No description available.

Bakgrund: Stroke är en av de vanligaste orsakerna till olika funktionsnedsättningar/funktionshinder[1]. Efter genomgången stroke kan ett flertal riskfaktorer leda till återfall, mortalitet eller sjukdomsutveckling. Genom strukturerad prevention kan förändringar i levnadsvanor minska sådana risker. Sjuksköterskor på strokeenheter har i uppgift att informera strokepatienter om eventuella livsstilsrelaterade förändringar som bör genomföras. Syfte: Syftet med litteraturöversikten har varit att belysa forskning vad gäller livsstil och sekundär prevention för patienter efter stroke. Metod: Uppsatsen är en beskrivande litteraturöversikt som grundats på 14 vetenskapliga artiklar. Sökningen har utförts i databaser PubMed och Cinahl. Resultat: Analysen resultaterade i tre kategorier: risk-, friskfaktorer och sekundär prevention. Studien visade att patienter mådde bättre i efterförloppet av en stroke om regelbundna blodtryckskontroller genomfördes samt om vissa levnadsvanor förändrades. Förändringar i levnadsvanor visade sig också kunna förebygga recidiv. Resultatet visade att sjuksköterskor spelade en stor roll i genomförandet av detta. Diskussion:  Genom att mäta blodtrycket regelbundet under ett år efter stroke-debut kunde hälsotillståndet förbättras för patienterna. Det visade sig också att livsstilsförändringar i form av   minskning av  salt- och alkoholkonsumtion, ökat intag av grönsaker och frukt, samt medvetenhet om betydelsen av flavonoider, kalium, D och C-vitamin i kosten, kunde skapa förbättringar i hälsotillståndet hos patienter som  drabbats av stroke. Vad som också bidrog till att risken för återinsjuknande minskade var om patienterna kunde sluta använda tobak oh promenera minst 30 min per dag. Slutsats: Information och råd om sekundär prevention för patienter efter stroke ingår i sjuksköterskors ansvarsområde och behöver utvecklas enligt den senaste forskningen. Det är bättre att förebygga sjukdomen än behandla, vilket kan spara mycket pengar för samhället. [1]http://www.socialstyrelsen.se/funktionshinder

Utagerande beteende riskerar att få allvarliga konsekvenser för individ och omgivning. Orsaker och behandling av utagerande beteende har studerats ingående, men forskning har fokuserat på studier av pojkar och det är oklart hur detta kan generaliseras till flickor. Intresset att studera utagerande beteende bland flickor har ökat då det tycks vara vanligt före­kommande och flickorna löper stor risk för negativ utveckling och riskerar föra problemen vidare till nästa generation. Syftet i föreliggande studie var att beskriva problematiken hos en grupp flickor med utagerande beteende, utforma behandling för den aktuella gruppen samt diskutera och utvärdera behandlingen. Data samlades in genom föräldra- och lärarskattningar, minnesanteckningar och intervju. I studien gjordes en beskrivande analys av data. Behandlingen i den aktuella studien riktades mot föräldrar, skola och flickorna själva och betonade individualisering av behandling, flickornas sociala färdigheter och föräldrarnas situation. Resultaten indikerar en omfattande problematik bland flickorna samt att flickor med utagerande beteende bemöts negativt av omgivningen. Upplägg och utvärdering av behandlingen diskuteras i uppsatsen.

Placeringar i familjehem är allt mer vanligt förekommande i samhället. Studier visar att barn och ungdomar som varit placerade i familjehem (tidigare benämnt fosterhem) riskerar i större utsträckning negativa omständigheter som kan prägla deras resterande liv. Studiens syfte är att belysa och sammanställa aktuell forskning om konsekvenser och möjliga orsaker till att barn och ungdomar som har erfarenhet av familjehem i högre grad upplever problem i det vuxna livet. En forskningsöversikt genomfördes, och totalt ingick 11vetenskapliga artiklar, som analyserades med tematisk innehållsanalys. Resultatet visade att bland annat psykisk ohälsa, arbetslöshet och beteendeproblematik är konsekvent vanligare i denna grupp jämfört med normalbefolkningen. Kombinationen av skyddande faktorer, såväl som riskfaktorer på individ- och samhällsnivå, kan förklara varför vissa barn/ungdomar trots allt utvecklas positivt, medan andra får negativa konsekvenser av familjehemsplacering. Mera forskning behövs dock för att förstå faktorernas samvariation och på ett mer framgångsrikt sätt erbjuda en gynnsam samhällsvård av barn och ungdomar.

Aim The aim of the present investigation was to study the side distribution (right, left) and possible gender differences in terms of anterior cruciate ligament (ACL) injuries in different sports. Method This Register study comprises a total of 27856 subjects from the Swedish National Anterior Cruciate Ligament Register. Side- distribution and possible gender differences were analyzed. The different sports consisted of aerobics, alpine skiing, basket, cross-country skiing, dancing, enduro, floorball, gymnastics, handball, ice hockey/bandy, martial arts, outdoor activities, racket sports, snowboard, soccer, and volleyball. Due to injuries that had occurred in the traffic and at work 5076 subjects were excluded. Statistical data have been analyzed with one way ANOVA and x2 test and the Tukey post hoc test has also been used. Statistical significance was noted at the p< 0, 05level. Results In alpine skiing, soccer, floorball and handball a significant difference between the right and the left leg was found. Alpine skiers (52, 2 %) and handball players (55, 3 %) more often injured the left anterior cruciate ligament. Right sided anterior cruciate ligament injuries were ore common in floorball (57, 6 %) and soccer (53, 2 %) (p< 0, 05). No significant side-toside differences were seen in the other sports in this register study. Male soccer players more often (55, 3 %) injured their anterior cruciate ligament of the right leg, while no side- to- side difference was found in female soccer players (49, 1%) this gender difference was significant (p< 0,001). No side- to side difference was shown in snowboard when it came to females (56, 3 %). Male snowboarders more often injured their anterior cruciate ligament of the left leg (58, 2 %). This gender difference in snowboard was significant (p<0, 05). In cross-country skiing males more often injured their left ACL (20%) compared to females (56, 4 %), this gender difference was significant (p<0, 05). In total, women more often injured their left anterior cruciate ligament and men more often their right anterior cruciate ligament. Conclusion There was a difference in terms of side distribution of anterior cruciate ligament injuries in some sports. Alpine skiers and handball players more often injured their left anterior cruciate ligament while soccer players and floorball players more often injured their right anterior cruciate ligament. Gender differences were seen in soccer where males more frequently injured their right anterior cruciate ligament, in snowboarding where females more frequently injured their right anterior cruciate ligament and in cross-country skiing where the males more often injured their left anterior cruciate ligament. / Syfte Syftet med denna undersökning var att ta fram information om sidofördelningen (höger, vänster) avseende främre korsbandsskador i olika idrotter samt att klargöra om det förelåg några könsskillnader ur denna aspekt. Metod Denna registerstudie omfattade totalt 27856 personer från Svenska Korsbandsregistret. Sidofördelning av främre korsbandsskador och eventuella könsskillnader analyserades. De olika idrotterna var: alpint/telemark, basket, dans, enduro, fotboll, friluftsliv, gymnastik, handboll, innebandy, ishockey/bandy, kampsport, motion, racketsport, snowboard, tur/längdskidåkning och volleyboll. På grund av att knäskadan hade inträffat i trafik eller på arbete exkluderades 5076 personer. De statistiska beräkningarna har gjorts med envägs ANOVA och x2 test. Dessutom användes Tukey post hoc test. Signifikansnivån sattes till p<0,05. Resultat I alpin skidåkning, fotboll, handboll och innebandy påvisades det en signifikant skillnad mellan höger och vänster ben. Alpina skidåkare (52, 2 %) och handbollsspelare (55, 3 %) hade fler vänstersidiga främre korsbandsskador, medan främre korsbandsskador var vanligare på höger knä var vanligare hos innebandyspelare (57, 6 %) och fotbollsspelare (53, 2 %). I övriga sporter sågs inga signifikanta sidoskillnader (p<0,05). En skillnad mellan könen sågs i fotboll, snowboard och tur/längdskidåkning. Manliga fotbollsspelare skadade oftare det främre korsbandet i höger knä (55, 3 %), medan ingen sidoskillnad sågs hos kvinnliga spelare (49, 1 %) (p<0,001). Ingen sidoskillnad sågs hos kvinnliga snowboardåkare (56, 3 %) men manliga åkare drabbades oftare av en främre korsbandsskada i vänster knä (58, 2 %) (p<0,05). Ingen signifikant sidoskillnad sågs hos kvinnliga tur/längdskidåkare (56, 4 %) eller manliga längdskidåkare (20 %)var för sig, men skillnaden mellan könen var signifikant (p<0,05). Totalt sett drabbades kvinnor oftare av främre korsbandskador i vänster knä, männen drabbades oftare i höger knä. Konklusion Det finns skillnader inom olika idrotter vad gäller sidofördelning av främre korsbandsskador. Alpina skidåkare och handbollsspelare skadade oftare sitt främre korsband i vänster knä, medan fotbollspelare och innebandyspelare drabbades av flest främre korsbandsskador i höger knä. Könsskillnader förelåg avseende fotboll, där manliga spelare mer frekvent skadade sitt främre korsband i höger knä, i snowboard, där kvinnliga åkare mer frekvent skadade sitt främre korsband i höger knä och i tur/längdskidåkning, där manliga skidåkare mer frekvent skadade sitt främre korsband i vänster knä.

Syftet med denna studie har varit att med uppgifter från UngDOK beskriva likheter och skillnader samt vilka riskfaktorer som förekommer hos tjejer i åldrarna 13-24 som påbörjat behandling för missbruksproblem som avsiktligt skadat sig själva, respektive inte skadat sig. Enligt tidigare forskning var psykisk ohälsa, förekomst av misshandel/våld under uppväxten och utsatthet för misshandel/våld – och övergrepp riskfaktorer. Resultatet visade att av totalt 179 inskrivna tjejer var det 71 tjejer som avsiktligt skadat sig någon gång och 83 tjejer som inte skadat sig. Resultatet visar att de största skillnaderna hos de tjejer som avsiktligt skadat sig, respektive inte skadat sig förekommer där alkohol- och drogmissbruk förekommit under uppväxten, blivit utsatta för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld/övergrepp samt upplevt psykisk ohälsa. Övervägande delen av de tjejer som avsiktligt skadat sig hade upplevt allvarliga självmordstankar och mer än hälften hade någon gång försökt begå självmord.

SAMMANFATTNING Bakgrund Trots åtgärder för att minska trycksår i vården är det många sjukhus i Sverige som har hög förekomst av trycksår. Patientdelaktighet i vården är viktigt för att öka patientsäkerheten. Det saknas forskning om patientdelaktighet i det förebyggande arbetet om trycksår. Syfte Att utvärdera en skriftlig patientinformation om förebyggande av trycksår. Metod En deskriptiv, komparativ interventionsstudie med en kvantitativ ansats. En skriftlig patientinformation, Hur kan du bidra till att förebygga trycksår implementerades på två kirurgiska vårdavdelningar. Totalt undersöktes 61 patienter på två vårdavdelning som fyllt i frågeformulären, före och efter implementeringen av den skriftliga patientinformationen. Resultat Efter införandet av den skriftliga patientinformationen framkom en signifikant skillnad avseende den information patienterna rapporterade att de fått om risker, orsaker och förebyggande åtgärder för att förhindra uppkomst av trycksår. Även patienternas egen kunskap om trycksår, avseende uppkomst, risk och prevention visade en signifikant skillnad efter interventionen jämfört med före. Flertalet av patienterna tyckte att den skriftliga patientinformationen var användbar, ganska lättläst och hade ett bra utseende. På frågan om patienten själv gjort något under det senaste dygnet för att förebygga trycksår, efter att de läst den skriftliga patientinformationen, svarade 28 (46 %) ja på frågan och 27 av dessa 28 angav lägesförändringar av något slag. Slutsats Undersökningen har visat att en skriftlig patientinformation är ett sätt att få patienten mer delaktig i vad de själva kan göra för att förebygga trycksår på våra vårdavdelningar. Att öka patienters delaktighet i det trycksårsförebyggande arbetet kan minska antalet trycksår som uppstår i samband med slutenvård. Ansvaret för trycksårsprevention ligger hos hälso-och sjukvårdspersonalen. / ABSTRACT BackgroundDespite steps to reduce pressure ulcers in health care, many hospitals in Sweden still have a high prevalence of pressure ulcers. It is important with patient participation in health care to increase patient safety. However, there is no research on patient participation related to pressure ulcer prevention.AimEvaluation of a written patient information in order to prevent pressure ulcers. MethodA descriptive, comparative intervention study with a quantitative approach. The patient information pamphlet, How can you help prevent pressure ulcers was implemented in two surgical wards. A total of 61 patients answered questionnaires before and after the implementation.ResultsPatients ‘experiences on the information they received about risks, causes and preventive measures to prevent pressure ulcers showed a significant difference after the introduction of the written patient information. The patients' knowledge of pressure ulcers, regarding the causes, risk and prevention showed a significant improvement after the intervention. The majority of the patients felt that the written patient information was helpful, fairly easy to read and had a good design. The patients were asked if they done anything in the last day to prevent pressure ulcers, after they read the written patient information. Twenty eight (46%) responded yes to the question, 27 of those 28 stated position changes of any kind. ConclusionThe study showed that a patient information pamphlet is a one way to get patients more involved in what they can do to prevent pressure ulcers. Increasing patients' participation in pressure ulcer prevention can reduce the number of pressure ulcers that occur during inpatient care. Responsibility for pressure ulcer prevention lies with the health care staff.

Background: Surgical site infection after cesarean section is common. It is the health care’s task to prevent surgical site infection from happening. And anticipate the risk factors that contribute to surgical site infection emerge. Purpose: The purpose of the study was to investigate the prevention care of surgical site infection associated with cesarean sections. Methods: The method used was literature review. The search was performed on the databases CINAHL and Pubmed. Keywords were developed through Swedish MESH. 11 quantitative articles were included in this study. The theoretical reference that was chosen was suffering.  Results: The result showed that preventive care had a major impact on reducing the risk of surgical site infection after caesarean sections. Four domains were developed to prevent surgical site infection and risk factors for surgical site infection, associated with caesarean sections. These were preoperative, intraoperative and postoperative actions to prevent surgical site infections and risk factors for surgical site infections. The preoperative care was prophylaxis with anitbiotics and the time of administration, hair removal, antiseptics, administration of steroids and the comparison between klorhexedine and providone-iodine. Intraoperative care was non-absorbable sutures, wound length, comparison between sutures and surgical staples, contractor made of plastic, safety checklist and hair removal. The postoperative care was DACC- impregnated dressings. Risk factors was high BMI, obesity (BMI>30), skin rupture when using surgical staples, diabetes type 1 and 2, high age, previous cesarean section, smoking and emergency cesarean section. Conclusion: To reduce the risk for surgical site infections, the hospital staff should design clear guidelines based on evidence based research. It is important to prevent the risk of healthcare associated infections before surgery. Keywords: Surgical site infection, cesarean section, prevention, risk factors

Bakgrund: Barn far illa i vårt land. Alla former av barnmisshandel kan ge fysiska och psykiska konsekvenser hela livet. Att identifiera psykosociala riskfaktorer tidigt i ett barns liv och erbjuda insatser till vårdnadshavarna kan minska barns lidande. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka vilka screeninginstrument som finns för att identifiera psykosociala riskfaktorer i små barns (0-5 år) uppväxtmiljö, samt om det fanns effekter och erfarenheter beskrivna av instrumenten. Metod: En litteraturstudie med 11 artiklar. Resultat: Tre screeninginstrument påträffades, WE-CARE, ALPHA och SEEK och även beskrivna effekter och erfarenheter. Alla instrument frågar om missbruk och våld i pågående nära relation men har utöver det lite olika inriktning på frågorna. Två av tre instrument infördes med stöd av utbildningsinsatser. För familjerna beskrevs effekter som ökad kontakt med stödresuser, färre problem relaterade till omsorgssvikt och barnen utsattes för färre aggressioner och fysiska övergrepp. Personalen rapporterade en ökad bekvämlighet att samtala om dessa frågor. För samhället såg att ett screeninginstrument kunde spara pengar. Familjernas erfarenheter var att det kändes  relevant och bekvämt att bli tillfrågade. Personalen uppskattade utbildningens ramar och verktyg, de upplevde att det fungerade bra att införa screeninginstrumenten och de fick ny relevant information. Slutsats: Screeninginstrument underlättar identifieringen av psykosociala riskfaktorer. Föräldrar upplever att det känns bekvämt att bli tillfrågade och de får fler hänvisningar till stödresuser. Barnen utsätts för färre fysiska övergrepp och färre aggressioner. Personal uppger ökad bekvämlighet att samtala om dessa riskfaktorer. Utbildningen gav ramar till samtalet och personalen upplevde att de fick ny relevant infrmation om familjerna.

Bakgrund: Efter en förlossning är det vanligt att bli nedstämd. Detta går oftast över men ibland kan det resultera i en förlossningsdepression. Tillståndet drabbar ungefär en av tio kvinnor och kan även drabba medföräldern. Förlossningsdepressioner är ofta underbehandlade och underdiagnostiserade, detta leder till att den som drabbats ofta lider i tystnad. En förlossningsdepression kan leda till exempelvis nedsatt energi, svårigheter att känna anknytning till barnet, skuldkänslor, känslor att vilja skada sig själv eller barnet, minskad livslust och sociala rädslor. Syfte: Syftet med studien var att beskriva riskfaktorer för att drabbas av en förlossningsdepression hos mödrar. Metod: Studien gjordes genom en beskrivande litteraturstudie som var resultatet från 11 vetenskapliga artiklar med kvantitativ ansats. Huvudresultat: De riskfaktorer som främst framkom i artiklarnas resultat var att bli förälder vid ung ålder, ingen eller låg utbildning, nedsatt hälsotillstånd, inget eller lågt stöd från omgivningen, ingen eller dålig relation till den andra föräldern, tidigare historik av psykisk ohälsa, inte känna någon anknytning till barnet, stressig förlossning samt bristfällig amning. Samband påvisades även mellan dåliga levnadsvanor, exempelvis hög stressnivå och rökning och högre risk att drabbas av en förlossningsdepression. Slutsats: De som enligt föreliggande studies resultat löper störst risk för att drabbas är unga föräldrar, liten eller ingen utbildning, med en instabil boendesituation och inkomst, som genomgått en stressig förlossning, som har en dålig eller ingen relation alls till barnets andra förälder och som tidigare lidit av psykisk ohälsa och där amningen varken fungerar eller existerar. På grund av stigmatisering och skam vågar inte alla mödrar fråga om hjälp och sjuksköterskan kanske inte frågar hur modern upplever sin situation.