiska utgångspunkter har hämtats från rollteori och teoribildning kring den terapeutiska alliansen.  På basen av intervjusvaren dras slutsatsen att intervjudeltagarna mestadels känt sig något bristfälligt förberedda för kuratorsrollen i den psykiatriska vården men att de efterhand, genom en god socialisationsprocess, själva kunnat definiera och inta en för patientvården lämplig roll och funktion på arbetsplatsen. Värdefull information kunde inhämtas om vad som för denna specifika kuratorsroll bedömdes som mest ändamålsenliga förkunskaper, utbildningar, tidigare erfarenheter av socialt arbete, allmän livserfarenhet och personliga egenskaper. Likaså kunde studien kartlägga erfarenheter av förutsättningarna för en terapeutisk allians med psykiskt sjuka klienter/patienter, inte minst sådana från andra kulturella bakgrunder.  Vidare forskning föreslås på sistnämnda problemområde.

Psykisk ohälsa är ett begrepp som innefattar psykisk sjukdom, allvarlig psykisk störning samt psykiska besvär som har en påtaglig inverkan på välbefinnandet och vardagslivet. Enligt en rapport från Socialstyrelsen ökar antalet patienter som är i behov av inneliggande psykiatrisk vård, samtidigt som antalet vårdplatser minskar. Följden blir för tidiga utskrivningar samt fler återinläggningar på grund av att patienterna inte blivit färdigbehandlade. Att undersöka patienternas upplevelser av psykiatrisk slutenvård är därför ett motiverat och aktuellt ämnesområde. En systematisk litteraturstudie har genomförts och resultatet visar att personalen är den främsta påverkningsfaktorn i patienternas upplevelser av vårdtiden. Kompetent och engagerad personal kan inge hopp och förstärka känslan av egenvärde medan icke-kompetent och oengagerad personal framkallar negativa känslor som ilska, hopplöshet och osäkerhet. Diskussionen förstärker resultatets innehåll genom ytterligare artikelsökningar samt förankrar resultatet till bakgrundens beskrivna vårdvetenskap. Svagheter och styrkor diskuteras som möjligheten för implementeringen av resultatet i Svensk hälso- och sjukvård.

No description available.