<p>Förmögenhetsrättens allmänna del består av två delar, sakrätten och obligationsrätten. Denna allmänna del hanterar problem som är gemensamma för olika typer av avtal. Problemen som uppstår berör ofta både krav på betalning och krav på egendom varför det är av vikt att se till både obligationsrätten och sakrätten.</p><p>Den typ av avtal som utreds i uppsatsen är depositionsavtal, vilka är föga reglerade i lagtext. Handelsbalken, där deponering delvis är reglerat, kan upplevas som svårförståelig för gemene man eftersom texten inte förändrats sedan sjuttonhundratalet. Deponering av gods förekom dock redan på den tiden och på grund av det är lagtexten fortfarande fullt tillämpningsbar. I en deponeringssituation deponerar deponenten godset hos depositarien, som har till uppgift att förvara och vårda godset enligt avtal parterna emellan. Deponenten är fortfarande ägare av godset och kan därmed när som helst tillämpa sin vindikationsrätt, det vill säga hämta ut godset. Enligt lag har dock depositarien retentionsrätt i godset, vilket innebär en rätt att hålla inne godset till dess att betalning erhållits för depositariens nödvändiga kostnader.</p><p>Lämnar depositarien godset vidare till tredje man uppstår en kontraktskedja i vilken parterna har olika anspråk och skyldigheter mot varandra. Lämnar depositarien ifrån sig godset utan deponentens vetskap föreligger det ett kontraktsbrott. Tredje man besitter då deponentens gods trots att det inte föreligger något avtal parterna emellan. Deponenten har en möjlighet att tillämpa vindikationsrätten direkt mot tredje man. Tredje man har dock haft utlägg för nödiga kostnader och har därmed en fordran på depositarien. Fordran leder till att tredje man har retentionsrätt i godset. Retentionsrätten, en obligationsrättslig rättighet, är i scenariot starkare än den sakrättsliga vindikationsrätten. Följden blir att deponenten inte kan få ut godset förrän tredje man ersatts för nödvändiga kostnader.</p><p> </p><p> </p><p> </p><p>Problematiken har utökats då lagen avtalas bort och standardavtal istället tillämpas. I standardavtalet NSAB 2000 regleras det att tredje man har panträtt istället för retentionsrätt i godset. Panträtt är en mycket starkare säkerhetsrätt än retentionsrätt eftersom panträtt ger realisationsrätt. Rätt att hålla inne annans gods har därmed övergått till en rätt att sälja annans gods.</p><p>Problem som uppstår i kontraktskedjor, där rättigheter ställs mot varandra och det föreligger anspråk och skyldigheter mot olika parter, behöver utredas. Ett annat problem är att handelsbalken, vilken reglerar området, är ålderdomlig och svår att tillämpa. Handelsbalken har fått en sekundär betydelse då den avtalas bort och området istället regleras genom standardavtal.</p>

<p>Organiserad hästavel har bedrivits i Sverige sedan sekler tillbaka. Under de senaste åren har aveln ökat och effektiviserats genom användningen av artificiell insemination. I dagsläget kan ett enda ejakulat fördelas på flera ston och stona behöver inte längre transporteras långa sträckor till hingsten. Den nya tekniken har också medfört att aveln blivit mer selektiv och möjligheten att sålla bort olämpliga hingstar har ökat. Tekniken är dock inte perfekt och ibland händer det att hingstar med dolda genetiska fel används i aveln och detta kan orsaka skador och sjukdomar i stoet eller fölet.</p><p>Ur juridisk synvinkel uppkommer här en mycket intressant frågeställning: kan köparen av ett ejakulat hävda att ejakulatet är felaktigt på grund av att det innehåller anlag för genetiska sjukdomar och kan köparen i så fall få någon ersättning för de skador han lider på grund av att fölet drabbats av sjukdomen?</p><p>Rent definitionsmässigt föreligger en produktskada som avser skador på annat än den köpta varan. Produktansvarets omfattning för säljare har dock varit omdebatterat i svensk rätt och sambandet mellan köprättsliga regler och allmänna produktansvarsregler är förhållandevis oklart. Frågeställningen kompliceras också med hänsyn till den speciella typ av vara som ett ejakulat får anses utgöra och en tillämpning av gällande rätt leder till en del svårlösta tillämpningsproblem. Syftet med uppsatsen har varit att belysa och diskutera dessa problem.</p><p>Frågan om ejakulatet är felaktigt får bedömas med hänsyn till vad köparen med fog kan förutsätta om ejakulatets egenskaper och eventuella användningsområde. Ejakulatet är i köprättslig mening inte felaktigt om det inte påverkar varans möjlighet att användas för sitt tilltänka användningsområde. Problemet vid köp av ejakulat är dock att köparen ofta utöver den primära avsikt med ejakulatet har en sekundär avsikt med det producerade fölet och frågan är vilket ansvar säljaren bör ha för att fölet inte går att använda till detta speciella användningsområde. Har köparen tänkt använda en vara till något speciellt krävs i allmänhet att varans lämplighet för det tilltänkta användningsområdet undersöks. Köparens möjlighet att genom en undersökning av ejakulatet kontrollera fölets lämplighet är dock väldigt begränsad och troligen föreligger därför ingen undersökningsplikt. Genom en undersökning av hingsten skulle köparen dock kunna upptäcka ärftliga fel som kan påverka avkomman men då denna undersökning inte omfattar själva varan är det tveksamt om den kan påverka parternas felansvar. Köparen bör därför inte med fog kunna förutsätta att det producerade fölet ska gå att använda till något speciellt användningsområde och således föreligger inget köprättsligt fel.</p><p>Även om ejakulatet inte anses som felaktigt föreligger ändå en produktskada och enligt utomobligatoriska skadeståndsregler och rättspraxis har säljaren ett ansvar för culpa eller garanti. Säljarens garantiansvar omfattar utöver uttryckliga garantier även ett ansvar för underförstådda garantier. När en underförstådd garanti kan anses föreligga är dock relativt oklart och kan vara svårt att avgöra. Vid hästavel kan det tänkas att en godkänd avelsvärdering kan utgöra en garanti för att ejakulatet i vart fall ska vara fritt från anlag för sådana sjukdomar som kan orsaka lidande i fölet och som är förbjudna enligt gällande avelsregler.</p><p>Garantiansvaret är dock förhållandevis osäkert och då gällande lagar är dispositiva har säljaren en stor möjlighet att begränsa omfattningen av sitt ansvar för produktskador. Med hänsyn till de problem som en tillämpning av gällande rätt medför och den osäkerhet som föreligger får det slutligen anses att köparens bästa möjlighet till att få ersättning för skador i fölet är att välja en försäkring som ger skydd även för dolda och medfödda fel.</p><p> </p>

<p> </p><p>This master’s thesis discusses and analyzes difficulties in transfer pricing methods’ applicability to intangibles. With basis from the OECD Transfer Pricing Guidelines and the U.S. regulations, this thesis investigates applicable methods in legislation, theory, recommendations, case law and how they are applied in practice.</p><p>The OECD Guidelines do not provide an exact solution to the valuation of a transfer of intangibles between controlled parties. It refers to the arm’s length principle to determine whether the price set for a transfer between controlled parties is the same, as unrelated parties would have paid, under the same circumstances.</p><p>The best method rule used in the U.S. has no preferred order of application although it provides specific methods to be applied to intangibles. In the U.S., as in most countries (and recommended by the OECD), the Comparable Uncontrolled Price/Comparable Uncontrolled Transaction methods are considered most reliable if comparables can be identified.</p><p>The profit split method is recommended if there are no comparable transactions available and is applicable to non-routine intangibles. Other methods that require comparables are however used in the application of the profit split method to set an arm’s length price on routine functions. This method will probably become more popular in the future since it is not as dependent on comparables as most other transfer pricing methods.</p><p>There are several other methods and approaches to the arm’s length principle, which shows the complexity of intangibles and the ambition to find some form of standard.</p><p>This master’s thesis has identified the problems with most of the methods applied to intangibles relying on comparables to some extent. The comparability factors concerning intangibles are a problem, as they are difficult to apply strictly and a frequent problem is the limited access to information. A majority of available agreements published in databases are strongly focused on U.S. based enterprises transactions and rarely disclose all the required details. As a result, the comparables used become less reliable since the geographical area, size of the enterprise and functions compared seldom are comparable with the tested party or transaction. In some industry sectors, it is almost impossible to find independent comparables, especially for non-routine intangibles.</p><p>The discrepancy between theory and practice is shown through the usage and acceptance by tax authorities and courts, of comparables without sufficient comparability. This simplified and practical approach to transfer pricing derives from the limited availability of information and the need to avoid unreasonable requirements on the MNEs to produce transfer pricing benchmarking in particular and documentation in general.</p><p> </p> / <p> </p><p>Denna magisteruppsats diskuterar och analyserar svårigheterna med internprissättningsmetoders tillämplighet på immateriella tillgångar. Med utgångspunkt från OECD:s riktlinjer och de amerikanska reglerna, undersöker denna uppsats lagstiftningen, teorin, rekommendationer och rättsfall rörande tillämpliga metoder och hur de tillämpas i praktiken.</p><p>OECD:s rekommendationer ger ingen direkt lösning på värderingen av transaktionen av immateriella tillgångar mellan parter i intressegemenskap. Den hänvisar till armlängdsprincipen för att avgöra huruvida priset på en transaktion mellan kontrollerade parter är samma som okontrollerade parter skulle ha betalat under samma omständigheter.</p><p>Best method rule som används i USA ger inget krav på i vilken ordning metoderna ska användas även om den omfattar särskilda metoder som skall tillämpas på immateriella tillgångar. I USA, liksom i de flesta länder (och rekommenderat av OECD), anses Comparable Uncontrolled Price/Comparable Uncontrolled Transaction metoderna vara de mest tillförlitliga om jämförbara transaktioner kan identifieras.</p><p>Profit split metoden rekommenderas om det inte finns några jämförbara transaktioner tillgängliga och kan användas på icke rutinmässiga immateriella tillgångar. Andra metoder som kräver jämförbara transaktioner används dock vid tillämpningen av profit split metoden för att bestämma ett armslängdsmässigt pris på rutinmässiga funktioner. Denna metod kommer troligen att bli mer populärt i framtiden eftersom den inte är lika beroende av jämförbara transaktioner som de flesta andra internprissättningsmetoder.</p><p>Det finns flera andra metoder och strategier för att bestämma ett armlängsmässigt pris vilket visar immateriella tillgångars komplexitet och ambitionen att hitta någon form av standard.</p><p>Denna magisteruppsats har påvisat problematiken med att de flesta metoder som tillämpas på immateriella tillgångar använder i viss utsträckning jämförbara transaktioner. Kompabilitetskraven på de jämförbara immateriella tillgångarna utgör ett problem eftersom de är svåra att tillämpa strikt och ett återkommande problem är den begränsade tillgången till information. En majoritet av de tillgängliga avtalen publiceras i databaser som är starkt fokuserad på amerikanska företags transaktioner och sällan ges alla nödvändiga uppgifter. Detta resulterar i sämre tillförlitlighet på de jämförbara transaktionerna, eftersom det geografiska området, storleken på företagen och dess funktioner sällan är jämförbara med de testade parterna eller transaktionerna. I vissa branscher är det näst intill omöjligt att hitta oberoende jämförbara transaktioner, särskilt för icke-rutinmässiga immateriella tillgångar.</p><p>Skillnaden mellan teori och praktik visas genom användandet, skattemyndigheters och domstolars accepterande, av transaktioner utan tillräcklig jämförbarhet. Detta förenklade och praktiska tillvägagångssätt beror på den begränsade tillgången på information och behovet av att undvika orimliga krav på multinationella företag att producera jämförbarhetsanalyser och dokumentation till internprissättningen</p><p> </p>

<p>För ägare av fåmansföretag finns särskilda beskattningsregler. Dessa syftar till att undvika situationer då delägare i fåmansföretag erhåller ej avsedda skattefördelar. I Sverige finns en skatteflyktsklausul i IL 48a:6a vars syfte är att förhindra att delägare av kvalificerade andelar i samband med ett andelsbyte erhåller av lagstiftaren ej avsedda skattefördelar.</p><p>Tyngdpunkten i uppsatsen har varit att granska den svenska bestämmelsen mot skatteflykt vid vinst på kvalificerade andelar i samband med andelsbyte. Härigenom vill vi belysa den tvivelaktighet som finns beträffande bestämmelsens överensstämmelse med EG-rätten och Fusionsdirektivet.</p><p>Kvalificerade andelar i fåmansföretag berörs av speciella beskattningsregler. Anledningen är att delägare av sådana andelar har ett större intresse än bara ägande av företaget. Kravet för att en andel ska vara kvalificerad är att delägaren varit verksam i företaget i betydande omfattning. Delägaren ska alltså arbeta i företaget. När en delägare arbetar i sitt företag kan det verka lockande för honom att ta ut ersättning för utfört arbete genom utdelning eller kapitalvinst istället för lön eftersom skattebelastningen för delägaren då sjunker. Det är dock möjligt att inneha kvalificerade andelar i ett fåmansföretag även om man inte själv arbetar där. Så är fallet om en kvalificerad andel avyttras genom ett andelsbyte. Att avyttring sker genom andelsbyte innebär att andelar säljs och ersättning ges i form av andelar i ett annat företag. Härigenom blir icke-kvalificerade andelar kvalificerade och således kan delägare vilja utnyttja möjligheter till lägre beskattning.</p><p>I EU:s Fusionsdirektiv finns bestämmelser som säkerställer att gränsöverskridande omstruktureringar inom EU inte utlöser beskattningskonsekvenser för berörda företag. Fusionsdirektivet ska ses som ett led i uppbyggnaden av en gemensam marknad inom EU. Fusionsdirektivets bestämmelser har implementerats i den svenska Inkomstskattelagen i bland annat kapitel 48a, som medger en rätt till framskjuten beskattning vid andelsbyten om vissa villkor är uppfyllda.</p><p>I Inkomstskattelagens kapitel 48a finns ett villkor som enbart tillämpas då det är fråga om andelsbyte av en kvalificerad andel. Villkoret återfinns i 6a § och ställer krav på att rörelse ska bedrivas av det förvärvande företaget för att framskjuten beskattning ska medges. Bestämmelsen har till syfte att motverka skatteflykt, skydda den svenska skattebasen samt upprätthålla systemet för beskattning av fåmansföretag. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av att den svenska lagstiftaren har utnyttjat en rätt som återfinns i Fusionsdirektivets Artikel 11. I Artikel 11 erbjuds medlemsländerna i EU en möjlighet att vägra tillämpa bestämmelserna i Fusionsdirektivet på vissa omstruktureringar om avsikten är att förhindra skatteflykt eller skatteundandragande.</p><p>Problemet med skatteflyktsklausulen i IL 48a:6a är att den är generellt utformad och således tillämpas på alla former av andelsbyten av kvalificerade andelar utan att någon individuell prövning sker. Klausulen verkar oberoende av om det verkligen föreligger ett skatteflyktssyfte. En liknande nationell bestämmelse har prövats av EG-domstolen i målet <em>Leur-Bloem</em>. Där kom EG-domstolen fram till att en generell bestämmelse som inte ger utrymme för individuell prövning strider mot syftet med Fusionsdirektivet och går utöver vad som är nödvändigt för att förhindra skatteflykt.</p><p>Mot bakgrund av EG-domstolens resonemang i <em>Leur-Bloem </em>har vi, efter att ha granskat den svenska skatteflyktsbestämmelsen i IL 48a:6a, kommit fram till att bestämmelsen strider mot EG-rätten. Anledningen är bestämmelsens generella utformning. Eftersom bestämmelsen står i strid med EG-rätten bör något göras och vi har därför kommit fram till att det finns tre möjliga vägar att gå. Det första alternativet innebär att bestämmelsen lämnas oförändrad. Om så sker kommer bestämmelsen fortfarande att strida mot EG-rätten. Det andra alternativet är att upphäva bestämmelsen och således förlita sig på generalklausulen i Skatteflyktslagen. Det tredje och mest önskvärda alternativet vore naturligtvis att förändra bestämmelsen så att den uppfyller det EG-rättsliga kravet på proportionalitet. För att så ska vara fallet måste bestämmelsen ge utrymme för en individuell prövning som även kan vara föremål för domstolskontroll. Hur en sådan bestämmelse ska kunna se ut är i nuläget svårt att säga, men i praktiken skulle troligen en förändrad IL 48a:6a ha stora likheter med Skatteflyktslagens generalklausul. Av den anledningen frågar vi oss om det inte är bättre att då genomföra alternativ två, det vill säga ta bort IL 48a:6a och låta generalklausulen ta hand om skatteflykt när det gäller andelsbyten av kvalificerade andelar.</p><p> </p>

<p>Det enkla bolaget är en egendomlig företeelse i svensk rätt. Bolagsformen har sitt ursprung i den romerska rätten, den har sedan spridit sig till Frankrike, Tyskland och andra delar av Europa. I svensk rätt är reglerna om enkla bolag influerade av såväl fransk som tysk rätt. Enkla bolag reglerades i svensk lag först i och med 1895 års bolagslag. Enkla bolag kan uppstå mycket enkelt, till och med konkludent, trots att lagstiftare och domstolar är medvetna om att lekmän inte har kunskap om de relevanta juridiska reglerna.</p><p>Problematiken grundar sig i att ett enkelt bolag inte är en juridisk person och därför saknar rättspersonlighet, vilket innebär att bolaget i sig inte kan ingå avtal. Bolagsmännen i ett enkelt bolag agerar personligen och har, liksom bolagsmännen i ett handelsbolag, personligt ansvar. En väsentlig skillnad är dock att bolagsmännen i ett handelsbolag är solidariskt ansvariga för bolagets förpliktelser medan bolagsmännen i enkla bolag binder sig själva direkt gentemot tredje man. En bolagsman i ett enkelt bolag ingår således inte avtal för bolagets räkning utan agerar som om han köper objektet på egen hand och för egen räkning. Detta medför att en tredje man kan kräva bolagsmannen som köpt objektet på köplikviden, men inte övriga bolagsmän. Avsaknaden av rättspersonlighet innebär också att enkla bolag inte kan äga egendom. Egendomen ägs istället av bolagsmännen.</p><p>Reglerna för hur resultat i enkla bolag skall fördelas för det fall att bolagsmännen inte skrivit något bolagsavtal är desamma som reglerna för handelsbolag, detta genom en hänvisning till att resultatfördelningsparagrafen är tillämplig på enkla bolag. Frågan är om det alls kan uppstå någon vinst i en bolagsform som inte utgör en egen rättspersonlighet. Allt ägande sker hos bolagsmännen, det torde således vara rätt att anta att den som äger något har rätt till avkastningen därav. Detta blir emellertid oskäligt för det fall att ena bolagsmannen står för utrustningen i bolaget och den andre med kompetens. Således torde äganderätten ha en viss betydelse.</p><p>För att lösa problematiken måste det ses till andra företeelser inom såväl svensk som skandinavisk (norsk och finsk) rätt. Egendomen i ett enkelt bolag kan inte ägas med samäganderätt eftersom samäganderättslagen inte gäller för det fall att det är fråga om ett enkelt bolag. Inom skatterätten görs genomgående skälighetsvärderingar, ett system som, även om det fungerar bra, knappast skulle vara ekonomiskt försvarbart och skulle ge alltför stor osäkerhet bland såväl domstolar som bolagsmän. I skandinaviska rätten saknas vägledning emedan länderna har inspirerats och influerats av varandra i lagstiftningsarbetet. Vid resultatfördelning och beskattning genomgår det enkla bolaget en slags metamorfos och blir likt ett handelsbolag. Helt likt blir det emellertid inte eftersom enkla bolag inte kan äga sina egna tillgångar.</p><p>Lösningen är att se vinsten i ett enkelt bolag som en egendomsgemenskap som utgör en egen entitet i bolaget och som är oberoende av övriga äganderättsförhållanden i bolaget. Egendomsgemenskapen innebär att den egendom som ingår i egendomsgemenskapen ägs tillsammans av bolagsmännen, till lika del, men att bolagsmännen inte äger specifika lotter i egendomen. Ur det perspektivet torde ingen annan fördelning än fördelning efter huvudtalet vara lämplig, eller ens möjlig. Någon vidare analys av vad parterna bidrar med behövs inte heller eftersom den egendom som uppstår i och med bolagets verksamhet uppstår med egendomsgemenskap och bolagsmännen utgås samarbeta för att generera en vinst, vem som bidragit med maskiner och vem som bidragit med kunskap är ovidkommande. Teorin eliminerar på så vis också problematiken att sätta ett värde på kunskap som bolagsmännen har. Vid ett tillämpande av egendomsgemenskapsmetoden är resultatfördelningsregeln i bolagslagen, det vill säga samma regel som gäller för handelsbolag och som innebär fördelning efter huvudtalet, den mest lämpliga.</p><p>Att egendomsgemenskap föreligger medför ingen inskränkning på bolagsmännens avtals-möjligheter. Det står dem fritt att avtala om hur resultatet, det vill säga egendomsgemenskapen, skall fördelas och det kan göras på samma sätt som förut. Att en egendomsgemenskap uppstår medför emellertid inte att de i praxis erkända skälighetsbedömningarna och domstolens bedömningar av vad som borde avtalats mellan bolagsmännen. Bolagsavtalet fortsätter således att vara centralt och ett klart och tydligt bolagsavtal torde vara det bästa sättet att undvika tvister.</p>

Property sales involve two main contract partners, the buyer (the new owner) and the seller (the property owner). In some cases the property owner can have let a third person (the leaseholder) lease the property or the land. The rights and obligations that fall on the property owner, the leaseholder and the new owner according to the Code of land laws can appear difficult and unclear, especially con-cerning reservation, the new owner’s duty to inspect the property and when he does not act in good faith, the formal requirement and when terms are changed. The work towards a more uniform interpretation of the Code of land laws should result in a greater correspondence between the rules of leasehold and property sales, the rules of leasehold should be interpreted in accordance with the rules of property sales. This should mean an increased responsibility for the property owner to reserve the lease and a de-creased duty for the new owner to inspect the property. If the lease is only partially re-served, the new owner is only bound by the leasehold to the parts which he understood from the reservation and the duty to inspect the property is limited to documents in the property owner’s possession. There are no criteria for when the new owner is considered not being in good faith, but it should be all kinds of visible signs. Despite the formal requirements, oral agreements can bind the new owner to the leasehold, even though the possibilities for this are small. A complete disapproval of oral agreement would not constitute a good development of the Code of land laws.

Abstract The use of temporary agency workers has increased significantly during the last decades. Due to considerable differences in the legal status and working conditions of temporary agency workers within the EU, the directive 2008/104/EC on temporary agency work was adopted in 2008. The current directive has a two folded purpose, first and foremost to improve the employment and working conditions for temporary agency workers, by establishing the principle of equal treatment. The second purpose is to create greater acceptance for the temporary work agencies, and also to review and remove any unjustified restrictions or prohibitions against them. There are several different models for labour market regulation represented within the EU. The Swedish and Nordic model has through history relied heavily on regulation via collective agreements, entered into by the social partners, with a minimal amount of state interference and regulation. For Sweden there is a potential problem in the implementation of the directive on temporary agency work, since it follows from case law by the European Court of Justice (ECJ). That the Swedish type of collective agreement, that lacks universal applicability, is insufficient as the sole means of implementing EU directives establishing rights for all workers. The main purpose of this thesis is to analyze if and how it’s possible to implement the directive on temporary agency work, within the established Swedish model for labour market regulation, and at the same meet the requirements of the EU-law. / Sammanfattning Användandet av uthyrd arbetskraft från bemanningsföretag har ökat avsevärt de senaste decennierna. EU:s bemanningsdirektiv 2008/104/EG har tillkommit med anledning av att arbetsvillkoren och den rättsliga regleringen med avseende på bemanningsarbete idag skiljer sig kraftigt bland EU:s medlemsstater. Bemanningsdirektivet har ett tudelat syfte, dels syftar det till att förbättra arbetsvillkoren för bemanningsanställda genom införandet av en likabehandlingsprincip av bemanningsanställda. Därtill syftar direktivet till att skapa större acceptans och undanrö-ja hinder för bemanningsföretagen. Inom EU:s medlemsstater finns en rad olika arbetsmarknadsmodeller representerande. Den svenska och nordiska modellen karaktäriseras av minimalt med statlig reglering, och en hög grad av reglering genom kollektivavtal som förhandlas fram och sluts mellan arbetsmarknadens parter. Den kontinentala modellen som kan sägas var den härskande inom övriga EU och så även för EU:s reglering, bygger på reglering genom lag och en lagfäst möjlighet till att allmängiltigförklara (utsträcka) vissa kollektivavtal. Vilket innebär att arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal, tvingas tillämpa ett visst avtal. För Sveriges del uppkommer ett potentiellt problem i genomförandet av bemanningsdirektivet, då det följer av äldre rättspraxis från EU-domstolen att vår svenska typ av kollektivavtal inte är ett fullgott sätt att implementera EU-direktiv. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utreda om och hur det går att genomföra bemanningsdirektivet inom den svenska modellen, och samtidigt leva upp till de krav som följer av EU-rätten. Enligt min bedömning kommer det krävas att en bakomliggande lagstiftning införs, som garanterar direktivets skydd för samtliga arbetstagare. Den nödvändiga lagstiftningen kan dock utformas på ett sätt som inte undergräver den svenska modellen.

När något lagval inte gjorts gällande köpeavtal vid auktionsförsäljning av lösa saker är det lagen i det land där auktionen äger rum som ur svenskt perspektiv ska tillämpas, 4 § 3 st. lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Därmed krävs att internetauktioners fysiska plats fastställs, vilket leder till svårigheter eftersom det inte finns en geografisk plats för hemsidor. På området finns även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), vilken dock lämnar företräde för IKL. Rom I-förordningen har en bestämmelse lik den i IKL men med en väsentlig skillnad, nämligen att auktionsregleringen endast är tillämplig om en fysisk plats kan fastställas. I annat fall tillämpas först och främst säljarens lag och det finns även möjlighet till avvikelse när köpeavtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som utpekats. Var en internetauktion har sin fysiska plats är långtifrån klart även om olika förslag till en sådan har framförts. En strikt tillämpning av IKL ger till skillnad från Rom I-förordningen inte någon möjlighet till beaktande av köpeavtalets anknytningar till olika länder, vilket är anledningen till att en tillämpning av Rom I-förordningen skulle vara eftersträvansvärd. Dock är det IKL som ska tillämpas och då det är mycket osäkert var och om fysisk plats för internetauktioner överhuvudtaget kan fastställas, är det möjligt att huvudregeln för köp av varor i IKL måste tillämpas. Det skulle innebära en tillämpning av säljarens lag, vilket dock inte är eftersträvansvärt vid auktionsförsäljning. Med hänsyn till att konsumentköp vid internetauktioner blivit allt vanligare kan även konsumentskyddsregler påverka den tillämpliga lagen. 

SammanfattningVid en fastighetsöverlåtelse är det mångt och mycket som skall regleras så som köpe-kontrakt med alla dess skriftliga krav. Gällande regleringen av fel i fastighet har lag-stiftaren valt att dela upp ansvaret mellan säljare och köpare för att underlätta an-svarsbördan. Faktiska fel i fastighet tillhör köparens ansvarsområde och denne har en undersökningsplikt som fastställer att denne inte äger rätt att gentemot säljaren åbe-ropa de fel denne bort upptäcka vid sin undersökning. Denna ansvarsfördelning har dock ställts på sin spets efter domslutet i NJA 2007 s. 86 då HD ålade en säljare an-svaret kring faktiska fel i form av en upplysningsplikt.Då HD inte lämnat någon vägledning för hur en liknande upplysningsplikt kan ak-tualiseras är rättsläget idag något oklart gällande faktiska fel och vem som bör stå an-svarig. Efter den i uppsatsen utförda utredningen av rättspraxis på området menar författaren att en upplysningsplikt endast bör aktualiseras i de fall där säljaren inte upplyst om ett fel denne haft kännedom om, men även förstått att köparen saknat kännedom om det aktuella felet. Vidare är det av vikt huruvida felet i sig är av en all-varligare karaktär.Därmed har brännpunkten i utredningen fastnat kring säljarens och köparens känne-dom kring felet och även hur allvarligt felets karaktär är. Dock kvarstår viss osäkerhet i rättsläget då HD inte avgjort fler rättsfall kring frågan efter NJA 2007 s. 86. Därmed kommer det bli tämligen intressant att följa framtida mål kring frågan och se hur HD argumenterar för upplysningsplikten och vilka faktorer som de finner avgörande för att upplysningsplikten kring faktiska fel aktualiseras. / AbstractWhen selling a property many matters need to be taken in account for, such as the contract between the parties with all the forms prescribed by law. When settling which party that should carry the liability regarding upcoming errors on the property the legislator has chosen to facilitate the burden of liability between the parties, a delegation that is a quite complicated matter. The buyer is obligated to examine the property for errors that are factual; it is laid down by law that a buyer does not pos-sess the right to refer to factual errors on the property that the buyer would have found while examining.Delegation of liability was subject of matter when the Swedish Supreme Court made the rulings in case NJA 2007 s. 86 public. The property owner was signed a general liability re-garding errors that are factual. The legal position is somewhat indecisive on this liability due to lack of reasoning from the Swedish Supreme Court on how to implement this new liabil-ity. When analyzing relevant case law the author is of the conclusion that, the property owner’s liability to inform the buyer regarding errors that are factual only should be imple-mented when he has not informed the buyer about the errors he has knowledge about. Furthermore the factual errors have to be of a severe nature and the property owner must have understood that the buyer was without knowledge of the errors. The focal point re-gards the knowledge of the property owner regarding the factual errors and the severity of the same. The author is of the conclusion that liability can be signed the property owner only in those cases where the errors is of a severe nature. However uncertainty remains pending rulings from the Swedish Supreme Court on the question. Thus, following the Swedish Supreme Court regarding further case law to see how they interprets the liability will most certainly be of interest.

Disertacijoje nagrinėjami probleminiai bendrovių teisės aspektai, pasireiškiantys sudarant ir vykdant privataus kapitalo sandorius, kuriems taikoma Lietuvos teisė. Darbas –pirmasis Lietuvoje, kuriame nagrinėjami teisiniai privataus kapitalo sandorių klausimai. Taikydamas sintezės, sisteminį, įstatymų leidėjo ketinimų ir kitus metodus autorius tiria privataus kapitalo sandorių problemas ne tik teisės mokslo, bet ir vadybos mokslo požiūriu: didelis dėmesys skiriamas teisių turėtojų ir privataus kapitalo sandorių dalyvių elgesio ekonominei logikai. Privataus kapitalo sandoris analizuojamas kaip instrumentas pagrindinei bendrovių teisės problemai – interesų konfliktams tarp teisių turėtojų – spręsti. Pagrindinės darbo išvados: tikslingas visiškas finansinės pagalbos taisyklių taikymo uždarųjų akcinių bendrovių atžvilgiu panaikinimas; visas su akcijomis siejamas atlyginimas pagal bendrąją taisyklę turėtų būti apmokestinamas tik kaip turto vertės padidėjimo pajamos; akcijų nuosavybės struktūros kontrolės priemonių esminis papildomas teisinis reguliavimas nėra būtinas, tačiau turi būti pripažįstamas akcininkų susitarimu nustatytas absoliutus draudimas akcininkui perleisti bendrovės akcijas be kito akcininko sutikimo, absoliutus išimčių iš pirmumo teisės įgyti perleidžiamas akcijas netaikymas; priverstinio akcijų pardavimo proceso dalyviams ir akcijų pirkimo opcionų šalims neturi būti leidžiama piktnaudžiauti teisėmis; siūlomas aktyvesnis antstolio dalyvavimas sprendžiant pirmumo... [toliau žr. visą tekstą] / The object of thesis’ research is the problem aspects of entering into and performance of private equity transactions governed by Lithuanian law. The legal aspects of private equity transactions are researched in the thesis for the first time in Lithuania. By employing synthesis, systemic method, the method of legislative intention and other research methods, the problems of private equity transactions are examined both from the point of view of legal science and management science, including analysis of the economic logic of behaviour of stakeholders and participants of private equity transactions. The private equity transaction is analysed as a tool to solve the conflicts of interests among stakeholders as the fundamental problem of corporate law. The main findings of the research are as follows: complete abolition of the applicability of financial assistance rules to private companies should be considered; all equity-based compensation should be, as a general rule, taxed as capital gains; significant additional regulation of measures of control over the share ownership structure is not necessary, however, the case law should recognize the standstill period and absolute non-applicability of the right of first refusal to acquire shares in transfer as agreed by shareholders; participants of a forced share sale procedure and parties to a call option should be precluded from abusing their rights; a more active approach by the court bailiff is suggested to address the problem of... [to full text]