Companies use different forms of representation to promote business negotiations. The regulations for the right to deduction for the cost of representation are stated in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). According to the law there must be an im-mediate connection between the expenditure and the business practice and the claimed de-duction must be reasonable. The Swedish tax authority publishes general recommendations regarding representation which are used as guidelines for the tax payer to follow. The gen-eral provision about tax deduction can be found in Chapter 16 section 1 of the Swedish In-come Tax Act (IL), stating that expenses to acquire or retain income shall be deductible. Expenses that have an immediate connection with incomes count as tax deductible ex-penses in the business practice. The provision about deductible representation is in this manner more restrictive than the general principle in Chapter 16 section 1 of the Swedish Income Tax Act (IL). Taxation law is complicated and it may demand interpretation of the regulations. When gaps are present in regulations, certain interpretation methods and pro-cedures can be applied in order to increase the foreseeability for the tax payer. The Swedish tax authority’s general recommendation contributes to an increased foreseeability and con-formity since their instructions play a significant role regarding deduction for representa-tion. Personal living costs are not deductible according to Chapter 9 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). The provision about representation in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL) is not applicable on personal living costs since a strict de-mand for an immediate connection between the expenditure and business practices is re-quired. What is considered as an immediate connection between the expenditure and busi-ness practices is a matter of judgement on the basis of the circumstances in each individual case. The circumstances that need to be considered are differences between companies, type of movement, the form of representation and at how many occasions representation has occurred. Representation can adopt the form of bribes or other improper rewards as it lies in the na-ture of representation to function as an economic lubricant. According to Chapter 9 sec-tion 10 of the Swedish Income Tax Act (IL), expenses for bribes or other improper re-wards are not deductible. The meaning of improper is not further defined in the taxation regulations. Case law emanating from the criminal regulations in Chapter 17 section 7 and Chapter 20 section 2 of the Swedish Penal Code (BrB) may instead be used to clarify this conception. A judgement of all the circumstances in each individual case must be made to determine what is considered as improper. / Företag använder sig av olika former av representation för att främja affärsförhandlingar. Reglerna för rätt till avdrag för representation finns i 16 kap. 2 § IL. Enligt lagrummet skall det finnas ett omedelbart samband mellan utgiften och näringsverksamheten samt att det yrkade avdraget skall vara skäligt. SKV ger ut allmänna råd rörande representation vilka skall vara vägledande. Den allmänna bestämmelsen om avdragsrätt i 16 kap. 1 § IL anger att utgifter för att förvärva eller bibehålla inkomster skall vara avdragsgilla. Utgifter som har ett samband med inkomster räknas som omkostnad i näringsverksamhet. Bestämmelsen om representationsavdrag är sålunda restriktivare än den allmänna principen om avdrags-rätt. Skattelag är komplicerad och det kan krävas tolkning av lagreglerna. För en ökad för-utsebarhet för den skattskyldige används vissa tolkningsmetoder och tolkningsförfaranden vid komplettering av luckor i lag. SKV:s allmänna råd bidrar till ökad förutsebarhet och en-hetlighet då deras anvisningar har en betydande roll vad gäller representationsavdrag. Personliga levnadskostnader är inte avdragsgilla vilket framgår av 9 kap. 2 § IL. Bestämmel-sen om representation i 16 kap. 2 § IL är inte heller tillämpbar på det som ses som person-liga levnadskostnader då ett strikt krav på omedelbart samband med näringsverksamheten fordras. Vad som anses utgöra omedelbart samband med näringsverksamheten bedöms ut-ifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning tas hänsyn till skillnader mellan företag, bedriven verksamhet, formen av representation samt vid hur många tillfäl-len som representation har skett. Representation kan anta formen av mutor eller andra otillbörliga belöningar då det ligger i representationens natur att fungera som ekonomiskt smörjmedel vid affärsförhandlingar. Enligt 9 kap. 10 § IL får utgifter för mutor eller andra otillbörliga belöningar inte dras av. Vad som avses med otillbörligt framgår inte vidare av de skatterättsliga reglerna. Praxis bakom de straffrättsliga bestämmelserna i 17 kap. 7 § BrB och 20 kap. 2 § BrB får istället användas för att förklara begreppet. En samlad bedömning av omständigheterna i det en-skilda fallet måste göras vid bedömningen av otillbörlighet.

EG-rätten är överordnad nationell rätt, vilket innebär att Sverige har en skyldighet att följa EG-rätten. Det övergripande målet med den Europeiska gemenskapen är att skapa en inre marknad inom gemenskapen. För att förverkliga målet att skapa en inre marknad har ett gemensamt system för mervärdesskatt utvecklats, med målsättningen att harmonisera mervärdesskatten i alla medlemsstater. Harmoniseringen har resulterat i ett flertal direktiv och det mest centrala på mervärdesskatteområdet är direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen[1] trädde i kraft den 1 juli 1994 och ska utformas i enlighet med mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt, vilket innebär att den slutlige konsumenten bär bördan av skatten. Skatten tas därför ut i varje led av produktions- och distributionskedjan. Ett avdragssystem säkerställer att de skattskyldiga inte bär bördan av skatten, genom att tillåta dem att göra avdrag för den ingående mervärdesskatt som de har erlagt inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I de fall en skattskyldig bedriver en verksamhet med såväl skattepliktiga som icke skattepliktiga transaktioner, det vill säga en blandad verksamhet, måste den ingående mervärdesskatten fördelas mellan dessa transaktioner. Den skattskyldige får endast göra avdrag för den mervärdesskatt som är hänförlig till de skattepliktiga transaktionerna. Bestämmelserna om avdragsrätt för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet återfinns i artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Huvudregeln är att det avdragsgilla beloppet ska fastställas genom uppställning av ett bråk, baserat på verksamhetens årsomsättning. I mervärdesskattelagen återfinns reglerna om avdrag för ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet i 8 kap. 13 § ML. Utgångspunkten är att den avdragsgilla andelen fastställs på grundval av om gjorda förvärv är hänförliga till verksamhetens skattepliktiga respektive icke skattepliktiga transaktioner. Om den avdragsgilla andelen inte kan fastställas utifrån förvärven i verksamheten ska avdragsbeloppet istället fastställas genom en uppdelning efter skälig grund, genom att använda fördelningsmetoder såsom årsomsättning eller lokalyta. 8 kap. 13 § ML har samma syfte som artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, vilket är att säkerställa att det görs en uppdelning av ingående mervärdesskatt i blandad verksamhet. Metoderna för att göra en sådan uppdelning skiljer sig dock åt mellan mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet. Syftet med uppsatsen är därmed att utreda huruvida 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Förenligheten utreds genom att lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen används som analysverktyg. Principerna är komplexa och har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används och det är därför nödvändigt att definiera hur varje princip används inom ramen för uppsatsen, för att uppfylla syftet med uppsatsen. Slutsatserna indikerar om 8 kap. 13 § ML uppnår kriterierna för att uppfylla lojalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och neutralitetsprincipen. Indikationen ligger till grund för att avgöra om 8 kap. 13 § ML är förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet eller inte. Uppsatsens slutsatser är att 8 kap. 13 § ML uppfyller lojalitetsprincipen och neutralitetsprincipen, så som de definieras i uppsatsen. Bestämmelsen är därmed, utifrån dessa två principer, förenlig med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet. Rättssäkerhetsprincipens krav på förutsebarhet är dock inte uppfyllt och 8 kap. 13 § ML: s förenlighet med artiklarna 173-175 i mervärdesskattedirektivet, kan därmed inte avgöras i enlighet med denna princip. [1] SFS 1994:200.

Uppsatsens syfte är att utreda huruvida tioårsregeln i 3 kap. 19 § IL strider mot EG-rätten. Vidare undersöks konsekvenserna utav den utvidgade regeln i förhållande till den internationella skatteavtalsrätten. Avsaknad av total harmonisering inom skatteområdet i EU resulterar i att praxis från EGD är vägledande och av stor vikt för medlemsstaterna. Skatteregler i intern rätt får inte utformas på ett sätt att de strider mot någon av de grundläggande rörelsefriheterna i EG-fördraget. Tioårsregeln innebär i grova drag att kapitalvinster som uppstår vid avyttring av tillgångar, skall beskattas i Sverige under de tio nästföljande åren efter utflyttning från Sverige. Tioårsregeln i dess tidigare lydelse har inte fungerat ändamålsenligt. Numera omfattar tioårsregeln utländska andelar och delägarrätter om dessa förvärvades under tiden den skattskyldige var obegränsat skattskyldig i Sverige. Tioårsregelns syfte är att hindra skattskyldiga att undandraga den svenska staten skatteintäkter vid utflyttning. Exitbeskattning är en synonym till utflyttningsbeskattning. Exitskatt avseende kapital innebär att beskattning sker på en orealiserad latent vinst på grund av att den skattskyldige flyttar ut från staten. Tioårsregeln kan sägas vara en typ av exitskatteregel eftersom den grundas på en utsträckt hemvistprincip. Bestämmelser om exitskatter avseende kapitalvinster är generellt sett svåra att rättfärdiga eftersom en mängd krav ställs för att sådana regler skall betraktas förenliga med EG-rätten. EGD har genom praxis stadgat vissa krav avseende utformning av exitskatteregler. Exitskatter i sig har inte ansetts strida mot EG-rätten, vilket kan utläsas från Lasteyrie-domen. I det senare avgjorda N-målet konstaterades att regler om exitskatt i form av uppskovsbeskattning måste anses godkända av EGD, i alla fall då de inte är förenade med alltför hårda krav för den skattskyldige. För att inte strida mot EG-rätten bör värdenedgångar efter utflyttning beaktas samtidigt som krav på säkerhet och dylikt inte får ställas på den skattskyldige. Artikel 13 i OECD:s modellavtal gällande kapitalvinster reglerar inte problematiken kring olika staters bestämmelser om kapitalskatt skall tas ut eller på vilket sätt kapitalvinst skall beskattas. Artikeln reglerar i stället hur skatteanspråket avseende kapitalvinst skall fördelas mellan staterna. Det är inte alltför ovanligt att de svenska skatteavtalen skiljer sig från OECD:s modellavtal i vissa avseenden.  Begränsningarna i Sveriges beskattningsrätt innebär ofta en inskränkning i de antal år som Sverige har rätt att beskatta kapitalvinster och/eller att svenska delägarrätter samt andelar endast omfattas av den svenska beskattningsrätten. Utvidgningen av tioårsregeln är verkningslös eftersom de svenska skatteavtalen är formulerade på ett sätt som leder till att Sverige förhindras att utöva sin beskattningsrätt enligt tioårsregeln, som avtalen föreskriver. Tioårsregeln har inte effektiviserats med hjälp av utvidgningen till att även omfatta utländska andelar på grund av skatteavtalens neutraliserande effekt. Skatteavtalen leder till att tioårsregeln är verkningslös och för att syftet med den utvidgade tioårsregeln skall uppnås måste Sverige omförhandla sina skatteavtal. Om en skattskyldig person vid utflyttning behandlas negativt av tioårsregeln i jämförelse med en skattskyldig person som fortsätter vara bosatt i Sverige, kan regeln fungera hindrande. Eftersom beskattning av kapitalvinst enligt tioårsregeln sker på samma sätt för den utflyttade personen som för den i Sverige kvarvarande personen föreligger ingen negativ särbehandling, vilket innebär att regeln är förenlig med EG-rätten. Tioårsregeln bör ersättas av ett system bestående av exitbeskattning med möjlighet till uppskov, vilket vi betraktar som en mer ändamålsenlig lösning. Vår utredning påvisar att förslaget uppnår samma syfte som tioårsregeln strävar efter samtidigt som det framstår förenligt med EG-rätten. Problematiken avseende skatteflykt och skatteundandragande som tioårsregeln kan medföra är dock inte löst i sin helhet i och med det framställda förslaget. Problematiken med skatteflykt och skatteundandragande vid utflyttningssituationer kvarstår så länge Sveriges skatteavtal inte omförhandlas. / The aim of this thesis is to investigate whether the ten-year-rule in chapter 3 section 19 of the Income Tax Law is contrary to EC-law. The consequences of the extended rule in connection with international contract law regarding taxation agreement are furthermore investigated. The lack of complete harmonization within tax law in the EU brings case law from the European Court of Justice into a position of great importance since it serves as guidance for the member states. Tax rules in national law may not be constructed in a way that is contrary to the right of free movement in the EC-treaty. A general explanation of the ten-year-rule is that capital gains which arise from disposal of assets shall be subject to Swedish tax during a ten-year period following emigration from Sweden. The former wording of the ten-year-rule has not been working appropriately. The present outline of the ten-year-rule also comprises foreign shares if they were acquired during a period when the taxpayer was liable to unlimited taxation in Sweden. The aim of the ten-year-rule is to hinder taxpayers avoiding paying governmental taxes after emigration. Exit tax is a synonym for emigration tax. Exit tax regarding capital leads to taxation of gains that has not yet been subject to realization due to the taxpayer’s emigration. The ten-year-rule can be regarded as an exit tax since it is based on an extended domicile principle. Rules regarding exit tax of capital gains are generally difficult to justify because of the various requirements to be fulfilled in order to comply with EC-law. ECJ has through case law enacted certain requirements regarding construction of exit tax rules in national law. From the judgment of the Lasteyrie-case it can be understood that exit taxes per se is not contrary to EC-law. The later ruled N-case established that exit tax rules supplemented with a possibility of tax deferral has to be considered approved by ECJ, at least when not combined with far too strict requirements for the taxpayer. In order for exit tax rules in national law not to be contrary to EC-law shall rate decrease be considered after emigration and security requirements cannot be demanded. Article 13 of the OECD's Model Tax Convention regarding capital gains does not regulate if capital gains shall be taxed or in what way capital gains shall be taxed. Instead the article regulates how the tax claim regarding capital gains shall be divided between the contractual parties. It is not uncommon that the Swedish taxation agreements are in some aspects different from the Model Tax Convention. Limitations of the Swedish tax claim often leads to restriction in the time period in which Sweden has the right to confer taxation of capital gains and/or that Swedish shares only are included in the Swedish tax claim. The extension of the ten-year-rule is ineffective since the Swedish taxation agreements are constructed in a way that leads to Sweden being prevented from practicing the tax claim according to the ten-year-rule which the agreement prescribes. The extension to also include foreign shares in the ten-year-rule has not made the rule more efficient due to the neutralizing effect of the taxation agreements. The Swedish taxation agreements affect the ten-year-rule to become inoperative and in order for the extended rule to be effective, Sweden has to renegotiate the agreements.    If an emigrating taxpayer is treated in a less favorable manner in comparison with a taxpayer keeping its residence in Sweden due to the ten-year-rule, the rule can be considered as a hindrance. Since taxation of capital gains in accordance with the ten-year-rule is conducted in the same manner for the emigrating person as for the person remaining in Sweden, no derogatory treatment exists which means that the rule is compatible with EC-law. The ten-year-rule should be replaced by a system consistent of exit tax rules combined with an opportunity for tax deferral, which we consider to be an appropriate solution. Our investigation demonstrates that this solution achieves the same purpose as the ten-year-rule is striving for at the same time as it seems to be in compliance with EC-law. The difficulty regarding tax avoidance and tax evasion that the ten-year-rule might contribute to is however not completely solved by this presented solution. The problem regarding tax avoidance and tax evasion remains as long as Swedish taxation agreements are not renegotiated.

EU beslutade 2002 om en särskild beskattningsanordning i syfte att undanröja konkurrenssnedvridningar vid försäljning av elektroniska tjänster. Frågetecken om var eller av vem som moms ska erläggas kan ibland uppstå. Förvaltningsrätten och regeringen har gjort olika bedömningar beträffande mervärdesskatteskyldighet för två svenska företag vars tjänster varit underkastade moms i andra länder. Medan förvaltningsrätten dömde företag A att betala mervärdeskatt befriade regeringen företag B från mervärdebeskattning. Syftet är att utreda hur skattskyldighet beträffande samma elektroniska tjänster kan uppkomma i olika medlemsländer samt om de som tillhandahåller dessa tjänster säljer till eller ifrån fasta etableringsställen eller om de är att betrakta som återförsäljare. Varför samma skattskyldighet uppkommer i olika medlemsländer kan delvis härledas till de avvikelser som finns mellan svensk rätt och EU-rätt beträffande innebörden av de olika begrepp som används för att beteckna momsredovisningsskyldiga. Det kan även bero på den vaga och vida definition som begreppet elektroniska tjänster innefattar samt de skillnader som finns mellan språkversionerna beträffande vad som ska anses omfattas. Tillhandahållare av elektroniska tjänster ska erlägga mervärdeskatt i det land där köparen har sätet för sin ekonomiska verksamhet eller där det fasta etableringsstället finns till vilka tjänsterna tillhandahålls. Vid omsättning eller förvärv av tjänster är det den som agerar som faktisk säljare eller den kund som faktiskt förvärvar och konsumerar tjänsten som avgör var omsättningen anses belägen. Bedömningen ska fokusera på de huvudsakliga momenten för tjänsten ifråga. Tillhandahållare av elektroniska tjänster är inte att betrakta som återförsäljare eftersom de inte uppfyller de kriterier som finns uppställda för begreppet återförsäljare. Därmed kan en analogi inte göras gällande. / In 2002 the member states of EU took a decision regarding whether to introduce a special tax base on digital supplies or not. This tax base was later on implemented to the member states domestic laws. Question may sometimes arise as to where or by whom VAT should be paid regarding electronically supplies. The administrative court and the Swedish government have made different judgments regarding two Swedish companies whose services already have been subject to VAT in other member states. While the administrative court sentenced company A to pay VAT the government exempted company B. This bachelor thesis will examine how tax claims regarding the same electronically supply can occur in different member states and if the providers are selling to or from a permanent establishment or if they are to be considered as distributors. The answer to the first question can partly be due to the difference between Swedish law and EU-law regarding the different use of word for designating a taxable person. The words used for designating a taxable person have different meanings which can constitute confusion. It can furthermore be due to the vague and broad definition for the term electronically supplies and the differences that occur, regarding what can be covered by the definition of electronically supplies. Providers of digital supplies shall pay VAT in the country where the buyer has his place of business or where the fixed establishment is located to which the supplies are provided. Regarding revenue or acquisition it is the one who acts like the real seller or the customer who acquires and consumes the provided service who determines where the supply is situated. The main elements for the services provided have to be examined. Providers of digital supplies are not to be regarded as distributors because they do not meet the criteria’s that are set out for the term.

Själva essensen av ett aktiebolag är att kunna starta detta utan att själv löpa någon risk att bli betalningsskyldig för bolagets skulder. I vissa situationer kan dock aktieägare och andra ådra sig ett personligt betalningsansvar, antingen till följd av någon lagbestämmelse eller p.g.a. så kallat ansvarsgenombrott. Denna uppsats avhandlar ansvarsgenombrott mot styrelseledamöter med anledning av domen T 3004-08 från Hovrätten över Blekinge och Skåne. Hovrättens dom är kontroversiell först och främst för att ansvarsgenombrott i sig är ett omtvistat begrepp, men framförallt för att hovrätten utsträckt detta institut till att även omfatta styrelseledamöter och andra än aktieägare. Så sent som förra året skrev doktoranden Johan Svensson en artikel där slutsatsen var att ansvarsgenombrott aldrig förekommit i någon dom från Högsta domsto-len och att institutet således inte existerar i svensk rätt. En av slutsatserna i denna uppsats är att ansvarsgenombrott faktiskt existerar i svensk rätt och då närmast i form av en allmän rättsgrundsats. Rekvisiten för när ansvarsgenombrott kan utdömas är främst dessa tre; otillbörlighetsrekvisitet, osjälvständighetsrekvisitet och underka-pitaliseringsrekvisitet. Deras innebörd är näraliggande till dess språkliga betydelse, dvs. an-svarsgenombrott kan förenklat sägas föreligga när en aktieägare begagnat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt över ett bolag som varken är självständigt eller har tillräckligt god kapitalise-ringsgrad. Deras exakta innebörd är dock omtvistat och det förekommer också andra rekvisit och förklaringsmodeller i doktrinen. På grund av oenigheten om rekvisitens exakta innebörd har vissa källor fått större vikt än andra vid domstolarnas tillämpning av ansvarsgenombrott. Av extra stor vikt synes en statlig utredning, SOU 1987:59, fått och i denna utredning finns också stöd för att ansvarsgenombrott ska kunna utsträckas till andra än aktieägare (t.ex. styrel-seledamöter) när dessa har begagnat ett bestämmande inflytande över bolaget och de nyss beskrivna ansvarsgenombrottsrekvisiten samtidigt är uppfyllda. Ytterligare en slutsats i arbetet är att hovrättens domslut verkar vara i linje med gällande rätt med hänsyn till att regeringen (i prop. 2004/05:85 s 208) bemyndigat rättstillämparen att använda och vidareutveckla ansvarsgenombrottsinstitutet och att både SOU 1987:59 och den skiljaktiga motiveringen i NJA 2006 s. 420 omnämner att bakomliggande intressenter, som inte är aktieägare, i vissa situationer kan bli ansvarsgenombrottssubjekt. Det är inte möjligt att exakt säga när ansvarsgenombrott kan konstitueras mot någon annan än aktieägare, men så verkar kunna ske när det är verkningslöst att vända sig emot aktieägarna, t.ex. vid korsvist ägande där bolag äger varandra fullständigt utan några andra fysiska eller juridiska personer med aktieinnehav, och det samtidigt finns andra intressenter i bakgrunden som utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. De som ”stått för verksamheten” kan då bli an-svarsgenombrottssubjekt och det viktiga är då vederbörandes faktiskt bestämmande inflytande och inte deras faktiska ställning. Utöver detta synes ett agerande att försöka komplicera och dölja ägarstrukturen för att kunna undandra sig personligt ansvar tillmätas vikt. Ansvarsgenombrott är således någonting som existerar i svensk rätt men dess exakta innebörd är omtvistat och oförutsebarheten är hög när det används. Av rättsäkerhetsskäl finns det därför goda skäl för att rättsläget klargörs, antingen av regeringen eller av HD.

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa den komplexitet begreppet affärsmässighet rymmer och bidra till förståelse för hur synen på begreppet affärsmässighet kan variera beroende på vem som har att tolka begreppet och vart dess intressen vilar. Jag försöker fastställa inom vilka gränser en transaktion ska hålla sig för att anses som affärsmässig och vad som är avgörande för att kunna motivera en räntebetalning på affärsmässiga skäl. Jag prövar också huruvida de nya reglernas krav på att ett förfarande ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat för att erhålla ränteavdrag är förenligt med EG-rätten, särskilt med hänsyn till etableringsfriheten. Ämnet rymmer utan tvivel ett aktuellt värde i den juridiska debatten eftersom reglerna i skrivande stund nyligen antagits och trätt i kraft och därför ej ännu har blivit föremål för prövning i domstol. I väntan på rättstillämparens bedömning av hur en tillämpning av reglerna kommer att se ut kan uppsatsen tjäna som en sammanfattning av den problematik som uppmärksammats på området samt kanske bidra till att väcka ytterligare frågeställningar kring ämnet. Uppsatsen riktar sig därför till alla läsare som finner intresse i ämnet men som, på grund av ämnets relativt komplexa karaktär, till viss del även är insatt i den problematik som presenterats i problembakgrunden.

Den europeiska internationella privaträtten inom EU avseende de anknytningskriterier medlemsstaterna tillämpar för att fastställa en juridisk persons nationalitet är inte harmoniserad. Inom EU står följaktligen inkorporerings- och sätesprinciperna mot varandra. De länder som tillämpar inkorporeringsprincipen, eller registreringsprincipen som den också kallas, avgör frågan om bolagets rättsliga hemvist utifrån var bolaget är registrerat. I de andra staterna som utgår ifrån sätesprincipen, avgörs istället frågan utifrån var bolaget har sitt faktiska säte. Den europeiska internationella privaträttens relation till EU-rätten är genomgående stark. I artikel att 81.2.c FEUF föreskrivs en skyldighet för EU:s lagstiftande organ att besluta om åtgärder för att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Emellertid har några europeiska internationella privaträttsliga harmoniseringsåtgärder för att bringa klarhet i frågan om vilken lagvalsprincip som ska ha företräde vid lagvalskonflikter inte vidtagits. Problemen med att medlemsstaterna tillämpar skilda lagvalsprinciper blir som tydligast när bolag önskar flytta sitt säte från en medlemsstat till en annan inom ramen för bestämmelserna om etableringsfrihet enligt artiklarna 49 och 54 FEUF. Om ett bolag som exempelvis har bildats och registrerats i ett land som tillämpar inkorporeringsprincipen, flyttar sitt faktiska säte till en stat som tillämpar sätesprincipen, riskerar bolaget att komma att lyda under två staters bolagsrätt. Skulle däremot ett bolag som har bildats och registrerats i ett land som tillämpar sätesprincipen flytta sitt säte till en stat som tillämpar inkorporeringsprincipen uppkommer den situationen istället att ingen av staterna anser sin associationsrättsliga lagstiftning vara tillämplig på bolaget. Dessa komplicerade problem med juridiska personers mobilitet har delvis lösts genom EUD:s rättspraxis. När det gäller en förflyttning av det faktiska eller det registrerade sätet utan byte av nationalitet gäller enligt Cartesio-domen den princip som slogs fast i Daily Mail-domen för över 20 år sedan. Bolag existerar endast i kraft av de olika nationella lagarna som reglerar bildandet av dem och deras funktion. Frågan om under vilka förutsättningar en sådan förflyttning av sätet är möjlig bestäms således av ursprungsstaten. Däremot är frågan om bolag får flytta säte med byte av nationalitet i första hand beroende av i vilken utsträckning mottagarstaten tillåter det. Cartesio-domen lämnar dock ingen vägledning i frågan om i vilken utsträckning medlemsstaten i fråga får bestämma förutsättningarna för en sådan transaktion. Har medlemsstaten full frihet? Rättsläget är alltjämt oklart i det hänseendet. Det finns följaktligen ingen förutsebarhet och klarhet för juridiska personer som önskar flytta sitt säte inom EU idag. EU-rättsliga harmoniseringsåtgärder för att underlätta för bolag har vidtagits genom upprättandet av bland annat SE-förordningen och Direktivet om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Dessa utgör dock inga reella alternativ för nationella bolag som önskar flytta sitt säte. Ett 14:e bolagsdirektiv om gränsöverskridande förflyttning av säte är enligt författarens mening det enda alternativet för att överbrygga svårigheterna med att medlemsstaterna tillämpar två skilda internationellt privaträttsliga principer i utformningen av sin bolagsrätt. Två principer som leder till olika behandling av juridiska personer i EU och riskerar att hindra ett fullt genomslag av etableringsfriheten för juridiska personer.

Dagens affärsklimat ställer höga krav på bolag beträffande strategiska val på en allt mer globaliserad marknad. I uppsatsen föreslås att denna eskalerande globalisering kan vara associerad med bolagens framgång. Internationella bolagsförvärv och fusioner samt de initiala avsiktsdeklarationer som förkommer vid dessa transaktioner blir då centrala faktorer att beakta för bolagen, i sökandet efter förbättrade resultat. Baserat på detta skildrar uppsatsen innebörden av en initial avsiktsdeklaration, närmare bestämt ett Letter of Intent (LOI). Uppsatsen belyser innebörden av ett LOI ur ett strukturellt, juridiskt och praktiskt perspektiv. Den strukturella och praktiska innebörden av ett LOI återges genom två, för uppsatsen, exklusiva undersökningar. Den första undersökande delen beskriver strukturen för ett LOI genom att betrakta praktiska exempel som använts, vid bolagsförvärv och fusioner, i publika aktiebolag. Resultatet visar att strukturen samt de klausuler som ingår i ett LOI till viss del varierar. Oräknat det återfinns generaliserat, i undersökningen, följande klausuler i ett LOI: Bakgrund, Syfte, Villkor, Förbehåll, Sekretess, Exklusivitet, Due Diligence (DD), Tidplan, Avslut, Ersättning, Lagval samt Skiljedom. Den andra undersökande delen, om den praktiska innebörden av ett LOI, är baserad på intervjuer med personer som är aktiva ledamöter i bolagsledningen för större publika aktiebolag. Undersökningens sammanvägda resultat pekar på att ett LOI bör innehålla klausuler och preciserade villkor för en tilltänkt affär. I praktiken torde ett LOI innebära en framtida utfästelse om att ingå avtal eller samarbete mellan bolag. Vidare kan den juridiska innebörden emellertid antas vara begränsad till att en part som medvetet bryter mot villkoren eller uppträder svekligt kan ådra sig ett skadeståndansvar. I näringslivet anser respondenterna att ett LOI allmänt innebär en första signal om att två parter avser att söka träffa ett avtal. Sammanfattningsvis kan ett LOI effektivisera processerna i samband med bolagens globalisering, därigenom kan ett LOI dessutom främja bolagens presumtiva framgång i dagens affärsklimat.

<p>Den 1 januari 2009 trädde reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta på internt finansierade förvärv av delägarrätter inom en intressegemenskap i kraft. Dessa regler benämns ofta som ränteavdragsbegränsningsreglerna och återfinns i 24 kapitlet 10a-10e §§ inkomstskattelagen. Reglerna är ett avsteg från den generella avdragsrätten för ränteutgifter som finns i Sverige.</p><p>Syftet med lagstiftningen är att förhindra skatteplanering genom ränteupplägg inom intressegemenskaper, där de affärsmässiga motiven är klart underordnade det övergripande syftet att uppnå skattefördelar. För att ränteavdragsbegränsningsreglerna inte skulle få en alltför generell omfattning och onödigt försvåra affärsmässigt motiverade verksamheter införde lagstiftaren två undantagsregler, den så kallade tioprocentsregeln och den så kallade ventilen. Blir någon av undantagsreglerna tillämpliga får det företag som betalar ränta göra avdrag för denna i Sverige.</p><p>Tioprocentsregeln är den första undantagsregeln. Tioprocentsregeln är en objektiv regel som blir tillämplig om det kan fastställas att inkomsten som motsvarar ränteutgiften blir beskattad till minst tio procent enligt lagstiftningen i den stat där mottagaren av inkomsten hör hemma. Ventilen är den andra undantagsregeln. Ventilen är en subjektiv regel som blir tillämplig om såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för förvärvet är huvudsakligen affärsmässigt motiverade.</p><p>Vid första anblicken av undantagsreglerna kan de verka tydligt utformade, varför de inte borde vara svåra att tillämpa. I praktiken uppkommer emellertid en rad tolknings- och tillämpningsproblem med undantagsreglerna. Uppsatsen har identifierat flera situationer där affärsmässigt motiverade transaktioner riskerar att omfattas av ränteavdragsbegränsningsreglerna beroende på hur undantagsreglerna skall tolkas och tillämpas.</p><p>Uppsatsen syftar därför till att klargöra hur undantagsreglerna i 24 kapitlet 10d-10e §§ inkomstskattelagen skall tolkas och tillämpas. Vidare skall uppsatsen identifiera de tolknings- och tillämpningsproblem som riskerar att uppkomma kring undantagsreglerna och analysera vilka konsekvenser dessa kan få för berörda företag.</p>

<p>I studien utreds EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen och missbruksdoktrinens rättsliga ställning. Med missbruksdoktrinen menas all praxis från EG-domstolen som behandlar missbruk av EG-rätten. Syftet med studien är dels att klargöra konceptet missbruksdoktrinen och dels att utreda huruvida missbruksdoktrinen återspeglar en allmän princip som stadgar att EG-rätten inte får missbrukas. Studien fokuserar särskilt på skatterättsområdet.</p><p>För att utreda EG-domstolens tolkning av missbruksdoktrinen analyseras relevanta rättsfall i kronologisk ordning. Urvalet av rättsfall har gjorts genom en undersökning av vilka rättsfall som behandlas i doktrinen. Missbruk av EG-rätten har konstaterats föreligga i två olika situationer. Dels när nationell lagstiftning har undvikits genom åberopande av EG-rätten. Dels när villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts på ett konstruerat sätt med syfte att få en förmån.</p><p>Om en person åberopar EG-rätten för att undvika nationell lagstiftning kan nationella medel mot missbruk användas för att förhindra att EG-rätten missbrukas. Det krävs då att de nationella medlen har instiftats med hänsyn till allmänintresset och att de inte är diskriminerande. Dessutom krävs att medlen angriper endast missbrukliga förfaranden.</p><p>När villkor i EG-rättsbestämmelser har uppfyllts genom konstruerade förfaranden, ska nationella domstolar tillämpa missbrukstestet. Missbrukstestet formulerades för första gången i mål 110/99, Emsland-Stärke GmbH mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas, REG 2000, s. I-11569. Enligt testet kan en person nekas en förmån om de formella villkoren för att få förmånen har uppfyllts, men det inte har varit i enlighet med syftet med den aktuella EG-rättsbestämmelsen att tillerkänna personen förmånen. Vidare krävs att förmånen har beviljats genom att förutsättningarna för att få den har konstruerats och att förfarandet har genomförts i syfte att erhålla den. Missbrukstestet modifierades för att kunna tillämpas på mervärdesskatteområdet i och med mål C-255/02, Halifax plc, Leeds Permanent Development Services Ltd och County Wide Property Investments Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, REG 2006, s. I-01609.</p><p>Av praxis framgår att det finns en princip om att det är förbjudet att missbruka EG-rätten. Avsikten med att utreda huruvida den är en allmän princip är att principens rättsliga ställning därmed klargörs. Allmänna principer har samma rättskällevärde som fördragen och ska respekteras på alla områden inom EG-rätten. Av utredningen framgår att principen om förbud mot missbruk av EG-rätten har tolkats i anslutning till flera olika fördragsbestämmelser, förordningsbestämmelser och direktivsbestämmelser.</p><p>På mervärdesskatteområdet och området för direkta skatter utreds tolkningen av missbruksdoktrinen mer djupgående än i övriga rättsfallsanalyser i utredningen. Genom en analys av mål C-196/04, Cadbury Schweppes plc och Cadbury Schweppes Overseas Ltd mot Commissioners of Inland Revenue, REG 2006, s. I-07995, framgår att det rör sig om en allmän princip emedan principen tolkas innan tolkningen av två fördragsbestämmelser företas. EG-domstolen använder sig nämligen av de allmänna principerna när den tolkar fördragens bestämmelser. EG-domstolen erkänner senare, i mål 321/05, Hans Markus Kofoed mot Skatteministeriet, REG 2007, s. I-05795, principen om förbud mot missbruk av EG-rätten som en allmän princip.</p>