Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att undersöka sambanden mellan rörelserädsla och olika aspekter av fysisk funktionsförmåga hos en grupp personer med långvarig smärta som genomgått multimodal rehabilitering. Studien utgick från tre frågeställningar som gäller: 1. Sambandet mellan rörelserädsla och fysisk funktionsförmåga före rehabilitering. 2. Om rörelserädsla före predicerar fysisk funktionsförmåga efter rehabilitering. 3. Rörelserädslans och den fysiska funktionsförmågans gemensamma bidrag till uppnådda resultat efter rehabilitering. Metod: Studien genomfördes som en korrelationsstudie med pretest-posttest gruppdesign och kvantitativ ansats. 38 personer, 6 män och 32 kvinnor, som genomgått multimodalrehabilitering ingick i studien. Data samlades in före och efter rehabiliteringsperioden med hjälp av väl beprövade självskattningsformulär och objektiva test. Rörelserädsla skattades med hjälp av Tampa Scale of Kinesiophobia. För fysisk funktionsförmåga användes delar ur Test Instrument for Profile of Physical Ability (TIPPA); bedömning av den egna fysiska funktionsförmågan, gångsträcka och snabbgång. Dessutom användes Multidimensional Pain Inventory för att skatta smärtans inverkan på aktivitet och smärtintensitet. Utifrån datans skalegenskaper gjordes icke parametiska sambandsanalyser. Resultat: De viktigaste resultaten från studien var att rörelserädsla före rehabiliteringen, utöver påverkan av skattningen av den egna fysiska funktionsförmågan, hade ett starkt samband med bedömningen av den egna förmågan efter rehabiliteringens avslut. Höga värden för rörelserädsla gav en sju gånger högre risk för låg bedömning av den egna förmågan efter rehabilitering. Dessutom visade resultaten att de patienter som har en kombination av hög rörelserädsla och låg bedömning av den egna fysiska funktionsförmågan före rehabilitering i mycket mindre grad uppnådde en bra funktionsförmåga efter rehabilitering, jämfört med patienter som enbart hade hög rörelserädsla eller låg bedömning av den egna förmågan. Utöver dessa resultat hade alla fysiska funktionsmått hämtade ur TIPPA ett samband med varandra. Däremot sågs inget samband mellan vare sig rörelserädsla eller fysisk funktionsförmåga och påverkan på aktivitet eller smärtintensitet. Slutsats: Resultaten tyder på att det är viktigt att sammanväga rörelserädsla och bedömningen av den egna fysiska funktionsförmågan för att hitta rätt fokus i, och rimliga mål för, rehabiliteringen. Kort sagt understryker resultaten att det är viktigt att individuellt anpassa rehabiliteringsinsatser efter patientens unika svårigheter. / Aim: The aim of this study was to investigate the correlations between kinesiophobia and different aspects of physical ability in a group of persons with longstanding pain who participated in interdisciplinary rehabilitation. This study answered three questions dealing with: 1. The correlation between kinesiophobia and physical ability before the rehabilitation. 2. If kinesiophobia before predicts physical ability after rehabilitation. 3. The joint contribution between kinesiophobia and physical ability to achieved results after rehabilitation. Method: This study was carried out as a correlational pretest-posttest group design with quantitative approach. 38 persons, 6 male and 32 female, who participated in interdisciplinary rehabilitation were part of this study. Data was collected before and after the rehabilitation period, with well tested self-rating instruments and objective tests. Kinesiophobia was rated with Tampa Scale of Kinesiophobia. For physical ability parts of Test Instrument for Profile of Physical Ability (TIPPA) were used; self-assessment of current physical ability, walking distance and speed walking. Also Multidimensional Pain Inventory was used to rate the pain impact on activity and pain intensity. Due to scale properties non-parametric correlational analysis were being used. Results: The most important results from this study were that kinesiophobia before rehabilitation, in addition to the influence of self-assessment of current physical ability, had a strong correlation to self-assessment of current physical ability after rehabilitation. High scores on kinesiophobia gave seven times higher risk to low self-assessment of current physical ability after rehabilitation. It was also found that those patients with a combination of high kinesiophobia and low self-assessment of current physical ability before rehabilitation in much lower extent reached a good ability after rehabilitation, compared to patients who either have high kinesiophobia or low self-assessment of current physical ability. In addition to these results all the physical ability measures from TIPPA were correlated to each other. But no correlations were being found between kinesiophobia or physical ability to impact on activity and pain intensity. Conclusions: These results indicate that it is important to put the measures of kinesiophobia and self-assessment of current physical ability together in consideration to find the right focus, and reasonable goals, in rehabilitation. In short the results underline the importance of individually customized actions in rehabilitation to the unique difficulties of each patient.

Syfte: Syftet med denna studie var att jämföra graden av smärta och illamående hos två patientgrupper inom ortopedi som smärtlindrades med tablett Dolcontin/Depolan/Morfin eller tablett Oxycontin/Oxynorm postoperativt dag 0, 1 och 2. Syftet var även att undersöka vilka riskfaktorer enligt Apfel Risk Score som kan påverka grad av illamående samt att undersöka om en korrelation fanns mellan preoperativ information och incidensen av postoperativt illamående och kräkning (PONV). Metod: En komparativ studie med kvantitativ ansats. Data samlades in genom två olika enkäter, varav en enkät fylldes i av patienterna och en enkät av sjuksköterskorna. 48 patienter inkluderades i studien, 24 per substans. Både kvinnor och män som genomgått elektiva knä- eller höftarteroplastikoperationer deltog i studien och de var mellan 31-77 år. Mätinstrumentet som sjuksköterskorna använde sig av för att skatta smärta och illamående var visuell analog skala (VAS). Data analyserades i Statistic Package for the Social Science (SPSS) 10.1 med x2-test, oberoende t-test samt Mann-Whitney U-test. Resultat: Resultatet i studien visade att inte fanns någon signifikant skillnad gällande smärta och de två substanserna. Det fanns en signifikant skillnad gällande illamående och de två substanserna. Inget signifikant samband påvisades mellan illamående och riskfaktorerna i Apfel Risk Score. Det fanns heller inget signifikant samband mellan incidensen av PONV och patientens upplevelse av att ha fått noggrann information preoperativt. Slutsats: Då dokumentationen av smärta och illamående enligt VAS på sjuksköterskeenkäterna var bristfällig, kan inga säkra slutsatser dras. Mer forsknings krävs således inom detta område. / Aim: The aim of this study was to compare the rating of pain and nausea in two groups of patients in orthopedics that was pain relieved with tablet Dolcontin/Depolan/Morphine or tablet Oxycontin/Oxynorm postoperative day 0, 1 and 2. The aim was also to investigate the risk factors according to Apfel Risk Score that may affect the degree of nausea and to investigate whether a correlation existed between preoperative information and the incidence of postoperative nausea and vomiting (PONV). Method: A comparative study with quantitative approach. Data were collected through two different questionnaires, one that was filled out by the patients and the other questionnaire by the nurses. The study included 48 patients, 24 per substance. Both men and women, between 31-77 years old, who would undergo elective knee or hip replacement surgery, participated in the study. The measuring instrument that the nurses used to estimate the pain and nausea were visual analogue scale (VAS). Data were analyzed in the Statistic Package for the Social Science (SPSS) 10.1 with the x2-test, independent t-test and Mann-Whitney U-test. Results: The results of the study showed that there was no significant difference regarding pain and the two compounds. There was a significant difference regarding nausea and the two compounds. No significant correlation was found between nausea and the risk factors in the Apfel Risk Score. There was no significant correlation between the incidence of PONV and patient experience of receiving accurate information preoperatively. Conclusion: As the documentation of pain and nausea according to VAS on the nursing surveys were poor, no firm conclusions can be drawn. Further studies are necessary to confirm the results of this study.

Bakgrund: Långvarig smärta är svår att bota. Smärtan är svår att lindra och kan vara mycket påfrestande för kroppen. Sjuksköterskans bemötande kan påverka patientens smärtupplevelse. Ett gott bemötande kan hjälpa patienten att finna tilltro till vården samt lindra smärtan medans ett dåligt bemötande kan förvärra smärtupplevelsen. Syfte: Syftet är att ta reda på hur patienter med långvarig smärta upplever sin smärta samt hur de upplever sjuksköterskans bemötande i omvårdnaden. Metod: En litteraturstudie har genomförts där tio artiklar rörande långvarig smärta har granskats och analyserats och sammanställts i olika teman. Artiklarna har varit både kvalitativa och kvantitativa. Uppsatsen utgår från Joyce Travelbees omvårdnadsteori men baseras även på andra teorier. Resultat: I resultatet framkommer det att sjuksköterskans bemötande har stor betydelse för patientens upplevelse av vården. Patienter har känt sig förolämpade och nedvärderade och upplevt att de inte blivit trodda på. Patienter menar att dialogen mellan dem och sjuksköterskan är av stor vikt då det kan vara ett sätt att bearbeta oro och rädsla över deras sjukdomstillstånd. Diskussion: Det är viktigt att sjuksköterskan är medveten om patienten och dennes upplevelser. Hur sjuksköterskan bemöter patienten kan påverka dennes upplevelser av vården och kan skapa både en trygghet men också en känsla av osäkerhet hos patienten. Som sjuksköterska är det viktigt att frångå egna värderingar för att kunna se den unika personen som man har framför sig. Nyckelord: Långvarig smärta, omvårdnad, patientens upplevelser, bemötande / Background: Persistent pain is difficult to cure. The pain is difficult to reduce and can be very stressful to the body. The approach by the nurse can affect the patient’s perceived pain. A good approach can help the patient to find trust in public care and to reduce the pain, and a bad approach can make the pain experience worse. Aim: The aim of this study was to find out how patients with persistent pain experience their pain and how they experience the nurses clinical encounter in the care. Method: A literature study has been conducted, where ten articles handling persistent pain have been investigated, analyzed and been compiled into different themes. The articles have been both qualitative and quantitative. The study is based on Joyce Trevelbees nursing theory but includes other theories as well. Results: The result shows that the approach by the nurse is very important for the patient’s perception of the public care. Patients have felt offended, disparaged and disbelieved. Patients mean that the dialogue between the patient and the nurse is of high importance, as this is a way to handle concern and fear related to their illness. Discussion: It is important that the nurse is aware of the patient and the patient’s experiences. The approach by the nurse can affect the patient’s perception of the public care. It can create both a sense of security and of uncertainty for the patient. It is important as a nurse to leave your own values aside to be able to see the unique person in front of you. Keywords: Persistent pain, nursing, patients experiences, clinical encounter

Bakgrund: Patienter med en demenssjukdom har en nedsättning av den kognitiva förmågan och svårigheter att kommunicera. Detta resulterar i att denna patientgrupp har svårigheter i att förmedla sin smärta till sjuksköterskan, vilket försvårar smärtbedömningen. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans möjligheter till att utföra individuell smärtbedömning av patienter med en demenssjukdom. Metod: Studien var en litteraturstudie. 12 artiklar inkluderades varav 3 artiklar var kvalitativa och 9 artiklar var kvantitativa. Alla artiklar granskades och analyserades och svarade mot studiens syfte. Resultat och konklusion: Det är en utmaning att bedöma smärta hos patienter med en demenssjukdom. Sjuksköterska bör observera patientens uttryck och beteenden för att finna tecken på smärta. Ett helhetsintryck av den enskilde individens smärtuttryck är avgörande för att sjuksköterskan ska kunna utföra en korrekt smärtbedömning. Med hjälp av olika smärtbedömningsinstrument kan smärtbedömningen underlättas. Sjuksköterskan bör avgöra vid varje enskilt patientfall, vilket bedömningsinstrument som lämpar sig bäst. Implikation: Sjuksköterskor bör enligt yrkesprofessionen uppdatera sin kunskap med aktuell forskning och sprida kunskapen vidare till arbetskollegor. Mer forskning om smärta och smärtbedömning är nödvändigt, samt att tydliga riktlinjer utformas så att sjuksköterskan kan utföra en korrekt smärtbedömning. / Background: Patients with dementia have a reduction in cognitive ability and difficulty communicating. The result is that this patient group has difficulty in communicating their pain to the nurse, which complicates pain assessment. Aim of the study: the aim of the study was to illuminate the nurse opportunities to perform an individual pain measurement of patients with dementia. Method: the study was a literature review. 12 articles were included, 3 articles were qualitative and 9 articles were quantitative. All articles were reviewed and analyzed and met the study’s purpose. Results and conclusions: It is a challenge to assess pain in patients with dementia. Nurses should observe the patient's expressions and behaviors in order to find signs of pain. An overall impression of the individual's pain expression is essential for the nurse to perform an accurate pain assessment. With the help of various pain measurement tools can pain-assessment be facilitated. The nurse should determine in each individual patient, which assessment instruments that are best suited Implication: Nurses should according to their profession, always update their knowledge of current research and disseminate knowledge on to colleagues. More research on pain and pain assessment is necessary, and that clear guidelines are designed so that the nurse can perform an accurate pain assessment.

Mycket forskning inom ämnet postoperativ smärta är gjord. Det är ett komplext ämne och studier visar att det förekommer att patienter smärtlindras otillräckligt. Syftet med den här studien var att beskriva vilka metoder sjuksköterskan använder sig av för att bedöma akut postoperativ smärta, och vilka för och nackdelar som finns med de olika metoderna. Vi ansåg att en litteraturstudie var mest lämpad för vår studie och har använt oss av tolv artiklar i resultatet. Där identifierade vi fyra kategorier som beskriver hur sjuksköterskan bedömer postoperativ smärta. (1) Hur patienten ser ut, (2) Kommunikation, (3) Erfarenheter och (4) Smärtskattningsskalor. Ofta vägs flera av dessa kategorier in när sjuksköterskan bedömer smärta. Resultatet visar att sjuksköterskan har en tendens att bedöma smärtan utifrån tidigare erfarenheter och det händer att de ibland undervärderar patientens smärtnivåer. Det framgår också att patientens verbala beskrivning om smärtupplevelsen är den mest tillförlitliga indikatorn i bedömningen av akut postoperativ smärta. / There has been a lot of research conducted on the subject matter of postoperative pain. It’s a complex subject matter with studies showing the presence of inadequate pain relief. The purpose of this study is to describe the methods and tools nurses use to assess acute postoperative pain, and the pros and cons of the various methods. A literature review was conducted and twelve articles where used for the results. Four categories describing how nurses assess postoperative pain were identified. (1) What the patient looks like, (2) Communication, (3) Previous experiences and (4) Pain rating scales. It’s common for multiple categories to be used by nurses assessing pain. Results show nurses have a tendency to assess pain from previous experiences, and in the process sometimes underestimating the patients’ true pain levels. Results also show that the most accurate indicator of a postoperative pain in patients is their own verbal expression of said pain.

Syfte: Syftet med denna studie är att bland patienter med långvarig smärta, som är remitterade till en smärtmottagning, undersöka förväntningar avseende det första besöket, i vilken utsträckning patienterna anser att dessa uppfylldes samt att undersöka vilka förväntningar patienterna har på den fortsatta vården och kontakten med Smärtmottagningen. Metod: En empirisk studie med kvalitativ deduktiv ansats. Datainsamling skedde genom att tio personer intervjuades på Smärtmottagningen efter deras första besök. Materialet bearbetades med manifest innehållsanalys. Resultat: Patienter vid Smärtmottagningen hade i olika stor utsträckning förväntningar inför det första besöket och den fortsatta vården. Patienterna ansåg i varierande utsträckning att deras förväntningar på det första besöket hade uppfyllts, dock uttryckte alla patienter att minst någon förväntning uppfyllts. Gällande den fortsatta vården förväntade sig patienterna bland annat smärtlindring, stöd samt att upprätta en kontakt med Smärtmottagningen. Slutsats: Patienter vid en smärtmottagning har förväntningar på vården och att känna till dessa kan underlätta mötet med patienten för sjukvårdspersonalen. Föreliggande studie ger en inblick i tio patienters förväntningar och huruvida de blivit uppfyllda och tyder på att det är av värde att fråga patienter om deras förväntningar. Detta är något som smärtmottagningar kan överväga att implementera i vården. / Aim: The aim of this study was to investigate expectations on the first appointment among patients with chronic pain referred to an outpatient pain clinic. The aim was also to investigate to which extent the expectations on the first appointment were fulfilled and to investigate the patients’ expectations on the continuing care and contact with the outpatient pain clinic. Method: An empirical study with qualitative design was used. The data was collected through interviews with ten patients after their first appointment at the clinic. Data was processed using manifest content analysis. Result: The patients had expectations in various extents prior to their first appointment and on the further care. The patients thought that their expectations were fulfilled to various extent, however all patients expressed that at least one expectation had been fulfilled. Regarding the continuing care the patients expected, among other things, to receive functioning pain treatment and support as well as to establish a contact with the outpatient pain clinic. Conclusion: Patients have expectations and awareness of these among the medical staff might facilitate the meeting between the medical staff and the patient. This study provides an insight in ten patients’ expectations and to which extent they have been fulfilled. The study also suggests that it would be of value to ask patients about their expectations, which outpatient pain clinics can consider implementing.

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.

Bakgrund: Smärta är en subjektiv upplevelse. Långvarig smärta påverkar personens livsvärld i många aspekter genom fysiska, affektivta och kognitiva dimensioner. Vid smärtanalys av långvarig smärta kan metoder användas som ger en inblick i samtliga dimensioner. Eftersom smärta är en personlig upplevese och endast kan förklaras av personen själv så bör sjukvården utgå från ett livsvärldsperspektiv. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur personer med långvarig smärta upplever att smärtproblematikens inverkan på livsvärlden uppmärksammats av sjukvården. Metod: Genom en kvalitativ ansats genomfördes intervjustudien med semistrukturerade frågor. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och presenterades i resultatet utifrån underkategorier och kategorier. Resultat: Upplevelserna hos informanterna var att sjukvården inte tillräckligt uppmärksammade livsvärlden. Sjukvården upplevdes otillräcklig i frågor om att se till helheten, lyssna på personen och se personen i dess sammanhang. Personer med långvarig smärta kände sig misstrodda och lämnade ensamma. Det upplevdes positivt de gånger sjukvården såg till livsvärlden genom att göra personerna delaktiga i vården och därmed ge tillbaka makt. Ett sätt att se till livsvärlden var att lyssna till personernas åsikter och upplevelser och därmed möjliggöra att beslut kunde fattas gemensamt. Slutsats: Sjukvårdspersonal ser bristfälligt till livsvärlden då personer som lever med långvarig smärta söker vård för smärtproblematiken.

Bakgrund: De flesta kvinnor oavsett bh-storlek, belastar via sin bh:s axelband nacke, axlar och dess muskulatur med bystens tyngd hela dagen, vilket skapar ett statiskt tryck under en längre tid utan vila. För att belastningsskador inte ska uppstå bör belastning begränsas i tid (AFS 1998:1). Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva hur kvinnor i arbetsför ålder med diagnosen fibromyalgi upplever och hanterar smärtan i nacke och axlar utifrån bh-bandens statiska belastning, samt försöka förstå om och hur detta även påverkar arbetsförmågan. Metod: Med en kvalitativ forskningsansats som grund genomfördes en gruppdiskussion utifrån fokusgruppsintervjuns arbetssätt, samt två enskilda intervjuer där respondenterna fick delge sina erfarenheter och upplevelser inom ämnesområdet. Resultat: För tre av studiens fyra deltagare visade resultatet på att bh-bandens belastning hade betydelse för en utökad smärtupplevelse i nacke och axlar och att detta även påverkade arbetsförmågan negativt när deltagarna upplevde försämrad ork, koncentration och kraftlöshet. Slutsats: Bh-bandens statiska belastning kan ha negativ inverkan på smärta i nacke och axlar och för att i framtiden kunna underlätta hanteringen, minska belastningen och öka arbetsförmågan hos berörd målgrupp men även hos andra kvinnor med liknande problem, är information och vidare forskning inom området nödvändig. / <p>2013-06-04</p>

Bakgrund: Studier har visat sig att barns postoperativa smärta i många fall är otillräckligt behandlad och barnen upplever ofta smärta som något obehagligt och skrämmande. Barn kan påverkas negativt av smärta och de kan utveckla skadliga beteendeförändringar efter en operation på grund av otillräckligt behandlad postoperativ smärta. Syfte: Syftet med den här studien är att undersöka hur barnen, på en specifik kirurgavdelning, mår under det första dygnet efter en operation då de blivit sövda, avseende deras postoperativa smärta. Om möjligt ska grupper som har ökad risk för otillräcklig postoperativ smärtlindring försöka identifieras. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie baserad på ett konsekutivt urval. Deltagarna består av barn på en kirurgavdelning i åldrarna 4-16 år som alla har genomgått en operation där de blivit sövda. De har fått besvara en enkät om sin smärta ett dygn efter operation. Resultat: I studien deltog 32 barn med en medelålder på 9,25 år. Medelvärdet av smärta just nu var 2,59. Medelvärdet av smärta som mest var 7,56. Medelvärdet av minsta smärtan var 1,03. De äldre barnen skattade sin smärta högre än de yngre. Pojkarna skattade sin smärta högre än flickorna. Allmän kirurgi skattade sin smärta högre än de andra kirurgityperna vid två av tillfällena. Urologi skattade sin smärta högst vid ett av tillfällena. Alla deltagande barn uppgav att den ordinerade smärtlindringen hjälpte. Inga signifikanta skillnader kunde ses mellan könen, åldrarna eller de olika kirurgityperna. Slutsats: En större studie, med fler tillfrågade barn, hade gett ett tydligare resultat. Mer forskning behövs inom området. Sjuksköterskorna måste bli bättre på att använda sig av smärtskattningsskalor. / Background: It has been shown that children's postoperative pain, in many cases, is inadequately treated. The children often experience pain as something unpleasant and frightening. Children might be affected in destructive ways by the pain and they can develop adverse behavioral changes because of inadequately treated postoperative pain. Aim: The aim of this study is to investigate how the children, at a specific surgical ward, are feeling during the first day after a surgery where they have been anesthetized, regarding their postoperative pain. Groups with increased risk of inadequate postoperative pain treatment are Method: A quantitative cross-sectional study based on a consecutive sample. The participants consist of children on a surgical ward aged 4-16 years who all had surgery where they were anesthetized. They have answered a questionnaire one day after the surgery. Results: 32 children participated in the study. Their mean age was 9.25 years. The mean of pain right now was 2.59. The mean of the worst pain was 7.56. The mean of the minimum pain was 1.03. The older kids rated their pain higher than the younger ones. The boys rated their pain higher than the girls. General surgery rated their pain higher than the other surgery types at two occasions. Urology rated their pain highest at one of the occasions. All participating children reported that the prescribed pain relief helped. No significant differences were seen between the sexes, ages or different surgery types. Conclusion: A larger study with more responding children, would have given a clearer result. More research is needed in this area. The nurses have to improve their usage of pain measurement instruments.