Tidigare forskning har visat att språkstörning är en ofta förekommande funktionsnedsättninghos barn. Diagnosen har en stor påverkan på elevers psykiska hälsa och socialaförmåga, vilket gör att den behöver uppmärksammas. Syftet med studien var att undersökavilken kunskap pedagoger har om diagnosen språkstörning, hur pedagoger uppleverhandledning av specialpedagoger och hur pedagoger arbetar för att stötta lärandeoch utveckling hos elever med språkstörning. Datainsamlingen skedde genom kvalitativasemistrukturerade intervjuer med elva grundskollärare och tre resurspedagoger. Entematisk analys användes för att analysera data, och studiens resultat analyserades utifråndet relationella perspektivet. I resultat framkom bristande kunskaper gällandespråkstörning bland pedagogerna. Bristen på kunskap verkade främst bero på bristfällighandledning av specialpedagoger, samt ett bristande utbildningsupplägg på lärarutbildningen.Resultatet visade på att samarbete och kunskapsutbyte pedagoger emellan haren positiv inverkan på lärande hos elever med språkstörning, samt förbättrar pedagogernaskunskaper om språkstörning. Resultatet pekade också på behovet av pedagogisktarbete, eftersom struktur, tydlighet och visualisering kan bidra till att elever med språkstörninguppnår läroplanens mål. Resultatet visade även på att en god relation mellanlärare-elev kan förbättra undervisningens kvalitet, samt utveckla elevernas lärande ochbeteende. Samarbetsrelationer kan därigenom vara sättet att möta utmaningar på närdet handlar om elevers lärande.

Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Syftet med studien var att undersöka pedagogers upplevelser av framgångsfaktorer i arbetet med elever med AST (autismspektrumtillstånd). Detta genomfördes utifrån ett relationellt perspektiv, med en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer. Slutsatser som kan dras av studien är att alla elever har olika behov, som behöver hanteras individuellt. Det finns således ingen mall för hur elever med AST ska bemötas eller vilka insatser som ska implementeras. Dock är ett relationellt förhållningssätt och goda relationer, som bygger på ömsesidig respekt, att föredra i arbetet med målgruppen. I den goda relationen bör pedagogen hitta elevernas styrkor, svårigheter, behov och specialintressen. Utifrån dessa kan lämpliga insatser och individuella arbetssätt implementeras, i syfte att eleverna ska lyckas i skolan och uppnå välmående. I den goda relationen kan pedagogen lättare känna av elevernas dagliga status och anpassa kraven som ställs på eleven, utefter det. En annan slutsats är att pedagogerna kan använda elevernas specialintressen som ett återkommande tema i undervisning och samtalsämne, för att öka elevernas delaktighet och motivation. Slutligen framhöll pedagogerna att preventionsarbete för välmående också är av stor vikt. Detta kan implementeras genom att skapa en struktur, tydlighet och förutsägbarhet för eleverna.

Nästan alla barn i dagens samhälle spenderar sina första levnadsår i förskolan där det varje dag förekommer olika aspekter av inkludering. Syftet med vårt arbete är att belysa förskollärares syn på inkludering samt hur inkluderingsbegreppet definieras. Vi kommer även att lyfta hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolans verksamhet där alla barns behov möts i barngruppen. Med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod har vi samlat empiri och hittat mönster från sju förskollärares svar utifrån intervjuer på två förskolor. Utifrån ett relationellt samt kategoriskt perspektiv har vi synliggjort likheter samt skillnader kring hur de talar om inkludering och inkluderande arbetssätt i förskolan. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna talade om inkludering på olika sätt mellan de två förskolorna men även mellan förskollärarna som arbetar på samma förskola. Förskollärarnas definition av inkluderingsbegreppet samt hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolan är varierande. Med hjälp av det relationella respektive kategoriska perspektivet har vi kunnat redogöra för likheter samt skillnader i förskollärares svar kring begreppet inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån vårt syfte samt frågeställningar. I intervjuerna beskrivs både inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån olika perspektiv och på olika sätt beroende på vem som tillfrågas. Att inkludera barn i förskolan handlar till stor del om hur barn inte ska behandlas lika samt att barns förmågor och förutsättningar ska bemötas utifrån den enskilda individen.

Studiens avsikt är att bidra med kunskap om hur speciallärares yrkesroll mot matematikutveckling konkret kan gestaltas och hur speciallärarna uppfattar deras yrkesroll relaterar till utbildningens mål. Med hopp om att studien ska leda till kunskap kring hur man bygger broar mellan teori och verklighet när uppdraget relateras till utbildningens mål och teoretisk perspektiv. Trots att speciallärarna i denna studie har fått samma utbildning gestaltas uppdragen sig på olika sätt i praktiken därför ger studien kunskap kring vilka konsekvenser deras handlande kan resultera i, i enlighet till vad tidigare forskning har visat.Syftet med studien är att synliggöra ett antal Speciallärares yrkesroll, genom att lyfta fördelningen av deras arbetsuppgifter som utformas i verksamheten och deras uppfattningar om detta i relation till utbildningen. Hur uppfattar speciallärarna inom matematikutveckling, verksamma inom skolår 1-6, sitt arbete i relation till utbildningen? Vilka likheter respektive skillnader upplever de att det finns mellan arbetsuppgifter och centrala delar i utbildningen?Studiens teoretiska förankring har tagits ur det relationella och kategoriska perspektivet.Studien har inspirerats av fenomenografi då avsikten var att synliggöra variationen i speciallärarnas uppfattningar. Som metod har använts semistrukturerade intervjuer med 4 speciallärare. Denna studies urvalsgrupp arbetar inom en skolverksamhet med skolår 1-6 och utgörs av examinerade speciallärare inom matematikutveckling som examinerats efter den nya examensförordningen efter år 2008. Genom analys av utsagor identifierades uppfattningar som kopplas till utbildningens mål och till bakomliggande perspektiv inom ramen för en bearbetad modell.Resultatet visar att speciallärarnas arbete kan kategoriseras utifrån fyra aspekter; utredning, undervisning, skolutveckling och handledning. Fördelningen av deras arbetsuppgifter mellan dessa aspekter varierar mellan speciallärarna. Det fanns en del likheter men även stora skillnader. En speciallärare arbetar främst med kartläggning, en annan till största del med skolutveckling och de resterande två speciallärares insatser riktas mest åt undervisning. I stort riktas deras arbete till utbildningens mål och det präglas av ett relationellt perspektiv. Det förekommer dock arbetsuppgifter som inte finner stöd i utbildningens mål och som därmed är mer kopplade till ett kategoriskt perspektiv. Detta var främst synligt vid enskild eller undervisning i mindre grupp utanför ordinarie undervisningstid, som i denna studie var synligt i två speciallärares utsagor. En speciallärare tycker sig ha löst ekvationen kring att inte exkludera elever från den ordinarie undervisningen, genom att ge korta intensiva insatser. I resultatet blir det tydligt att skolutveckling och handledning, överensstämmer med flera mål ur examensordningen för speciallärarutbildningen. Skolutveckling och handledning ingick förvisso i samtliga speciallärares arbetsområde men i olika omfattningar. Handledning underrepresenteras dock i verksamheten i jämförelse med examensordningen.

Denna kvalitativa studie berör ett specialpedagogiskt område som handlar om möten och bemötanden utifrån förskollärares och specialpedagogers perspektiv. Undersökningsmetoden bestod av så kallad self report då ett fysiskt möte inte var möjligt på grund av Covid-19. I studien framkom det att förskollärarna eftersökte mer kunskaper och stöd inom det specialpedagogiska området för att alla barn ska ges rätt förutsättningar i förskoleundervisningen. Kunskaper inom lärande miljöer och tillgängliga miljöer var något som efterfrågades av förskollärarna. Specialpedagogerna i studien upplevde detsamma och berättade hur de ofta gav handledning kring olika strategier i möten med barn. Specialpedagogerna belyste även riskerna kring affektsituationer där stigmatisering blir en konsekvens när man inte utgår från bland annat det relationella perspektivet. Studien har tydliggjort delar av specialpedagogers yrkesroll likaså att utbildningen har betydelse för det pedagogiska och specialpedagogiska arbetet då utbildningen bidrar till mer kunskap hos de som är yrkesverksamma jämfört med de som saknar utbildning och är yrkesverksamma.

Syftet med denna studie är att öka kunskapen kring fritidslärarens syn på sociala relationer mellan elever på fritidshem. Studien har genomförts med en kvalitativ metod och utgår från semistrukturerade intervjuer med sex verksamma fritidslärare från fem olika skolor. Empirin har analyserats genom en tematisk analys med utgångspunkt i det relationella teori. Resultatet av studien visar att elevers sociala relationer anses vara centrala i fritidshemmet. Samtliga informanter delade uppfattningen om att trygghet, tillhörighet, förståelse och kommunikation är viktiga aspekter för elevers relationsskapande i fritidshemmet. Informanterna ansåg att elevers sociala relationer skapas, utvecklas, bevaras och gynnas genom olika aktiviteter. Studien visar även att de mest framgångsrika arbetssätten för att motverka social exkludering enligt informanterna är att observera elever, att utgå från regeln att alla får vara med samt att se och bekräfta varje elev. Resultatet visar också att fritidslärarna beskrev att arbetet med elevers sociala relationer sker genom stöttning, vägledning, samtal, planering utifrån elevens intresse och behov, samt fritidslärarens närvaro och deltagande i olika aktiviteter.

Syftet var att utveckla förståelse för hur anmälningsplikten kan praktiseras i förskolan när det gäller icke akuta orosanmälningar. Denna kvalitativa studie gjordes genom att samla in data från semistrukturerade intervjuer. Vi intervjuade åtta förskollärare från två olika kommuner. Studiens resultat visar skillnader i de två kommunerna om handlingsplanen när det handlar om orosanmälningar. Förskollärare i den ena kommunen hade kännedom om handlingsplanen och i den andra kommunen hade inte förskollärare det. I resultatet synliggörs skillnader när det handlar om rektorers samarbete och samsyn med arbetslag. Slutsatsen är att för att säkerställa barnets säkerhet behövs det personal som känner sig trygga i sina beslut samt har stöd ifrån arbetslag och rektor. Rektor behöver tillhandahålla en tydlig handlingsplan som är lättillgänglig för arbetslaget, för att underlätta arbetet med orosanmälningar och minimera risken att barn far illa.

Syftet med studien är att synliggöra hur elever i behov av stöd navigerar sociala relationer i fritidshemmet, samt om och hur fritidshemmets verksamhet stödjer dessa elevers inkludering i gruppgemenskapen för att förhindra utanförskap. Elever i behov av stöd har ofta färre samt mindre tillfredsställande relationer, visar tidigare forskning. Huruvida elever formar goda relationer under sin skolgång har stor påverkan på psykiskt mående i den senare delen av livet. Nio semistrukturerade intervjuer genomfördes med fritidspersonal på fyra olika fritidshem. Studien bygger på en tematisk innehållsanalys och utgår från ett relationelltperspektiv. Resultatet visade att elever i behov av stöd ofta exluderades ur sociala relationer i fritidshemmet. Personalen arbetade ofta på individnivå för att försöka främja de sociala relationerna. Detta arbete lyckades endast inkludera elever i behov av stöd ibland. Ett fritidshem förklarade hur de jobbade på gruppnivå med att skapa en accepterande kultur bland eleverna och detta hade goda resultat som ledde till att elever i behov av stöd blev inkluderade i de sociala relationerna. En tentativ slutsats är att gruppbaserade arbetssätt kan innebära att elever i behov av stöd blir mer inkluderade i gruppgemenskapen i fritidshemmet. För framtida forskning föreslås att undersöka om elever i behov av stöd kan bli mer inkluderade om fritidshemmet ändrar sitt förhållningssätt till ett gruppbaserat arbetssätt. / <p>Ett av författarnamnet på uppsatsen är Pelle Miettinen Vallgren, folkbokförd som Evelina Miettinen Vallgren.</p>

Sammanfattning Flickor med autism är som elevgrupp underrepresenterade i forskning vilket gör att det finns ett behov av att synliggöra deras förutsättningar för att lyckas i skolarbetet. Vi har därför genomfört en kvalitativ studie där syftet var att få en fördjupad bild av hur lärare och flickor med autism upplever olika arbetssätt inom läsförståelse. Studien utgår från sociokulturell teori och det kategoriska och relationella perspektivet. Med hjälp av semistrukturerade intervjuer har lärare beskrivit sina erfarenheter, metoder och arbetssätt inom läsförståelse som de anser vara framgångsrika och utvecklande för flickor med autism. Flickor med autism har beskrivit sina erfarenheter och arbetssätt som de menar är gynnsamma för läsning och läsförståelse. En jämförelse gjordes för att se om det fanns en samstämmighet mellan resultaten. Åtta lärare som undervisade i låg- och mellanstadiet samt sex flickor med autism eller autismsymtom intervjuades. Därefter följde en tematisk analys. Resultatet visar på att lärare anger metoder och arbetssätt som är explicita, där läraren modellerar visar och där man arbetar gemensamt eller i mindre grupper som framgångsrika. Undervisningen behöver vara tydlig och innehålla stödstrukturer på en generell nivå som fångar upp flickornas behov. Flickorna menar att tydliga instruktioner, ökad tid och uppdelning av material och att få möjlighet att arbeta enskilt, snabb feedback, och att lärmiljön är sensoriskt anpassad underlättar läsning och läsförståelse. Gemensamma uppfattningar är att undervisningen behöver vara tydlig och konkret där läraren visar och förklarar moment. Olika uppfattningar finns i fråga om att arbeta i grupp och i fråga om högläsning. Slutsatsen utifrån resultatet visar på att ett relationellt förhållningssätt hos läraren behöver användas för att möta flickornas behov.