Socialstyrelsen rapporterar om en ökning av den psykiska ohälsan hos barn och unga vuxna. Mycket tyder på att orsakerna är de livsvillkor unga har som omfattar skolperioden och vidare mot vuxenlivets arbetsmarknad. De vårdsökande har ökat till BUP och allt yngre söker sig till VUP. Undersökningar visar att det är ett avstånd mellan BUP och VUP. Det kan vara en stor omställning för patienterna att föras över från BUP till VUP, man går från att bli behandlad som barn till vuxen. Här ställs det stora krav på de berörda vårdenheterna. Personer med psykisk ohälsa löper stor risk för återfall, därför är det av vikt att dessa personer följs upp aktivt med en planerad och ny kontakt. En god kontinuitet ökar följsamheten och förbättrar prognosen över tid. Syftet med studien är att beskriva patienternas upplevelse av överföringen från BUP till VUP. En kvalitativ design med intervjuer valdes. Induktiv innehållsanalys tillämpades som analysmetod. Resultatet delades in i tre teman; informationens betydelse, att själv ta beslut om sin behandling samt att inte veta vad som ska hända. Slutsatsen är att det behövs ytterligare information om överföringen och vården vid VUP. Att bytet av behandlare är svårt samt att individens mognad är av betydelse hur den unge klarar ansvaret att själv ta beslut angående sin behandling.

Bakgrund: Cirka 12 000 patienter vårdas årligen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) i Sverige. Könsfördelningen är jämnt fördelad men unga kvinnor är den grupp som står för flest antal fastspänningar. Att vårda patienter under tvång ställer krav på vården både i  kvalité och i speciellt hänsyn till patientens autonomi. Studier visar att patienter som vårdas under tvång ofta är missförstådda av vårdpersonalen och att patienters erfarenhet av denna typ av omvårdnad främst är av negativ aspekt.   Syfte: Patienters upplevelser av att ha vårdats under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Metod: Kvalitativ litteraturstudie med bloggar som litteraturkälla och en innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultatet presenteras i fyra kategorier. Upplevelse av att vara inlåst, omfattar patienternas upplevelser av att sitta inlåst på vuxenpsykiatrin och de känslomässiga konsekvenserna av det. Upplevelse att inte bli hörd, sammanfattar patienternas upplevelser av kommunikationen mellan patient och vårdpersonal. Fråntagen beslutsrätten, handlar om hur patienter som vårdats under LPT upplevde att deras rätt till självbestämmande vid flera tillfällen blev fråntagen och Betydelse av omhändertagande som omfattar patienternas förståelse för lagen om psykiatrisk tvångsvård.  Slutsats: Studien kan bidra till en ökad förståelse för patienters upplevelser av att ha vårdats under LPT. Den kan även bidra till att förbättra sjuksköterskors insikt i hur behandling påverkar patienterna för att bättre kunna möta deras behov. Patienter som vårdas under LPT skall kunna uppleva delaktighet i sin egen vård och kunna påverka sin egen behandling. Tidvattenmodellen kan här ge möjligheter att öka vårdpersonalens engagemang till att bättre kunna förstå patienten och att utveckla en individualiserad vård

Studien syftar till att undersöka och analysera beskrivningar av yrkesverksamma inom socialtjänst och psykiatri, deras syn på samverkan, samverkansuppdrag och det praktiska genomförandet av detta uppdrag. Vidare är avsikten att undersöka vilka faktorer som de yrkesverksamma uttrycker påverkar samverkan både positivt och negativt. Studiens metodologiska utgångspunkter är ett hermeneutiskt perspektiv med kvalitativa semistrukturerade intervjuer som insamlingsmetod. Totalt genomfördes sex intervjuer med totalt tre socialsekreterare och tre personer som var verksamma inom psykiatrin, två psykiatrisjuksköterskor och en kurator. Utifrån interaktionistisk teori och relationellt perspektiv har sedan resultatet av studien analyserats. Studien visar på att samverkansuppdragen mellan socialtjänst och psykiatri ofta är otydliga på en organisatorisk nivå. Dessutom visar studien på att personlig kontakt mellan parterna som ska samverka kan vara avgörande för en god samverkan och att det krävs fler gemensamma arenor där parterna kan träffas för att utveckla en god samverkan. En slutsats vi drar av studien är att samverkan behöver lyftas från att vara personbunden till att bli organisationsbunden. En annan slutsats vi drar är att SIP är ett bra verktyg för samverkan mellan kommun och psykiatri men att för att detta verktyg ska kunna användas krävs det att personer med rätt mandat är delaktiga och kan fatta beslut.

The purpose of this study is to investigate how cordinated on a national level the Swedish psychiatric care was in the early 1900s, using the diagnoses and treatment of dementia primaria. I also wanted to find out if the treatment of dementia primaria differentiated from the general care of psychiatric patients in the early 1900s, which other studies had focused on. The study was based on five records of patients with dementia primaria. The records came from six hospitals in total. All five patients experienced acute psychosis the time before the admission. In the hospital they shifted between calm, anxious and apathetic episodes. All five patients also had a habit of talking and laughing to themselves. There were some individual differences, but not enough to point to a non-coordinated psychiatric care. Similarly the treatment of dementia primaria differenced very little between hospitals, pointing to a strongly cordinated psychiatric care system. Some differences between previous research, concerning the treatment of psychiatric patients in general, and my study were found. Mainly where the patients whose records I studied medicated with a higher rate of barbiturates than previous research mentioned.

Inom psykiatri är det viktigt att arbeta med patientens delaktighet för att som specialistsjuksköterska skapa en god vård. En öppenpsykiatrisk mottagning bedriver specialiserad psykiatrisk vård där specialistsjuksköterskan är en del i ett team kring patienten. Specialistsjuksköterskan har en vårdande roll där patientens delaktighet i sin vård är central. Patientlagen betonar patientens rätt till delaktighet. Om patienten inte är delaktig kan behandlingsresultat utebli och patienten få ett lidande. Syftet med denna studie var att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att arbeta med patienters delaktighet. Detta gjordes genom en empirisk studie enligt kvalitativ metod. Induktiv innehållsanalys tillämpades som analysmetod. Resultatet delades in i tre kategorier; möjliggöra patientens deltagande, att få patienten självständig samt att få patienten aktiv i vårdteamet. Författarna diskuterar resultatet utifrån fördelar och svårigheter i att göra patienten delaktig. Slutsatsen är att det krävs mer utbildning och utrymme för reflektion kring patientens delaktighet.

Bakgrund: För att vårdas inom sluten psykiatrisk tvångsvård krävs det att patienten uppfyller kriterier stiftade av World Health Organization (WHO). I Sverige styrs den slutna psykiatriska tvångsvården av Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Lagen reglerar vilka av WHO:s kriterier som måste uppfyllas i Sverige för att sluten psykiatrisk tvångsvård ska kunna ges. Sjuksköterskan ska bland annat motverka lidande och främja delaktighet, vilket kan vara utmanande inom sluten psykiatrisk tvångsvård. Även att bevara patientens autonomi kan vara problematiskt.Syfte: Syftet är att belysa och sammanställa patienters upplevelser av sluten psykiatrisk tvångsvård.Metod: Metoden är litteraturöversikt som baseras på kvalitativ data.Resultat: Resultatet påvisar att patienter som har vårdats inom sluten psykiatrisk tvångsvård bär med sig upplevelser av informationsbrist, rädsla, att inte bli respekterade, negativa erfarenheter av vårdpersonal, positiva erfarenheter av vårdpersonal samt känsla av skydd och förståelse.Diskussion: Det uppfattas problematiskt att patienter har många negativa upplevelser av sluten psykiatrisk tvångsvård. En tydlig koppling mellan de negativa upplevelserna och vårdlidande finns. Sjuksköterskor har ett ansvar att motverka lidandet. Det kan konstateras att detta ämne inte är väl beforskat därav hoppas studien bidra till ökad uppmärksamhet av ämnet.

Den offentliga vården har genomgått omfattande förändringar de senaste decennierna när New Public Management vunnit mark och lett till tydligare riktlinjer och mer detaljspecificerade krav på de anställda. Minskade möjligheter att bedriva vård utifrån sin egen moral och bedömning leder till etisk stress. Föreliggande studie är den första i Sverige om etisk stress hos psykologer i psykiatrin. En tematisk analys genomfördes med ett explorativt syfte: att undersöka etisk stress hos sju kliniskt verksamma psykologer inom psykiatrisk öppenvård. Analysen visade att specialiserad och likriktad vård samt högt tempo bidrar till etisk stress. Att vara etiskt stressad innebär att stänga av, känna sig ensam och utelämnad, mer sårbar som ny psykolog och att behöva förhålla sig till att arbetet går ut över ens hälsa. Resultaten diskuteras utifrån tidigare forskning och tänkbara hälsofrämjande åtgärder. Uppslag på framtida forskning presenteras likaså.

Bakgrund: En god kontakt med sjukvården är av yttersta vikt för en god vård av patienter med självskadebeteende. Självskadebeteende är ett växande problem hos framför allt unga människor som kan få en dödlig utgång. Idag känner många av dessa patienter att de möter en dömande attityd när de söker sjukvård. Sjuksköterskor inom psykiatrin kommer ofta i kontakt med personer som skadar sig själva på olika sätt. Att vårda patienter med självskadebeteende ställer stora krav på sjuksköterskan, både professionellt och emotionellt, då just bemötandet kan ha en stor inverkan på patienten.   Syfte: Att undersöka sjuksköterskors erfarenhet av att vårda patienter med självskadebeteende.   Metod: Litteraturstudier med integrativ insats. Nitton studier inkluderades med antingen kvantitativ eller kvalitativ insats, som ligger till grund för resultatet. Analysen genomfördes med stöd av Whittemore och Knafle (2005) i fem steg.   Resultat: Att vårda patienter med självskadebeteende är känslomässigt utmanande. Det väcker känslor som ilska, oro, frustration och ångest hos sjuksköterskor. Brister i kunskap och utbildning samt känslor som rädsla och kontroll skapar sämre förutsättningar för sjuksköterskan att vara professionell. Bristande stöd från arbetsledning och medarbetare påverkar också sjuksköterskan negativt känslomässigt. Två huvudkategorier arbetades fram under analysen: Känslomässigt utmanande, Professionellt utmanande.    Slutsats: Resultatet visade att sjuksköterskorna tyckte det var känslomässigt utmanande att vårda dessa patienter och de upplevde även brist på stöd från arbetsledning och medarbetare. Många sjuksköterskor ansåg även att de saknade nödvändiga kunskaper och färdigheter i att vårda patienter med självskadebeteende och många saknade även adekvat vidareutbildning.

Introduktion/Bakgrund: Den psykiatriska vården har genom åren utvecklats. Under dessa år har även patientlagen införts som stärker patienters rätt till delaktighet. Patienter kan inom den psykiatriska slutenvården vårdas på frivillig grund eller genom tvångslagstiftning. Målet med dagens slutenvård är att patienters psykiska mående ska stabiliseras och att vården kan övergå till öppen form. Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelser av delaktighet inom den svenska psykiatriska slutenvården. Metod: Systematisk litteraturöversikt enligt Polit & Becks nio steg. Tio kvalitativa artiklar inhämtades från Cinahl och PsycInfo. Artiklarna kvalitetsgranskades med SBU:s granskningsmall ”Bedömning av studier med kvalitativ metodik”. Dessa bearbetades med ett induktivt förhållningssätt där författarna diskuterade artiklarna. Resultat: Resultatet sammanställdes till fem teman: Delaktighet i planering av vård, Meningsfull tid, Bemötandets inverkan på delaktighet, Upplevelse av att vara begränsad och Vikten av information. Studien visar att patienter vill vara delaktiga i sin vård och vet vad som krävs för att möjliggöra delaktighet. Personalen har ett stort ansvar i att främja en miljö som tillåter delaktighet. Däremot upplever patienterna att personalens illa bemötande samt bristande information hindrar delaktighet.  Slutsats: Patientupplevelser av delaktighet är ett brett och nyanserat område. Möjligheten till delaktighet upplevs ofta vara begränsad. Det krävs fortsatt arbete kring området för att förbättra personalens förmåga att främja patientdelaktighet.

Bakgrund Trots att personal inom hälso-och sjukvård enligt lag är skyldiga att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa görs relativt få anmälningar inom vuxenpsykiatrin. Essensen inom den psykiatriska vården är vårdrelationen mellan sjuksköterska och patient där kommunikation och patientens delaktighet är av stor betydelse. I sjuksköterskans professionella ansvar ingår att upprätta och behålla en god vårdrelation med sin patient samtidigt som barnperspektivet måste beaktas och skyldigheten att utföra en anmälan vid oro ska följas. Syfte Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor,inom vuxenpsykiatrisk öppenvård, erfar och upplever att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Metod En kvalitativ studie där åtta sjuksköterskor verksamma på psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Stockholms län intervjuades för att besvara studiens syfte. Insamlad data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat Resultatet presenteras utifrån kategorierna faktorer som påverkar orosanmälan och omvårdnadsperspektivet vid orosanmälan. Sjuksköterskorna i vår studie beskriver att en orosanmälan som leder till stöd för familjen hjälper patienten att fokusera på sin egen behandling. Barnperspektivet måste alltid vara i fokus samtidigt som sjuksköterskan ska sträva efter att med hjälp av kommunikation, tillit och patientens delaktighet behålla och stärka vårdrelationen. Tidigare erfarenhet och stöd från kollegor i teamet skapar trygghet i sjuksköterskans utförande av orosanmälan. Slutsats Resultatet i vår studie tyder på att en orosanmälan i de allra flesta fall bidragit till något positivt i den fortsatta vårdrelationen mellan patient och sjuksköterska. Genom kommunikation och patientens delaktighet kan sjuksköterskan inom den vuxenpsykiatriska öppenvården bidra till att en orosanmälan inte bara leder till att utsatta barn får stöd och skydd, utan också att patienten kan fokusera på sin egen behandling och att den essentiella vårdrelationen bevaras.