Det är idag vanligt att företag löser sina tvister genom skiljeförfarande. De har här större möjlighet att kontrollera förfarandet och få ett snabbare avgörande än i en domstolsprocess. Förfarandet är dessutom konfidentiellt. Skiljeförfaranden sker ofta mellan parter från olika länder och det är vanligt att parter väljer forum i Sverige i internationella skiljeförfaranden. I vissa situationer kan en part befara att den framtida skiljedomen blir verkningslös på grund av att en motpart kommer att agera på ett sätt som tillfogar parten skada eller försvårar verkställigheten av domen. En part kan därför vara i behov av en säkerhetsåtgärd både före, under eller efter förfarandet. Enligt LSF, den svenska lagen om skiljeförfarande, kan en part antingen vända sig till skiljenämnd eller till domstol med en ansökan om en säkerhetsåtgärd. Dock är det enbart domstols beslut som kan verkställas exekutivt. Skiljemännens beslut om en säkerhetsåtgärd blir däremot en ”osanktionerad uppmaning” till en part att företa åtgärden. Uppsatsens syfte är att utreda om LSF bör tillåta att skiljenämnds beslut om säkerhetsåtgärder ska kunna verkställas. I uppsatsen presenteras därför hur en part kan ansöka om en säkerhetsåtgärd enligt svensk rätt, om Sveriges position överensstämmer med den internationella synen och utvecklingen på skiljemannarättens område och om Sverige bör anta kapitel IV A i UNCITRAL:s modellag. Uppsatsen diskuterar också olika överväganden som bör göras i lagstiftningsarbetet och om LSF bör ändras. För att besvara syftet har den svenska inställningen till säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden utretts. Olika alternativ att reglera förhållandet mellan domstol och skiljenämnd gällande beslutsrätt om verkställbara säkerhetsåtgärder diskuteras också. Eftersom internationella förhållanden påverkar även den svenska lagstiftningen presenteras och kommenteras relevanta bestämmelser i modellagen. Även lagstiftning från England, Hong Kong, Schweiz och Tyskland har använts för att belysa hur vissa utländska rättsordningar behandlar säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden. Resultatet av utredningen visar att en part i ett skiljeförfarande i Sverige inte kan begära verkställbara säkerhetsåtgärder från en skiljenämnd. Den internationella synen och utvecklingen pekar dock i riktning mot att skiljenämnden bör ha denna möjlighet. LSF bör därför enligt denna författares åsikt ändras och tillåta verkställighet av skiljenämndens beslut om säkerhetsåtgärder. Alla modellagens bestämmelser gällande säkerhetsåtgärder bör dock inte införas i svensk lagstiftning. Att Sverige tar intryck av både modellagen och utländska rättsordningar har ansetts vara mest gynnsamt för LSF.

Magister uppsats inom skatterätt Titel: Omvandling och återbetalning av aktieägartillskott Författare: Christian Eklund Handledare: Björn Westberg Datum: 2009-12-14 Ämnesord Aktieägartillskott, ovillkorade, villkorade, omvandling, återbetalningSammanfattning Aktieägartillskott är en förmögenhetsöverföring utan formkrav från aktieägare till eget aktiebolag utan rätt till nya aktier. Det finns idag inga lagstöd kring aktie-ägartillskotten men de har alltsedan 1800-talet varit en accepterad form för att främst täcka kapitalbrist i aktiebolag. Tillskotten kan vara såväl villkorade som ovillkorade och är varken avdragsgilla för givaren eller skattepliktiga för mottaga-ren. Mottagaren redovisar tillskotten som fritt eget kapital, såvida täckning finns för det bundna kapitalet i bolaget. Skillnaden mellan ovillkorade tillskott och vill-korade tillskott är rätten till återbetalning där ovillkorade tillskott till skillnad från villkorade tillskott inte ger en återbetalningsrätt. Ovillkorade tillskott har skatte-rättsligt ansetts likna rena kapitalinsatser medan villkorade tillskott mer anses ut-göra ett lån utan säkerhet. Vid ovillkorade tillskott får tillskottsgivaren lägga till värdet av tillskottet på anskaffningsutgiften för aktierna vilket ger givaren av-dragsrätt vid exempelvis en konkurs eller överlåtelse av aktierna. Då villkorade tillskott inte redovisas som en skuld för bolaget kan återbetalning enbart ske inom ramen för utdelningsreglerna i aktiebolagslagen, härefter ABL. För att återbetal-ning sedan skall ske får avtal tecknas mellan tillskottsgivaren och eventuella övri-ga aktieägare. I praxis har återbetalning av villkorade tillskott skatterättsligt behandlats som återbetalning av lån, om inte vissa särskilda förutsättningar förelegat. Vilka sär-skilda förutsättningar som föranleder att återbetalningen skall behandlas annor-lunda, såsom utdelning, har inte helt klargjorts. I två rättsfall från år 2009 har Re-geringsrätten, härefter RR, behandlat två likvärdiga fall olika. I båda fallen ansågs inkomstskattelagen, härefter IL, inte kunna ge stöd för att återbetalningen skulle behandlas på annat sätt än återbetalning av lån. RR ansåg dock i det ena fallet att förfarandet som möjliggjorde återbetalningen stred mot lagstiftningens syfte och att skatteflyktslagen därmed var tillämplig. I domskälen var RR otydlig i sin for-mulering vad som i det ena fallet stred mot lagstiftningens syfte och i det andra fallet inte. Enligt min bedömning borde båda fallen ha behandlats lika då lagstifta-ren i båda fallen torde ha känt till möjligheten till kringåendet. RR har genom do-marna gjort sin tidigare relativt konsekventa och tydliga praxis otydligare, vilket försämrar förutsebarheten för beskattningskonsekvenserna. Det villkorade aktieägartillskottet är ett avtal mellan tillskottsgivaren, övriga ak-tieägare och bolaget. Då bolaget i praxis har ansetts ha en underordnad roll är vill-korade tillskott inte ett utav bolaget utgivet värdepapper, vilket medför att av-dragsrätt saknas vid konkurs. För att få möjlighet att dra av en förlust då bolaget närmar sig konkurs, har innehavaren av det villkorade tillskottet försökt omvandla till ett ovillkorat tillskott. Omvandlingen innebär att återbetalningsrätten enligt det villkorade tillskottet efterges och att värdet på det villkorade tillskottet därmed ut-gör ett ovillkorat tillskott som får tilläggas på omkostnadsbeloppet för aktierna. I praxis har RR i flera fall fastslagit att omvandlingar av villkorade tillskott till ovillkorade, då bolaget befunnit sig på obestånd, inte ansetts innebära något ovill-korat tillskott som kunnat öka omkostnadsbeloppet för aktierna. RR har dock kon-staterat att värdet på det ovillkorade tillskottet vid en omvandling är det villkorade tillskottets värde vid omvandlingen. En fråga RR inte har besvarat är huruvida omvandlingen, trots att bolaget befunnit sig på obestånd och det villkorade till-skottet varit värdelöst, innebär en avyttring. Skatteverket, härefter SKV, har därför tidigare nekat förlustavdrag då bolag försatts i konkurs, då de ansett att varken nå-gon avyttring skett eller ovillkorat tillskott lämnats. Under år 2009 har RR i två avgöranden fastslagit att omvandling av fordringar till ovillkorade tillskott, då bolaget befunnit sig på obestånd och fordringen ansetts värdelös, innebär att avyttring har skett trots att något ovillkorat tillskott inte an-setts ha ökat omkostnadsbeloppet. I domarna påtalar RR att omvandlingarna inne-burit att bolagets egna kapital ökat i samband med omvandlingarna då bolagets skuld minskat med fordringens belopp. Då SKV med samma grund som gällande omvandlingar av villkorade till ovillkorade tillskott, tidigare nekat förlustavdrag, har SKV:s ställningstagande nu ändrats. SKV anser att domarna gällande om-vandlingar av fordringar från år 2009 även omfattar omvandlingar av villkorade tillskott. I dag medger således SKV förlustavdrag vid omvandlingar av värdelösa villkorade tillskott då de anser att en avyttring skett. Detta trots att frågan inte har besvarats av RR. Med hänsyn till SKV:s fiskala intressen får deras tolkning av gällande rätt anses anmärkningsvärd då rättsläget fortfarande får anses oklart.

Den 1 juli 2006 trädde lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden[1] (LUA) ikraft. Lagen är ett resultat av Sveriges genomförande av direktiv 2004/25/EG om uppköpserbjudanden[2] (takeover-direktivet) som inför en harmoniserad reglering av offentliga uppköp av noterade aktier. Regleringens syfte är att garantera målbolagets aktieägare en rättvis och rimlig behandling samtidigt som önskade omstruktureringar möjliggörs. Genom principen att det är aktieägarna som själva skall ta ställning till budet och godkänna försvarsåtgärder skyddas de från ledningen. Genom principen om likabehandling av aktieägare, vad gäller t.ex. premie, skyddas minoriteten. För Sveriges del har detta område sedan tidigare endast reglerats av självreglering utarbetad av Näringslivets Börskommitté (NBK) som blivit giltig i och med noteringsavtalen. Aktiemarknadsnämnden (AMN) har sedan starten agerat tolknings- och dispensinstitut avseende dessa Takeover-regler. I och med direktivets genomförande kom bestämmelserna om bl.a. budplikt och försvarsåtgärder att lagregleras, samtidigt som ett lagstadgat krav för budgivare att följa den befintliga självregleringen[3] (takeover-reglerna) infördes. Detta har inneburit att AMN numera på delegation från Finansinspektionen (FI) utför myndighetsutövning och tolkar lag vid tolknings- och dispensuttalanden avseende LUA. Detta ger upphov till ett antal frågor, bl.a. angående nämndens sammansättning och värdet av dess uttalande som rättskälla. Tolknings- och dispensfrågor får enligt LUA överlåtas till ett organ med representativa medlemmar för näringslivet. De som främst berörs av nämndens uttalanden är ett aktiemarknadsbolags huvudsakliga intressenter; bolaget självt och dess aktieägare. Aktieägarna kan även delas upp i en majoritet och en minoritet. På den svenska aktiemarknaden är det vanligt med en stark majoritet eller kontrollägare. Den för svenska förhållanden accentuerade intressekonflikten är därför mellan majoritets- och minoritetsintresset. AMN:s ledamöter utses av Föreningen för god sed på aktiemarknadens styrelse, vars huvudmän är framförallt branschorganisationer. I uppsatsen konstateras att det både bland föreningens huvudmän och nämndens ledamöter finns ett starkt representerat lednings- och majoritetsintressen medan ett utpräglat minoritetsintresse endast finns hos en ledamot i nämnden. Det har anförts att domare och akademiker skall garantera rättssäkerheten men på grund av att de endast utgör en marginell del i nämnden får de anses sakna avsedd verkan. AMN:s uttalanden avseende LUA bör formellt sett inte ha någon prejudicerande verkan då nämnden är första instans. Det är dock lagstiftarens avsikt att tyngdpunkten skall ligga i första instans, vilket tillsammans med den mycket låga frekvensen av överklaganden får till följd att nämnden hittills i praktiken varit högsta instans. Vad gäller takeover-reglerna är AMN även i fortsättningen enda instans och tolkare. I avsaknad av fler avgöranden från högre instans får därför AMN:s uttalanden tillmätas stor vikt vad gäller god sed på aktiemarknaden. [1] Lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. [2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden. [3] Regler rörande offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden NASDAQ OMX Stockholm, den 1 oktober 2009, utvecklade av NBK.

Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv. Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer. Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet. När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma. Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa. Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.

It was assumed in the mid 1990s that 60% of all global trade took place within a group of enterprises. With increased globalisation leading to an increase in mergers and acquisitions this figure is most likely higher. Thus intra-company and intra-group transactions form a major part of business. These transactions, due to the association between the enterprises, may not always reflect the conditions that a market with independent actors would dictate. There are various reasons for this, which include not only tax considerations but also difficulties in establishing conditions that reflect those that inde-pendent companies would apply, in other words conditions in accordance with the arm’s length principle. In cases where these conditions are not in accordance with what the state considers as an arm’s length price, the profits of the enterprise located in that state may be adjusted for taxation purposes under transfer pricing provisions. The complexity of transfer pricing rules and the various methods for establishing an arm’s length price result in different interpretations and increased uncertainty for multinational enterprises that often face different rules for determining a correct transfer price. Therefore, enterprises may often face transfer pricing adjustments of their profits due to the complexity and differences in transfer pricing legislation. Transfer pricing adjustments potentially lead to unresolved double taxation, in fact business reports have indicated that 42% of the transfer pricing adjustments lead to double taxation. Therefore it is imperative to have legal mechanisms that resolve potential double taxation. The Convention on the Elimination of Double Taxation in Connection with the Adjustment of Profits of Associated Enterprises (Arbitration Convention) was adopted to give the multinational enterprises, facing double taxation due to adjustments of their profits, a remedy that obliged the states to resolve the double taxation. This was the first, and is still the only, EC-wide mechanism that technically guarantees that transfer pricing double taxation is resolved and thus holds a great improvement over other existing mechanisms to resolve double taxation. The Arbitration Convention was originally a proposed EC Directive but was transformed into a intergovernmental convention. This has resulted in that the European Court of Justice (ECJ) has no jurisdiction to interpret the Arbitration Convention or its application. Furthermore there is no supranational or international organ that could take action against states that interpret or apply the Conven-tion in an unintended manner. The chosen legal form has also resulted in different interpretations as to what status the Arbitration Convention has compared to bilateral tax conventions, and thus whether it precedes them. This could prove troublesome when future bilateral treaties are concluded or where there already exist tax treaties that have different solutions to transfer pricing related double taxation. The risk of the Convention being interpreted differently is greatly increased by the various undefined terms and lack of precise provisions in the Convention. Therefore, the Convention has been subject to an inconsistent application and interpretation from the date it came into effect in 1995. The Convention was only given a five year life span, after which it was destined to be renewed if the contracting states so expressed, involving the same ratification process as at the initial acceptation of the Convention. However, as this was inefficient, a Prolongation Protocol was signed to amend the Convention with an automatic extension of its life. As it took till 2004 for this Protocol to be ratified and finally enter into force on 1 November 2004 it created one of the main interpretation and application differences in the life of the Convention. The function of the Convention’s procedures and thus its efficiency in resolving double taxation is impeded by the numerous interpretation differences and lack of precise pro-visions in the Convention. The fact that there is no way to guarantee that the provisions of the Convention are precisely followed, partly since there are uncertainties regarding the precise interpretation but also partly since there is no organ that could enforce a uniform application of the Convention, further impedes the efficiency of the Convention, which is clearly seen in practice. Another question of interpretation and application raised is that, although the Convention was originally intended as a means for resolving transfer pricing related double taxation, there have been arguments that the Convention could apply to double taxation due to provisions concerning thin capitalisation as well. These provisions bring about similar conditions as those the Convention requires for its applicability and, although a different area of law, the connections in the conditions are many and undeniable.

Uppsatsen ämnar besvara vilka aktiebolagsrättsliga skillnader det finns inom EU 25 för att starta och driva ett privat aktiebolag jämfört med den svenska aktiebolagslagens regler. Aktiebolagsrättsliga skillnader som undersöks generellt inom EU 25 är kapitalkrav, bolagsstyrning, aktieägare samt bolagsskatt. Utöver dessa fyra kategorier undersöks även bolagsbildning och bolagsstämma i fem länder som detaljstuderats. Sverige, Frankrike, Storbritannien, Tjeckien och Tyskland.

En typ av beskattningsregler som finns i de flesta av EU:s medlemsstater är Controlled Foreign Corporation(CFC)-lagstiftning. CFC-lagstiftningen reglerar beskattning av delägare i utländska juridiska personer med lågbeskattade inkomster. Den svenska CFC-lagstiftning är bl.a. till för att motverka och hindra internationell skatteflykt. Det kan t.ex. handla om svenska företag som äger företag med säte i s.k. skatteparadis eller lågskatteländer. CFC-lagstiftning har länge kritiserats för att strida mot dels etableringsfriheten, dels fri rörlighet för kapital. Redan under arbetet med den nya svenska CFC-lagstiftningen som trädde i kraft 1 januari 2004 ifrågasattes reglernas kompatibilitet med EG-rätten. I september 2006 avgjorde EG-domstolen ett mål, det s.k. Cadbury Schweppes-målet, rörande den brittiska CFC-lagstiftningens kompatibilitet med gemenskaprätten. Detta avgörande kan antas komma att ha stor betydelse i framtiden, inte bara för Storbritannien, utan även för övriga EU-medlemsländer. I uppsatsen analyseras hur den svenska CFC-lagstiftningen kan anpassas efter EG-rätten. Vidare utreds och identifieras de problemområden som finns i dagens uppbyggnad av CFC-lagstiftningen samt analyseras betydelsen och konsekvenserna av Cadbury Schweppes-fallet gällande CFC-lagstiftning som EG-domstolen har avgjort.

This master’s thesis deals with the transfer pricing of intangibles and focuses on the U.S. standard commensurate with income. This standard has been accused of being incompatible with the overriding principle of transfer pricing, the arm’s length standard, and is not endorsed by the OECD. Recent developments on the topic include the introduction of a similar provision in Germany. The purpose is to evaluate the standard’s compatibility with the arm’s length standard and to establish the current position of the concept of commensurate with income. To meet this purpose the thesis first describes the inherent problems surrounding transfer pricing of intangibles as well as provides a background to transfer pricing in the U.S. The focus then shifts towards the history, application and criticism of the commensurate with income standard. The thesis also gives an account of the OECD’s and Germany’s positions on the matter. In the final analysis the compatibility with the arm’s length standard is examined from two angles; the commensurate with income standard’s valuation approach on one hand and its use of hindsight on the other. The commensurate with income standard uses an income approach to valuation of transfers of intangibles instead of the market approach recommended by the OECD. This may lead to overvaluation of intangibles and is not strictly in line with the arm’s length standard. The German commensurate with income provision is more in line with the market approach and is therefore more compatible with the arm’s length standard in this aspect. The commensurate with income standard allows adjustments to transfer prices with the benefit of hindsight. The actual income from a transferred intangible is thus used as evidence as to whether or not the original transfer price was set reasonably. The OECD is of the opinion that only information known at the time of the transfer should be used, but makes an exception for the particular situation when a tax authority can prove that unrelated parties would have adjusted transfer prices retroactively. The point made here is that the commensurate with income standard places the burden of proof on the taxpayer, while the OECD places it on the tax authority. This allows the OECD to stay true to the arm’s length standard, while the U.S. and Germany deviates somewhat from it. However, there is no exact manner in which to define the arm’s length standard, and even the OECD deviates from it more or less. The commensurate with income standard may be one step further away from the purest definition of it but not a complete deviation. The German version of commensurate with income manages to target the same problem while staying closer to the arm’s length standard. Germany has thereby found a middle way and might hold the solution to finding a consensus between the OECD and the U.S.

Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida de nya reglerna angående ränteavdragsbegränsningar är förenliga med EG-fördragets fria etableringsrätt och om reglerna inte anses vara det - huruvida en sådan inskränkning kan rättfärdigas. De nya reglerna avser en begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter och gäller vid räntebetalningar mellan företag i intressegemenskap. Avdrag för ränteutgifter får göras under förutsättning att den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med en skattesats som uppgår till minst tio procent (tio-procentsregeln) enligt lagstiftningen i den stat där det företag i intressegemenskapen som faktiskt har rätt till ränteinkomsterna hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Avdrag får även göras för ränteutgifter i de fall såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgifterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Regeln är ett alternativ till tio-procentregeln och gäller därmed även i de fall ränteinkomsten inte beskattas med minst tio procent. Med ordet huvudsakligen avses 75 procent eller mer. De svenska reglerna om ränteavdrag är tillämpliga på dotterbolag med både inhemska och utländska moderbolag. Reglerna får till följd att behandlingen av dotterbolag med inhemskt moderbolag skiljer sig från den av dotterbolag med utländskt bolag eftersom reglerna får den effekten att avdragsförbudet endast drabbar dotterbolag med utländskt moderbolag (under förutsättning att beskattningen är lägre än tio procent samt att transaktionen har affärsmässiga motiv som understiger 75 procent). Reglerna medför att det blir mindre attraktivt för bolag med moderbolag i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten och moderbolagen kan på grund av detta komma att avstå från att bilda eller bibehålla etableringar i Sverige där en sådan bestämmelse finns. EG-domstolen menar att detta resonemang även är tillämpligt då det lånegivande bolaget istället är det utländska moderbolagets dotterbolag som i likhet med moderbolaget är hemmahörande i en annan medlemsstat. Enligt vår mening utgör därför de nya reglerna en inskränkning av den fria etableringsrätten i enlighet med artikel 43 och 48 EG. En av de rättfärdigandegrunder som kan motivera en inskränkning av den fria etableringsrätten är skatteflykt. EG-domstolen är beredd att pröva skatteflykt som rättfärdigandegrund under förutsättning att reglerna har som syfte att hindra rent konstlade upplägg. Det är därmed tillåtet att försöka minimera sin skattebörda genom att etablera sig i andra medlemsstater så länge som de åtgärder som bolagen vidtar inte medför att vinstmedlen överförs genom konstlade upplägg. Ett konstlat upplägg definieras av EG-domstolen som en etablering där ingen faktiskt ekonomisk verksamhet bedrivs. Ett riktmärke kan till exempel vara att lokaler, personal eller utrustning saknas. Förekommer det således affärsmässiga skäl anser vi att det inte kan röra sig om ett konstlat upplägg eftersom ett rent konstlat upplägg enligt definitionen ska sakna faktisk ekonomisk verksamhet. En affärsmässighet om 75 procent och ett konstlat upplägg om 25 procent är därmed omöjligt då ett konstlat upplägg i stort sett förutsätter noll procents motiverad affärsmässighet. Enligt ”rule of reason”–doktrinen kan en nationell regel endast godtas om den är utformad på så sätt att den faktiskt säkerställer det syfte som eftersträvas och den får inte utgöra ett mer ingripande hinder i den fria rörligheten än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med regeln. Eftersom reglerna, med den lydelse de har idag, träffar fler transaktioner än de rent konstlade är de oproportionerliga i förhållande till sitt syfte. De kan därmed inte rättfärdigas och utgör således ett hinder för den fria etableringsrätten.

The corporate opportunity doctrine constitutes a prohibition for the directors and officers of a company to pursue for themselves any opportunity which falls within the scope of the corporation’s business. In Swedish law the doctrine has not yet seemed to attract any greater attention. This doctrine has been the focus of a multitude of cases in a both American and English law, however mainly in the America law. Therefore, the American legal framework can serve as guidance in trying to define the doctrine as it has developed, or perhaps more correctly not developed, in national law. The perhaps most crucial question to be answered in the area of corporate opportunities is how the law indentify an opportunity as a “corporate” one. This is done by an overall assessment of the opportunity. First there needs to be established weather there exist some tie between the opportunity and the scope of the corporation’s business. Secondly, if a tie exists, it has to be taken into account weather the corporation e.g. had an interest or expectancy in the opportunity, the financial ability to undertake the opportunity and the capacity in which the opportunity was presented to the director or officer.   If the company rejects the opportunity or if the director or officer receives authorization from the company, the opportunity is available to exploitation of the director or officer. A difference should be made between private and public companies, but not between full-time and part-time directors or officers.