No description available.

Denna uppsats ämnar att undersöka den roll subjektifikation har i grundskolans historieundervisning. Genom att tillämpa kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med verksamma historielärare kring en planering av ett ämnesområde, är målet att utforska lärarens inställning till olika aspekter av utvecklingen av det autonoma identitetsskapande samt hur de inkluderas eller exkluderas i undervisningen. Därmed kan den problematik som det autonoma identitetsskapandet möter i elevens utbildning uppenbara sig. Det finns skilda åsikter om hur eleven utvecklar ett autonomt identitetsskapande. Dock går det ofta att urskilja en återkommande tanke om att utvecklingen av det autonoma identitetsskapandet är en tvåstegsprocess. Eleven behöver utveckla förmågan att adaptera befintliga eller skapa nya värderingar. Dessa värderingar måste sedan uttryckas i ett socialt sammanhang, i syfte att få de erkända eller bestridna. Det är denna tvåstegsprocess, samt aspekter av historieundervisningen som påverkar den, som utgör utgångspunkten för uppsatsen. Historieämnet har en relativt unik roll vid elevens identitetsskapande, då det genetisktgenealogiska historiemedvetandet utgör en betydande del i ämnets mål. Då den genetiska tankeprocessen av historiemedvetande innebär ett systematiskt arbetssätt, som grundar sig i kausala led, och kan därför bidra till att elevens världsbild grundar sig i ett längre narrativ. Tillämpningen av det genealogiska perspektivet tillåter eleven att utgå från de existentiella frågor hen har om sig själv och sin omgivning. Om dessa tankeprocesser får möjligheten att fungera i symbios, får eleven möjligheten att besvara de frågor hen har om sig själv genom ett vetenskapligt arbetssätt. Den inställning läraren har till att utveckla ett autonomt identitetsskapande hos eleven, är ofta avgörande för hur väl hen lyckas. Enligt den forskning som undersöktes i samband med skrivandet av detta arbete, är subjektifikationen den aspekt av skolans uppdrag som oftast blir försummad av lärare. Vare sig dess frånvaro i undervisningen främst beror på en generell okunskap eller ovilja är oklart, men dess inklusion är nödvändig då elevens utveckling av ett autonomt identitetsskapande inte sker automatiskt. Det krävs, med andra ord, att läraren har en medveten plan för hur hen ska utveckla de nödvändiga förmågorna hos eleven som utgör det 3 autonoma identitetsskapandet. Vidare kan lärarens attityd till koncept såsom kultur, identitet och historiedidaktiska verktyg påverka hur eleven skapar sina identiteter. Om man utgår från att kulturer och identiteter är fenomen som skapas genom interaktioner, blir de relationella till det sociala umgänget. Tillämpar läraren ett relationellt förhållningssätt till kulturer och identiteter vid undervisningen blir inte elevens identitet låst till en specifik kultur. Hur läraren väljer att utnyttja de historiedidaktiska verktygen för att presentera och bearbeta den historiska kunskapen kan innebära externt inflytande vid elevens identitetsskapande. Oavsett om läraren väljer ett kvantitativt tillvägagångssätt, att överföra så mycket historisk kunskap som möjligt, eller ett kvalitativt tillvägagångssätt, att läraren avgör vilka historiska berättelser som ska behandlas i klassrummet, är det nödvändigt att eleven utvecklar ett systematiskt arbetssätt, grundad i elevens källkritiska förmåga, för att hantera den historiska kunskapen. Den datainsamling som utfördes i samband med uppsatsen, påvisade en viss ambivalens hos de deltagande lärarna. Även då lärarna uttryckte sin uppskattning för behovet av ett autonomt identitetsskapande, var det tydligt att det inte hade varit i åtanke vid varken planeringen eller genomförandet av ämnesområdet i fråga. Dock gick det att urskilja aspekter, från de undervisningsmoment som presenterades, som skulle eventuellt kunna bidra till att eleven utvecklar ett autonomt identitetsskapande, men eftersom det inte fanns en aktiv ansträngning av lärare eller elev att utveckla de nödvändiga förmågorna måste man fråga sig hur väl eleven lyckas med detta.

Konstnärliga uttryck är centrala för människan och har en potential att beröra oss. Vi kan ge­nom konsten uppleva sådant som vi inte själva har någon erfarenhet av, genom att någon skickligt har fångat en erfarenhet som levandegörs för en annan människa på scen, i ett musikstycke eller i ett konstverk. Att få uttrycka sig konstnärligt kan ta oss ännu närmare en djupare förståelse, för att skapandet är något sinnligt, något vi erfar både med våra kroppar och våra sinnen. Forskning visar att estetiska lärprocesser kan bidra med att skapa mening, att fördjupa och berika förståelsen för det som undervisas och att göra lärandet lustfyllt. Det kan också bidra med en större förståelse, för sig själv och för andra. Trots detta finns det en utveckling inom grundskola och gymnasium där de estetiska ämnena får allt mindre utrymme i läroplanen. Inom folkhögskolan däremot finns en stor mängd kurser i konstnärliga uttrycksformer och eftersom det inte finns någon centralt styrd läroplan finns förutsättningar att arbeta med konstnärliga uttryck på ett fritt sätt. Den här uppsatsen vill undersöka vad konstnärliga uttryck kan bidra med i undervisning på folkhögskola.  Genom fallstudien som metod utforskas estetiska lärprocesser på en teaterlinje. Genom en deltagande observation av ett repetitionsarbete noteras hur läraren undervisar och i en djupintervju delar läraren med sig av sina erfarenheter av undervisning. Resultatet analyseras med hjälp av framför allt Biestas teorier om subjekttillblivelse. Resultatet visar att läraren erbjuder deltagarna motstånd, hon ställer frågor och borrar hela tiden vidare i vad som driver deras roller och vad de vill, vilket bidrar till en ökad förståelse, för karaktärerna, och för en annan människas livssituation. Hon drar deltagarna in i dialog med världen de möter. De får utrymme att själva formulera sig kring sina karaktärer, samtidigt som läraren driver arbetet framåt genom att utmana och stötta. Hon använder sig av vad Biesta benämner som avbrott, fördröjning och stöttning. I diskussionen diskuteras lärarens sätt att undervisa utifrån den teoretiska bakgrunden. Lärarens berättelse och observationen av repetitionsarbetet visar att hon leds av idéer om vilken slags undervisning som är hjälpsam för deltagarna i sitt praktiska pedagogiska arbete.

Slags och sorts är båda gamla genitivformer av substantiv med grammatiska genus, men trots detta kan orden förekomma tillsammans med artiklar som kongruerar efter huvudordet i de nominalfraser som följer dem. Genom att studera den syntaktiska och semantiska utvecklingen hos fraser av typen ett/en + slags/sorts + NP under tre decennier – 1830-talet, 1910-talet och 2010-talet – ämnar denna studie få klarhet i hur orden har fungerat och vad de är nu. Analysen visar på en variation i kongruensmönstret särskilt gällande ett/en slags under alla perioder. Ett sorts förekommer knappt i början men utgör till 2010-talet en tredjedel av materialet. Båda enheterna har alltid haft en betydelsevariation i vilken grad de kategoriserar eller blott ger subjektiva associationer, men den sistnämnda betydelsen dominerar allt mer med tiden. Det visar sig att denna syntaktiska och semantiska variation gällande ett/en slags och sorts har motiverat de grammatikaliseringsartade förändringar som ses i materialet.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka förskolepedagogers uttalade uppfattningar om utvecklingen av barns sociala kompetens i relation till lek. För att få svar på forskningsfrågorna och syftet utgick studien från en kvalitativ datainsamlingsmetod där sju förskollärare och sju barnskötare intervjuades. Empiriska materialet analyserades genom en tematisk analys. Den teoretiska utgångspunkt som studien tog avstamp i är Gert Biestas teori om tre funktioner som utgör en god utbildning: kvalifikation, socialisation och subjektifiering. I den tredje funktionen har vi utgått från Van Poeck och Östmans benämning personformering, som innefattar subjektifiering och identitetsskapande. Analysen av intervjuerna med förskollärarna återfinns i delstudie 1 och med barnskötarna i delstudie 2.  Resultatet visade att socialiseringsfunktionen var den mest framträdande när det gällde förskolepedagogernas uttalade uppfattningar om syftet med utvecklingen av barns sociala kompetens. Att ta hänsyn till andra var det som de flesta förskolepedagogerna likställde med att ha social kompetens samt att det var det innehåll som uppkom flest antal gånger i intervjuerna. Inom funktionen personformering var barnens integritet det innehåll som lyftes flest gånger i intervjuerna. Integritet i relation till trygghet var ett återkommande uttalande hos de flesta pedagoger om vilka aspekter de ansåg var centrala för att utveckla social kompetens. Den funktion som tog minst utrymme var kvalifikation. Inom denna funktion visade resultatet att samtliga förskolepedagoger var eniga om vikten av att kunna kommunicera i olika former. Resultatet visade en skillnad mellan förskollärares och barnskötares uppfattningar om deras egen roll vid utveckling av barns sociala kompetens i samband med lek. Förskollärarna lyfte sin ledarroll i större utsträckning än barnskötarna.

No description available.

I dagens svenska skola används olika typer av digitala system för att underlätta dokumentation och kommunikation. Trots att digitala system används av lärare som ett medium för kommunikation av kunskap, så saknas en kunskapsteoretisk diskussion kring detta, med utgångspunkt från utbildningsvetenskapliga teorier. Syftet med uppsatsen är att, utifrån den professionella lärarens perspektiv, problematisera användandet av digitala system vid kommunikation av kunskap. Teoretiskt vilar uppsatsen på utbildningsvetenskapliga teorier som tar sin kunskapsteoretiska utgångspunkt i poststrukturalism och pragmatism. Digitala system bär på implicita antaganden och designmässiga beslut som möjliggör ifrågasättande av systemens värdeneutralitet, till exempel gällande kunskapsteoretiska utgångspunkter. Två typer av digitala system behandlas, system för omdömesskrivning, samt digitala planeringsverktyg för undervisning. Metoden är en teoridriven analys, där själva teorisammanställningen är en del av resultatet. Den sammanställda teoriramen appliceras i analysen på fyra konkreta exempel. Resultatet visar att en rhizomatisk bild av kunskapsprocessen, hämtat från utbildningsfilosofen Inna Semetskys beskrivning, står i motsatsförhållande till den kunskapsstrukturering som förekommer i digitala system. En kritisk punkt att uppmärksamma, då det gäller användandet av digitala system för kommunikation av kunskap, är att det standardiserade ställs mot det unika. Det unika tilltalet mellan lärare och elev, som är centralt för utbildningsfilosofen Gert Biestas teorier om subjektifiering, riskerar att gå förlorad. Lagring och sammanställning av lärarnas kunskapsomdömen påverkar också lärare-elev kommunikationen genom möjligheten att omdömena kan komma att ingå i andra kontexter. En slutsats av studien är att utbildningsteori med pragmatism eller poststrukturalism som kunskapsgrund, står i en uppenbar dissonans med den kunskapsrepresentation som många digitala system bygger på.

Denna uppsats har som avsikt att med argumentation för barnets bästa i centrum, kritiskt granska utbildningskraven för hållbar utveckling, implementeringen av demokratiska värderingar samt de mänskliga rättigheterna inom förskolan, i relation till politiska policydokument utgivna av myndigheter som har en direkt påverkan på barndom. De utvalda dokumenten har genomgått en kritisk diskursanalys med socialkonstruktionismen som vetenskapsteoretisk utgångspunkt och med en barndomssociologisk ansats och den forskningsfråga som ämnas besvaras lyder: Hur påverkar nyckeltexternas riktlinjer utbildningen för hållbar utveckling och den moderna barndomen? Resultatet visar att det finns en diskursiv barndom med högre krav på det enskilda barnet än vad som vid första anblick är synligt, på grund av granskade policy dokument. För att barndomen ska vara socialt hållbar är vår slutsats att vi måste respektera den inverkan som den hållbara utvecklingen har på den, med en aktiv medvetenhet om alla de fallgropar som lärare, samhälle och andra formgivningsagenter riskerar att falla i och som därmed ger negativa effekter på barn och deras barndom.

Denna studie har som syfte att undersöka upplevelsen av samarbetet mellan utbildad och outbildad personal inom fritidshemmets verksamhet. Detta har gjorts utifrån Biestas (2020) teori om de tre domänerna som är kvalifikation, socialisation och subjektifiering. Teorin Teacher professional development, förkortat TPD, används också i studien. Syftet valdes på grund av våra egna upplevelser av en problematik inom det kollegiala arbetet mellan den utbildade och outbildade personalen på fritidshem. Det finns dessutom väldigt lite forskning inom detta område, trots att en stor del av fritidshemmets personal är outbildade. Enligt Skolverket (2019) var det endast 37% som hade pedagogisk högskoleexamen som arbetade i fritidshemmets verksamhet under åren 2018/19 (Skolverket, 2019). Undersökningen utgår från kvalitativ metod genom intervjuer med fyra informanter på två skolor. Två utbildade och två outbildade. Materialet kodades under transkriberingen enligt de tre domäner Biesta skrivit om. Biesta skriver om hur subjektifiering är den domän som är svårast att greppa, något även vi kunnat bekräfta med denna studie. En annan upptäckt var att den utbildade personalens intervjuer hamnade mer i domänen för kvalifikation, den outbildade hamnade i domänen för socialisation. Slutsatsen som vi kunnat dra av detta är att outbildad personal inte har möjlighet att utvecklas inom domänerna kvalifikation och subjektifiering eftersom de inte har möjlighet att vara med på planeringar och andra möten. Detta leder till att den utbildade personalen blir överbelastad med det övriga arbetet och också får svårare att utvecklas inom domänen subjektifiering.

Syftet med uppsatsen är att följa den syntaktiska och semantiska utvecklingen hos frasen på ett ungefär. Detta görs genom att undersöka autentisk tidningstext från två tidsperioder: 1830–1919 samt 1994–2013. Materialet är hämtat från Språkbankens korpus Korp. Den syntaktiska undersökningens syfte är att ta reda på vilken funktion i satsen på ett ungefär innehar då som nu. Detta görs genom att sätta in frasen och de satser den tillhör i satsscheman. Den semantiska analysen går ut på att utröna de betydelser på ett ungefär har haft genom åren. Enligt SAOB kan frasen ha två olika betydelser, vilka jag benämner ’uppskattningsvis’ och ’slumpvis’, och uppsatsen undersöker hur de har utvecklat sig. I den semantiska analysdelen undersöks framför allt de verb- och subjektstyper frasen står med för att se om på ett ungefär har fått en mer subjektiv innebörd. Utvecklingarna diskuteras utifrån teorier om grammatikalisering, vilket är uppsatsens teoretiska ramverk, och subjektifiering. Resultatet visar att på ett ungefär främst förekommer i satsadverbialens position A1 under båda perioderna, om än något mer under den äldre. Frasen förekommer allt oftare i objektposition N2 under den senare perioden, särskilt tillsammans med relativsatser vars huvudord är relativa adverb som hur, var och vad. Detta tolkas som att på ett ungefär alltid har kunnat vara satsmodifierande men med tiden utvecklat en alltmer ledmodifierande funktion. Betydelsen ’slumpvis’ står inte att finna någonstans i det senare materialet; på ett ungefär innehar endast betydelsen ’uppskattningsvis’ från 1990-talet och framåt. Subjekt i tredje person är alltid vanligast men subjekt i första person ökar i frekvens under de två sista årtiondena. Även en ökning av samförekomst med kognitiva verb går att utläsa i det senare materialet. På ett ungefär uppvisar flera tecken på att ha blivit grammatikaliserat. Den ledmodifierande funktionen härleds till att på ett ungefär har genomgått en reanalys, från prepositionsfras till adverb. Detta har i sin tur gett på ett ungefär funktionsmöjligheter som är reserverade för adverb, däribland att kunna modifiera exempelvis andra adverb och adjektiv. Reanalysen har gjort att på ett ungefär står djupare ned i syntaxen, något som tyder på en grammatikalisering. Därutöver tycks på ett ungefär ha genomgått en frekvensökning, utvidgning, semantisk blekning och dekategorisering. Syntaktiskt sett befinner sig på ett ungefär i ett stadie av skiktning ännu vid den senare periodens slut. Den semantiska skiktningen torde ha förkommit någon gång mellan 1919 och 1994, då ’slumpvis’ fortfarande var i bruk i slutet av den äldre perioden. Gällande subjektifiering har på ett ungefär i betydelsen ’uppskattningsvis’ alltid innehaft förmågan att talarens egen bedömning av något träder fram. Då på ett ungefär numera endast uppvisar den betydelsen ser frasen ut att ha blivit mer subjektiv.