Bakgrund Långvarig smärta är ett vanligt förekommande och komplext fenomen. Den har olika bakomliggande orsaker, påverkas av många faktorer och är svår att värdera objektivt. En vanligt förekommande attityd hos vårdgivaren är en allmän misstro mot patienten med långvarig smärta. Smärtproblematiken ställer höga krav på alla inblandade yrkeskategoriers arbete och deras roll i analysen och behandlingen av besvären samt på deras förmåga att stödja patienten. En särskild fokus ligger på hur vårdgivaren bemöter patienten med långvarig smärta. Det förekommer ofta att personalen fokuserar på den fysiska komponenten av smärta och glömmer de emotionella, sociala och andliga faktorer som påverkar patientens smärtupplevelse. För att skapa den trygga relationen och hjälpa patienten i smärthanteringen samt öka förståelsen för dennes lidande är det viktigt för vårdgivaren att vidareutveckla sin kunskap och praxis. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva faktorer som ur vårdgivar- eller patientperspektiv är betydelsefulla vid bemötandet av patienter med långvarig smärta. Metod En systematisk litteraturstudie var den metod som valdes för föreliggande studie. Insamling av data utfördes i databaserna PubMed och CINAHL samt manuellt under period 02.05 – 02.13 år 2011. Totalt bearbetades och analyserades 17 vetenskapliga originalartiklar. De klassificerades, värderades och sammanställdes i en matris och inkluderades i resultatet. Resultat Resultatet visade att vårdgivarens upplevelser och erfarenheter vid möte med patienter med långvarig smärta handlade om kommunikation, tro och förståelse för patientens lidande, smärtanalys, patient – vårdgivarens relation, kunskap samt teamarbete runt patienten. Det fanns ett stort behov av en effektiv kommunikation mellan patienten och vårdgivaren. En vanligt förekommande reaktion på individens långvariga smärtbesvär var vårdgivarens misstro. Relationen mellan patienten och vårdgivaren påverkades negativt av en rad faktorer vilket ledde till att vården av patienter med långvarigt smärttillstånd uppfattades som frustrerande. Sjuksköterskans rätt till förskrivning av smärtstillande medicin, väl genomtänkt planering och utförande av sociala samt fysiska aktiviteter var metoder som kunde reducera individens smärta. Vid bemötande av individen saknade ett välfungerande samspel mellan inblandade yrkeskategorier. Kunskap om långvarigt smärttillstånd, specialistutbildning i medicinsktekniska färdigheter för smärtlindring och utbildning i kommunikation ansågs vara en förutsättning för ett bra bemötande av individer med långvarig smärta. Slutsats Vårdpersonalens förmåga att lyssna, samtala och tro på patienten leder till en bättre bemötande och resulterar i ett effektivt val av smärtbehandlingen. Vidare forskning inom området behövs.

Bakgrund Smärta är en subjektiv upplevelse som orsakar hälften av alla vuxnas kontakt med svensk sjukvård. Smärta kan ge negativa konsekvenser för patientens hälsa. Sjuksköterskan bör därför ha kunskap om patientens unika situation i syfte att planera individanpassad omvårdnad. Möten mellan sjuksköterskor och patienter sker varje dag och lägger grunden för den kommande vårdrelationen. Relationen ska bygga på jämlikhet och respekt med aktivt deltagande från båda parter. Syfte Att beskriva patientens upplevelse av mötet med sjuksköterskan vid smärta Metod Litteraturstudie där 16 vetenskapliga artiklar inkluderades från databaserna Pubmed och CINAHL. Detta i syfte att belysa befintlig vetenskaplig forskning inom området. Tillvägagångssättet ansågs kunna besvara studiens syfte samt lyfta aktuell forskning i större delar av världen och inte endast Sverige. Resultat Resultatet presenteras i teman. Upplevelsen av delaktighet och partnerskap berör patienternas önskan om och erfarenheter av att få ta del av och påverka den egna smärtvården. Upplevelsen av psykologiskt stöd berör patienternas behov av emotionellt stöttning i vårdrelationen. I upplevelsen av bristande kommunikation identifierar patienterna bristfälliga faktorer gällande samtal, icke-verbal kommunikation och informationen i mötet med sjuksköterskan. Upplevelsen av bemötande beskriver hur sjuksköterskans attityd och engagemang i vårdrelationen påverkar mötet. Slutsats En förståelse för patientens perspektiv är nödvändig för att utöva professionell omvårdnad. Mötet med patienter med smärtproblematik måste vara individuellt utformat. Det vill belysas att eftersom smärta är en subjektiv upplevelse, är också mötet vid smärta det. En positiv inställning till vårdrelationen och ett lyckat möte med sjuksköterskan ger en smärtlindrad och nöjd patient. Och patientens lindrande lidande och nöjdhet är något som berör alla sjuksköterskor.

Smärta är en subjektiv upplevelse och är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker vård. Eftersom upplevelsen av smärta är subjektiv kan intensiteten inte mätas med objektiva instrument. Sjuksköterskans kunskap om och attityd till smärta har en avgörande betydelse när det gäller att ge god smärtbehandling. Syfte Syftet med denna studie var att undersöka sjuksköterskans kunskap om och attityd till smärta. Metod Litteraturöversikt som granskar 15 vetenskapliga artiklar sökta i databaserna Cinahl Complete och PubMed utvalda för att svara på studiens syfte.  Resultat Sjuksköterskans kunskap och attityd vid smärtbehandling är fortfarande bristande. Efter grundutbildningen känner sig sjuksköterskan inte förberedd och kompetent för smärtbehandling, särskilt vid smärtskattning och administration av opioider. Sjuksköterskan underskattar också sin egen del i smärtbehandlingen. Flera faktorer påverkar sjuksköterskans kunskap. Dessa är erfarenhet i arbetslivet och på arbetsplatsen, fortbildning och vidareutbildning. Slutsats Vårt resultat tyder på att grundutbildningen inte ger tillräcklig kunskap för sjuksköterskan att i sitt arbete behandla smärta. I sjuksköterskans kunskapsbehov om smärta ingår kulturell kompetens och hur smärtskattning bäst används. Arbetserfarenhet leder till bättre kunskap och smärtbehandling men insatser behövs för att öka sjuksköterskans kunskap och förståelse för patienter med smärta och lidande.

No description available.

Bakgrund En av vårdens stora utmaningar är den smärta och ångest i anslutning till invasiva ingrepp och omvårdnadsåtgärder som många personer upplever och det lidande som det därmed innebär för dem. För den enskilda personen är det värdefullt att finna den egna styrkan i samband med smärt- och ångestproblematik i vården. Sjuksköterskans ansvar är att finna omvårdnadsalternativ som är hållbara, personcentrerade, skänker hopp och stärker personens känsla av sammanhang. Litteraturöversikten vill belysa huruvida musik som en omvårdnadsåtgärd kan lindra smärta och ångest och därigenom komplettera farmakologiska ordinationer samt även minska mängden analgetika i samband med smärt och ångestproblematik i anslutning till invasiva ingrepp och omvårdnadsåtgärder. Syfte Syftet var att belysa musikens betydelse som omvårdnadsåtgärd för personer med akut smärta och ångest, vilka behandlas i vården. Metod Metoden för arbetet var en icke-systematisk litteraturöversikt där databassökningar genomfördes i PubMed och CINAHL. Även en manuell sökning genomfördes. Litteraturöversikten inkluderade 29 vetenskapliga artiklar. Samtliga 29 var randomiserad kontroll studie (RCT). De inkluderade artiklarna har granskats utifrån Sophiahemmets högskolas dokument för kvalitetsgranskning och sedan sammanfattats i Sophiahemmets högskolas matris. En integrerad analysmetod användes. Resultat Litteraturöversikten fann stöd för att musik kan användas som ett icke-farmakologiskt omvårdnadsalternativ med positivt resultat för att lindra smärta och ångest för personer med akut, nociceptiv smärta och ångest i deras kontakt med vården. Slutsats Musik som icke-farmakologisk omvårdnadsåtgärd för personer med akut smärta och ångest i vården har ofta en positiv inverkan, är lätt tillgängligt till en låg kostnad samt fritt från biverkningar. Det är även ett bra omvårdnadsalternativ både ur ett personcentrerat- och hållbarhetsperspektiv. / Background One of the major challenges in healthcare is the pain and anxiety that many people experience in connection with invasive procedures and nursing interventions and the suffering it entails for them. For the individual, it is valuable to find their own strength in connection with pain and anxiety problems in healthcare. The nurse's responsibility is to find nursing alternatives that are sustainable, person-centered, give hope and strengthen the person's sense of coherence. The literature review seeks to shed light on whether or not music as a nursing measure can relieve pain and anxiety and thereby supplement pharmacological prescriptions and also reduce the amount of analgesics in connection with pain and anxiety problems in correlation with invasive procedures and nursing measures. Aim The aim was to illustrate music’s influence as a method of nursing intervention for people with acute pain and anxiety who are treated in healthcare. Method The method for this work was a scoping review, where data base searches were conducted in PubMed and CINAHL. Manual searches were also conducted. The review includes 29 scientific articles. All of the 29 were randomized controlled trials (RCT). The included articles have been reviewed according to the Sophiahemmet University document for quality review matris and thereafter summarized in the Sophiahemmet University's matrix. An integrated method of analysis has been used. Results Support, was found through the scoping review, that the use of music can be used as a non-pharmacological nursing alternative with positive results to relieve pain and anxiety for people with acute, nociceptive pain and anxiety in their contact with care. It is also a good nursing alternative from a person-centred care as well as a sustainability perspective. Conclusions Music as a non-pharmacological nursing measure for people with acut pain and anxiety in health care has often a positive impact and is readily available at a low cost as well with no side effects.

SAMMANFATTNING Personer med demenssjukdom är en växande patientgrupp som kommer att ställa höga krav på den framtida demensvården. Demens är ett tillstånd som försämrar de kognitiva funktionerna. Inom vården av personer med demenssjukdom är smärta ett vanligt och vanligtvis ett obehandlat symtom. Smärta är en subjektiv upplevelse som endast kan värderas av den som har ont. Eftersom många personer med en demenssjukdom har en nedsatt kommunikationsförmåga är det en stor utmaning för sjuksköterskor att identifiera och lindra smärta hos dessa personer.  Syftet var att belysa sjuksköterskors attityder till och kunskap om smärta hos personer med demenssjukdom.  En litteraturöversikt genomfördes för att besvara studiens syfte. Sökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och Psycinfo. Femton vetenskapliga artiklar inkluderades i studien efter noggrann kvalitetsgranskning.  Resultatet påvisade att sjuksköterskor saknade kunskap om demenssjukdomar, smärtlindring och behandling. Vilket påverkade sjuksköterskors förmåga att identifiera och bedöma smärta hos personer med demenssjukdom. Vidare påvisade resultatet att sjuksköterskor kände en oro för de ökade riskerna med att använda narkotikaklassade läkemedel hos den äldre befolkningen. Sjuksköterskor oroade sig även för biverkningar som förstoppning, illamående, fallrisk och missbruk. I resultatet framkommer ett flertal hinder och barriärer för att bedöma smärta, svårigheter att kommunicera, tidsbrist och en hög arbetsbelastning. Strategier som underlättade identifieringen och bedömningen av smärta var teamarbete, ett gott samarbete med kollegor och att ta stöd av anhöriga. Sjuksköterskor använde sig av den icke-verbala kommunikation, när den muntliga kommunikationen inte fungerade. Beröring var en effektiv strategi för att kommunicera med demenspatienter och kunde användas för att stimulera och förmedla trygghet.  Slutsatsen är att vård av personer med demenssjukdom bör vara personcentrerad. Och sjuksköterskor är i behov av utbildning om demenssjukdomar för att kunna identifiera och bedöma smärttillstånd hos denna patientgrupp.

Bakgrund  Hälsa är den centrala målsättningen inom omvårdnad och alla barn har rätt till bästa möjliga hälsa. Terapeutisk användning av djur finns beskrivet sedan 1700-talet men fram till idag är implementering av djurassisterad terapi vid vård och omsorg av barn begränsad. Tidigare har djurassisterad terapi använts flitigt inom exempelvis äldreomsorg för personer med demens. Relationen mellan människa och djur kanske även kan tillämpas inom vård och omsorg för att minska smärta, stress, depressiva symtom och öka social kompetens hos barn.  Syfte  Syftet var att beskriva tillämpning av djurassisterad terapi inom vård och omsorg för att främja barns hälsa.  Metod  Litteraturöversikt har valts som metod. Totalt 16 vetenskapliga artiklar har inkluderats. Artiklarna återfanns i databaserna PubMed, CINAHL och PsychINFO. Två artiklar påträffades via manuella sökningar. Urvalskriterier tillämpades för att begränsa sökningarna. De inkluderade artiklarna sammanställdes genom en integrerad analys.  Resultat  Resultatet presenteras under två huvudrubriker vilka utformats efter frågeställningarnas formulering. I resultatet framgick att djurassisterad terapi kan tillämpas vid smärta, stress, depressiva symtom och för att utveckla social kompetens hos barn. Genom att tillämpa djurassisterad terapi inom vård och omsorg kan barns hälsa främjas.  Slutsats  I denna litteraturöversikt framkommer det att djurassisterad terapi kan tillämpas vid vård och omsorg för att främja barns hälsa vilket ingår i sjuksköterskans ansvarsområde. Därför skulle djurassisterad terapi kunna tillämpas som stöd i omvårdnaden inom vård och omsorg för att främja barns hälsa kring områden som smärta, stress, depressiva symtom och social kompetens.

Att ge smärtstillande prehospitalt kan i vissa fall vara ett problem. Sjuksköterskan i ambulansen måste först göra en bedömning av patientens status, utvärdera och behandla. Det vanligaste alternativet för smärtbehandling idag är att patienten får morfin intravenöst. I flera regioner finns idag sufentanil tillgängligt att administrera intranasalt prehospitalt. Detta är ett enklare sätt att tillför analgetika. Dock visar det sig att i det ambulansområde författaren undersöker administreras mycket lite sufentanil i förhållande till morfin.Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att administrera sufentanil intranasalt vid prehospital sjukvård.Författaren har använt sig av en enkätstudie, ansatsen var kvantitativ och data samlades in med en enkät i likertskala vilken skickades ut till all personal inom en ambulansentreprenörs område i en region i mellansverige. Data analyserades sedan med deskriptiv statistik, data var ordinal.I resultatet analyserades frågorna utifrån erfarenhet av sufentanil ur begreppen användande, effekt och erfarenhet i yrket hos sjuksköterskorna. Även effekt på barn analyserades ur separat.Resultatet blev att sjuksköterskorna till stor del har erfarenhet av att de inte använder sig av sufentanil som förstahandspreparat utan endast när de inte lyckas eller inte har möjlighet att etablera intravenös kanyl. Denna inställning minskade ju mindre erfarenhet i yrket sjuksköterskan hade och barn behandlades oftare med sufentanil än vuxna. Effekten av preparatet ur sjuksköterskornas erfarenhets perspektiv bedömdes som tveksam, återigen med ett högre positivt resultat från de mer oerfarna sjuksköterskorna. Erfarenheten av effekt på barn har även bedömts som bättre än för vuxna.Slutsatsen blev att sufentanil intranasalt ej övervägdes att användas i den utsträckning som kan förväntas i förhållande till att det är ett lättare läkemedel att administrera och är mer skonsamt att använda på barn. Orsaken till detta kan vara att sjuksköterskorna hade dåliga erfarenheter av effekten på läkemedlet prehospitalt. Detta i sin tur kan bero på en låg initial dos enligt behandlingsanvisningarna. Dessutom visade studien att erfarenheten i yrket förstärker dessa argument samt att barn övervägs behandling oftare än vuxna.Det behövs fler studier i ämnet för att klargöra vilka brister och fördelar det finns med sufentanil intranasalt prehospitalt. / Administration of analgetics in the prehospital setting may occassionally be a problem. The ambulance nurse first has to make an assessment of the patient’s status, evaluate and treat the condition. The most commonly used analgetics are morphine administrated intravenously. Several regions in Sweden also have access to sufentanil to administrate intranasally, which is a more easy way to medicate the patient. Though it is obvoius in the studied area that the amount of administrations of sufentanil in comparison to morphine is very low, the author asks himself, why?The purpose of the study was to describe nurses´ experiences of administering sufentanil intranasally in the prehospital setting.The method used by the author was a post-positivistic study with a quantitative approach. Data was collected from results of a survey sent to the ambulance staff in a specific area. The data was then analyzed and presented by descriptive statistiscs. The concepts of experience from the use of and effects of, were used as main categories. The data was further analyzed in the two minor categories, experience in profession and experience of the effect on children.The outcome was that the ambulance nurses in large parts do not experience that they use sufentanil as the first choice when treating pain; they rather install an intravenous catheter to be able to administrate morphine. This attitude declines the less experienced in the profession the ambulance nurses were and the ambulance nurses also experienced that children were offered sufentanil at a higher rate than adult patients. Also, the most experienced nurses in the profession claimed to have experienced that sufentanil was insufficient for pain relief, although they still admitted they experienced it had better effects on children.The conclusion was that the ambulance nurses experience did not use sufentanil intranasally as can be expected considering that is is easier to administrate than other substances and is more gentle when treating children. The reson for this could be that nurses had bad experiences of the effect of the substance in the prehospital setting. This, in turn could be the effect of using a low initial dose as prescripted in the guidelines. Furthermore the study demonstrated that the length of experience in the profession enhances these arguments and that sufentanil to children is more often considered than to adults.There is a need for further studies to clarify what negative and positive aspects there are of using sufentanil intranasally in the prehospital setting.

Bakgrund Fysisk aktivitet har bevisats vara ett alternativ eller komplement till medicinering vid långvarig smärta. Ett av de vanligaste hindren till uteblivna rekommendationer av fysisk aktivitet konstateras vara sjuksköterskans kunskapsbrist gällande behandlingsmetoden. För att sjuksköterskan ska kunna tillgodose patienten med den fulla potentialen av fysisk aktivitet krävs kunskap om de fysiologiska effekterna samt kunskap om hur patienterna upplever att rekommenderas och utföra fysisk aktivitet vid långvarig smärta. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva patienters upplevda erfarenheter av fysisk aktivitet vid långvarig smärta. Metod Vald metod var allmän litteraturöversikt. Databassökningarna genomfördes i PubMed samt CINAHL. Efter kvalitetsgranskning valdes 15 artiklar ut till studieresultatet, dessa sammanställdes i en matris. Sammanställda data analyserades genom integrerad analys. Resultat Patienter med långvarig smärta beskrev behovet av egenvårdstöd och förståelse för sin smärtproblematik. Att vårdgivaren tog hänsyn till individuella förutsättningar och preferenser var viktigt för patienterna vid utformandet av den fysiska aktiviteten. Vårdgivaren kan öka motivationen till egenvård genom att öka patientens förståelse för att små, positiva förändringar leder till större framsteg i slutändan. Vidare beskrev patienterna vikten av att få adekvat, individanpassad information och återkoppling för att öka motivationen till fysisk aktivitet. Slutsats Fysisk aktivitet beskrevs ge positiva effekter för patienter med långvarig smärta. Vidare beskrev de vikten av att stödjas till att förändra sina beteenden genom att sätta realistiska mål och utbilda patienterna gällande vikten av egenvårdsstrategier. Genom ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan stödja och motivera till positiva livsstilsförändringar samt uppmuntra till egenvårdande åtgärder för att påverka förändringen och öka livskvaliteten för patienten. Nyckelord: Egenvård, Fysisk aktivitet, Långvarig smärta, Patientupplevelse, Sjuksköterska

Bakgrund Endometrios är en gynekologisk sjukdom där livmoderslemhinnan även växer utanför livmodern på exempelvis bukhinnan eller äggstockarna. Även livmoderslemhinnan utanför livmodern blöder under menstruation och kan skapa stora smärtproblem. Andra symtom är kroniska smärtor i buken och/eller bäcken samt samlagssmärtor. Att få diagnosen endometrios tar tid och tidigare forskning visar att kvinnor med endometrios bemöts med misstro inom hälso- och sjukvården. Syfte Att beskriva hur kvinnor med diagnosen endometrios upplever sig ha blivit bemötta inom hälso- och sjukvården. Metod Till studien valdes kvalitativ semistrukturerad intervjustudie som metod då detta tillvägagångsätt ansågs bäst lämpat för att inringa varje kvinnas egen upplevelse av bemötandet inom hälso- och sjukvården med hjälp av öppna frågor. I studien deltog sju kvinnor mellan åldrarna 25-50 år och det insamlade materialet analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat Det tog i genomsnitt 6,3 år för kvinnorna i vår studie att få diagnosen endometrios från deras första vårdbesök. Kunskapen kring sjukdomen var låg hos hälso- och sjukvårdspersonal och studien visade att ju mer kunskap personalen hade om endometrios desto bättre blev bemötandet. Att bli misstrodd utav hälso- och sjukvårdspersonalen påverkade kvinnorna negativt och minskade deras förtroende till hälso- och sjukvården. Kvinnorna fick kämpa för att få den vård de behövde. Trots bristande kunskap hos hälsooch sjukvårdspersonal ansåg kvinnorna att förståelse för problematiken ändå borde finnas. Att bli lyssnad på och förstådd var något som kvinnorna framhävde som viktigt. Slutsats Bemötandet visat från hälso- och sjukvårdspersonal upplevdes av kvinnor diagnostiserade med endometrios som bristfälligt. Otillräcklig kunskap om endometrios och att inte bli trodd som patient inom hälso- och sjukvården ledde till en försenad diagnos med påverkan på kvinnornas hälsa. Efter diagnostiseringen tog inte hälso- och sjukvårdspersonalen diagnosen endometrios på allvar och kvinnorna fick kämpa för att få den vård de var i behov av. Endometriossmärtor normaliseras till vanliga menstruationssmärtor utan sjuklig karaktär och samarbetet mellan olika professioner inom hälso- och sjukvården upplevdes som bristfälligt. Hälso- och sjukvårdspersonal med bättre kunskap om sjukdomen visade bättre bemötande.