Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Introduktion: Hot och våld ökar i samhället, vilket innebär att även ambulanspersonal oftare blir utsatt för hot och våldsamma situationer. Samverkan med polis är viktig för att minska risken att personalen skadas. Samverkan har även betydelse för patientsäkerheten och för att kunna ge vård i rätt tid. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att arbeta under hot och våldsamma situationer i samverkan med polis i norra Sveriges glesa landsbygd. Metod: Kvalitativa semistrukturerade intervjuer utfördes med åtta ambulanssjuksköterskor. Dataanalyserades med tematisk analysmetod.Resultat: Analysen resulterade i ett tema bestående av fem subteman. Sammantaget visade resultatet att samverkan med polis i den glesa landsbygden behöver förbättras för att stärka patientsäkerheten och personalens säkerhet. Ambulanssjuksköterskorna menar att orsaken till den bristfälliga samverkan beror på de långa avstånden och polisens resursbrist i den glesa landsbygden i norra Sverige. Att arbeta i hot och våldsamma situationer skapade en känsla av rädsla och frustration. Att ha lokal kännedom om populationen i samhället och en optimal informationsöverföring mellan SOS och ambulans är av stor betydelse för att i ett tidigt skede kunna identifiera när risk finns för hot och våld på plats. I väntan på polis skapades ett etiskt dilemma att inte kunna utföra sitt arbete och påverka vårdandet i tid som innebär att definitiv behandling av patienten fördröjs. När patienten var påverkad av alkohol, droger eller psykiskt instabil försvårades vårdandet och ett lågaffektivt bemötande prioriterades för att lugna patienten. Kontinuerlig utbildning inom hot och våld önskades samt att debriefing skall ske efter alla hot och våldsamma situationer. Slutsats: Studien visar att samverkan mellan polis och ambulans i den glesa landsbygden inte fungerar optimalt på grund av de långa avstånden och polisens resursbrist. Att ha polis på plats eller i närheten upplevdes som en trygghet. Det framkom önskemål om mer utbildning i hur man hanterar hot och våldsamma situationer. Det skulle behövas ytterligare forskning om samverkan mellan polis och ambulans i den glesa landsbygden där även polisens erfarenheter kring samverkan framförs. Att identifiera faktorer och förbättringsområden kan bidra till en utvecklad samverkan på sikt mellan aktörerna.

Introduktion: I ambulansen sker ett dyadiskt teamarbete, där två personer, varav minst en sjuksköterska, arbetar tillsammans. Ett effektivt och välfungerande teamarbete har visat sig främja personalens hälsa och trygghet samt öka patientsäkerheten, medan hinder i teamarbetet kan skapa ineffektivitet och öka risken för misstag. Syfte: Specialistsjuksköterskors upplevelser av dyadiskt teamarbete i prehospital miljö. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta specialistsjuksköterskor, arbetande på akutambulans i Sverige, intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Kvalitativ manifest innehållsanalys valdes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier; vikten av öppenhet och trygghet, känslor av ensamhet och otrygghet, kommunikationens betydelse samt kompetens och erfarenhet påverkar samarbetet. Resultatet visade att specialistsjuksköterskorna upplevde att tillit inom teamet var avgörande för teamarbetet, där tryggheten i samspelet med kollegan bidrog till både lust och säkerhet i arbetet. Vid bristande tillit i teamarbetet kunde känslor av ensamhet och otrygghet uppstå vilket kunde ge osäkerhet i arbetet. Kommunikationen i teamet var viktigt för att kunna sköta sitt jobb och vid tydlig kommunikation minskade risken för missförstånd. Specialistsjuksköterskorna beskrev att erfarenhet och kompetens var en stark orsak till trygghet i teamarbetet. Slutsats: En slutsats utifrån studiens resultat är att det är viktigt att det dyadiska teamet i ambulansen är tillitsfullt och har en öppen karaktär. Att man vågar lita på varandra i teamet och att man har en gemensam bild av det arbete som skall genomföras. Att arbetet i ambulansen både blir roligare och säkrare om man har en bra kommunikation och försöker skapa en atmosfär som är tillåtande och utvecklande. Ett teamarbete med bristande tillit leder till osäkerhet, tvivel och ökar risken för missförstånd. Det behövs ytterligare studier för att utveckla metoder för att stärka den psykosociala arbetsmiljön men även för att undersöka teamarbetets påverkan på patientsäkerheten.

Introduktion: Antalet prehospitala förlossningar är få och därför kan det vara svårt för ambulanspersonal att upprätthålla tillräcklig kompetens inom området. Eftersom det händer sällan kan det väcka oro hos sjuksköterskor. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda vid prehospital förlossning. Metod: En kvalitativ metod användes med semistrukturerade intervjuer som analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv manifest ansats. Nio sjuksköterskor verksamma i norra Sverige inkluderades. Resultat: Resultatet presenteras i fem kategorier; Vikten av information och förberedelse, Stress och oro för komplikationer, En känsla av skräckblandad förtjusning, Stöd och samarbete minskar oron och Kunskap och erfarenhet ökar upplevelsen av trygghet. Resultatet visade att sjuksköterskor inom ambulanssjukvården känner en skräckblandad förtjusning när det kommer till att ta sig an uppgiften att bistå vid en förlossning prehospitalt. Det är en arbetsuppgift som skänker glädje i slutändan men vägen dit kan vara fylld av stress, oro och en upplevelse av brist på kunskap inom området. Slutsats: Förlossningar är ett uppdrag som sjuksköterskor inom ambulansen känner sig mindre förberedda på, det är en sällanhändelse och det gör att de inte kan tillägna sig den erfarenheten de önskar. Det finns ett behov av ökad kunskap och övning inom området.

Introduktion: Smärta kan skapa mycket oro och ångest hos patienten och obehandlad smärta kan leda till fördröjd läkningsprocess och onödigt lidande för patienten. Specialistsjuksköterskor inom den prehospitala verksamheten möter ofta patienter som drabbats av höftfrakturer. Att smärtlindra den drabbade patienten är en central del i omhändertagandet. Som specialistsjuksköterska är det viktigt att ha kunskap om smärtlindringens olika faser och läkemedels indikationer vid höftfrakturer. Vid höftfrakturer kan både procedursmärtlindring och underhållssmärtlindring vara aktuellt. Vid dessa tillfällen är det specialistsjuksköterskans ansvar att känna till läkemedlets indikationer och biverkningar för att undvika komplikationer. Syfte: Beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att smärtlindra patienter med misstänkt höftfraktur prehospitalt. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys tillämpades för att analysera intervjuerna. Resultat: Analysen som genomfördes i flera steg resulterade slutligen blev fyra kategorier – bedömning av patientens smärta, att lyckas eller inte lyckas med smärtlindringen, att omgivningsfaktorer påverkar patientens smärtlindring och att känna sig trygg eller otrygg. Att administrera de smärtstillande läkemedel som finns att tillgå anser informanterna att de kände sig trygga med. En osäkerhet kring biverkningar som till exempel en ofri luftväg och andningsdepression finns bland informanterna. Behandlingsriktlinjer gällande smärtlindring vid höftfraktur behövs förbättras då de anses vara otydliga. Resultatet visade att kontinuerlig utbildning och praktisk träning på arbetsplatsen hade bidragit med ökad kunskap kring behandling och smärtlindring vid höftfrakturer. Slutsats: Specialistsjuksköterskor som arbetar prehospitalt anser att de utmaningar som de ställs inför gällande smärtlindring vid misstänkt höftfraktur är hanterbara. En slutsats utifrån studiens resultat är att det behövs ett förtydligande av riktlinjer vid misstänkt höftfraktur som också kan behöva diskuteras på organisations- och ledningsnivå. Förstahandsvalet av smärtlindring varierar, baserat på patientens situation samt tryggheten hos specialistsjuksköterskorna men i slutändan får patienten likvärdig smärtlindring oavsett val av preparat. Kontinuerlig utbildning och praktisk träning på arbetsplatsen kan bidra med ökad kunskap kring behandling och smärtlindring vid misstänkt höftfraktur.

Background. In South Africa violence related crimes are frequent, and interpersonal violence is one of the most common causes of injury and death. Violence can be related to social structures, poverty and income inequality. In South Africa 25% of the population live in extreme poverty, and 16% of households in Western Cape live in Informal dwellings. Drug and alcohol miss-use is a big problem. EMS personnel all over the world are exposed to violence. The last couple of years the rate of incidents of violence against the ambulances and EMS personnel in Western Cape and Cape Town has escalated, and a protocol to protect the personnel has been established. The protocol of Red Zones requires an armed escort for the ambulance and EMS personnel when working in certain areas. The red zones are often in low income areas, which makes United Nations’ Sustainable Development Goal of Reduced inequality relevant. The Purpose of this study is to describe how red zones affect patient waiting times and mission times for the ambulance in the Western Cape province of South Africa. Method. Quantitative analysis of priority 1 assignments in one month periods in 2016, 2017 and 2018 to Hanover Park, a suburb of Cape Town. Hanover Park has been considered a red zone since September 2016. Result. Seven different time periods in the missions were analyzed, comparing the City of Cape Town and Hanover park in 2016, 2017 and 2018. Conclusion. The result shows an increase in waiting times for EMS in Hanover Park, even though the precise response time could not be described. Call times and mission times for the entire City of Cape Town seem to have increased, indicating a problem beyond the red zones, potentially affecting everyone in need of an ambulance in the city. Further studies are encouraged. / Bakgrund. I Sydafrika är våldsrelaterade brott vanligt förekommande, och interpersonellt våld är en av de vanligaste orsakerna till skada och död. Våldet kan relateras till sociala strukturer, fattigdom och inkomstskillnad. I Sydafrika lever 25% av befolkningen i extrem fattigdom och 16% av hushållen i Western Cape lever i informella bostäder. Missbruk av droger och alkohol är ett stort problem. Ambulanspersonal över hela världen utsätts för våld. De senaste åren har graden av våldshändelser mot ambulanser och dess personal i Western Cape och Kapstaden eskalerats och ett protokoll för att skydda personalen etablerats. Protokollet för Röda Zoner kräver en beväpnad eskort för ambulans och personal vid arbete i vissa områden. De röda zonerna är ofta i låginkomstområden, vilket gör FN: s hållbara utvecklingsmål för minskad ojämlikhet relevant. Syftet med denna studie är att beskriva hur röda zoner påverkar patienters väntetid och uppdragstider för ambulansen i Western Cape i Sydafrika. Metod. Kvantitativ analys av prio 1-uppdrag under en månadsperiod i 2016, 2017 och 2018 till Hanover Park, en förort till Kapstaden. Hanover Park har ansetts vara en röd zon sedan september 2016. Resultat. Sju olika tidsperioder i uppdragen analyserades, och jämfördes mellan hela Kapstaden och Hanover Park 2016, 2017 och 2018. Slutsats. Resultatet visar ökad väntetid för ambulansvård i Hanover Park, även om den exakta framkörningstiden inte kunde beskrivas. Uppdragstider för hela staden Cape Town verkar ha ökat, vilket indikerar ett problem bortom de röda zonerna, vilket potentiellt kan påverka alla som behöver en ambulans i staden. Ytterligare studier rekommenderas.

No description available.