The harmonization within EC Company Law has been relativley successful. Despite its relative success; important differences still remains in European company law. The freedom of establishment itself, and the ECJ’s interpretation of the freedom provides European companies with a substantial cross-border mobility. As a consequence of this mobility, together with the differences in national legislation; mandatory rules in company law can be easily evaded. A typical example of this is that a Swedish enterprise, by running their business through a British private limited company, can escape the Swedish legislation on capital contributions when forming a company with limited liability for its members. These rules are thereby undermined. The fact that these, otherwise mandatory, rules can be evaded should result in a questioning of their existence. The main purpose of rules on minimal capital contributions is to safeguard the interests of the creditors of the company. The analysis in this thesis shows that the Swedish legal capital regime is very unlikley to fulfill its purpose. The alternative, English company law, can in various aspects be seen as more efficient. / Den gemenskapsrättsliga harmoniseringsprocessen har på bolagsrättens område varit relativt framgångsrik. Trots detta går det i dagsläget inte att tala om någon konform europeisk bolagsrätt. Betydande skillnader kvarstår mellan de nationella bolagsrättsliga regelverken. Den EG-rättsliga etableringsfriheten, och EG-domstolens tolkning av densamma, innebär att de europeiska företagen ges ett relativt stort mått av gränsöverskridande rörelsefrihet. En följd av denna mobilitet tillsammans med skillnaderna i de nationella regelverken är att tvingande nationell bolagsrättslig lagstiftning relativt enkelt kan kringgås. Ett typexempel på detta är att svenska företagare, genom att bedriva sin verksamhet i ett engelskt aktiebolag, kan undgå det svenska kravet på tillskjutande av ett minsta aktiekapital vid bildandet av ett privat aktiebolag. Det svenska kapitalkravet kan därmed sägas vara underminerat. Blott det faktum att det svenska kapitalkravet underminerats innebär att dess existens bör ifrågasättas. Syftet med kapitalkravet är främst att skydda borgenärernas intressen i bolagen. Mot bakgrund av vad som framkommer i denna uppsats kan det svenska kapitalkravets effektivitet betvivlas. Alternativet, den engelska bolagsrätten, kan ur en rad aspekter sägas vara mer ändamålsenlig.

From July 2005 on, the new Swedish Corporate Governance Code will be applied gradually by companies listed on the stock exchange or any authorized financial market in Sweden. The Code has been drawn up in order to clarify and to improve the self-regulation in Swedish companies. The need for codified self-regulation standards has been considered as urgent due to negative trends on the market such as the last few years’ corporate scandals in domestic and international trade and industry. The sought-after consequence is to clarify the mission framework for corporate directors. Ch. 15, section 1 of the Swedish Corporate Act (Aktiebolagslagen) regulates the internal and external damages liability of corporate directors. In order to decide whether or not they have broken a rule or neglected to follow their responsibilities, and thereby contracted damages liability, a so-called culpa judgement is to be made. Virtue of the culpa judgement is foremost found in Ch. 8 of the Swedish Corporate Act, regulating the tasks of the corporate directors. The Stockholm Stock Exchange has decided to incorporate the Code in their quotation prerequisites. This means that all quoted companies have to comply to the Code or, when compliance is not possible, explain the cause of divergence. My purpose with this master thesis is to investigate in what way the new Corporate Governance Code affects the culpa judgement, as well as to discuss in what conditions the Stockholm Stock Exchange can handle the code as a disciplinary instrument towards the quoted companies. / Från juli 2005 skall den nya svenska koden för bolagsstyrning successivt börja tillämpas av bolag vars aktier kan handlas på börs eller annan auktoriserad marknadsplats i Sverige. Koden har utformats i syfte att förtydliga och förbättra självregleringen i svenska bolag. Behovet av kodifierade självregleringsnormer har ansetts stort inte minst med tanke på de senaste årens bolagsskandaler i svenskt och internationellt näringsliv. Följden blir, hoppas man, bland annat att bolagens styrelser och verkställande direktörer skall kunna arbeta efter tydligare ramar i sina uppdrag. Genom ABL 15:1 regleras styrelseledamots och vd:s interna och externa skadeståndsansvar. För att kunna avgöra huruvida de brutit mot eller underlåtit att genomföra sina förpliktelser, och därigenom ådragit sig ett skadeståndsansvar, görs en s k culpabedömning. Ledning för culpabedömningen hämtas främst från bolagsledningens arbetsuppgifter såsom de är formulerade i ABL 8 kap. Stockholmsbörsen har beslutat att införliva koden i sina noteringskrav. Detta innebär att samtliga noterade bolag måste följa kodens regler eller, när så inte är möjligt, avge en förklaring till varför så inte skett. Föremålet för min uppsats är att utreda på vilket sätt den nya koden för bolagsstyrning påverkar culpabedömningen, samt diskutera Stockholmsbörsens förutsättningar att hantera koden som ett disciplinärt instrument gentemot de noterade bolagen.

Denna uppsats tar sikte på att utreda om det existerar fri rörlighet inom EU även för aktiebolag, d.v.s. om aktiebolag fritt kan flytta sitt säte mellan olika medlemsstater utan att problem uppstår. Dessutom undersöks vad som gjorts inom EU för att harmonisera reglerna på det bolagsrättsliga området. Slutligen och som huvudsyfte för uppsatsen görs en ansats att försöka ta reda på varför den övernationella bolagsformen europabolag inte blivit någon succé bland svenska företagare sedan den infördes i oktober 2004. Beträffande den första frågan konstateras att aktiebolag inte har samma fria rörlighet som fysiska personer, trots att EGF föreskriver detta. Anledningen är att medlemsländerna tillämpar olika lagvalsprinciper som i många fall gör det omöjligt för bolag att byta nationalitet utan att först likvideras och sedan omregistreras. Detta har även konstaterats i ett antal rättsfall från EG-domstolen där domstolen ansett att rättsläget inte varit förenligt med EGF och att åtgärder bör vidtas. Harmoniseringsarbetet på det bolagsrättsliga området inom EU har pågått sedan 1950-talet och har bl.a. bestått i att ta fram ett antal bolagsdirektiv för att uppnå en minimistandard i samtliga medlemsstaters lagstiftning. Det fjortonde och senaste i raden av dessa direktiv ämnar lösa den problematik som i dagsläget finns beträffande bolagsflytt. Direktivet har dock inte antagits ännu och ingen vet heller när eller om detta sker. Utöver bolagsdirektiv finns tre olika övernationella bolagsformer – europeiska ekonomiska intressegrupperingar, europakooperativ och europabolag – vars syfte är att underlätta företagens samarbete över gränserna. Just europabolaget är något som kommissionen är mycket stolta över trots detta har inte många europabolag registrerats. I Sverige finns i maj 2007 endast fem europabolag registrerade och anledningen till detta tycks vara flera men ett svåröverskådligt regelverk och avsaknaden av en övernationell skattelösning verkar vara de största, åtminstone om man tolkar de svar som ett antal svenska företag lämnade på en konsultation från kommissionen våren 2006. Mina egna åsikter om europabolag överensstämmer till stor del med de åsikter som finns hos svenska företag och jag skulle gärna se att regleringen om europabolag var mer enhetlig och inte styrs så mycket av nationell rätt, vilket är fallet i dagsläget. Jag är dessutom tämligen övertygad om att mängden europabolag kommer att öka i takt med att SE-förordningen justeras något och fler företag inser europabolagets fördelar. / This essay sets out to investigate if companies are entitled to free movement within the EU and if they without problem can move their residence from country to country. The essay also contains a report on what is done within the EU to harmonize company law. Finally, a study is made to investigate why the European company hasn’t been that successful among companies in Sweden. Concerning the first question the answer is that companies in practice aren’t entitled to free movmenet even though it’s prescribed in the EC legislation. The reason to this is that the member states apply different principles that make it impossible for companies to move to another state without being liquidated in the first state and re-established in the second state. The EC court of justice has in several rulings stated that this problem has to be taken care of since it’s inconsistent with the EC legislation. The work with harmonization of the company law within the EU has been going on for about fifty years and has consisted of different directives to reach a minimum standard in all members states. The fourteenth and last of these directives will make it easier for companies to move but no one knows when this directive will be adopted by the EC council. Besides the directives there also exist three different types of companies that are common within the whole union. These companies are the European Economic Interest Grouping, the European Cooperative Society and the European company. The European company hasn’t been very successful and one reason for that is that the legislation is difficult to understand since it’s different in every member state, at least according to a couple of Swedish companies that participated in a consultation made by the European commission in spring 2006. My own opinions on the European company are mostly the same as the Swedish companies and I would like to see an even more uniform legislation. I also think that we in a couple of years will see a lot more European companies as time goes by and the cracks in the legislation has been fixed.

Sammanfattning För att vända den globala uppvärmningen grundlades i Kyotoprotokollet tre marknadsmekanismer som syftar till att på olika sätt åstadkomma minskade utsläpp av vissa växthusga-ser. Den enda av dessa mekanismer som i nuläget är aktiv, är handeln med utsläppsrätter som hänför sig till utsläppen av koldioxid. Eftersom EU är part i Kyotoavtalet antog Europaparlamentet och Europeiska Unionens råd ett direktiv (2003/87/EG)(handelsdirektivet) för att uppnå de åtaganden som antagits i protokollet. Handelsdirektivet implementerades i svensk rätt genom lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Innehavet av en utsläppsrätt medför en rätt att släppa ut ett ton koldioxid. Enligt handelsdirektivet skall 95 % av utsläppsrätterna delas ut gratis till utvalda företag med höga nivåer av utsläpp. Dessa utsläppsrätter lämnas i form av näringsbidrag. Resterande andel av utsläppsrätterna är direkt tillgänglig för handel på den öppna marknaden. Genom att vidta utsläppsminskande åtgärder kan företag minska sitt behov av utsläppsrät-ter och därigenom få möjlighet att sälja dem. På motsvarande sätt kan ett företag, istället för att vidta utsläppsminskande åtgärder, välja att köpa in extra utsläppsrätter. På så sätt uppnås Kyotoprotokollets mål på ett kostnadseffektivt sätt. Antalet tillgängliga utsläppsrät-ter kommer framöver att minskas med varje ny handelsperiod för att på så vis motivera fö-retagen till att reducera sina utsläpp. Handelssystemet syftar till att på ett kostnadseffektivt sätt minska de totala utsläppen av koldioxid. Vidare är handelssystemet uppdelat i olika handelsperioder där den första testpe-rioden löper mellan åren 2005 och 2007. Efterföljande handelsperioder kommer att löpa med fem års intervaller. Nästa handelsperiod kommer således att starta år 2008 och avslu-tas år 2012, denna period kommer att infalla samtidigt som Kyotoprotokollets första åta-gandeperiod. Varken handelsdirektivet eller svensk lag innehåller någon vägledning i hur utsläppsrätterna, som ny rättsfigur, skall passa in i övrig existerande lagstiftning. Det finns således möjligheter till att ett stort antal nationella och internationella oklarheter uppstår inom alla juridiska aspekter av handeln med utsläppsrätter. Enligt vår analys resulterar användningen av OECD:s modellavtal, applicerat på utsläpps-rätter, i att beskattningsrätten allokeras på samma sätt, oavsett vilken artikel som anses omfatta transaktionen. Konsekvenserna av handel med utsläppsrätter kommer således slutligen att bestämmas av nationell lagstiftning. Tack vare de gemenskapsrättsliga förordningarna och direktiven som antagits inom de redovisnings- och mervärdesskatterättsliga områdena är behandlingen av utsläppsrätterna delvis harmoniserad mellan EU:s medlemsstater. Inom Sverige har många av de problem och frågeställningar som väckts gällande utsläppsrätter kunnat lösas på nationell nivå. Handeln med utsläppsrätter har dessutom till syfte att inkludera även stater som inte är medlemmar i EU vilket innebär att den harmonisering som skett idag är långt ifrån tillräcklig. Dessutom kommer under den kommande handelsperioden även de två övriga meka-nismerna Clean Development Mechanism och Joint Implementation att aktiveras, vilket innebär att ett stort antal nya frågeställningar kan väntas uppstå på både nationell och in-ternationell nivå. Det finns således även under kommande år ett stort behov att utreda de juridiska konsekvenserna av Kyotoprotokollet. I denna magisteruppsats ställs därför ett antal frågor angående hur artiklarna i OECD:s modellavtal skall appliceras på den internationella handeln med utsläppsrätter och vilka mervärdesskatterättsliga regler som skall anses omfatta sådan handel. Slutligen analyseras även hur innehav av utsläppsrätter skall behandlas i de berörda företagens redovisning. / Abstract To reverse the increasing global warming the Kyoto Protocol established three market mechanisms intended to reduce the emissions of green house gases. The only currently active mechanism within the Protocol is the Emission Trading System. Since the EU is a member of the Kyoto Protocol, in order to achieve the goals agreed in the Protocol, the European Council approved a Directive (2003/87/EG) setting the framework for an EU-wide system of green house gas emission allowance trading. The Directive was implemented into Swedish legislation through lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. One emission allowance grants the possessor a right to emit one tonne of car-bon dioxide into the atmosphere. The purpose of the system is to reduce the emissions of green house gas in a cost effective manner and thereby decrease global warming. The European Emission Trading System is divided into different commitment periods where the initial period runs from 2005 to 2007. This commitment period is also regarded as a learning-by-doing period for Member States. Subsequent periods will be of five years be-ginning in 2008, concurrently with the first commitment period under the Kyoto Protocol. As many as 95 % of the emission rights will be distributed as government grants to certain companies with high emission levels. Remaining emission rights will be immediately avail-able for trading on the open market. Through emission reducing procedures, companies can reduce their need of emission rights, enabling them the opportunity to trade with the remaining units. This aims to create an incentive for companies to reduce their need of emission rights, thus decreasing the number of tradable units. However, neither Swedish law nor the Directive contains any guidance regarding how the existing legal regulations should be applied to Emission Trading Units. This lack of guidance may result in a number of national and international uncertainties regarding the legal aspects of emissions trading. In our application of the model tax convention to international transactions with emission rights, we will show that it is irrelevant which article is chosen to include emission units. Therefore the final consequences of such transactions will be determined within the national law of the taxing state. Since community law legislation has been enacted by the EU legislative council, the ac-counting and value added tax rules that apply to emission rights trading have been partially harmonized. Due to the partial harmonization, many of the current issues regarding emission rights have been clarified on a national level in Sweden. Nevertheless, since the trading system is in-tended to extend also to non EU-members, the present level of harmonization still remains insufficient. In addition, the future activation of the remaining mechanisms, Clean Development Mechanism and Joint Implementation, can also be expected to give rise to a number of new uncertainties. Hence, the legal consequences of Emission Rights Trading re-main in need of further investigation. In this master’s thesis we will address several questions regarding how the articles in the OECD Model Tax Convention should be applied to the international trade with Emission Rights. We will also analyze the value added tax rules that are applicable to such trade and how possession of Emission Trading Units will affect business accounting procedures.

I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet. För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån. Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden. När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609. Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser. På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.

Denna studie avser att besvara var mervärdesbeskattning sker, ur ett EG-rättsligt perspektiv, vid tjänstehandel till en beskattningsbar person med flera fasta etableringsställen i olika medlemsstater. Tjänsterna förvärvas vid den plats där den beskattningsbara personen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet men tillhandahålls den beskattningsbara personens olika fasta etableringsställen. Studien företas med anledning av rådets direktiv (2008/8/EG) av den 12 februari 2008 om ändring av direktiv 2006/112/EG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster (EUT L 44, 20.2.2008 s. 11-22). Utgångspunkten för att besvara studiens syfte är huvudregeln i artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse som träder i kraft den 1 januari 2010. Artikeln stadgar att platsen för tillhandahållande av tjänster till en beskattningsbar person ska vara den plats där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Om tjänsterna tillhandahålls den beskattningsbara personens fasta etableringsställe, som är beläget på en annan plats än där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet, ska mervärdesbeskattning ske där. Artikeln ger upphov till tolkningsproblem och behörighetskonflikter mellan konkurrerande stater, varför en enhetlig tolkning av begreppet fast etableringsställe erfordras. Tolkningsproblemen avser definitionen av ett fast etableringsställe och frågan när en tjänst kan hänföras till ett fast etableringsställe. En utredning av EG-domstolens praxis visar att ett fast etableringsställe måste uppvisa en tillräcklig grad av varaktighet och en lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser för att självständigt kunna tillhandahålla bestämda tjänster. Platsen där en beskattningsbar person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet är den primära anknytningspunkten. Hänsyn till en annan plats, till eller från vilket tjänsterna tillhandahålls, kommer endast i fråga om den primära anknytningen inte leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt eller då en konflikt med en annan medlemsstat uppstår. Slutsatsen är att mervärdesbeskattning vid tillhandahållande av tjänster till fasta etableringsställen i olika medlemsstater bör ske vid den plats där de fasta etableringarna är belägna. En sådan slutsats leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt vilket medför att tjänsterna kan hänföras till de fasta etableringarna. Vid ett sådant fastställande tillgodoses den allmänna principen om att beskattning bör ske i konsumtionslandet. Slutligen tillgodoses det grundläggande syftet med artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse vilket är att förhindra behörighetskonflikter och snedvridning av konkurrensen.

Sverige riskerar att under de närmaste åren förlora cirka 90 000 företag på grund av dåliga förberedelser inför ägarnas pensionsavgångar. För att säkerställa företagets fortlevnad efter ägarens frånträde bör ett planerat ägarskifte genomföras. Finns ingen lämplig efterträdare inom familjen kan en extern försäljning komma att bli aktuell. För att genomföra ägarskiftet och minska beskattningen finns flera metoder att tillgå. Den här uppsatsen behandlar ägarskifte genom en intern aktieöverlåtelse. Det skall undersökas huruvida det föreligger några skillnader i beskattningen beroende på om familjeföretaget överlåts inom familjen eller till en extern oberoende köpare och hur dessa eventuella skillnader förhåller sig till ett antal skatterättsliga principer, syftet med de så kallade fåmansföretagsreglerna och Kommissionens Rekommendation om överföring av små och medelstora företag. Säljs aktierna i familjeföretaget direkt beskattas vinsten enligt fåmansföretagsreglerna, vilket kan innebära en beskattning på upp emot 57 procent. Fåmansföretagsreglerna syftar bland annat till att förhindra att ägare i ett familjeföretag omvandlar vad som egentligen utgör ersättning för utfört arbete till lägre beskattade kapitalinkomster. Genom att först överlåta aktierna i familjeföretaget till ett nybildat bolag, som i sin tur överlåter aktierna i familjeföretaget till den verkliga köparen och genom att vänta med att ta ut vinsten i fem år kan emellertid beskattning enligt fåmansföretagsreglerna undvikas och vinsten blir istället beskattad som kapitalvinst på onoterade aktier vilket innebär en beskattning om 25 procent. Ett antal förhandsbesked meddelade av Skatterättsnämnden i februari 2009 antyder att familjeföretagets verksamhet i och med den interna aktieöverlåtelsen anses vara uppdelad på två företag, ett som bedriver kapitalförvaltning och ett som bedriver själva rörelsen och att dessa två företag anses bedriva samma eller likartad verksamhet. Utgången i förhandsbeskeden leder till att den förut nämnda inkomstomvandlingen endast kan göras då aktierna efter den interna aktieöverlåtelsen överlåts till en extern oberoende köpare och inte då överlåtelsen sker till en familjemedlem. Detta innebär att en fåmansföretagare kan komma att beskattas olika beroende på vem denne överlåter aktierna i familjeföretaget till. Att sälja aktier till marknadspris till någon inom familjen och till en extern köpare är ekonomiskt likvärdiga alternativ före skatt och det kan enligt min mening inte uteslutas att företagarens val av förvärvare påverkas av den olika beskattningen varför en sådan rättstillämpning kan anses strida mot den svenska neutralitetsprincipen. Kommissionens rekommendation antyder enligt ordalydelsen att ägarskiften till utomstående och ägarskiften till familjemedlemmar är två olika situationer som inte nödvändigtvis måste bli lika beskattade. En utvärdering av rekommendationens genomslag antyder dock att så inte är fallet varför en olik skattemässig behandling beroende på vem som förvärvar aktierna inte heller står i överrensstämmelse med rekommendationen. Ett klargörande om vad som egentligen har avsetts i rekommendationen anser jag vara önskvärt. En ägare som överlåter sina aktier i familjeföretaget till en familjemedlem, för en ersättning som motsvarar marknadsvärdet, kan enligt min åsikt anses befinna sig i en likvärdig situation som en ägare som säljer aktierna till en utomstående mot en ersättning som motsvarar marknadsvärdet på aktierna. Då säljarna befinner sig i likartade situationer strider det mot likformighetsprincipen att beskatta dem olika. En säljares förmåga att betala skatt påverkas enligt min mening inte av vem aktierna säljs till, utan endast av hur mycket ersättning som erhålls, varför en olik beskattning också strider mot skatteförmågeprincipen. Att anse att det kapitalförvaltande företaget och det rörelsedrivande företaget bedriver likartad verksamhet leder till att risken för inkomstomvandling minskas, i vart fall då aktierna i familjeföretaget överlåts till någon inom familjen. Trots att det leder till en olik beskattning beroende på vem aktierna överlåts till måste det ändå enligt min mening stämma bäst överens med syftet med bestämmelsen om likartad verksamhet, att förhindra inkomstomvandling. Trots att fåmansföretagare åsättes en tyngre skattebelastning då de säljer aktier i familjeföretaget till någon inom familjen måste lagstiftaren genom bestämmelser om att vad som kan betraktas som normal kapitalavkastning skall tas upp till beskattning i inkomstslaget kapital ha använt sig av den minst ingripande åtgärden för att motverka inkomstomvandling. Av denna anledning måste lagstiftningen anses stå i överrensstämmelse med den så kallade proportionalitetsprincipen.

Den 1 januari 2009 trädde reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta på internt finansierade förvärv av delägarrätter inom en intressegemenskap i kraft. Dessa regler benämns ofta som ränteavdragsbegränsningsreglerna och återfinns i 24 kapitlet 10a-10e §§ inkomstskattelagen. Reglerna är ett avsteg från den generella avdragsrätten för ränteutgifter som finns i Sverige. Syftet med lagstiftningen är att förhindra skatteplanering genom ränteupplägg inom intressegemenskaper, där de affärsmässiga motiven är klart underordnade det övergripande syftet att uppnå skattefördelar. För att ränteavdragsbegränsningsreglerna inte skulle få en alltför generell omfattning och onödigt försvåra affärsmässigt motiverade verksamheter införde lagstiftaren två undantagsregler, den så kallade tioprocentsregeln och den så kallade ventilen. Blir någon av undantagsreglerna tillämpliga får det företag som betalar ränta göra avdrag för denna i Sverige. Tioprocentsregeln är den första undantagsregeln. Tioprocentsregeln är en objektiv regel som blir tillämplig om det kan fastställas att inkomsten som motsvarar ränteutgiften blir beskattad till minst tio procent enligt lagstiftningen i den stat där mottagaren av inkomsten hör hemma. Ventilen är den andra undantagsregeln. Ventilen är en subjektiv regel som blir tillämplig om såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för förvärvet är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Vid första anblicken av undantagsreglerna kan de verka tydligt utformade, varför de inte borde vara svåra att tillämpa. I praktiken uppkommer emellertid en rad tolknings- och tillämpningsproblem med undantagsreglerna. Uppsatsen har identifierat flera situationer där affärsmässigt motiverade transaktioner riskerar att omfattas av ränteavdragsbegränsningsreglerna beroende på hur undantagsreglerna skall tolkas och tillämpas. Uppsatsen syftar därför till att klargöra hur undantagsreglerna i 24 kapitlet 10d-10e §§ inkomstskattelagen skall tolkas och tillämpas. Vidare skall uppsatsen identifiera de tolknings- och tillämpningsproblem som riskerar att uppkomma kring undantagsreglerna och analysera vilka konsekvenser dessa kan få för berörda företag.

During the later half of the 20th century standard form contracts began to be used more frequently in contract situations. This trend has been consistent and in today’s world numerous commercial parties employ such contracts in their business transactions. The reasons for the extended use of standard form contracts are the benefits that can be obtained for the parties such as time efficiency, effectiveness and price advantages. Standardised contracts often regulate certain issues of the contract for example the way of delivery, remedies and complaints. The definition of such contracts is corresponding in Sweden and England as contracts containing in advance standardised terms with an aim to be used similarly in contract situations with most clients or customers. As the usage of standard form contracts increased, the number of unfair contract terms also enhanced. Therefore, the legislative powers in Sweden and England realised that the rules concerning the freedom of contract had to be restricted and governed. As a result, the legislative powers introduced an open control device through statutory control. This was done in Sweden in 1976 with the enforcement of Section 36 of the Contracts Act, and in England the year after when UCTA came into force. The statutory control in both Sweden and England makes it possible to appraise the fairness of exemption clauses. The statutory control is not identical in the two states. UCTA only concerns exclusion clauses and limitation clauses regarding contract terms and non-contractual notices. In Sweden, on the other hand, there is a general doctrine of unfairness and Section 36 of the Contracts Act can set aside all kinds of agreements. The statutory control is complemented by indirect means of controlling the content of a contract through non statutory methods. The non statutory methods are concerned with the incorporation, interpretation and construction of clauses in a contract. To be valid and for a party to be able to rely on a term it must have been incorporated into the contract. The rules concerning the interpretation of standard form contracts and exclusion clauses are also of great importance. In both states the approach held is that the statutory control should be used preferably over the indirect control means, though the indirect means still has a prominent role in England through common law. Both England and Sweden agree on that the weaker party in a contract situation is in a greater need of protection by the rules of law in unfair contract situations. However unfairness can only arise if the superior party has wrongfully used the exclusion clause. Our study shows the differences between Swedish and English contract law that can result in difficulties in the harmonisation process. These differences concern the test of reasonableness of exemption clauses, the doctrine of good faith, the legal effects and to what extent the indirect means of control should be applied. The Swedish test of reasonableness may include all relevant circumstances irrespective of the time of their occurrence, before or after the entry of the contract. The courts in England are limited to circumstances that have occurred before the closure of the contract. Section 36 of the Swedish Contracts Act includes a general rule of unfairness applicable to all kinds of contract terms. The rule of unfairness in the UCTA on the other hand, is only applicable to exemption clauses and indemnity clauses and there is no general rule of unfairness in English contract law. Instead the courts rely on indirect means of control, which therefore is of greater importance in English contract law. Finally, adjustments of unfair exemption clauses has a significant role in Swedish contract law, in contrast to English contract law where any adjustment is regarded as an intrusion of the freedom of contract. To endorse one of the most important aims of the EU; a well working inner market, discussions commenced in 2001. The discussions concerned the harmonisation of the contract law within the union. The questions that arose were whether or not it was possible at all to form a European common contract law and if so, what the effects would be. An action plan was developed by the Commission and today both the EU Parliament and the Council are positive in regard to the continuing work with a reference frame. The Commission aims to pass the reference frame in 2009. Since the EU member states are diverse and have different legal systems a harmonisation of the contract law could cause difficulties. There are differences concerning legal traditions and legal values, hence the legal expertise in Europe is divided in the harmonisation question. The following study aims to analyse the existing rules of law in Sweden and England representing two diverse legal systems existing in Europe; civil law and common law. The focus of this study regards the control of exclusion clauses in standard form contracts in both legal systems. The comparison will then be used to analyse the fundamental question if the harmonisation of contract law in the EU is feasible. Specific areas within the contract law have already been harmonised, which shows a possibility to coordinate common law and civil law. Directive 93/13/EEC on Unfair Terms in Consumer Contracts is one example of harmonised contract law in the EU and the principles in PECL is another example which shows that it is possible to coordinate common law and civil law. A harmonisation of the contract law will probably promote the commerce within the union and be the next step towards one of the most prominent goals of the EU, namely a well functioning common market. However, our study shows that the differences between national legislation and the differences between the legal traditions within the EU are not insignificant and a harmonisation will probably not be enforced without difficulties.

Det har på senare tid uppmärksammats att svenska fastighetsbolag paketerar näringsfastigheter i svenska handelsbolag med utländska juridiska personer som delägare. Detta fenomen är ett skatteupplägg som kallas för handelsbolagslösningen. I uppsatsen utgår vi från ett typfall där delägarna i det svenska handelsbolaget är nederländska juridiska personer. Skatteupplägget inbegriper tre transaktionsled, där det första ledet innebär att ett säljande svenskt aktiebolag underprisöverlåter en näringsfastighet till det svenska handelsbolaget. Det andra ledet är att de nederländska delägarna avyttrar sina andelar i det svenska handelsbolaget samt fastigheten, det vill säga fastighetspaketet, till ett utomstående köpande aktiebolag i Sverige. Slutligen, efter köpet, likviderar det köpande aktiebolaget handelsbolaget och skiftar ut fastigheten till sig. Problematiken kring skatteupplägget handelsbolagslösningen är att det svenska aktiebolaget har tillgodoräknat sig fastighetens dolda värde, utan skattekonsekvenser, genom en förvärvad skattefri utdelning från de nederländska delägarbolagen. Det köpande aktiebolaget har samtidigt erhållit kapitalförlustavdrag i Sverige, som innebär att förlusten kan kvittas mot motsvarande kapitalvinster inom bolaget, och därmed minskas det skattemässiga underlaget. I samband med fastigheters långa avskrivningsperiod får dessa paketeringar stor ekonomisk betydelse. Frågan som uppstår är huruvida handelsbolagslösningen är lagenlig. Utifrån en rättsdogmatiskmetod behandlar vi problematiken genom en stegvis bedömning av transaktionerna. I samband med första steget i handelsbolagslösningen behandlar vi huruvida överlåtelsen av fastigheten från det säljande svenska aktiebolaget till det svenska handelsbolaget uppfyller villkoren för en kvalificerad underprisöverlåtelse. Vi finner att underprisöverlåtelsen är kvalificerad och att uttagsbeskattning således inte inträder. I det andra steget uppkommer frågan om de nederländska delägarbolagen blir skatteskyldiga i Sverige för den kapitalvinst som uppkommer på de avyttrade andelarna i det svenska handelsbolaget. Utifrån förutsättningar och resonemang i rättsfall, kommer vi fram till att det inte föreligger någon skatteskyldighet i Sverige för de nederländska delägarna. I det tredje steget och sista steget ställs vi inför frågan om det köpande svenska aktiebolaget i samband med upplösningen av det svenska handelsbolaget har rätt att dra av den kapitalförlust som uppstår på andelarna. Bedömningen sker utifrån om förlusten kan anses vara verklig eller inte. Med stöd av praxis anser vi att kapitalförlusten är verklig och därmed avdragsgill. I vår rättsutredning av de tre olika transaktionsleden, finner vi att dessa följer gällande rätt. Med beaktande av detta anser vi det vara av vikt att undersöka huruvida skatteflyktslagen kan tillämpas på typfallet. Med stöd av gällande rätt bör skatteflyktslagen inte bli tillämplig på det köpande svenska aktiebolagets taxering. Vi klargör istället om skatteflyktslagen kan angripa det säljande svenska aktiebolaget. I vår utredning finner vi att skatteflyktslagen inte är tillämplig på handelsbolagslösningen så som den artar sig i typfallet. Detta med stöd av vår gjorda rättsutredning samt de spekulationer som finns på området. Vår slutsats är att det blir svårt att angripa de fastighetsbolag som har utnyttjat handelsbolagslösningen, åtminstone utifrån den konstruktion som föreligger i typfallet. Utifall det är lagstiftarens intention att förhindra denna typ av skatteupplägg, är det upp till denne att komma med ny lagstiftning som tar fasta på problematiken. / Swedish real estate companies have attracted a lot of attention by packaging industrial real estate in general partnership companies that are owned by foreign legal entities. This tax arrangement is a phenomenon that is referred to as the general partnership solution. In this thesis, we use a case example in which the partners in the Swedish general partnership are legal entities with Dutch nationality. The tax arrangement includes three transaction phases, where the first involves an under priced transfer of a commercial real estate from the selling Swedish private limited company to the Swedish general partnership. In the second phase, the Dutch partners trade their shares in the Swedish general partnership including the real estate to an external buying private limited company in Sweden. After the trade the buying Swedish private limited company liquidates the general partnership and transfer the real estate from the general partnership to itself. As a result of this tax arrangement a complex problematic arises when the Swedish private limited company obtain the hidden value in the real estate by receiving tax-free dividends from the Dutch partner companies. The buying Swedish private limited company simultaneously receive capital deficit tax deductions in Sweden, which means that losses can be settled by corresponding capital profits within the company, consequently reducing their tax base. The long depreciation period of real estates means that packaging represents great economical significance. The question that arises is whether the general partnership solution is consistent with Swedish law. Based on a juridical dogmatic method, we consider this complex of problems by means of a systematic assessment of the discussed transactions. In the first step of the general partnership solution, we consider whether the transfer of real estate from the selling Swedish private limited company fulfils the conditions for a qualified under priced transfer. We find that the under priced transfer is qualified, and therefore withdrawal taxation does not occur. In the second step, the arising question is whether the Dutch partner companies become liable for taxation in Sweden for capital profit generated from the disposed shares in the Swedish general partnership. According to the prerequisites and reasoning in legal cases, we find that tax liability in Sweden does not arise for the Dutch partners. In the third and final step, we are faced with the question whether the buying Swedish private limited company has the legal right to deduct the capital loss that results from the Swedish general partnership resolution. The assessment is based on whether the loss can be considered genuine. In accordance with case law we regard the capital loss genuine and therefore tax-deductible. In our legal inquiry we conclude that the three different transaction phases comply with Swedish law. Considering this, we find it imperative to examine whether the Swedish tax evasion law can apply in the case example. By virtue of domestic law, it is not probable that the tax evasion law can apply on the buying Swedish private limited company’s taxation. In regards to the seller’s taxation, we clarify whether the tax evasion law can be applicable concerning the selling Swedish private limited company. We find that the tax evasion law is not applicable in the general partnership solution, in the form that it has in the case example. We support this statement with reference to our legal inquiry and referring to some speculations on the subject. Our conclusion is that it would be difficult to deal with the real estate companies that have made use of the general partnership solution, at least in the construction that exists in the case example. It is up to the legislator to decide on whether to prevent this type of tax arrangement or not.