Det svenska näringslivet är viktigt för Sverige och många av de aktiebolag som drivs i Sverige har flera olika intressenter. För att dessa intressenter ska våga satsa i olika bolag krävs det att det finns en oberoende part som kan granska bolagets finansiella information. Denna oberoende part är bolagets revisor som genom att granska bolagets ekonomi ska skapa trovärdighet åt bolagets finansiella information. Att detta fungerar är av stor vikt för att näringslivet ska fungera på ett tillfredsställande sätt. För att revisorn ska kunna utföra sitt arbete behöver denne samarbeta med styrelsen och vd:n vilket ofta leder till ett förtroende mellan parterna. Det resulterar även i att revisorn har tillgång till information om bolaget som ingen annan utomstående part har. Ett växande problem i Sverige är den ekonomiska brottsligheten och i ett försök att minska den valde den svenska riksdagen år 1999 att föra in en bestämmelse om revisorers anmälningsskyldighet i ABL. Tanken med bestämmelsen var att revisorerna då i praktiken skulle ge den svenska staten den inblick i aktiebolag som myndigheterna ej hade tillgång till. I och med detta uppstod ett stort problem för revisorerna. Hur ska de kunna följa deras anmälningsskyldighet och samtidigt ej bryta mot deras tystnadsplikt? En revisor har förutom anmälningsskyldigheten även tystnadsplikt gentemot sina klienter, vilket innebär att revisorer inte får föra vidare information om bolagets angelägenheter som de fått reda på genom utförandet av deras granskning om det kan vara till skada för bolaget. Frågan som då uppkommer är hur revisorer kombinerar dessa principer. Under arbetets gång med denna uppsats har jag upptäckt att det största problemet för revisorerna är hur de ska tolka lagregleringen av dessa två motsägande principerna. I och med att anmälningsskyldigheten infördes har revisorerna fått många nya avvägningar att ta ställning till. För att kunna göra en korrekt tolkning måste revisorn i fråga besitta den kunskap som krävs vilket för många revisorer inte verkar vara fallet. Denna brist på kunskap gör att revisorerna kommer att ha svårt att kunna fatta ett korrekt beslut gällande avvägningen mellan dessa två principer. Det kan därför finnas anledning att undersöka om det finns ett annat bättre lämpat organ som stället kan ansvara för anmälningsskyldigheten.

Bakgrund: Omvårdnad är en viktig del i sjuksköterskans arbete och enligt svensk lag har barn rätt till god omvårdnad och trygghet. Hälso- och sjukvårdspersonal har skyldig­het att omedelbart anmäla till socialtjänsten när de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Det finns många oklarheter när det gäller sjuksköterskors kunskap, vilja att anmäla och hantering av anmälningar.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av barn som far illa och att anmäla detta till socialtjänsten.  Design: Studien genomfördes med en kvalitativ metod.  Metod: Studien genomfördes på två pediatriska avdelningar i norra Sverige. Materi­alet samlades in vid 10 intervjuer, och analyserades med induktiv innehållsanalys. Stu­dien utfördes under våren 2015.  Resultat: Tre teman och åtta subteman identifierades: (1) Att ta sig an en svår uppgift: Mod att anmäla, Svårt att identifiera barn som far illa, Rädsla för att ha anmält i onödan, Osäkerhet på grund av kunskapsbrist, (2) Att arbeta med kollegor och familjer: Vikten av stöd från kollegor, Vikten av att bevara en god relation till familjen, (3) Att ha bristande förtroende för socialtjänsten: Känslan av att anmälan inte tas på allvar, Samarbete med socialtjänsten.  Slutsats: Att anmäla till socialtjänsten om att ett barn far illa är en svår uppgift som präglas av osäkerhet, vilket kan leda till att anmälan uteblir. Det är många faktorer som påverkar sjuksköterskan, kunskapsbrist, dåligt förtroende för socialtjänsten, en önskan om att bevara en god relation med familjen och samarbetet med kollegor.

Studien undersöker, ur ett kvalitativt perspektiv, hur reglerna om anmälningsskyldighet i aktiebolagslagen har påverkat revisorsyrkets oberoende. Studiens problematik grundar sig i att revisorns oberoende tycks ha påverkats av att en ogrundad anmälan enligt reglerna om anmälningsskyldighet kan få långtgående juridiska och yrkesmässiga konsekvenser för en revisor. En revisor som underlåter att anmäla till åklagare kan emellertid inte bli skadeståndsskyldig, utan kan endast bli föremål för disciplinära åtgärder. Detta i kombination med att lagen föreskriver att revisorn ska anmäla vid en låg misstankegrad försätter revisorn i en svår situation. Studiens empiriska material består av sekundärdata i form av offentlig statistik, myndighetsrapporter, lagtext och Revisorsnämndens praxis. Det empiriska materialet analyseras med utgångspunkt i Goldman & Barlevs (1974) "Behavioral Model of Independence". En analys av lagens syfte och utformning, samt verkningar av anmälningsskyldigheten, visar att lagändringen borde ha inneburit en förstärkning av revisorns oberoende, men tycks ha urholkats av att reglerna inte efterlevs i den utsträckning som lagstiftaren åsyftade. Studiens resultat är följaktligen att reglerna om anmälnings-skyldighet minskar revisorsyrkets oberoende. / This thesis analyzes how the independence of Swedish external auditors have been affected by their duty to report economic crime in joint stock companies. The problematization of the study is based on how the auditors’ duty to report crime seems to have had a negative effect on the auditor profession’s independence. It seems like the consequences to report crime according to the duty has no clear benefit to the auditor. It might even look like omitting to report crime involves lesser risk compared to the risk associated with reporting according to the duty. The empirical data consists of secondary data from The Supervisory Board of Public Accountants, The Swedish Economic Crime Authority and The Swedish National Council for Crime Prevention. The analysis is based on the "Behavioral Model of Independence" developed by Goldman & Barlev (1974) and indicates that, from a theoretical point of view, the legislation should have increased the auditors’ independence. However, the positive effect seems to have been eroded by non-compliance of the regulation by the auditors. Therefore, this thesis suggests that the auditors’ duty to report crime have had a negative impact on auditors’ independence.

I studien har förskollärares förhållningssätt till anmälningsskyldigheten vid kränkande behandling inom förskolan undersökts och beskrivits. Genom en enkätundersökning har 40 förskollärare tagit ställning till fem olika ”fall” som representerar vardagliga situationer som uppkommer inom förskolan och gett sin syn på om situationerna innehåller kränkande behandling som bör anmälas eller inte. Vidare fick respondenterna även svara på frågor som var av en mer övergripande karaktär, samt svara på huruvida denna typ av handlingar anmäls eller inte i det dagliga arbetet. Studiens resultat visar att förskollärare upplever svårigheter med att veta vad som är en kränkning eller inte, samt att veta var gränsen går för vad som egentligen ska anmälas. Detta syns också i studiens resultat, där antalet förskollärare som bedömer att anmälan bör göras i olika situationer, är lågt. Detta tyder på en stor kunskapsbrist bland förskollärare, vilket överensstämmer med tidigare forskning som gjorts inom området kränkande behandling.

No description available.

No description available.

No description available.

Syftet med studien är att studera hur gymnasielärare i Sverige förhåller sig till sin anmälningsskyldighet i Socialtjänstlagen 14:1 när de får kännedom eller misstänker att ett barn upp till 18 år far illa. En kvalitativ metod tillämpades med fyra semistrukturerade intervjuer med gymnasielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades med hjälp av en tematisk analys och hade sin teoretiska utgångspunkt i rollteorin samt från det teoretiska begreppet handlingsutrymme.  Resultaten visar att gymnasielärare inte alltid gör orosanmälningar direkt vid kännedom och allt mindre vid misstanke. De gör sällan egna orosanmälningar i sitt yrke utan förhåller sig till skolans rutiner av att kontakta rektorn vid oro för en ungdom. Utöver detta samlar de in information genom andra på skolan och har även individuella uppfattningar om vad som krävs för att göra en orosanmälan i form av egna bedömningskriterier. Ett annat framträdande resultat är att gymnasielärare inte vet det exakta innehållet och formuleringen i Socialtjänstlagen 14:1. Slutsatserna i studien visar att gymnasielärare saknar kunskap om anmälningsskyldigheten. De gör bland annat egna utredningar innan en eventuell orosanmälan trots att anmälningsskyldigheten är absolut, samtidigt som de delegerar sitt individuella ansvar till bland annat rektorn utifrån skolans rutiner. Det finns därmed ett behov av att se över rutinerna och gymnasielärares kunskaper om anmälningsskyldigheten, då dessa faktorer påverkar gymnasielärares förhållningssätt till den. Detta kan i sin tur ha en avgörande betydelse för ungdomars välbefinnande och säkerhet.

AbstractArleborn Jenny & Linder Emma (2010), Se Mig: en studie om förskolans anmälningsskyldighet. Malmö högskola: LärarutbildningenDetta examensarbete handlar om hur pedagoger resonerar kring anmälningsplikten. Syftet är att undersöka vilka grunder pedagoger bygger sin anmälan på. Ett annat syfte är att undersöka relationen mellan pedagoger och förälder före och efter en anmälning har gjorts. Forskningsfrågorna är: Hur resonerar pedagogerna kring anmälningsplikten? Vad ligger till grund för att göra en anmälan? Hur resonerar pedagogerna kring relationen till föräldrarna?Det empiriska materialet bygger på intervjuer med tre förskollärare, där även vinjetter har använts. Resultat visar att föräldrakontakten, osäkerhet och trygghet är centrala faktorer vid en anmälning. Det är svårt att göra en anmälan mot en förälder man som pedagog ser varje dag. Det gör att man tvekar och känner sig osäker. Att få hjälp och stöd i en sådan situation är därför en förutsättning för att en anmälan ska bli av.

Anmälningsskyldigheten reglerar vissa yrkesverksammas plikt att anmäla oro för barn till socialtjänsten. Trots tendenser till att antalet anmälningar ökar, visar både nationell och internationell forskning på att det finns hinder för professionella att anmäla.  Syftet med detta studentarbete var att undersöka hanteringen av anmälningsskyldigheten mellan skola och socialtjänst samt hur samarbetet myndigheterna sinsemellan kan förebygga de hinder som skolan möter i relation till att göra anmälan. Metoden som användes var kvalitativa intervjuer med tre rektorer och två chefer vid socialtjänsten i en svensk kommun. Intervjuerna analyserades med hjälp av Jonna Bornemarks teori om omdöme och Arlie Russel Hochschilds teori om känslor. Resultatet visade att skolans anmälningsskyldighet är betydelsefull, men att spörsmålet anses vara en kollektiv angelägenhet snarare än individuell. Hinder för att göra anmälan kan förstås som en rädsla för att göra fel mot barn, föräldrar, medarbetare eller egen moral. Vidare visar resultatet att svårigheter att samarbeta i frågan kan förklaras utifrån att de logiker som utövas av skola respektive socialtjänst skiljer sig åt. För att underlätta för skolpersonal att efterfölja anmälningsskyldigheten, behöver de båda förvaltningarna skapa förutsättningar för samarbete myndigheterna sinsemellan. För ett gott samarbete, visade resultatet, behövs tillit till varandras och den egna förmågan. Studentarbetet belyser särskilt att anmälningsskyldigheten kräver träning i att handla i osäkerhet, att rutiner vid anmälan kan bidra till önskade och oönskade känslor samt att socialtjänsten behöver ta tydligare initiativ till samarbete i förebyggande syfte.