No description available.

Ett barn som far illa kan vara utsatt för olika former av psykisk och fysisk misshandel från vuxna i deras närhet eller orsakat av ett självskadebeteende. År 2020 implementerades barnkonventionen i svensk lag för att uppmärksamma barns rättigheter. Trots att det har rapporterats en ökad andel av orosanmälningar sedan barnkonventionen uppmärksammades befaras fortsatt många barn fara illa. Genom att utföra en orosanmälan till socialtjänsten ökar chansen för att ett barn som far illa erhåller hjälp i tid och garanteras en trygg miljö. Ambulanssjuksköterskor har en unik möjlighet att identifiera ledtrådar i hemmet för att uppmärksamma barnets potentiellt utsatta situation. Syftet med examensarbetet var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att skriva orosanmälningar för barn som far illa. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes där åtta ambulanssjuksköterskor deltog. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys vilket genererades i tre huvudkategorier med tio subkategorier. Resultatet påvisar bland annat organisatoriska brister och att föräldrarnas agerande har en stor inverkan på att skriva orosanmälningar. Dessutom ansågs känslor som rädsla och osäkerhet försvåra processen. Betydande faktorer som underlättade utförandet av orosanmälningar var kollegialt stöd samt upplevelsen av att anmälan gjordes med barnets bästa i åtanke. Det uppmärksammas ett behov för specialistutbildade ambulanssjuksköterskor att erhålla utökade resurser och möjligheter till utbildning för att optimera förutsättningarna att identifiera barn som misstänks fara illa. / A child at risk can be exposed to various forms of physical and psychological abuse from adults close to them or can be caused by acts of self-harm. The UN convention on the Rights of the Child became law in Sweden in 2020. Despite the increased level of reporting to child protection authorities in Sweden since this law was enacted, there remain fears that many children suffer in silence. The chances of a child at risk getting help and having a safe environment increase by reporting to child protection services. Nurses who work in the ambulance service have a unique opportunity of being able to identify signs in a child’s home that could indicate a child in a vulnerable position. The aim of this study was to investigate the experiences of nurses who work in the ambulance service when writing reports about children at risk. The study is a qualitative interview study with an inductive approach involving eight participants. The interviews were analysed using a qualitative content analysis that generated three main categories and 10 subcategories. The results showed that organisational deficiencies, as well as the actions of parents have a great impact on whether a report is written or not. The process is also seen to be made more difficult due to feelings of anxiety and uncertainty. Factors that made reporting easier were collegial support as well as having the child’s perspective in mind. This study lifts a need for specialist ambulance nurses to have greater resources and opportunities for education to be better able to identify children at risk.

Bakgrund: Anafylaxi är livshotande och kan ge symtom på luftvägarna, andning och cirkulationen. Det kan också leda till anafylaktisk chock. Tiden till symtomdebut efter kontakt med den utlösande faktorn kan variera mellan några sekunder till timmar. En påverkad luftväg kan snabbt bli ofri och det är viktigt att behandling med adrenalin sätts in direkt. Diagnostik bygger på anamnes och symtom i den akuta fasen. Flertalet differentialdiagnoser måste övervägas vilket kan vara utmanande i diagnostiseringen. Ambulanssjuksköterskan ska ha kompetens och handlingsberedskap för att genomföra omvårdnad och medicinska åtgärder även med bristfällig information. Tidigare studier visar att ambulanspersonal upplever svårigheter att ställa diagnos vilket gör att det kan bli svårt att veta vilka behandlingsriktlinjer som ska följas. Syfte: Syftet med uppsatsen var att studera specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med anafylaxi prehospitalt. Metod: I studien deltog åtta specialistsjuksköterskor som intervjuades med semi-strukturerad intervjumetod. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv, manifest ansats. Resultat: Intervjuerna resulterade i fem kategorier och ett tema: Att vara beredd på det oväntade samtidigt öppen för att hantera det okända. Resultatet visade att vid vård av personer med anafylaxi var det viktigt att förbereda sig före mötet för att kunna utföra ett optimalt omhändertagande. Deltagare betonade vikten av god anamnes och kommunikation och denärstående ansågs vara en resurs. Specialistsjuksköterskorna arbetade systematiskt och prioriterade A till E som är en strukturerad metod för att bedöma och hantera patienter i akuta situationer. Samtliga betonade vikten av att ta ansvar för sin egen kompetensutveckling för att bibehålla kunskap. Slutsats: Specialistsjuksköterskor beskrev stress vid långa transporter, svårighet att skapa fri luftväg, att under framkörningen inte veta hur patienten mådde och att patientens tillstånd kunde försämras. Patientens stress ökade stressnivån hos specialistsjuksköterskorna och det var viktigt att behålla lugnet själv. Ambulansyrket är ett erfarenhetsyrke och det blir lättare att hantera anafylaxi ju mer erfarenhet som förvärvats. Kontinuerlig övning och utbildning, något som önskades, saknades på arbetsplatserna.

Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn i en masskadehändelse med fokus på triage. Bakgrund: Att omhänderta barn vid en stor olycka/allvarlig händelse eller katastrof har beskrivits som påfrestande. Framförallt upplever sjuksköterskor känslomässiga hinder när de ska prioritera och triagera barn. Att vara oförberedd på vad som kommer att ske kan påverka det professionella skyddet och omhändertagandet. Metod: En kvalitativ ansats med tre fokusgrupper användes. En innehållsanalys gjordes av fokusgruppsintervjuerna med sex deltagare i varje grupp varav 16 deltagare var ambulanssjuksköterskor och två var sjuksköterskor, sex var kvinnor och 12 män. Resultat: Resultatet består av tre kategorier: Svårigheter i situationen, Otillräcklighet och Omställning. I de tre kategorierna framkom 10 underkategorier. Det som framkom var att sjuksköterskor riskerar att bli kvar hos ett barn under själva triageringen, situationen ansågs som ovanlig och skapade osäkerhet, kommunikationen är av stor betydelse samt att sjuksköterskor upplever en bristande kunskap och utbildning när det gäller barn vid masskadehändelse. Slutsats: Sjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn på större skadeplatser som annorlunda och avvikande samt att de känner sig otrygga och oförberedda inför situationen.  Eftersom att omhänderta barn på skadeplats är ovanliga händelser är det viktigt med tid för reflektion. Ett öppet klimat på arbetsplatsen som främjar reflektion och eftertanke kan bidra till ett bättre och mer effektivt omhändertagande på skadeplats och sjuksköterskor som kan känna en större trygghet vid omhändertagandet av barn. / Aim: The purpose of this study was to describe the ambulance nurses’ experiences of disposal for children in a mass casualty event focusing on triage. Background: The care for children in a disaster/major event has been described as strenuous. Particularly in the case prioritization and triage of children experiencing ambulance nurses emotional obstacles. Being unprepared for what will occur can affect the professional protection and care. Method: A qualitative approach with three focus groups were used. A content analysis was made of the focusgroupintervjus. With six participants in each group which 16 participants was ambulance nurses and two were nurses, six were women and 12 were men. Results: The result consists of three categories: Difficulties in the situation, Inadequacy and Conversion. In these three categories, 10 subcategories emerged. What was shown was that the ambulance nurses risked getting stuck with one children during the triage ring, the situation was considered unusual and created uncertainty, communication is of great importance and the nurses experiencing a lack of awareness and education when it came to children at mass casualty event. Conclusion: Nurses experience the care of children on larger damage sites as different and divergent, and they feel insecure and unprepared for the situation. Because to take care of children at the scene are rare events, it is important to have time for reflection. An open climate in the workplace that promotes reflection and consideration can contribute to a better and more efficient care at the scene and nurses who may feel more secure in the care of children.

Psykisk ohälsa är ett stort folkhälsoproblem i Sverige. Ångestsyndrom drabbar cirka 25% av befolkningen och årligen begår cirka 1100 personer suicid. Ambulanssjuksköterska har en bred kompetens gällande somatiska åkommor men i grund- och specialistutbildningen läggs liten vikt på psykisk ohälsa. Detta kan medföra att patienter med psykisk ohälsa ej bedöms och vårdas optimalt. Sahlgrenska Universitetssjukhus genomförde 1 oktober – 31 december 2015 ett projekt, Prehospital Psykiatrisk Resurs (PPR). Projektet innebar att en bedömningsbil, normalt enkelbemannad av en ambulanssjuksköterska, bemannades med en psykiatrisjuksköterska och en ambulanssjuksköterska. Psykiatrisjuksköterskan har triagerat patienterna med hjälp av psykRETTS och alla patienter inom projektet har sorterats utifrån symtom enigt Emergency Symtoms and Signs (ESS) och vitalparametrar. Denna enhet tilldelades ärenden där larmcentralen misstänkte att det förekom  psykisk ohälsa. Syftet var att beskriva de psykiatriuppdrag enheten larmades ut på utifrån patientkarakteristiska, symtom och diagnos samt beskriva omhändertagandet som gavs av PPRsjuksköterskan. Under studiens period bedömdes 91 patienter, 46% lämnades hemma, med eller utan hänvisning till annan vårdinstans, och 54% transporterades till slutenvården.  Det är en relativ ung population i denna patientgrupp och majoriteten av patienterna var kvinnor. Flertalet har haft kontakt med psykiatrin tidigare och hälften har en psykiatrisk diagnos.  Ångest, suicidbedömning och missbruk var de vanligaste ESSkoderna. En minoritet av patienterna fick en fullständig bedömning av sitt somatiska tillstånd. Resultatet tyder på att ångest är en vanlig anledning till att söka akut hjälp. Förslag på utbildningsinsatser inom prehospital akutsjukvård gällande psykisk ohälsa kan bestå av utökade behandlingsriktlinjer (läkemedel), introduktion av bedömningsinstrument, t.ex. suicidstegen, samt införande av vårdkedjor för att slussa patienterna till rätt hjälp. / Mental illness is a major public health problem in Sweden. Anxiety disorder affects approximately 25% of the population and every year about 1100 people commit suicide. An Ambulance nurse has a broad expertise concerning somatic complaints, but the basic and specialized training dedicats just a small part on mental health. This can lead to that patients with mental disorders are stigmatized. Sahlgrenska Universitetssjukhus preformed during October 1th until December 31th 2015 a project call Prehospital Psykiatrisk Resurs (PPR). The project meant that a assessmentcar which normally is manned with a single ambulance nurse, now were manned by a specialist trained psychiatric nurse and an ambulance nurse. The psychiatric nurse has triacted the patients using psykRETTS and all the patients have been sorted out by their symptoms , acccording to the Emergency Symtoms and Signs (ESS) and vital parameters. This unit was assigned with cases where the emergency call centre suspected existence of mental illness. The purpose was to describe which missions that the unit was sent on where patient had characteristic symptoms of mental dissorder, describe the diagnosis and the disposal which the PPR-nurse used. During the project were 91 patient assessed, 46% of these were left at home with or without no further information, 54% were transported to closed care. The population of the project were relatively young and the majority was women. Most of the patients had had former contact with the psychiatry care before and half had a psychiatric diagnosis. Anxiety, suicide assessment and alcohol and drug abuse were the most common ESScodes. The result indicates that anxiety is a common reason to seak emergency care. Training programs regarding mental illness can be done thorough expanded treatment guidelines, the introduction of assessment instruments and increase delegation of drugs.

Bakgrund: Ambulanspersonal är en yrkesgrupp som i sitt yrkesutövanden riskerar att utsättas för traumatiska händelser som kan vara mycket påfrestande och stressfulla. Trots erfarenhet och träning blir vissa trauman stundtals övermäktiga och kan ge reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Risken att utveckla PTSD ökar med antalet upplevda trauman och prevalensen i yrkesgruppen är hög. Syfte: Syftet var att beskriva vilka traumatiska händelser ambulanspersonalen upplevde som mest stressfulla. Syftet var även att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och hantering av posttraumatiskt stressyndrom i relation till traumatiska händelser i sitt yrkesutövande. Syftet var dessutom att granska artiklarnas kvalitet utifrån den metodologiska aspekten undersökningsgrupp. Metod: Beskrivande litteraturstudie innefattande elva vetenskapliga artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats sökta i medicinsk och omvårdnadsorienterade databas. Huvudresultat: Traumatiska händelser som upplevdes mest stressfulla innefattade händelser som involverade akut sjuka och allvarligt skadade barn, vilka väckte en emotionell respons och där ambulanspersonalen identifierade sig med nödställda. Upplevelser av PTSD kännetecknades av överspändhet, sämre prestation, mental avstängning och återupplevande av minnesbilder. Hantering av PTSD utmärktes av copingstrategier som känslomässig distans, fokusering, stöd, återhämtning, kontroll och förberedelse. Slutsats: Ambulanspersonal upplever i sitt yrkesutövande traumatiska händelser som kan vara mycket stressfulla och som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom. Upplevelserna kan ge psykiska och fysiska symtom som påverkar hälsa och funktionsförmåga. Ambulanspersonalen behöver utbildning i copingstrategier för att hantera kritiska incidenter på ett gynnsamt sätt, speciellt händelser som involverar barn. Strategier behövs för att stärka känslan av kontroll och förmågan till fokusering, där förberedelse, socialt stöd och återhämtningstid är betydelsefullt.

Introduktion: Ambulanssjukvården ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kunskap att möta olika patienter i olika tillstånd. Ett barn med akut hindrad luftväg är en patient som är sällsynt prehospitalt, vilket många ambulanssjuksköterskor anser är det mest utmanande de kan träffa på i arbetet. En av de viktigaste kompetenserna ambulanssjuksköterskan skall ha är att kunna upprätthålla en fri luftväg, vilket leder till en stor utmaning hos ambulanssjuksköterskan om det gäller barn med akut hindrad luftväg. Det är ringa utforskat i ämnet, både i Sverige och i världen, hur upplevelserna är kring den situationen. Syftet: Att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av att omhänderta barn med akut hindrad luftväg. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultatet: Sju kategorier framkom, där den mentala förberedelsen beror på kvaliteten och kvantiteten av information, omhändertagandet upplevs som enkelt, problematiskt och kreativt utmanande. Känslorna har stor spännvidd, där erfarenhet och utbildning ökar tryggheten samtidigt som ambulanssjuksköterskan känner av ett resursbehov när hen stöter på barn med akut hindrad luftväg. Konklusion: Barn med akut hindrade luftvägar utmanar ambulanssjuksköterskan maximalt kunskapsmässigt och känslomässigt, samt att ambulanssjuksköterskan önskar att få mer fortbildning inom området. / Introduction: The prehospital care in Sweden has high demands on the ambulance nurses’ qualifications to meet patients in different ages and conditions. A child with an obstructed airway is a rare type of patient in the prehospital environment, a patient which many ambulance nurses’ thinks is the most challenging they could care for. One of the essential qualifications an ambulance nurse should have is airway management, which leads to a big challenge for the ambulance nurse when it comes to children with an obstructed airway. There have been rather few studies regarding the experiences concerning these types of situations. Purpose: The purpose of the study was to enlighten how ambulance nurses’ experiences of caring for children with an obstructed airway. Method: A qualitative interview study was made with ten ambulance nurses, and the data was analyzed using Graneheim and Lundmans content analysis method. Results: The result led to seven categories. The mental preparation depends on the quality and quantity of received information. Airway management is perceived as simple, problematic and a creative challenge. The span of emotions are huge, where years of experience and education leads to feeling secure, and the ambulance nurse feel the need of human resources when working with a child with an obstructed airway. Conclusion: The conclusion is that a child with an obstructed airway challenges the ambulance nurse knowledge and emotionally to the fullest extent and there is a need for more education concerning airway management.

Bakgrund: Få förlossningar sker prehospitalt och att föda barn prehospitalt är oftast en skrämmande och oväntad situation för kvinnan. Det finns en rad komplikationer som kan ske vid en förlossning och ambulanssjuksköterskan måste ha kunskap kring hur de ska hanteras. Få studier har gjorts för att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser i samband med prehospitala förlossningar och den här studien ämnar därför undersöka det. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av prehospitala förlossningar. Metod: Kvalitativ intervjustudie med tio informanter genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes. Resultat: Tre huvudkategorier framkom: 1) Ogynnsam situation påverkar ambulanssjuksköterskans arbetsmiljö; 2) Behov av att arbetet ska fungera professionellt; 3) Att få genomföra något unikt. Vidare framkom nio subkategorier. Slutsats: Mer kunskap om prehospitala förlossningar krävs för att ambulanssjuksköterskan ska känna sig trygg i situationen och för att öka patientsäkerheten. Men även grundläggande omvårdnad måste integreras i situationen för att skapa en bra förlossningsupplevelse för kvinnan.

Tidigare forskning visar att hot och våld inom ambulanssjukvården är ett vanligt förekommande problem. Ambulanspersonalen möter inte bara patienter på utryckningar utan även anhöriga och andra människor som kan befinna sig på vårdplatser. Det är inte bara patienten som kan bli våldsam. Forskning visar att även andra människor runt patienten bidrar med hot och våld. Forskning om hot och våld mot ambulanspersonal är till största del genomförd i storstadsmiljöer där det finns god tillgång till andra ambulanser och polisiär assistans. Den här studien inriktar sig på ambulanssjuksköterskor i glesbygd där stationerna är långt från närmaste sjukhus och antalet ambulanser per invånare är få. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av hot och våld i glesbygd. Tidigare forskning är i huvudsak kvantitativa undersökningar och bygger på hur ofta våld förekommer. Det behövs mer kvalitativ forskning om hur ambulanssjuksköterskor upplever att vårda en våldsam patient i glesbygd, vad hot och våld kan leda till på längre sikt och om det påverkar deras omvårdnad av patienterna. Metoden som använts var en fenomenologisk kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor. Studien visar att hot och våld skapar otrygghet och påverkar vårdandet av patienten. Hot och våld påverkar både under händelserna och efter under lång tid. Då tidigare studier inte har studerat fenomenet hot och våld i glesbygdsområden kan resultatet av denna studien belysa ett nytt problem som kan bidra till en ökad medvetenhet hos personal, högskolor och universitet om att hot och våld inte är geografiskt begränsat.

Hot och våld är ett problem som ökat inom den prehospitala vården. När ambulanspersonal möter hotfulla och våldsamma situationer kan det göra att dem behöver ta ett steg tillbaka. Detta kan leda till en bristande bedömning av patienten samt att ambulanssjuksköterskor går miste om viktiga symtom som kan leda till hotad patientsäkerhet samt sämre vårdrelationen med patienten. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av hur vårdrelationen påverkas av hot och våld samt hur de hanterar situationen. Studiens metod var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats som baserades på sex stycken intervjuer med ambulanssjuksköterskor. Författarna använde sig av ett strategiskt urval. Den insamlade datan analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys som resulterade i tre kategorier; Hinder i vårdandet, Vårdandet blir ofullständigt samt Förmedla lugn. Resultatet visar att hot och våld prehospitalt påverkar vårdrelationen negativt. Olika faktorer kunde medföra att ambulanssjuksköterskorna fick överge rollen som vårdare. Ambulanssjuksköterskorna valde att inte göra mer än nödvändigt med patienter som agerade våldsamt mot dem. Omdöme och beslutsfattning påverkades av hotfulla eller våldsamma situationer vilket krävde snabba beslut. Att förstå patientens livsvärld genom ett vårdande samtal var väsentlig och skapade bra förutsättningar för en god vårdrelation. I diskussionen diskuteras studiens valda metod och resultat med fokus huvudfynden.