Through certain exceptions in the Swedish regulation on credit agreements for consumers, a new form of instrument for credits has arisen on the national market. The instrument, which is most commonly known as easy credits and was first seen on the Swedish market for consumer credits in 2006, has developed to become part of a vast problem with excessive debt incursion. In order to counteract this development and to harmonise the internal market within the EU, directive 2008/48 EC on credit agreements for consumers was introduced in 2008. In Sweden, the implementation of the directive has led to a proposition for a new regulation on credit agreements for consumers (SFS 2009/10:242 Ny konsumentkreditlag) coming into effect on the 1 January 2011. The proposition puts up stricter rules on creditors granting consumer credits in their course of business, and revokes the former exemption on information and practices preliminary to the conclusion of the credit agreement for minor credits. The purpose of this thesis has been to make clear whether or not the Swedish proposition will counteract the problem with excessive debt incursion that exists on the Swedish market for consumer credits. In order to reach the purpose and to be able to see the differences that the proposition can be expected to bring, a comparison between the effects of current regulation and expected effects of coming regulations must be made. The gathered conclusion of the thesis, after such a comparison, is that the proposition can be expected to counteract excessive debt incursion but also that a series of following consequences must be taken into account. / Genom förekomsten av undantag för mindre krediter i nu gällande konsumentkreditlag (1992:830) har nya kreditinstrument i form av snabblån kunnat etablera sig på den svenska marknaden. Snabblånen, som i handeln har flera namn och benämns både korttidskrediter, sms-lån och snabbkrediter och som sågs först i Sverige under 2006, har bidraget till en överskuldsättning bland konsumenter som inte kunnat förutses. På initiativ från EU skedde, genom direktiv 2008/48 EG om konsumentkreditavtal, en harmoniseringsåtgärd för att gemenskapsinternt reglera marknaden för krediter och motverka överskuldsättningsproblematiken. Sveriges genomförande av direktivet har mynnat ut i proposition 2009/10:242 Ny konsumentkreditlag som avses träda ikraft den 1 januari 2011. Lagförslaget innebär för snabblånens vidkommande att tidigare undantag för mindre krediter, rörande kreditprövning av konsumenten och tillhandahållande av information från kreditgivaren, framledes slopas och att strängare krav således införs för kreditgivare som erbjuder snabblån. Syftet för denna framställning har varit att utreda huruvida det svenska lagförslaget kommer att motverka den skuldsättningsproblematik som föreligger på marknaden för snabblån. För att frambringa de skillnader som lagförslaget kan förväntas medföra och på så vis komma till en rättvisande slutsats har jag sökt jämföra effekterna av befintliga bestämmelser och förväntade effekter av kommande bestämmelser. Den samlade bedömning som framställningen leder till är att ett visst motverkande kommer uppnås men att lagförslaget även kan förväntas medföra en del komplikationer av mindre önskat slag.

Bestämmelser om användningen av mark och vatten samt bebyggelsemiljöns utveckling stadgas i plan- och bygglagen (PBL). PBL är dessvärre ett komplext och svårtillämpat regelverk. Sedan PBL:s ikraftträdandet har behovet av en mer lättförstådd plan- och bygglagstiftning successivt ökat vilket föranledde utvecklandet av en ny plan- och bygglag (nya PBL) som träder i kraft den 2 maj 2011. Syftet med magisteruppsatsen har varit att studera bestämmelserna om bygglov och bygglovsprövningen inom detaljplan med särskilt fokus på mindre avvikelser från detaljplan i PBL. Syftet har vidare varit att göra en jämförelse med motsvarande bestämmelser i nya PBL och därefter sökt fastställa bestämmelsernas framtida rättstillämpning med utgångspunkt i nya PBL. Bestämmelserna om bygglov och bygglovsprövningen inom detaljplan har till stor del tolkats i rättspraxis vilket i de flesta fall givit en klar bild av rättsläget. Bestämmelsen om mindre avvikelser från detaljplan har dock varit svårtillämpad och givit upphov till subjektiva tolkningar av kommunerna. Efter en rättsfallsstudie kan konstateras att kommunerna inte har tolkat bestämmelsen så snävt som var avsikten vid införandet av densamma. Behovet av riktlinjer och kompletterande motivuttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelsen är angeläget. Vid en jämförelse mellan bestämmelserna i PBL och motsvarande bestämmelser i nya PBL är ändringarna inte särskilt omfattande utan endast språkliga ändringar har företagits. För att underlätta vid en framtida tillämpning av bestämmelserna har definitioner som utvecklats i gällande rätt förankrats i nya PBL. Det kan konstateras att bestämmelserna, vid en framtida rättstillämpning, inte kommer föranleda andra tolkningar än de som hitintills utvecklats i gällande rätt vilket även innebär att de förarbeten och den rättspraxis som utvecklats innan och efter ikraftträdandet av PBL alltjämt kommer att vara vägledande.

By September 2010, in its ongoing effort to clarify the subject of taxing a permanent establishment, the OECD launched a new article 7 in its model tax convention together with a revised version of the report on the attribution of profits to permanent establishments. The article and the report contain a new order of taxation, where a permanent establishment should, in almost all aspects, be treated as a separate entity. The question is if the new approaches, methods and solutions provided by the article and the report will prove effective against double taxation. The thesis has studied this by analysing and then comparing the OECD’s authorised approach with the relevant literature and the current practical situation. The result of the thesis presents that there are problems with the approaches and methods, which in some situations will cause double taxation, not the least regarding allocation of Free Capital. The thesis also concludes that the way in which article 7 of the model tax convention tries to solve double taxation without unnecessary use of the mutual agreement procedure is flawed in relation to differences in national legislation.

Uppsatsens syfte är att, med fokus på tolkningen och tillämpningen, utreda näringsidkarens utrymmet att få avdragsrätt för FoU-bidrag lämnade till statliga universitet och högskolor. Vidare ska det rådande rättsläget problematiseras samt en utredning göras huruvida denna avdragsrätt bör särregleras i en egen lagparagraf.   Avdragsregeln för FoU-utgifter stadgas i 16 kap. 9 § IL. För att avdragsrätt ska föreligga krävs att: kostnaden kan kategoriseras som en FoU-utgift, att bidraget villkoras till att enbart avse FoU-verksamheten, att någon form av motprestation erhålls, samt att ett samband föreligger mellan FoU-verksamheten och bidragsgivarens näringsverksamhet. Tidigare var regeln i 16 kap. 9 § IL förenad med en forskningsförordning, vilken medgav en ovillkorad avdragsrätt för FoU-bidrag till universitet och högskolor. Förordningen upphävdes vid skattereformen 1991. Lagstiftarens avsikt var dock att förordningens funktioner: att förenkla förfarandet, att undvika tvister med Skatteverket, samt att öka förutsebarheten för den skattskyldige fortsatt skulle tillämpas genom en generösare praxis.   Avdragsrätt för FoU-bidrag till universitet och högskolor har prövats i tre kammarrättsmål. I samtliga mål har avdragsrätt nekats då sambandskravet ansetts bristande. Då Regeringsrätten nekat prövningstillstånd i samtliga mål kan rättsläget tolkas som att i stort sett ett avdragsförbud råder för lämnande av FoU-bidrag till universitet och högskolor, för grundforskning inom t.ex. ekonomi. Kritik kan riktats mot att Sverige nu är tillbaka i det restriktiva rättsläge som förelåg innan särregleringen av FoU-avdragsregeln gjordes 1970. Därför är det nu hög tid att FoU-avdragsregeln ses över och korrigeras. Den specifika avdragsrätten för FoU-bidrag till universitet och högskolor bör även särregleras i en egen lagparagraf för att därigenom lätta upp det nu rådande restriktiva rättsläget.

Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller båda ett förbud mot att den som blivit frikänd eller dömd straffas på nytt gällande samma sak. Huruvida det svenska systemet där en skattskyldig kan påföras skattetillägg och lagföras för skattebrott gällande lämnandet av samma oriktiga uppgift är förenligt med förbudet har diskuterats och Europadomstolens bedömning av när dubbelbestraffning föreligger har förändrats. Högsta domstolen och Regeringsrätten anser trots förändringen att det svenska systemet är förenligt med konventionen men vissa underinstanser är av en annan åsikt. Uppsatsen syftar till att utreda om det svenska systemet är lämpligt. Lämpligheten bedöms dels med hänsyn till lagstiftarens syften och dels utifrån Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud samt Europadomstolens nyare praxis. Syftet är även att klargöra om det utifrån Europadomstolens nyare praxis samt EU-rätt är befogat av underinstanserna att inte följa praxis. Författarens slutsats är att systemet är lämpligt utifrån lagstiftarens syften, eftersom syftena är rimliga och har uppnåtts. Utifrån Europakonventionens krav och Europadomstolens nyare praxis kan systemet dock inte anses lämpligt eftersom systemet enligt författarens mening leder till dubbelbestraffning och därmed inte uppfyller kraven. Underinstansernas beslut kan vidare sägas vara befogade då hänsyn tas till Europadomstolens nyare praxis. Detta eftersom det är antagligt att Europadomstolen skulle komma till samma slutsats som dessa domstolar gjort. Eventuellt kan EU-stadgan tillämpas i en dubbelbestraffningssituation och den ges då även företräde framför intern rätt samt tillerkänns direkt effekt. Det faktum att artikel 50 i EU-stadgan bör leda till att det är fråga om dubbelbestraffning bidrar till att underinstansernas avvikande avgöranden framstår som mer befogade.

Mut- och bestickningsreglerna återfinns i 17 och 20 kapitlet i Brottsbalken (1962:700) och reglerar förhållandet när en arbets- eller uppdragstagare fattar ett beslut på grund av otillbörlig påverkan i form av muta eller bestickning. Ursprungligen tillkom reglerna för att kontrollera den statliga sektorns myndighetsutövning men eftersom samhällets utveckling lett till ökade privata inslag har lagstiftningen kontinuerligt uppdaterats och idag omfattas anställda inom både privat och statlig sektor. För att kampen mot korruption ska bli så effektiv som möjligt är det viktigt att angripa problemet på såväl nationellt som internationellt plan. Denna uppsats har undersökt vilka möjligheter som står till buds för att åtala en svensk privatanställd för korruptionsbrott som begåtts utanför Sverige. Uppsatsen indikerar på att lagstiftningen i dagsläget är otillräcklig för att binda privatanställda till mut- och bestickningsbrott. Lagens nuvarande utformning innebär att privatanställda endast riskerar åtal om deras huvudman väljer att anmäla transaktionen, alternativt om åklagaren finner det påkallat från allmän synpunkt. Huvudmannens valfrihet leder således troligtvis till att flertalet fall undgår åklagarens granskning. För att ändå upprätthålla en viss standard har svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet presenterats i SOU 2010:38. Tyvärr uppstår ingen konsekvens vid kodöverträdelse, vilket gör att koden saknar den tyngd som ur ett straffrättsligt perspektiv krävs för faktisk efterlevnad. Detta betyder dock inte att koden är utan verkan eftersom alla åtgärder i kampen mot korruption är positiva eftersom de bidrar till att skapa en sundare marknad. För att svensk domstol ska kunna beivra ett brott som begåtts utomlands måste domstolen ha jurisdiktion över brottet i fråga. Domstolens får jurisdiktion enbart om anknytning mellan brottet och Sverige kan påvisas. Vidare följer av principen om dubbel straffbarhet att brottet även måste definieras som ett brott i det land där gärningen begåtts. En möjlighet för Sverige, som skulle vidga landet jurisdiktion, vore att prioritera universalitetsprincipen framför dubbel straffbarhetsprincipen. Universalitetsprincipen innebär att ett brott är så allvarligt att det ligger i flertalets intressenters intresse att bekämpa det. Eftersom mut- och bestickningsbrott är av så allvarlig art och hindra länder utveckling fallet mut- och bestickningsbrott troligtvis under denna kategori. Sammanfattningsvis skulle den svenska mut- och bestickningslagstiftningen bli mer effektiv gentemot privata subjekt med verksamhet utomlands ifall lagstiftningens var mer tillämpar på den privata sektorn samtidigt som avsteg från dubbel straffbarhetsprincipen genomfördes. Svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet kan dock bidra till att öka standarden inom näringslivet vilket på så sätt kan ha en positiv inverkan i kampen mot korruption.

Bestämmelserna om trafikförsäkring och ersättning i följd av motortrafik finns i trafikskadelagen (TSL). Trafikförsäkring är i allmänhet obligatorisk, d.v.s. det måste finnas försäkring för varje motordrivet fordon som brukas i trafik. Olika ersättningsregler gäller för personskada respektive sakskada i följd av trafik. Försäkringsskyddet för sakskada går inte lika långt som vid personskada. Skada på ett fordon eller på gods som transporteras med fordonet ersätts i regel inte av fordonets trafikförsäkring. Skadas sådan egendom vid en kollision kan ersättning däremot utgå från försäkringen för det andra fordonet, förutsatt att oaktsamhet eller bristfällighet på denna sida har orsakat skadan. Även annan sakskada som trafik med fordonet orsakar, en bil kör t.ex. på en byggnad eller cykel, betalas av fordonets trafikförsäkring. Trafikskadeersättning anses inte vara skadestånd, men eftersom ersättningen bestäms utifrån skadeståndsrättsliga principer, 9 § TSL vilken hänvisar till skadeståndslagen, finns ett tydligt samband. På grund av detta starka samband blir skadeståndsrättens begrepp och tolkningar av stor betydelse. Här aktualiseras en tolkning av sakskadebegreppet samt rätten för tredje man att erhålla ersättning. Frågan är nu huruvida nyare rättspraxis inom området, närmare bestämt två avgöranden från HD i oktober 2004, har förändrat sakskadebegreppet och tredje mans rätt till ersättning och hur detta i så fall kommer att påverka försäkringsrätten och dess tillämpning. Uppsatsen syftar främst till att belysa vilka konsekvenser denna nya praxis kan ha fått på sakskadebegreppet, det allmännas ansvar vid trafikolyckor samt rätten för tredje man att erhålla ersättning vid trafikskada. Innan dessa rättsfall diskuteras närmare, redögörs i uppsatsens inledande kapitel för när ersättning för annan sakskada än skada på fordon kan utgå i följd av trafik. / The regulations concerning traffic insurance and indemnity for property damage in consequence of traffic can be found in the traffic damage law. In general traffic insurance is compulsory, i.e. every vehicle used in traffic has to be insured. Different rules concerning indemnity are applicable to personal injuries and property damage. The protection offered by the insurance in case of property damage doesn’t stretch as far as it does in case of personal injuries. Damage on a vehicle or on goods transported with the vehicle is as a rule not compensated by the insurance of the vehicle. If that kind of property gets damaged in a collision is it on the other hand possible to receive compensation from the insurance of the other vehicle, provided that carelessness or defectiveness on that side has caused the damage. Also other property damage that the vehicle causes in traffic, for instance when a car hits a building or a bicycle, is compensated by the traffic insurance belonging to the vehicle. Indemnity in consequence of traffic is not regarded as damages, but since the indemnity is determined from the same principles as damages, there is an obvious connection. On account of this strong connection the conceptions and interpretations in tort law are of great importance. Here is an interpretation of what is to be regarded as property damage raised together with the right for a third part to receive indemnity. The question is whether the conception of how to interpret property damage and when a third part is entitled to indemnity has been altered by two new settlements from the Supreme Court in October 2004. This thesis aims foremost at illuminating which consequences these two new cases can have on how to interpret property damage and when a third part is entitled to indemnity after a traffic accident. Before these two legal cases are discussed in detail I’m going to describe when indemnity for property damage, other than damage on vehicle, can be issued in consequence of traffic.

Trading financial securities at stock exchanges and other authorized market places is today a particularly important socioeconomic phenomenon in many industrialized countries. A well functioning securities market is crucial for the economic development in these countries. The modern trading with stocks and other financial securities is characterized by the fact that the majority of the transactions at the stock exchanges are carried out through various intermediaries. The ultimate counterparties that are involved in a securities transaction (the seller and the buyer) are often unknown to each other. The anonymity in the securities trading implies several interesting legal problems. Is it appropriate to apply the contractual and proprietary legal rules at the anonymous transactions on the financial securities markets if the ultimate contracting parties are unable to identify each other? What judicial liability do various intermediaries such as central securities depositories (CSD:s), stock exchanges, and, in particular, banks as well as brokerage companies bear for the correctness of the transactions at the capital markets? The problems named above are studied in the present thesis. The structure of the Swedish financial securities market and its main players are also described in this paper. Numerous technical and juridical steps that constitute a transfer of securities from one owner to an other at the stock exchange are explained. Furthermore the thesis treats the legal aspects of the varying roles of brokerage firms and banks. They can “act” as members of stock exchanges, commission agents, actively participate in the activities of clearing houses and central securities depositories. The legal connections and interactions between the participators of the securities market are considered and analyzed. / Värdepappershandel på börser och organiserade marknadsplatser är idag en synnerligen betydelsefull samhällsföreteelse i många industrialiserade länder. En väl fungerande värdepappersmarknad är viktig för den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Den moderna handeln med aktier och övriga finansiella instrument kännetecknas av att majoriteten av transaktionerna på börsen sker via olika mellanmän. De slutliga motparterna i en värdepapperstransaktion (säljaren och köparen) är ofta okända för varandra. Denna anonymitet leder till flera intressanta rättsliga frågeställningar. Är det relevant att tillämpa avtalsrättliga och sakrättsliga rättsregler på de anonyma transaktionerna på värdepappersmarknaden om de slutliga kontrahenterna inte ens kan identifiera varandra? Vilket juridiskt ansvar har centrala värdepappersförvarare, börsen samt särskilt värdepappersinstitut (banker och fondkommissionärer) som bedriver värdepappershandel - bland annat i egenskap av mellanmän - för transaktionernas vederhäftighet? Dessa samt åtskilliga andra spörsmål utreds i den här uppsatsen. I det föreliggande arbetet beskrivs den svenska värdepappersmarknadens struktur och dess huvudsakliga aktörer. Flera relevanta civilrättsliga samt näringsrättsliga rättsnormer som reglerar handeln med finansiella instrument tas upp. Vidare behandlas de juridisk-tekniska faser som konstituerar en överlåtelse av värdepapper på börsen. Juridiska aspekter av värdepappersinstitutens skiftande roller som börsmedlemmar, kommissionärer, clearingmedlemmar, kontoförande institut och förvaltare belyses. Rättsförhållanden mellan diverse aktörer på värdepappersmarknaden, till exempel mellan värdepappersinstitut och deras kunder, presenteras och analyseras.

The purpose of this thesis is to investigate the plaintiffs and the defendant’s prospects to change their claims and pleas in optional civil actions and how the rules for the modifications of a suit are affecting the framework of the process. The plaintiff's general ability to expand and alter the claim is found in the chapter 13, 3 § of the Act of Procedure and the basic principle is that a claim is not to be changed. From this basic principle exceptions are allowed to claim another fulfillment or to expand the process with a claim for interest or other additional obligations. The plaintiff can also limit his or her claim or expand the claim with new legal foundations as long as the issue of the process does not change. The defendant’s prospects to make changes in his or her plea are limited to admission and setting off.

Efter 30 år av diskussioner och förhandlingar lyckades ministrarna inom Europeiska unionens råd, också kallad ministerrådet, rösta igenom en förordning som kom att reglera en ny företagsform, SE-bolag. Den ursprungliga tanken med en att ha en gemensam bolagsform var att den skulle lyda under gemensamma EU-regler. Ambitionen kom att bli overklig då harmoniseringen inom EU inte hade tagit den form som krävdes för att förverkliga detta, vilket den fortfarande inte har gjort. I stället lämnades kompletterande bestämmelser åt medlemsstaterna för att behandla SE-bolag som nationella publika aktiebolag Samtidigt som SE-bolagens stadga utvecklades så gjorde också bestämmelserna om arbetstagarinflytande det. Det publicerades ett direktiv gällande arbetstagarinflytandet som blev implementerat i flertalet medlemsstater. Utvecklingen har idag kommit så långt att det finns 510 etablerade SE-bolag inom EU. Majoriteten av dessa bolag finns etablerade i Tjeckien och Tyskland. Det finns många drivande faktorer som har orsakat den ojämna fördelningen av bolagens etablering. Dessa faktorer påverkas inte minst av medlemsstaternas ekonomier. Den europeiska statusen, implementeringen av arbetstagarinflytande och skatterättsliga bestämmelser är bara ett par av de befintliga faktorerna som är avgörande för SE-bolag vid val av stat för etablering. Dessutom har det under de senaste åren utvecklats en ny trend inom SE-bolagen, nämligen SE-dotterbolag, även kallad SE-skalbolag, som är inaktiva men redo för försäljning till potentiella köpare. Anledningen till denna trend har delvis blivit utredd i uppsatsen och resultatet blir att det enligt doktrin finns två anledningar till utvecklingen, nämligen bestämmelserna om arbetstagarinflytandet men också det långa registreringsförfarandet för ett SE-bolag. Uppsatsen kommer att behandla SE-bolagen syfte, etablering och utveckling, en avslutande diskussion kommer att föras kring SE-bolagens framtid.