Bakgrund: Omvårdnad är en viktig del i sjuksköterskans arbete och enligt svensk lag har barn rätt till god omvårdnad och trygghet. Hälso- och sjukvårdspersonal har skyldig­het att omedelbart anmäla till socialtjänsten när de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Det finns många oklarheter när det gäller sjuksköterskors kunskap, vilja att anmäla och hantering av anmälningar.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av barn som far illa och att anmäla detta till socialtjänsten.  Design: Studien genomfördes med en kvalitativ metod.  Metod: Studien genomfördes på två pediatriska avdelningar i norra Sverige. Materi­alet samlades in vid 10 intervjuer, och analyserades med induktiv innehållsanalys. Stu­dien utfördes under våren 2015.  Resultat: Tre teman och åtta subteman identifierades: (1) Att ta sig an en svår uppgift: Mod att anmäla, Svårt att identifiera barn som far illa, Rädsla för att ha anmält i onödan, Osäkerhet på grund av kunskapsbrist, (2) Att arbeta med kollegor och familjer: Vikten av stöd från kollegor, Vikten av att bevara en god relation till familjen, (3) Att ha bristande förtroende för socialtjänsten: Känslan av att anmälan inte tas på allvar, Samarbete med socialtjänsten.  Slutsats: Att anmäla till socialtjänsten om att ett barn far illa är en svår uppgift som präglas av osäkerhet, vilket kan leda till att anmälan uteblir. Det är många faktorer som påverkar sjuksköterskan, kunskapsbrist, dåligt förtroende för socialtjänsten, en önskan om att bevara en god relation med familjen och samarbetet med kollegor.

Studien undersöker, ur ett kvalitativt perspektiv, hur reglerna om anmälningsskyldighet i aktiebolagslagen har påverkat revisorsyrkets oberoende. Studiens problematik grundar sig i att revisorns oberoende tycks ha påverkats av att en ogrundad anmälan enligt reglerna om anmälningsskyldighet kan få långtgående juridiska och yrkesmässiga konsekvenser för en revisor. En revisor som underlåter att anmäla till åklagare kan emellertid inte bli skadeståndsskyldig, utan kan endast bli föremål för disciplinära åtgärder. Detta i kombination med att lagen föreskriver att revisorn ska anmäla vid en låg misstankegrad försätter revisorn i en svår situation. Studiens empiriska material består av sekundärdata i form av offentlig statistik, myndighetsrapporter, lagtext och Revisorsnämndens praxis. Det empiriska materialet analyseras med utgångspunkt i Goldman & Barlevs (1974) "Behavioral Model of Independence". En analys av lagens syfte och utformning, samt verkningar av anmälningsskyldigheten, visar att lagändringen borde ha inneburit en förstärkning av revisorns oberoende, men tycks ha urholkats av att reglerna inte efterlevs i den utsträckning som lagstiftaren åsyftade. Studiens resultat är följaktligen att reglerna om anmälnings-skyldighet minskar revisorsyrkets oberoende. / This thesis analyzes how the independence of Swedish external auditors have been affected by their duty to report economic crime in joint stock companies. The problematization of the study is based on how the auditors’ duty to report crime seems to have had a negative effect on the auditor profession’s independence. It seems like the consequences to report crime according to the duty has no clear benefit to the auditor. It might even look like omitting to report crime involves lesser risk compared to the risk associated with reporting according to the duty. The empirical data consists of secondary data from The Supervisory Board of Public Accountants, The Swedish Economic Crime Authority and The Swedish National Council for Crime Prevention. The analysis is based on the "Behavioral Model of Independence" developed by Goldman & Barlev (1974) and indicates that, from a theoretical point of view, the legislation should have increased the auditors’ independence. However, the positive effect seems to have been eroded by non-compliance of the regulation by the auditors. Therefore, this thesis suggests that the auditors’ duty to report crime have had a negative impact on auditors’ independence.

I studien har förskollärares förhållningssätt till anmälningsskyldigheten vid kränkande behandling inom förskolan undersökts och beskrivits. Genom en enkätundersökning har 40 förskollärare tagit ställning till fem olika ”fall” som representerar vardagliga situationer som uppkommer inom förskolan och gett sin syn på om situationerna innehåller kränkande behandling som bör anmälas eller inte. Vidare fick respondenterna även svara på frågor som var av en mer övergripande karaktär, samt svara på huruvida denna typ av handlingar anmäls eller inte i det dagliga arbetet. Studiens resultat visar att förskollärare upplever svårigheter med att veta vad som är en kränkning eller inte, samt att veta var gränsen går för vad som egentligen ska anmälas. Detta syns också i studiens resultat, där antalet förskollärare som bedömer att anmälan bör göras i olika situationer, är lågt. Detta tyder på en stor kunskapsbrist bland förskollärare, vilket överensstämmer med tidigare forskning som gjorts inom området kränkande behandling.

No description available.

No description available.

No description available.

Syftet med studien är att studera hur gymnasielärare i Sverige förhåller sig till sin anmälningsskyldighet i Socialtjänstlagen 14:1 när de får kännedom eller misstänker att ett barn upp till 18 år far illa. En kvalitativ metod tillämpades med fyra semistrukturerade intervjuer med gymnasielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades med hjälp av en tematisk analys och hade sin teoretiska utgångspunkt i rollteorin samt från det teoretiska begreppet handlingsutrymme.  Resultaten visar att gymnasielärare inte alltid gör orosanmälningar direkt vid kännedom och allt mindre vid misstanke. De gör sällan egna orosanmälningar i sitt yrke utan förhåller sig till skolans rutiner av att kontakta rektorn vid oro för en ungdom. Utöver detta samlar de in information genom andra på skolan och har även individuella uppfattningar om vad som krävs för att göra en orosanmälan i form av egna bedömningskriterier. Ett annat framträdande resultat är att gymnasielärare inte vet det exakta innehållet och formuleringen i Socialtjänstlagen 14:1. Slutsatserna i studien visar att gymnasielärare saknar kunskap om anmälningsskyldigheten. De gör bland annat egna utredningar innan en eventuell orosanmälan trots att anmälningsskyldigheten är absolut, samtidigt som de delegerar sitt individuella ansvar till bland annat rektorn utifrån skolans rutiner. Det finns därmed ett behov av att se över rutinerna och gymnasielärares kunskaper om anmälningsskyldigheten, då dessa faktorer påverkar gymnasielärares förhållningssätt till den. Detta kan i sin tur ha en avgörande betydelse för ungdomars välbefinnande och säkerhet.

AbstractArleborn Jenny & Linder Emma (2010), Se Mig: en studie om förskolans anmälningsskyldighet. Malmö högskola: LärarutbildningenDetta examensarbete handlar om hur pedagoger resonerar kring anmälningsplikten. Syftet är att undersöka vilka grunder pedagoger bygger sin anmälan på. Ett annat syfte är att undersöka relationen mellan pedagoger och förälder före och efter en anmälning har gjorts. Forskningsfrågorna är: Hur resonerar pedagogerna kring anmälningsplikten? Vad ligger till grund för att göra en anmälan? Hur resonerar pedagogerna kring relationen till föräldrarna?Det empiriska materialet bygger på intervjuer med tre förskollärare, där även vinjetter har använts. Resultat visar att föräldrakontakten, osäkerhet och trygghet är centrala faktorer vid en anmälning. Det är svårt att göra en anmälan mot en förälder man som pedagog ser varje dag. Det gör att man tvekar och känner sig osäker. Att få hjälp och stöd i en sådan situation är därför en förutsättning för att en anmälan ska bli av.

<p>Vår studie har sin grund i den komplexitet som råder kring uppmärksammandet och anmälan</p><p>av barn som far illa. Syftet med vår studie har varit att öka vår förståelse för den betydelse</p><p>samverkan mellan skola och socialtjänst kan ha för ett tidigt uppmärksammande av barn som</p><p>misstänks fara illa. Vi har genom att intervjua lärare/förskollärare och socialsekreterare som</p><p>deltagit i ett kommunalt samverkansprojekt ökat vår förståelse och tagit del av vad deltagarna</p><p>uppfattar att projektet har lett till för uppmärksammandet av barn som misstänks fara illa. I</p><p>vår analys har vi använt oss av Silvermans aktionsteori, för att kunna studera olika</p><p>organisatoriska faktorers påverkan på samverkan. Vår studie kan inte klarlägga om personalen</p><p>uppfattar att samverkan lett till att utsatta barn i högre utsträckning uppmärksammats via</p><p>anmälningar. Däremot har vi kunnat finna andra vinster med denna samverkan som på längre</p><p>sikt eventuellt kan ge positiva effekter för att i ett tidigare skede uppmärksamma barn som</p><p>misstänks fara illa.</p>

Preschool teachers in Sweden are bound by the mandatory reporting process which is found in Socialtjänstlagen. This means that if they are worried that a child is being harmed, they must report this to the social services. The aim of this qualitative study is to investigate how the mandatory reporting process is applied at preschools. To investigate this, the participants gradually took part in a fictive case where they got to decide at what stage in the case they would file a report. After completing the case, the participants got to participate in a detached interview. The interview was mainly based on the routines to file a report and what the participant considered to be the hardest part with the mandatory reporting process. The main finding in this study is that there is no relation between age and experience when it comes to previous reports although the number of reports varied among the participants. The results also showed that age and experience played no part in the decision making regarding filing a report. A majority of the 5 participants chose to report after reading the second page of the case while the remaining two chose to report after reading the third page of the case. The common view concerning neglect among the participants is that it is easier to identify signs of physical neglect than psychological neglect.