Studien syftar till att undersöka professionellas uppfattning om personer med samsjuklighet, deras behov och vilka insatser som bedöms vara lämpliga. Syftet är även att undersöka professionellas syn på samverkan mellan verksamheter och huvudmän samt de professionellas upplevelse av implementering av integrerade behandlingsmetoder. Den metodologiska utgångspunkten är ett hermeneutiskt perspektiv med semistrukturerade intervjuer med vinjettmetoden som verktyg. Fyra verksamheter i tre olika kommuner besöktes där åtta respondenter intervjuades. Resultatet har analyserats utifrån teorier om samverkan och implementering. Studien visar på att personer med samsjuklighet blir förbisedda i missbruks- och beroendevården samt hälso- och sjukvården. Verksamheterna behöver samverka med andra för att erbjuda denna klientgrupp adekvat behandling. Som professionell är det av stor vikt att skapa tilltro från och en relation till klienten för att kunna gå vidare i behandlingen. Den visar även att implementeringsarbetet påverkar verksamheten i stort vilket inkluderar bland annat de professionella och klienterna. En av våra slutsatser är att implementeringen av SIP kan underlätta behandlingsprocessen för klienterna. En annan slutsats är att en del verksamheters arbetssätt exkluderar personer med samsjuklighet och deras multipla problematik.

Att vårda människor mot deras vilja ställer höga krav på sjuksköterskans professionella och personliga kompetens. Diskussion om tvångsvården och vad det betyder för patienter är ett av de högst prioriterade ämnena inom psykiatrisk vård. Tidigare forskning belyser patientens upplevelse av tvångsvården och tvångsåtgärder. Detta i syfte att minska förekomst av tvångsåtgärder. Däremot behövs studier som beskriver sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter mot deras vilja, samt vilken betydelse en vårdande relation har i mötet med tvångsvårdade patienter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskornas upplevelse av att vårda patienter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. En kvalitativ forskningsmetod med reflekterande livsvärldsansats har använts som metod. Intervjuer med åtta sjuksköterskor som arbetar inom psykiatrisk vårdkontext ligger som grund i vårt analysarbete. Resultat presenteras utifrån fyra innebördsteman: att skapa en vårdande relation, att inte göra rätt, att använda sig av professionell hållning och att reflektera över sina känslor. Resultatet visar att sjuksköterskor upplever det svårt att upprätta en god relation till patienten under situationer där tvångsåtgärder blir aktuella. Sjuksköterskor uttrycker känslor av maktlöshet, skuld och skam under dessa omständigheter. Sjuksköterskor försöker hitta utvägar till att hantera sina känslor genom reflektera över situationen i enskildhet, eller tillsammans med någon kollega. Under hotfulla situationer väcks frågor kring om de vill arbeta kvar inom psykiatriskt kontext. Resultatet visar även på att det finns en oro för den  egna  hälsan  skall  drabbas  på  sikt.  I diskussionen belyser författare för- och nackdelar med den valda metoden. Författarnas förhoppning är att öka förståelsen för sjuksköterskornas arbete inom psykiatrisk vård samt fördjupa kunskapen inom det aktuella ämnet.

För en patient som vårdas inom sluten psykiatrisk vård innebär det en stor påverkan på integriteten. Detta intrång kan resultera i att konflikt mellan patient och vårdare uppstår, och i sin tur att våld eller hot uppstår. Det saknas konsensus kring vad definitionen av våld är och verbala hot ses ibland som del av vardagen. Arbetsmiljön har en betydande roll när det kommer till uppkomsten av hot- och våldssituationer. Det finns tidigare forskning som visar att hot och våld förekommer inom psykiatrisk vård men vår studie syftar till att beskriva i vilken utsträckning hot och våld förekommer inom sluten psykiatrisk vård, samt vad som kännetecknar dessa situationer. Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie som genomfördes med hjälp av en enkät och utfördes med ett bekvämlighetsurval med anledning av genomförbarheten, tidsaspekten och studienivån. Bekvämlighetsurvalet om 49 vårdare som arbetade inom sluten psykiatrisk vård besvarade enkäten, Violent Incident Form. Enkäten bestod av 17 frågor rörande upplevd förekomst av hot eller våld. Resultatet visar att 87,8% hade blivit utsatta för hot och/eller våld på sin nuvarande arbetsplats. Det förekom oftast i dagrummet under undersökning/behandling/omvårdnad och den vanligaste typen av hot och våld var verbala hot. Studiens resultat överensstämmer väl med de tidigare studier som kunnat identifieras från både Sverige och andra länder. Dock kunde inga orsakssamband identifieras. En uppfattning om hur typexemplet på hur en hot- och våldssituation bland de medverkande såg ut kunde bildas. Nya forskningsmöjligheter om hur verbala hot påverkar arbetsmiljön och kliniska implikationer som att öka medvetenheten om kritiska tidpunkter och erbjuda utbildning på arbetsplatsen framhävs.

Sjukvården i Sverige är hårt belastad och det finns en utbredd brist på kompetent personal såsom specialistsjuksköterskor. Den svenska regeringen beställde därför en utredning, gällande en översyn av utbildningssystemet. Utredningen, SOU 2018:77, presenterades hösten 2018. Ett av förslagen till förändringar var att Sverige ska införa en ny kompetensnivå för sjuksköterskor; Avancerad klinisk specialistsjuksköterska (AKS). Denna kompetensnivå existerar redan internationellt och kallas då nurse practitioner/advanced nurse practitioner. Syfte: Att beskriva perspektiv på utvecklingen av AKS hos specialistsjuksköterskor verksamma inom Barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Metod: Studien genomfördes med semistrukturerade intervjuer med sju  pecialistsjuksköterskor. Intervjuerna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna var positiva till utvecklingen och välkomnade möjligheter att utvecklas i sin yrkesroll. De såg också att patienterna skulle kunna påverkas positivt av att vårdas av sjuksköterskor med hög kompetens. Det fanns dock farhågor kring hur införande av AKS skulle kunna påverka befintliga hierarkier och kring att AKS skulle kunna utnyttjas för att ersätta läkare. Det framkom också att deras egen yrkesroll som specialistsjuksköterskor behöver förtydligas och att deras kompetens kunde utnyttjas mer än vad som görs idag.Konklusion: Mer forskning behövs framgent kring yrkesrollen AKS och vad implementeringen kan innebära för svensk sjukvård och redan befintliga yrkeskategorier.

Bakgrund: Telefonrådgivning är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvården. Det finns begränsad tillgång till studier riktade mot psykiatrisk vård då flertalet studier riktas mot primärvården. Tidigare forskning beskriver svårigheter med omvårdnad över telefon då kommunikationen begränsas. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av [LWG1] telefonrådgivning inom psykiatrisk vård. Metod: Kvalitativ metod med induktiv och manifest ansats. Semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor på en basenhet i Mellansverige som analyserats med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Redovisas i fem kategorier: Att vara tillgänglig, Att har rätt kompetens, Att vara flexibel, Att känna osäkerhet och Utmaningen i att vara beroende av andra. Slutsats: Telefonrådgivning inom psykiatrisk vård är en komplex arbetsuppgift som kräver formell kompetens och klinisk erfarenhet samt goda kunskaper i bemötande och en kännedom om verksamheten. Tidsbegränsade samtal är inte anpassade för de komplexa fallen och sjuksköterskorna behöver sin tid för att inte riskera att göra felbedömningar eller missa relevant information. Tillgängligheten begränsas för patienter med nedsatt kognitiv förmåga. Osäkerheten som uppstår hos sjuksköterskorna kopplas till att inte ha mandat att hjälpa patienten fullt ut, vilket leder till en etisk stress.

Bakgrund: Bakgrunden till studien grundar sig i ett intresse av att ta reda på hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården upplever delaktighet, mitt i den situation som personerna befinner sig i. Av etiska skäl kunde dock inte patienterna själva intervjuas. Därför har jag valt att istället intervjua personal som dagligen arbetar nära patienter inom tvångsvården, för att ta reda på hur personalen upplever att man kan skapa delaktighet i patienternas vardag. Personer som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården är en grupp som inte syns ute i samhället och därför kan de personerna lätt glömmas bort. Delaktighet är ett centralt begrepp inom socialpedagogiken och någonting som alla människor har rätt till. Med anledning av det här valde jag att göra en studie med den här utgångspunkten. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur personalen kan göra patienter inom den psykiatriska tvångsvården delaktiga i sin vardag. Vidare att undersöka vilka utmaningar de stöter på inom ramen för lagstiftningen. Metod: Studien har en kvalitativ metod där halvstrukturerade intervjuer har genomförts med tre sjuksköterskor och tre skötare som dagligen arbetar med patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Resultat: Resultatet visar att ett tydligt säkerhetstänk från personalens sida styr väldigt mycket hur utformningen av arbetet sker. Vidare att personalens tillgänglighet och möjlighet att lyssna på patienterna är viktiga komponenter i det delaktighetsfrämjande arbetet. Resultatet visar också att patienternas förutsättningar och psykiska mående är några av faktorerna som kan skapa svårigheter när det gäller att uppnå delaktighet för patienterna. Dessutom finns hela tiden lagstiftningen med dess begränsningar med; vilket givetvis påverkar både hur arbetet sker, samt i vilken mån patienterna kan vara delaktiga.

Föreliggande studie är en kvalitativ studie om personer vilka arbetar inom psykiatrisk vård och deras upplevelse av sitt arbete och sin arbetssituation. För att undersöka detta har fyra personer vilka arbetar med psykiatrisk vård intervjuats i mellan 30 till 50 minuter. Det som sades under intervjuerna är materialet vilket studiens resultat baserats på.         Materialet har bearbetats med hjälp av tematisk analys som genom en sexstegsprocess genererat fyra teman: brist på kommunikation och förståelse, ansvar och kompetens leder till känsla av meningsfullhet, tillfredsställelsen kring att ingen människa är den andra lik och vikten av att ha bra och goda relationer med kollegor.         Slutsatser vilka är möjliga att dra utifrån studiens resultat är att det är påfrestande för personalen att arbeta och leva i tider av förändringar och ovisshet men att det är arbetet med människan som är det centrala kring att personer väljer att arbeta med detta. Det är också möjligt att förstå vikten av hur graden av kontroll spelar in på de anställda och deras mående samt hur socialt stöd i form av goda relationer med kollegor är avgörande för trivsel på arbetsplatsen och hur väl de anställda klarar av att hantera stress och svåra situationer.

Bakgrund: Varje år insjuknar ca 1000 personer i en långvarig psykossjukdom. Sjukdomen kan ge symtom som vanföreställningar, hörsel- och synhallucinationer, apati och viljelöshet. Sjuksköterskan är en stor del av livet för en person med långvarig psykossjukdom och måste därför vara medveten om sin vårdande hållning. Syfte: Syftet var att öka förståelsen om hur det är att leva med en långvarig psykossjukdom utifrån ett livsvärldsperspektiv. Metod: Studien är en kvalitativ litteraturstudie baserad på fem självbiografier. Datainsamlingen utgick från studiens syfte samt exklusion- och inklusionskriterierna för att finna självbiografierna. Analysprocessen genomfördes med en manifest innehållsanalys som resulterade i femton underkategorier och tre kategorier: Sjukdomen styr livet, En trygg men frustrerande plats att bli vårdad och Framtiden skräms. Resultat: Sjukdomen styr personens liv på ett ofta skrämmande och befallande sätt. Vården kan vara en trygg men också en frustrerande plats att vistas på i långa perioder. Vägen mot att bli “frisk” kan ses som avlägsen och skrämmande då rollen som patient med en långvarig psykossjukdom är bekant och invand.  Slutsats: Stigmatisering påverkar tillfrisknandet negativt och kan ge ett lägre självförtroende hos patienterna. En individuell vårdplan tros kunna öka patienternas välbefinnande och stärka tillfrisknandet då patienterna upplever sig mer sedda och hörda av vården.

<p>Trots ett väldokumenterat samband mellan vårdpersonalens trivsel och välmåendet hos både personal och patienter inom vården, råder det brist på studier av arbetsklimatet inom psykiatrin. Syftet med denna studie var att utforska sambandet mellan arbetsklimatet och personalens arbetstrivsel inom slutenpsykiatrin, samt att se om det fanns skillnader i upplevt arbetsklimat mellan olika yrkesgrupper. För detta ändamål utformades en enkät som delades ut till personal på 11 avdelningar med varierande antal anställda inom slutenpsykiatrin i Stockholms Läns Landsting, vilket resulterade i 154 undersökningsdeltagare. Resultatet visade att upplevd vårdkvalitet var den starkaste prediktorn för arbetstrivsel för hela gruppen, att det fanns skillnader i arbetsklimat mellan de olika yrkesgrupperna samt att olika arbetsklimatsfaktorer tycktes vara av varierande betydelse för de olika gruppernas arbetstrivsel. Detta bekräftar betydelsen av personalens upplevelse av vårdkvaliteten samt framhäver vikten av att ta hänsyn till variation mellan olika yrkesgrupper i framtida studier av arbetsklimat.</p>

<p>Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.</p>