Detta är en studie av åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik med respektive utan diagnosen dyslexi. Syftet med studien är att undersöka hur åtgärderna i åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik på högstadiet är utformade. Jag vill undersöka huruvida det finns några skillnader i ordinerade åtgärder för elever i läs- och skrivproblematik utan dyslexidiagnos respektive elever med diagnostiserad dyslexi. Detta för att se vilken roll en eventuell diagnos har i sammanhanget för att ändamålsenliga åtgärder ska sättas in för elev i behov av särskilt stöd. Undersökningen syftar till att skönja vilket specialpedagogiskt perspektiv som tycks ligga till grund för åtgärderna och huruvida åtgärderna har någon förankring i tidigare forskning/litteratur och styrdokument rörande arbetet med åtgärdsprogram. Urvalet består av 20 avkodade åtgärdsprogram från sex olika skolor och metoden består av en kvalitativ innehållsanalys med kategorier baserade på tidigare forskning/litteratur. Resultatet visar att åtgärdsprogrammen ofta brister i tydlighet gällande vad åtgärderna innebär samt vem som är ansvarig för specifika åtgärder men också att de i endast i få fall visar hänsyn till Skolverkets (2008) rekommendationer gällande arbetet med åtgärdsprogram. Därtill visar det sig att skillnaderna mellan åtgärdsprogrammen för elever med dyslexi respektive utan dyslexi är relativt få. Alla utom ett av åtgärdsprogrammen i studien visar sig vara formulerade ur ett kategoriskt/kompensatoriskt perspektiv.

Studier om elever i behov av särskilt stöd domineras av lärarperspektivet, få studier har ett elevperspektiv. Den här studiens syfte är att beskriva och förklara uppfattningar som elever i behov av särskilt stöd har av det särskilda stödet, vad det gäller vari problematiken ligger, stödåtgärdernas utformning generellt sett, det egna lärandet och på de specifika åtgärderna utvecklingssamtal och åtgärdsprogram.   För att beskriva elevers uppfattningar har metoden i studien en fenomenografisk ansatts. Data har insamlats via intervjuer med 11 elever i grundskolans senare år.   Resultatet visar att eleverna uppfattar särskilt stöd i tre dimensioner, individ dimension, gemensam dimension och yttre dimension. I individ dimensionen är elevernas uppfattningar fokuserade på individnivå, eleven har problem med ett eller flera skolämnen. Lärandet är inriktat på att nå målen för godkänt utan att reflektera över nyttan av kunskaper. Även utvecklingssamtal och åtgärdsprogram är inriktade på att eleven ska nå betygsmålen. Yttre dimensionen speglar elevernas uppfattningar det som omsluter dem i skolan, material, pedagoger och andra resurser. Dimensionen befinner sig utanför det som eleverna har möjlighet att påverka. Problem orsakas av det som inte eleven har möjlighet att påverka. Särskilda stödet handlar om att få rätt material av pedagogerna för att kunna arbeta med lärandet på egen hand. I utvecklingssamtalet uppfattar eleven ingen möjlighet att påverka innehållet. Åtgärdsprogrammen skrivs utan delaktighet och inflytande för eleven. Gemensam dimension är området där individ dimension och yttre dimension går i varandra. Inom denna dimension sker samverkan och dialog i ett möte på likartade villkor, i ett lärande möte. Problem uppstår i mötet med en uppgift och i särskilt stöd söker eleverna kamratinlärning och samarbetsinlärning. Lärandet är inriktat på en djupare inlärning där eleven reflekterar över det inlärda och hur han/hon lär. Åtgärdsprogrammen är ett pedagogiskt stöd för eleven och eleven är väl medveten om innehållet och nyttan av det.

Uppsatsen avser att ta fram exempel på hur specialpedagoger beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter. Dessa exempel sätts i relation till olika teoretiska perspektiv för att se i vilken teori de intervjuade specialpedagogerna grundar sitt arbete. De teoretiska perspektiv som uppsatsen har undersökt kopplingar till är det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet samt dilemmaperspektivet. Frågeställningarna som handlar om hur specialpedagogerna beskriver sin undervisning av elever med läs-­‐ och skrivsvårigheter visar att de alla arbetar medvetet med eleverna på främst en individuell nivå. I frågeställningen som handlar om teoretiska perspektiv visar resultaten att alla de intervjuade specialpedagogerna har ett grundläggande relationellt perspektiv på undervisning. De vill arbeta mer med ett relationellt arbetssätt, t ex observera hela klassers lärmiljö, utveckla inkluderande arbetssätt och undersöka hur undervisningen påverkar elevernas resultat. Resultaten visar också att trots att specialpedagogerna uttrycker ett relationellt perspektiv så utförs många av arbetsuppgifterna grundat i ett kategoriskt perspektiv. Studien kommer fram till att det blir ett dilemma för specialpedagogerna när de förväntas utföra flera arbetsuppgifter enligt ett kategoriskt perspektiv samtidigt som de själva känner att de vill arbeta utifrån ett relationellt perspektiv.

Syftet är att undersöka vad förskolebarns delaktighet kan innebära inom förskoleverksamhet samt att belysa specialpedagogens roll i arbetet för alla förskolebarns delaktighet. Inom studiens kvalitativa ram genomförs kvalitativa intervjuer av pedagoger inom förskolans verksamhet samt specialpedagoger. Intervjuerna genomförs utifrån en hermeneutisk spiral, för att ge ytterligare djup åt studien och sammanfattas i resultatdelen. Att använda en kvalitativ metod med hermeneutisk ansats innebär en tolkning. Studiens resultat är tänkt att ses som ett bidrag till forskning kring alla barns delaktighet.   Teori utgår främst ifrån ett relationellt perspektiv på barns delaktighet. De resultat som växer fram innebär att delaktighet för förskolebarn kan ses utifrån två delområden som inom studien benämns som ”Delaktighet som varande” samt ”Delaktighet som görande”.  Utifrån specialpedagogens roll redovisas olika aspekter som kan påverka förskolebarns delaktighet. Slutsatserna visar vad delaktighet för alla barn inom förskolans verksamhet kan innebära, samt hur specialpedagogens roll skulle kunna stödja arbetet för alla barns delaktighet.

Syftet med denna studie är att hos fem lärare undersöka vilket av det kategoriska eller relationella specialpedagogiska perspektivet som är mest framträdande när en elev visar svårigheter inom matematiken. Vi har valt att intervjua enbart lärare då de anses ha mest erfarenhet av sina elever. Som intervjumetod har vi valt att använda oss av en halvstrukturerad metod. Matematiken innehåller många olika områden och vi begränsar oss till taluppfattningen på grund av dess grundläggande betydelse för vidare inlärning av matematik. Lärarna vi intervjuar arbetar i årskurserna 1-3 där taluppfattningen är ett centralt inslag inom matematiken. De fem grundskolelärare som vi intervjuat, arbetar i en byskola eller en stadsskola.Vi använder oss av hermeneutisk metod som centralt inslag i analysen. Det relationella och det kategoriska perspektivet är specialpedagogiska perspektiv som vi använder som analysverktyg, samt relationell pedagogik.I resultatet framkom det att två utav fem lärare använde sig av relationell pedagogik när de märkte att en elev visade på svårigheter. Fyra av fem lärare påtalade vikten av samarbete i arbetslaget. Detta för att finna bättre arbetsätt i klassrummet och för att föra eleven vidare i sin inlärning. Lärarna tar ofta hjälp av en speciallärare/specialpedagog på grund av tidsbrist, några lärare för att ändra sin undervisning och några tar hjälp direkt relaterat till elevens svårigheter. Resultatet visar att det relationella perspektivet är lite mer framträdande än det kategoriska.

No description available.

This study aims to examine how teachers in elementary school reason about and effectively implements special needs education. A qualitative study was made by interviewing four elementary teachers about their own role in dealing with pupils in difficulty. The material was then analyzed using content analysis. The result section is presented by the study's issue and then been analyzed against the background research. In the analysis it follows that the teachers believe among other things that there is too little time and resources to meet pupils in difficulty, the time and resources in schools is essential when it comes to meet students' needs. A large part of the difficulties of implementing such work is in the school's structural terms.

Syftet med denna studie är att undersöka tolv grundskollärares inställning till integrering, samt om och hur de utifrån sin inställning skapar förutsättningar för lärande för integrerade elever i grundskolan. Eftersom förutsättningar för lärande är ett vitt begrepp har vi valt att fokusera på interaktion. Studien utgår från de två specialpedagogiska perspektiven, kategoriskt/ relationellt, för att beskriva lärares inställning till integrerade elever och hur det påverkar integrerade elevers förutsättningar för lärande. Det sociokulturella perspektivet beskrivs för att påtala interaktionens betydelse för lärande. Studien har en kvalitativ forskningsansats. Metoder som användes var kvalitativa semistrukturerade intervjuer utifrån en intervjuguide med undervisande lärare. Intervjuerna analyserades med ett kvantitativt analysredskap och med en kvalitativ innehållsanalys. Kvantitativa strukturerade observationer i undervisningssituationer för integrerade elever genomfördes. Observationerna analyserades med kvantitativt analysredskap, därefter med en jämförande kvalitativ innehållsanalys. Studien visar att lärarens inställning har stor betydelse för den interaktion som sker mellan lärare och integrerade elever, men också för hela undervisningssituationen. Viljan att genomföra anpassningar i undervisningen utifrån elevens behov, användande av andra strategier än de vanliga samt kontroll av elevens kunskapsutveckling ser vi skiljer sig mycket beroende på om läraren har ett kategoriskt eller relationellt perspektiv.

Syftet med studien har varit att inom kontexten fritidshem fördjupat studera och försöka att förstå innebörden i ett antal definierade diskurser i relation till lärarnas arbete på det mångkulturella fritidshemmet. Begreppen diskurs, etnicitet, normalitet och relation har varit de grundläggande centrala begrepp som studien vilat på. Studien har baserats på samtal med sju lärare samt fältstudier vid tre mångkulturella fritidshem. Diskursanalys har använts som verktyg för analysen. Resultatet visar att lärarna talar om barnen, föräldrarna och om sitt arbete i det mångkulturella fritidshemmet som annorlunda i jämförelse med andra fritidshem. Lärarna beskriver även olika relationer som de har till barn och föräldrar. Tre olika diskurser framträder, den etnocentriska diskursen, den bekräftande diskursen och den omhändertagande diskursen. Dessa diskurser får innebörd för praktiken. Konsekvenserna innebär att lärarna genom att med sitt tal bidrar till att befästa normaliteten vilket medför en ökad segregation. Därför är det av vikt att medvetandegöra de fördomar som finns men även det som sägs mellan raderna. När det gäller den sociala praktiken visar resultatet att den interkulturella pedagogiken inte genomsyrar det mångkulturella fritidshemmet utan att medvetenheten måste öka bland lärare för att undvika att det annorlunda konstrueras och konstitueras. Kunskapsbidraget i den här studien riktas mot lärare som är verksamma i den fritidspedagogiska praktiken.

Syftet med undersökningen är att studera och analysera uppfattningar om personlig handledning. Särskilt fokuseras lärares uppfattningar om vilka framgångfaktorerna är i personlig handledning. Forskningsfrågan har formulerats enligt följande: Vilka faktorer i detta sätt att handleda leder till framgångsrikt lärande och utveckling? Mina egna erfarenheter i personlig handledning har bidragit till att detta blev mitt fokusområde. På ett tidigt stadium kom jag i kontakt med relationell pedagogik, det relationella perspektivet och relationella förhållningssätt, och upptäckte snart många beröringspunkter med personlig handledning. I syfte att fördjupa min förståelse för dessa beröringspunkter har jag valt att genomföra en kvalitativ tematisk intervjuundersökning med en explorativ och fenomenografisk ansats. Intervjupersonerna består av sju ämneslärare som alla har lång erfarenhet av undervisning och personlig handledning. Intervjusvaren presenteras inom ett antal definierade kategorier som i analysen leder fram till sju framgångsfaktorer för personlig handledning: 1) Skolan har ett uttalat engagemang, 2) Läraren har legitimitet i relation till eleven, 3) Läraren omfattar de förhållningssätt som skapar trygghet hos eleven, 4) Läraren skuldbelägger inte eleven, 5) Läraren är lösningsorienterad och visar på nya vägar framåt, 6) Läraren har en väl utvecklad verbal och kommunikativ förmåga och 7) Läraren arbetar målmedvetet med att skapa ett relationellt kontrakt med eleven. Dessa framgångsfaktorer har sedan diskuterats dels mot innehållet i intervjukategorierna, dels mot den forskning som presenteras i litteraturöversikten. Undersökningens resultat tyder på att det finns starka kopplingar mellan de sju framgångfaktorerna för personlig handledning och relationell pedagogik, det relationella perspektivet och relationella förhållningssätt. Det framstår till och med som om personlig handledning inte blir möjligt att genomföra på ett meningsfullt vis om det relationella lämnas utanför.