Revisorernas anmälningsskyldighet för centrala ekonomiska brott började gälla den första januari 1999. Enligt ett uttalande från Ekobrottsmyndigheten (EBM) finns det ett intresse att utöka anmälningsplikten till att även omfatta redovisningskonsulter. Detta för att konsulterna arbetar nära företagen och har kontakt med företag av samtliga bolagsformer till skillnad från revisorerna. Syftet med uppsatsen valdes därför till att undersöka i vilka fall anmälningsskyldighet går att införa för redovisningskonsulter, där redovisningskonsulternas inställning till ämnet används som indikator. Undersökningen har huvudsakligen baserats på fyra intervjuer med revisorer och redovisningskonsulter. Dessutom har en kompletterande nätbaserad enkätundersökning gjorts för att ge en bild av inställningen hos landets redovisningskonsulter. Resultatet av detta har visat sig vara en allmänt negativ bild av ett utökande av anmälningsplikten då de flesta anser att det skulle skada förtroendet mellan konsult och företag samt att det är en uppgift som ligger utanför konsulternas yrkesroll. Däremot skulle en anmälningsplikt bli aktuell om de så kallade mikrobolagen slapp skyldigheten att ha revisor.

Problemformulering: Ekonomisk brottslighet och bolagsskandaler är något som har uppmärksammats allt mer under de senaste åren. Den ekonomiska brottsligheten är ett växande och allvarligt samhällsproblem och den blir allt mer och mer avancerad och internationaliserad. För att kunna få kontroll över den ekonomiska brottsligheten i Sverige infördes det den 1 januari år 1999 därför en ny lag som föreskrev en skyldighet för revisorer att anmäla misstanke om brott till åklagare eller polis, den så kallade anmälningsskyldigheten eller anmälningsplikten. Problemen med anmälningsskyldigheten är bland annat hur olika centrala begrepp ska tolkas och hur revisorn ska kunna bibehålla sin oberoende ställning gentemot klienten. Syfte: Huvudsyftet med studien är att undersöka hur revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke om brott upplevs och hur centrala delar av lagtexten tolkas av revisorerna. Studiens delsyften är att redogöra för om det finns ett glapp mellan lagstiftarens och revisorernas tolkning av lagstiftningen, undersöka om anmälningsplikten har påverkat revisorns val av klienter samt att undersöka om det föreligger någon skillnad mellan små, medelstor och stora revisionsbyråer. Avgränsningar: Studien är avgränsad till auktoriserade och godkända revisorer i Stockholmsregionen för enkätundersökningen och till intervjuer med en chefsåklagare på EBM. Metod: En elektronisk enkät skickades ut till totalt 70 revisorer, efter att vi kontaktat revisionsbyråerna via telefon. Intervjuer med insatta i vårt ämnesområde har kompletterat studien, genom att de fick ge sina åsikter på studiens enkätsvar och även ge möjliga orsaker till varför utfallet blev som det blev. Slutsatser: Det har framkommit att nästan hälften (49 %) av respondenterna är ganska negativa till anmälningsplikten och 27 % anser att anmälningsplikten inte alls bör innefattas i revisorns uppdrag. Utifrån våra enkätresultat framgår det tydligt att revisorer anmäler först på en mycket högre nivå än vad EBM har tänkt sig, dvs ca 10-20 % bevisgrad. Majoriteten (89 %) av respondenterna säger att de kräver en högre bevisgrad innan de anmäler ett brott. Totalt 60 % av respondenterna upplever att det finns ett glapp mellan lagstiftarens avsikt med anmälningsplikten och deras egen tolkning av den. De flesta respondenter från de små revisionsbyråerna anser att valet av klienter absolut har påverkats av anmälningsplikten och respondenter från de medelstora revisionsbyråerna tycker att anmälningsplikten till stor del har påverkat deras val av klienter, medan de från de stora revisionsbyråerna anger att anmälningsplikten har haft en liten påverkan på deras val av klienter.

Children are abused and neglected everywhere in our society, both in cities and in the country, in Swedish families and in families with a foreign background. The parents are primarily responsible for their children's upbringing, care and supervision but the Child Protective Agencies are responsible for children growing up under secure and good conditions, which mean that they must intervene if a child is abused or neglected in their home environment. To get the opportunity to fulfil this obligation, it must come to their knowledge if a child is maltreated and therefore some authorities are mandated to report when they suspect that a child needs protection. However previous research shows that few cases are reported (Lagerberg, 1998, Lundén & Broberg 2003). The aim of this thesis has been to describe and analyze preschool teachers´ views of mandatory reporting, how they use it and the teachers’ opinions of what may affect its use. The purpose of the thesis was reached after six interviews with preschool teachers’ in a medium-sized municipality in southern Sweden. The result is presented according to themes, which is then analyzed with the communication theory and theoretical concepts of help and power. The result shows that the preschool teachers’ feel that they have enough knowledge to make a report, however there are situations in which they choose not to. Instead they try to solve the problem in other ways such as by talking to the parents. The opinions of the preschool teachers’ are that uncertainty, the relationship with parents, colleagues’ attitude and the fait in social services are factors that can affect the use of mandated reporting. Although the preschool teachers’ have had bad experiences of mandatory reporting, they consider that the child has the right to get the help it needs. They feel that the report is vital for the child, a must and a matter of course. Preschool teachers’ assumes from the child when they are doing or considering a report. The child is in focus, it is in the teachers thoughts and the teachers do what they think is best for the child.

<p>Children are abused and neglected everywhere in our society, both in cities and in the country, in Swedish families and in families with a foreign background. The parents are primarily responsible for their children's upbringing, care and supervision but the Child Protective Agencies are responsible for children growing up under secure and good conditions, which mean that they must intervene if a child is abused or neglected in their home environment. To get the opportunity to fulfil this obligation, it must come to their knowledge if a child is maltreated and therefore some authorities are mandated to report when they suspect that a child needs protection. However previous research shows that few cases are reported (Lagerberg, 1998, Lundén & Broberg 2003). The aim of this thesis has been to describe and analyze preschool teachers´ views of mandatory reporting, how they use it and the teachers’ opinions of what may affect its use. The purpose of the thesis was reached after six interviews with preschool teachers’ in a medium-sized municipality in southern Sweden. The result is presented according to themes, which is then analyzed with the communication theory and theoretical concepts of help and power. The result shows that the preschool teachers’ feel that they have enough knowledge to make a report, however there are situations in which they choose not to. Instead they try to solve the problem in other ways such as by talking to the parents. The opinions of the preschool teachers’ are that uncertainty, the relationship with parents, colleagues’ attitude and the fait in social services are factors that can affect the use of mandated reporting. Although the preschool teachers’ have had bad experiences of mandatory reporting, they consider that the child has the right to get the help it needs. They feel that the report is vital for the child, a must and a matter of course. Preschool teachers’ assumes from the child when they are doing or considering a report. The child is in focus, it is in the teachers thoughts and the teachers do what they think is best for the child.</p>

Barn som far illa är en utsatt grupp i vårt samhälle. Många gånger är orsaken till att barn far illa att de personer som barnet är i beroendeställning till, vårdnadshavarna, brister i sin föräldraförmåga. Till skydd för barnen har vissa yrkesgrupper anmälningsskyldighet till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Många av dessa anmälningar görs av skolan och det är därför intressant att undersöka hur lärare ser på sin anmälningsskyldighet och hur de resonerar kring att göra orosanmälningar. Syftet med uppsatsen är att beskriva lärares förhållningssätt till sin anmälningsskyldighet med fokus på årskurs 4-6. Sex lärare och en rektor från två städer intervjuades och materialet analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys. I studien framkom att lärare gör egna bedömningar av barnets situation innan en anmälan till socialtjänsten görs. Barn som utsattes för omsorgssvikt bedömdes inte vara i en lika utsatt situation som de barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp, där misstankar ofta ledde till en omedelbar anmälan. I fall där barnet misstänktes vara offer för försummelse var det inte ovanligt att skolan avvaktade med att anmäla för att se om egna insatser kunde hjälpa barnet. En risk med detta är att barn i utsatta situationer får vänta längre på hjälp.

Syfte: Hur ser samarbetet ut mellan förskola och socialtjänst? Hur arbetar förskolan med socialt utsatta barn? Hur uppfattar förskolan sin anmälningsskyldighet? Metod: Detta är en kvalitativ intervjustudie av hur förskolelärare arbetar med socialt utsatta barn. Under arbetets gång har förskola, socialsekreterare samt förskolechef deltagit i intervjuer för att få svar på dessa frågor. Resultat: Under våra intervjuer har vi kommit fram till att förskollärare ofta känner att de saknar utbildning för att våga göra en anmälan. Däremot berömmer socialtjänsten förskolan då det gäller att göra en anmälan och att se tidiga tecken på barnen. Diskussion: Förskolan kan arbeta med socialt utsatta barn utefter många metoder, en utav de metoderna är samtalet. Samtalet kan till exempelvis vara ett utvecklingssamtal. Det är genom ett samtal med vårdnadshavare och barn som man först kan förstå deras situation. Utifrån detta samtal kan vidare bedömning göras.

Studien syftar till att undersöka och belysa samarbetet mellan förskola och socialtjänst när det gäller orosanmälan. Hur arbetet kring orosanmälan går till samt vilka tankar och erfarenheter respondenterna har kring det. Genom att använda en kvalitativ studie har vi intervjuat sju förskollärare, en förskolechef och en representant från socialtjänsten. I studien framkom det att trots att det finns kritik från båda parterna är tankarna kring samarbetet mellan förskola och socialtjänst överlag positiv. Resultatet visar att respondenterna hade mycket kunskap och erfarenheter kring ämnet men anser att orosanmälan har en påverkan på dem psykiskt.

Syftet med denna studie var att få en ökad kunskap om förskollärares arbete med barn som far illa eller misstänks fara illa i sin hemmiljö. De forskningsfrågor som ligger till grund till denna studie är: hur upplever förskollärare anmälningsskyldigheten och hur går processen till, hur upptäcker eller misstänker förskollärare att barn far illa samt vad anser förskollärare är viktigt i arbetet när ett barn far illa och vad kan försvåra detta arbete? Anledningen till varför vi valde detta område var att vi fann det skrämmande att det finns ett stort mörkertal bland barn som far illa enligt forskning. Vi tyckte därmed att det är viktigt att förskolepersonal be-sitter kompetens för att uppmärksamma dessa barn i tidigt skede. Studiens resultat är baserad på kvalitativa intervjuer med åtta förskollärare. Resultatet har därefter analyserats efter en me-ningskoncentrering där informanternas svar sammanfattades utifrån forskningsfrågorna, som även har utgjort studiens struktur. I studiens resultat framkom det att barn kan fara illa på olika sätt i sin hemmiljö samt att barn kan uttrycka detta på olika sätt. Det framkom även att alla informanter var överens om att anmälningsskyldigheten kan uppfattas komplicerad men att den är viktig för barnets bästa. Examensarbetets övergripande slutsats är att arbetet med barn som far illa är komplext och att förskolan kan vara en trygg plats för barn, särskilt de som far illa.

Sammanfattning Det här en kvalitativ studie om lågstadielärares uppfattning om att omfattas av anmälningsplikten vid en grundskola i en mindre kommun i mellersta Sverige. Socialtjänsten är den myndighet som har det yttersta ansvaret för barn som far illa. Eftersom myndigheten inte har några naturliga kontaktfält med dessa barn, är en förutsättning för att de ska få sådan kännedom att pedagoger känner till att de som professionella har en skyldighet att anmäla oro. Studiens frågeställningar ville besvara vilka rutiner som fanns för anmälningsplikten på skolan, vilken kännedom lärarna hade om dessa rutiner och den ansvarsfördelning som fanns samt vilken upplevelse lärarna hade av att omfattas av anmälningsplikt. Empirin samlades in via intervjuer med rektor och lärare genom en fallstudie vid en lågstadieskola. Resultatet visade på att det fanns en god kännedom om de rutiner och ansvarsfördelningen kring anmälningsförfarandet på skolan. Som pedagog ville man gärna känna sig säker på sin misstanke, innan man gick vidare med att göra en anmälan, trots att det är socialtjänstens uppgift att utreda detta.

Barnmisshandel är ett samhällsproblem i Sverige men även globalt.  Trots att det i flera länder är lagstadgat att vårdpersonal ska anmäla misstanke om att ett barn far illa finns det ett stort mörkertal som aldrig anmäls inom vården. Misshandel påverkar barnets utveckling negativt samt att det kan ge konsekvenser för barnet resten av livet, vilket i sin tur leder till stora kostnader för samhället. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om vilka barriärer vårdpersonal har att göra en orosanmälan i samband med misstanke om att barn far illa. En integrerad litteraturöversikt gjordes där 12 artiklar som svarade mot syftet analyserades enligt Whittemore och Knafls (2005) analysmetod. I resultatet framkom fem kategorier om barriärer. Dessa var barriärer som grundas i olika grader av acceptans, barriärer som grundas i brister i lagen, arbetsplatsen samt kunskapen, barriärer som grundas i individuella osäkerheter samt svåra känslomässigt laddade fall, barriärer som grundades i bristande samarbete och stöd och barriärer som grundades i en rädsla för eventuella konsekvenser. Vårdpersonal ansåg att bristande riktlinjer, bristande kunskap om lagen, identifierings- och anmälningsprocessen samt om ämnet barnmisshandel var en barriär. Vårdpersonalen upplevde även osäkerhet om sina egna bedömningar och bristande samarbete mellan vårdpersonalen socialtjänsten som barriärer mot att anmäla sin oro gällande barn. Genom att förtydliga och utveckla riktlinjer samt utveckla utbildningen för vårdpersonal inom ämnet barnmisshandel kan vårdpersonal känna sig tryggare med att göra orosanmälningar. Detta kan leda till att de utsatta barnen och familjerna får hjälp tidigare.