Sammanfattning Civilekonomuppsats i företagsekonomi, Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet, VT 2013. Författare: Amanda Lindesson och Matilda Ödhall Handledare: Andreas Jansson Examinator: Anna Stafsudd Titel: Lagen om anmälningsskyldighet - Ur ett klientperspektiv Bakgrund: Lagen om revisorers anmälningsskyldighet innebär att revisorer i Sverige enligt lag är skyldiga att anmäla sina klienter då misstanke om ekonomisk brottslighet föreligger. Då såväl revisorer som deras klienter lyder under anmälningsskyldigheten, påverkas bägge parter av den. För revisorerna är det av stor vikt att ha en god relation till sina klienter och det blir därför av intresse att undersöka om anmälningsskyldigheten får några effekter på klientrelationen. För att undersöka detta krävs att bägge parters åsikt belyses för att slutsats ska kunna dras. I denna undersökning görs en jämförande undersökning på klienternas perspektiv mot tidigare genomförda undersökningar på revisorernas perspektiv. På så vis fås en helhets bild av båda parters åsikt om såväl anmälningsskyldigheten i sig och de eventuella effekterna på relationen dem emellan. Syfte: Syftet med denna undersökning är att kartlägga klienternas kännedom och inställning till anmälningsskyldigheten och om detta stämmer överens med revisorernas uppfattning om sina klienter. Vidare vill vi utforska ifall klientens faktiska kännedom och inställning påverkar förtroendet och om detta får effekter på relationen till dess revisor. Metod: Vi genomförde en kvantitativ metod i form av en enkätundersökning. Denna enkät skickades ut till 1000 svenska aktiebolag och resulterade i 102 svar. Resultat/Slutsatser: Undersökningens slutsats visade att klienterna ställde sig positiva till anmälningsskyldigheten men att de även hade en låg grad av kännedom om dess innebörd. Detta stämde väl överrens med revisorernas åsikt om sina klienter. Vi fann vidare inga belägg för att anmälningsskyldigheten skulle inverkat på klienternas förtroende för revisorn och därmed leda till effekter på klientrelationen. Det är klientens förväntningar som påverkar deras förtroende för revisorn och dessa verkar inte ha förändrats tillföljd av anmälningsskyldigheten. Orsaken till det oförändrade förtroendet beror förmodligen på att klienterna redan införandet av anmälningsskyldigheten förväntade sig att revisorer hade till uppgift att upptäcka ekonomiska oegentligheter.

Vårt syfte med denna studie var att få mer inblick samt bidra till ökad kunskap kring de barn i förskolan som lever i hem med alkoholmissbruk. För att nå vårt syfte har vi genomfört kvalitativa intervjuer med tio pedagoger i förskolan. De resultat som framkommit i studien är att övervägande av de intervjuade pedagogerna har mött barn som lever i hem med alkoholmissbruk. Upptäckterna gjordes främst genom föräldrar som luktat vid hämtning eller lämning. Bland de barn som nämns i intervjuerna är det bara ett som själv berättat för en pedagog. Vidare framkom det i resultaten att pedagogerna inte kunde se några specifika signaler på barnen som de kopplade ihop med att de levde i hem med alkoholmissbruk, förrän efter upptäckten. I resultaten framkom också att de flesta av pedagogerna menade att alla barn kan vara i behov av särskilt stöd i olika situationer vilket gör att de ska bemöta alla barn där och då. Däremot trodde några av pedagogerna att barn som lever i hem med alkoholmissbruk behövde ett mer varmt och kärleksfullt bemötande, precis som alla barn som far illa. Slutsatser som kan dras är att pedagogernas kunskaper om barn som lever i hem med alkoholmissbruk är liten, och den kunskap som finns har de fått genom erfarenhet av arbetet på förskolorna. Vidare slutsatser är att pedagogerna fokuserat på föräldrarnas signaler framför barnens vid upptäckt, samt att det är ett tabubelagt område.

Tidigare forskning finner det angeläget med vidare studier gällande lokala organisationsförhållanden för anmälningspliktigaprofessioner. Studien syftar därför till att kartlägga hur rektorer som ansvarar för årskurs 7-9 på kommunala grundskolor ien kommun i norra Sverige ser på skolans ansvar när barn far illa eller då det finns misstanke om att ett barn far illa. Utöverdetta studeras även hur rektorerna resonerar kring barn som far illa eller misstänks fara illa samt skolans rutiner ochtillvägagångssätt i samband med detta. Fyra kvalitativa intervjuer av semistrukturerad karaktär ligger till grund för studienoch intervjuerna har därefter analyserats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att barn som far illa ansesvara ett brett begrepp och att det i många situationer är svårt att avgöra om ett barn far illa eller inte. Skolans ansvar fördessa barn anses vara stort och anmälningsskyldighet ses som en del i detta ansvar. Tillvägagångssätt skiljer sig i mångt ochmycket mellan de olika skolorna. Det handlar framförallt om huruvida det finns riktlinjer eller rutiner för hur personal ska gåtillväga då barn far illa eller misstänks fara illa samt om och på vilket sätt rektor involveras vid anmälan.

<p>Revisorernas anmälningsskyldighet för centrala ekonomiska brott började gälla den första januari 1999. Enligt ett uttalande från Ekobrottsmyndigheten (EBM) finns det ett intresse att utöka anmälningsplikten till att även omfatta redovisningskonsulter. Detta för att konsulterna arbetar nära företagen och har kontakt med företag av samtliga bolagsformer till skillnad från revisorerna. Syftet med uppsatsen valdes därför till att undersöka i vilka fall anmälningsskyldighet går att införa för redovisningskonsulter, där redovisningskonsulternas inställning till ämnet används som indikator. Undersökningen har huvudsakligen baserats på fyra intervjuer med revisorer och redovisningskonsulter. Dessutom har en kompletterande nätbaserad enkätundersökning gjorts för att ge en bild av inställningen hos landets redovisningskonsulter. Resultatet av detta har visat sig vara en allmänt negativ bild av ett utökande av anmälningsplikten då de flesta anser att det skulle skada förtroendet mellan konsult och företag samt att det är en uppgift som ligger utanför konsulternas yrkesroll. Däremot skulle en anmälningsplikt bli aktuell om de så kallade mikrobolagen slapp skyldigheten att ha revisor.</p>

<p>Problemformulering: Ekonomisk brottslighet och bolagsskandaler är något som har uppmärksammats allt mer under de senaste åren. Den ekonomiska brottsligheten är ett växande och allvarligt samhällsproblem och den blir allt mer och mer avancerad och internationaliserad. För att kunna få kontroll över den ekonomiska brottsligheten i Sverige infördes det den 1 januari år 1999 därför en ny lag som föreskrev en skyldighet för revisorer att anmäla misstanke om brott till åklagare eller polis, den så kallade anmälningsskyldigheten eller anmälningsplikten. Problemen med anmälningsskyldigheten är bland annat hur olika centrala begrepp ska tolkas och hur revisorn ska kunna bibehålla sin oberoende ställning gentemot klienten.</p><p>Syfte: Huvudsyftet med studien är att undersöka hur revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke om brott upplevs och hur centrala delar av lagtexten tolkas av revisorerna. Studiens delsyften är att redogöra för om det finns ett glapp mellan lagstiftarens och revisorernas tolkning av lagstiftningen, undersöka om anmälningsplikten har påverkat revisorns val av klienter samt att undersöka om det föreligger någon skillnad mellan små, medelstor och stora revisionsbyråer.</p><p>Avgränsningar: Studien är avgränsad till auktoriserade och godkända revisorer i Stockholmsregionen för enkätundersökningen och till intervjuer med en chefsåklagare på EBM.</p><p>Metod: En elektronisk enkät skickades ut till totalt 70 revisorer, efter att vi kontaktat revisionsbyråerna via telefon. Intervjuer med insatta i vårt ämnesområde har kompletterat studien, genom att de fick ge sina åsikter på studiens enkätsvar och även ge möjliga orsaker till varför utfallet blev som det blev.</p><p>Slutsatser: Det har framkommit att nästan hälften (49 %) av respondenterna är ganska negativa till anmälningsplikten och 27 % anser att anmälningsplikten inte alls bör innefattas i revisorns uppdrag. Utifrån våra enkätresultat framgår det tydligt att revisorer anmäler först på en mycket högre nivå än vad EBM har tänkt sig, dvs ca 10-20 % bevisgrad. Majoriteten (89 %) av respondenterna säger att de kräver en högre bevisgrad innan de anmäler ett brott. Totalt 60 % av respondenterna upplever att det finns ett glapp mellan lagstiftarens avsikt med anmälningsplikten och deras egen tolkning av den. De flesta respondenter från de små revisionsbyråerna anser att valet av klienter absolut har påverkats av anmälningsplikten och respondenter från de medelstora revisionsbyråerna tycker att anmälningsplikten till stor del har påverkat deras val av klienter, medan de från de stora revisionsbyråerna anger att anmälningsplikten har haft en liten påverkan på deras val av klienter.</p>

Syftet med studien var att få en uppfattning av hur personal i förskolan ser på kränkande beteenden mellan vuxen och barn och hur de hanterar situationer där kränkning uppstår. I undersökningen använder vi både kvalitativa och kvantitativa metoder, kvantitativ metod som undersökningsmetod med enkäter men en kvalitativ analys för att utläsa studiens resultat. Resultatet visar på en komplex uppfattning om kränkningar och att de finns flera svårigheter med att anmäla kränkningar i förskolan. Slutsatser i studien är att det finns ett behov för bättre rutiner för hur anmälan ska gå till och fler reflektioner mellan personalen om vuxenmakt bör förekomma i förskolan i större utsträckning.

<p>Barn som far illa är något som många inte vill se eller höra talas om och i tidigare forskning kan ses att yrkesverksamma inte alltid anmäler till socialtjänsten redan vid misstanke att ett barn far illa trots deras anmälningsskyldighet. Syftet med studien var att få en ökad förståelse för förskollärares förhållande till lagen om anmälningsskyldighet. För att uppnå studiens syfte användes den kvalitativa metoden där fyra förskollärare intervjuades. Resultatet analyserades sedan mot lagrum och tidigare forskning. Förskollärarna i studien kände till sin skyldighet att anmäla, men de fanns flera skäl till att de inte anmälde redan vid misstanke. Det starkaste skälet var att de ville ha något att gå på, bevis. Allmänna regler för hur en anmälan skulle gå till fanns inte, då förskolorna arbetade olika. Samverkan med socialtjänsten existerade inte mer än vid en anmälan, men samtliga önskade ett samarbete.</p>

<p>Syftet med min uppsats är att fördjupa mig kring hur personalen på några förskolor resonerar kring sin skyldighet att anmäla när de misstänker att ett barn far illa. Utifrån detta vill jag förstå om personalen upplever några svårigheter med anmälningsplikten, för att därmed känna</p><p>till vilka dessa svårigheter kan vara.</p><p>Utifrån detta syfte har jag formulerat om följande frågeställning:</p><p>*Vilka eventuella hinder eller problem kan uppstå i samband med anmälningsplikten</p><p>vid misstanke om att ett barn far illa?</p><p>Genom att använda mig av den kvalitativa forskningsmetoden lyckades jag samla in empiriskt material från förskolepedagoger på fem olika förskolor. Jag genomförde sammanlagt 5 kvalitativa intervjuer, varav tre av dem består av gruppintervjuer och två enskilda. Efter insamlingen och bearbetningen av det insamlade materialet kom jag fram till att vissa teorier</p><p>skulle kunna tillämpas för att ge en förklaring och ett svar på min frågeställning. Jag har använt mig av tre olika sociologer för att besvara min frågeställning. Erwing Goffmans teori</p><p>kring olika roller, framträdande och team har jag använt mig av för att förklara hur mina informanter måste förhålla sig till sin roll som förskolepedagog och även hur de arbetar som ett team när de har ett gemensamt intresse om barnen. Vidare använder jag mig av Anthony</p><p>Giddens teori kring de abstrakta systemen för att klargöra hur de olika myndigheterna, som t.ex. socialtjänsten fungerar i förhållande till förskolorna. Därefter tar jag upp två av Beverly Skeggs begrepp, dissimulering och disidentifikation för att förklara hur man ibland förnekar eller tar avstånd från något som verkar hotande. Resultatet från intervjuerna visar om att det</p><p>finns många hinder och problem som gör det svårt för personalen på de olika förskolorna att anmäla när de misstänker att ett barn far illa, rädsla för att konfrontera föräldrarna, man vill ha ”bevis” för att anmäla t.ex. blåmärken, anmälningar som rinner ut i sanden, många gånger känns det meningslöst att anmäla en andra gång, bristande kunskap om hur man ska upptäcka</p><p>barnen, personalen blir själva utsatt för hot och trakasserier och får ingen professionell hjälp i samband med detta.</p>

Barn som far illa är något som många inte vill se eller höra talas om och i tidigare forskning kan ses att yrkesverksamma inte alltid anmäler till socialtjänsten redan vid misstanke att ett barn far illa trots deras anmälningsskyldighet. Syftet med studien var att få en ökad förståelse för förskollärares förhållande till lagen om anmälningsskyldighet. För att uppnå studiens syfte användes den kvalitativa metoden där fyra förskollärare intervjuades. Resultatet analyserades sedan mot lagrum och tidigare forskning. Förskollärarna i studien kände till sin skyldighet att anmäla, men de fanns flera skäl till att de inte anmälde redan vid misstanke. Det starkaste skälet var att de ville ha något att gå på, bevis. Allmänna regler för hur en anmälan skulle gå till fanns inte, då förskolorna arbetade olika. Samverkan med socialtjänsten existerade inte mer än vid en anmälan, men samtliga önskade ett samarbete.

Syftet med min uppsats är att fördjupa mig kring hur personalen på några förskolor resonerar kring sin skyldighet att anmäla när de misstänker att ett barn far illa. Utifrån detta vill jag förstå om personalen upplever några svårigheter med anmälningsplikten, för att därmed känna till vilka dessa svårigheter kan vara. Utifrån detta syfte har jag formulerat om följande frågeställning: *Vilka eventuella hinder eller problem kan uppstå i samband med anmälningsplikten vid misstanke om att ett barn far illa? Genom att använda mig av den kvalitativa forskningsmetoden lyckades jag samla in empiriskt material från förskolepedagoger på fem olika förskolor. Jag genomförde sammanlagt 5 kvalitativa intervjuer, varav tre av dem består av gruppintervjuer och två enskilda. Efter insamlingen och bearbetningen av det insamlade materialet kom jag fram till att vissa teorier skulle kunna tillämpas för att ge en förklaring och ett svar på min frågeställning. Jag har använt mig av tre olika sociologer för att besvara min frågeställning. Erwing Goffmans teori kring olika roller, framträdande och team har jag använt mig av för att förklara hur mina informanter måste förhålla sig till sin roll som förskolepedagog och även hur de arbetar som ett team när de har ett gemensamt intresse om barnen. Vidare använder jag mig av Anthony Giddens teori kring de abstrakta systemen för att klargöra hur de olika myndigheterna, som t.ex. socialtjänsten fungerar i förhållande till förskolorna. Därefter tar jag upp två av Beverly Skeggs begrepp, dissimulering och disidentifikation för att förklara hur man ibland förnekar eller tar avstånd från något som verkar hotande. Resultatet från intervjuerna visar om att det finns många hinder och problem som gör det svårt för personalen på de olika förskolorna att anmäla när de misstänker att ett barn far illa, rädsla för att konfrontera föräldrarna, man vill ha ”bevis” för att anmäla t.ex. blåmärken, anmälningar som rinner ut i sanden, många gånger känns det meningslöst att anmäla en andra gång, bristande kunskap om hur man ska upptäcka barnen, personalen blir själva utsatt för hot och trakasserier och får ingen professionell hjälp i samband med detta.