I tysk rätt har Bundesgerichtshof sedan länge slagit fast att både en ny och kvarstående part är skiljebundna efter singularsuccession. Skiljebundenhet för den nya parten vid Abtretung (borgenärsbyte) baseras på § 404 Bürgeliches Gesetzbuch (BGB) som anger att en ny part inte kan få bättre rätt än den överlåtande parten. Den kvarstående partens bundenhet stöds på en analogi av § 401 BGB som innebär att sidorättigheter som är kopplade till ett avtal går över på en ny part vid singularsuccession. Undantag till skiljebundenheten föreligger om en avvikande partsvilja kan påvisas. Högsta domstolen uttalade i NJA 1997 s. 866 att skiljebundenhet ska föreligga för både ny och kvarstående part efter singularsuccession. Den nya partens bundenhet grundas på att den kvarstående parten inte ska få sin rätt försämrad genom en överlåtelse som denne inte har kunnat motsätta sig samt 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Skiljebundenheten för den kvarstående parten motiverades med att denne annars skulle kunna spekulera i valet av tvisteform. En haltande bundenhet ansågs oskäligt av domstolen som slog fast att bundenhet skulle föreligga om inga ”särskilda omständigheter” kunde påvisas. ”Särskilda omständigheter” omfattar enligt doktrin antingen den nya partens oförmåga att stå kostnaderna i ett skiljeförfarande eller att skiljeavtalet har slutits på grund av en stark personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna. Betalningsoförmåga bör inte ses som en ”särskild omständighet” eftersom situationen likväl kan uppkomma utan att succession har skett. Om betalningsoförmåga ska vara ett undantag till skiljebundenhet så bör det vara ett generellt undantag som inte förutsätter succession. Undantaget för ett nära förhållande mellan de ursprungliga parterna bör ändras till att istället motsvara det tyska undantaget om avvikande partsvilja. På så vis kan en stark personlig anknytning fortfarande utgöra ett undantag till skiljebundenhet men undantaget blir mer flexibelt. I propositionen till lag (1999:116) om skiljeförfarande framförde regeringen att skiljebundenhet vid singularsuccession borde regleras av rättstillämpningen eftersom det inte skulle vara möjligt att införa en lagregel som täckte alla tänkbara situationer vilket tyder på att ett flexibelt undantag behövs. Undantag till skiljebundenhet vid singularsuccession bör också utvidgas till att omfatta en ny part för att undvika en haltande möjlighet till undantag. Om en haltande bundenhet anses oskälig torde en haltande möjlighet till undantag också vara det. Undantaget till skiljebundenhet i svensk rätt är i behov av både förändring och förtydligande.Vad

Avtal med internationell karaktär är idag vanligt förekommande, då handel inte enbart sker inom ett lands gränser. En fråga som oftast aktualiseras när tvist uppkommer mellan parter i ett internationellt avtalsförhållande är vilken lag som ska tillämpas. För att lösa tvisten och lagvalsfrågan, finns olika tvistlösningsalternativ, bl.a. tvistlösning vid allmän domstol där lagvalsfrågan avgörs med tillämpning av den s.k. Rom I-förordningen, eller tvistlösning genom internationellt kommersiellt skiljeförfarande. Vid båda dessa alternativ är principen om partsautonomi en viktig hörnsten. Principen innebär att parterna själva kan avtala om vilken lag de vill ska tillämpas på avtalet. Vid införandet av Rom I-förordningen utvidgades principen om partsautonomi, från dess tidigare utformning i Romkonventionen, till att även innebära en möjlighet för parterna att välja icke-statliga regler. Denna utvidgning motiverades bl.a. av att detta var möjligt för parter som valde internationellt skiljeförfarande som tvistlösningsalternativ. Frågan som då uppkommer är varför denna utvidgning av principen gjordes, och framförallt varför man motiverade utvidgningen genom att jämföra med principens utformning i internationellt skiljeförfarande. Dessa två tvistlösningsalternativ påvisar stora olikheter, där skiljeförfarandet karakteriseras av att parterna har den övervägande bestämmanderätten av hur förfarandet ska gå tillväga och vilken lag som ska tillämpas. Partsautonomin inom internationellt skiljeförfarande är i stort sett obegränsad, medan det i Rom I-förordningen ställs upp begränsningar som gör att parternas lagval kan frångås. Utformningen av partsautonomin i Rom I-förordningen får anses strida mot den förutsebarhet som principen och förordningen har till syfte att uppnå, och den utformning av principen som hämtades från skiljeförfarandets utformning, är därför inte ändamålsenlig. / Cross-border agreements are more common today, since it’s not unusual that a contract is entered into by parties resident in different states. A question that often occurs when a dispute arises between parties to an international contract is which law that is to be applied. In order to resolve the dispute and determine the applicable law there are various options, for example resolving the dispute before a general court where the applicable law is determined by the provisions of the Rome I Regulation, or by settling the dispute by international commercial arbitration. In both cases, the principle of party autonomy is an important cornerstone. The principle allows the parties to an international contract to determine the applicable law. The principle, which was acknowledged already in the Rome Conventionen, was widened when the Rome Convention was replaced by the Rome I Regulation. Parties were given an additional possibility to choose non-state rules to govern the contract. This was motivated by the fact that the possibility to choose non-state rules was acknowledged in international arbitration. The question that arises is why the principle was widened, and why this was justified by a comparison of the design of the principle in international arbitration. There are notable differences between these two alternatives of resolving a dispute, where the principle of party autonomy in international arbitration is basically unrestricted, while the same principle in the Rome I Regulation is subject to restrictions that might result in another applicable law than the one chosen by the parties. The design of the principle in the Rome I Regulation is in contrary to the purpose of the principle and the Regulation, since the restrictions makes it more difficult for the parties to predict the applicable law. The design of the principle, which was effected by the design of the principle in international arbitration, is therefore not considered as appropriate.

There is unanimity within the arbitration community that corruption is disrupting international trade and that arbitrators must not let arbitration be a safe forum for enforcement of contracts tainted by such illicit acts. Due to the hidden nature of corruption, often hiding behind an agency agreement, the most challenging question facing arbitrators has shown to be how to handle the rules of evidence. Awards show that there is an inconsistency in the treatment of the burden and standard of proof as well as the significance given to circumstantial evidence. Two trends can be spotted where the first approach is to argue that the seriousness of the accusations calls for a heightened standard of proof. The second trend is to argue that the seriousness to the contrary calls for a pragmatic approach to the rules of evidence, allowing a less rigid view on the standard of proof and use of circumstantial evidence or even a shift in the burden of proof. The focus of the thesis is on evidentiary aspects of corruption cases and how arbitrators have dealt with these challenges. The overall question is how arbitrators should handle the rules of evidence in corruption cases from a lege ferenda perspective. It is argued that the inconsistency in the handling of proof is sometimes misguided and that there are reasons to agree on a common starting point for applying the rules of evidence to corruption cases. Arbitrators should realise the frightening fact that it is their weighing of the evidence which is usually decisive for the outcome and accordingly there is a responsibility to conduct this operation carefully. The tools and procedural flexibility to reveal corruption exist even if there is no perfect solution on how to do it.

During an arbitration, a party may need to request the arbitral tribunal to order interim measures to secure a meaningful award. However, the parties may face issues relating to enforceability and hence the effectiveness of the arbitral tribunal’s interim decision. If the arbitral tribunal is seated in Sweden, under the current Swedish Arbitration Act (SAA), a decision on interim measures is not enforceable in the form of an order. This raises the issue whether such a decision could be made enforceable if issued in the form of an arbitral award. The SAA is currently undergoing a revision with the aim to increase the attractiveness of Swedish arbitration, for both Swedish and foreign parties. The Government Commission (Commission) proposed in its report in 2015 that an express legislative provision be introduced specifically empowering an arbitral tribunal to order an interim measure in the form of an order or an award. This would be consistent with relevant Arbitral Rules. A decision in form of an award would potentially be enforceable. The Government decided not to follow the Commission’s proposal in the proposed legislation referred to the Law Council on Legislation. The Commission implied that interim measures may be enforceable in Sweden, if made in the form of an award. Through the use of a legal dogmatic and legal analytical method this thesis concludes that there is an uncertainty as to whether interim measures, in the form of an award, can be enforced in Sweden. Parties can probably give the arbitral tribunal such authority to grant interim measures that are final and binding in character, if this is provided for in their arbitration agreement. For example, parties could vest the arbitral tribunal with such power by referring to arbitration rules that provide for such interim relief, as is provided in SCC and ICC Arbitral Rules. It is also concluded that the enforceability depends on whether the award was rendered by a tribunal sitting in/outside of Sweden. The Swedish Supreme Court has stated that “award” within the meaning of the New York Convention (NYC) should, as a rule, be construed according to the law of the seat of the arbitration. This may allow for enforcement of interim measures in the form of an award. However, due to the general, but not conclusive, view that the NYC does not apply to interim measures, no certain conclusions can be made. Furthermore, it is argued, because of this ambiguity, that Sweden fails to offer parties and arbitrators a modern and effective arbitral regime, which may hamper Sweden’s ambitions in attracting foreign parties to arbitrate in Sweden. Therefore, Sweden should introduce a possibility for the arbitral tribunal to grant enforceable interim measures.

No description available.

In recent years, international literature and debate has acknowledged the fact that increasingly third party funders, partially or fully, finance a party’s arbitration costs. This essay examines whether a party whom is financed by a third party funder could be seen as having incurred costs and if so, to what extent these costs should be reimbursed by the losing party. This essay also examines if a third party funder in Sweden may be responsible for arbitration costs and if so, on what possible grounds. The essay analyzes the new dilemma of so-called ”hit and run”- arbitration and the relevant principles and interests of its discussion as a way to find a satisfying solution to the complex situation. By examining these matters, the essay uses a traditional dogmatic legal method in order to clarify applicable law and practice. The prevailing consensus amongst practitioners as well as academics, is that how a party chooses to finance its’ arbitral costs should not affect the tribunal’s allocation of costs. The mere existence of a third party funder does not automatically give rise to an exception from chapter 18 of the Swedish Code of Judicial Procedure. Instead, costs should be allocated based on the parties’ conduct of the arbitral proceedings. Article 8 in chapter 18 of the Swedish Code of Judicial Proceedings provides minimal guidance as to whether a party should be considered to have had costs when a third party funder has paid the costs. Instead, from international case law and doctrine its possible to draw the conclusion that a funder whom has a right to be reimbursed for its investment by the financed party is sufficient for the party to be considered to have had costs. However, the reimbursement for the investment to the funder is not a reimbursable cost for the financed party. In the situation that a funded impecunious party loses the arbitral proceedings, the financed party may have no economic possibility to reimburse the counter party. Neither are there explicit provisions that allows for an arbitral tribunal to issue a costs order against a third party funder since the funder is not a party to the arbitration. However, based on case law (NJA 2014 p 877), a third party funder could be responsible for a non funded counter party’s arbitral costs in a subsequent court proceeding (a claim for compensation from the funder). One of the circumstances needed in order for that subsequent responsibility to kick in is that the main purpose of financing the party must have been to avoid the Swedish Code of Judicial Proceedings’ provisions on allocation of costs. The English equivalent is often referred to as alter ego or veil piercing.

No description available.

No description available.

Skiljeförfaranden präglas av höga förfarandekostnader. Dessa kostnader är ofta av stor betydelse för parterna, men hur kostnaderna ska fördelas är inte helt klart. Lagen om skiljeförfarande (1999:116) ger skiljedomarna ett bemyndigande att besluta om kostnadsfördelningen, men lagen anger ingen vägledning för hur kostnaderna ska fördelas.  De flesta tvister som uppstår avgörs emellertid av parter innan ett skiljeförfarande har initierats. Således är det sannolikt att parter innan ett skiljeförfarande inleds försöker att åstadkomma en förlikning. Mot denna bakgrund ämnar uppsatsen undersöka huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid fördelningen av förfarandekostnaderna i svenska skiljeförfaranden.  Av förarbetena framgår praxis vad gäller kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden torde motsvara hur domstolarna tillämpar Rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser för dispositiva tvistemål. Med anledning härav undersöks skillnader mellan ett skiljeförfarande och ett rättegångsförfarande som kan motivera att kostnadsfrågor bör hanteras på olika vis. Ett antal skillnader som kan föranleda att det inte är lämpligt att kostnader hanteras på samma vis identifieras härvid. Efter detta undersöks hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Det konstateras att det är svårt att dra några slutsatser om hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Varken förarbeten, praxis eller doktrin ger någon närmare vägledning för huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden.  Därefter undersöks om reglering som finns i RB anger att förlikningsförhandlingar kan inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Det konstateras att den regleringen som kan motivera att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka på kostnadsfördelningen är regleringen om onödig rättegång i 18:3 1 st. RB. Det noteras att det inte synes klart om parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka vid kostnadsfördelningen i allmän domstol, men att det finns argument som talar både för och emot.  För att nå uppsatsens syfte undersöks om de funktioner som ligger till grund för regleringen om onödig rättegång gör sig gällande i skiljeförfaranden, samt om de argument som framgår av rättskällorna för huruvida förlikningserbjudanden bör inverka på kostnadsfördelningen i allmän domstol gör sig gällande i skiljeförfaranden. Utöver detta undersöks om det finns ytterligare argument som talar för eller emot att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden. Sammanfattningsvis konstateras att det finns argument som talar både för och emot en sådan ordning. Det anförs emellertid att argumenten för att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden väger tyngre än argumenten emot.

No description available.