Bakgrund Personer med missbruk och substansberoende ses ofta som farliga snarare än som en person med en sjukdom. Detta tros bero på en generell stigmatisering i samhället, som ofta grundar sig i okunskap. Trots att personer med missbruk och substansberoende ses inom all hälso- och sjukvård förekommer även negativa attityder och fördomar hos sjuksköterskor. Detta kan resultera i att patienterna misstror den vård som erbjuds och rädslan för “att stämplas som missbrukare” kan medföra att de inte söker vård. De negativa attityder och fördomar som kan förekomma hos sjuksköterskor kan relateras till otillräcklig utbildning i den omvårdnad som krävs vid missbruk och substansberoende, vården blir därmed otillräcklig. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelser i mötet med patienter med missbruk och substansberoende inom beroendevården. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie valdes. Sex legitimerade sjuksköterskor, yrkesverksamma inom beroendevården i Stockholmsområdet, deltog i studien. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys utifrån en manifest ansats. Resultat Sjuksköterskor inom beroendevården besitter kunskap om sjukdomsbilden och har utvecklat en förståelse för patientens sårbarhet. Sjuksköterskorna i studien upplevde att mötet med patienter med missbruk och substansberoende präglas av emotioner. Samtidigt spelar arbetsmiljön in i hur bemötandet, likväl som mötet, utformas och på så sätt påverkas upplevelsen. Samhällets normer och värderingar upplevdes bidra till att patienternas värdighet negligeras utanför beroendevården, vilket skapar frustration och sorg hos sjuksköterskorna. Slutsats Det råder en generell kunskapsbrist kring patienter med missbruk och substansberoende utanför beroendevården. För att vården ska upplevas som tillräcklig och god behövs därmed ökade kunskaper inom området

Bakgrund Under de kommande tio åren kommer antalet äldre i samhället att öka vilket ger ett tilltaget problem med demenssjukdomar. Omvårdnaden av demenssjuka personer är personcentrerad och beroende dels på vem personer är samt vilken typ av demenssjukdom som personen har. Närstående uppmanas skriva en levnadsberättelse, vilket kan underlätta omvårdnaden då den ger vårdpersonalen en inblick i vem den demenssjuke är. De demenssjuka har en begränsad förmåga att ta in och förstå intryck så boendemiljön bör anpassas efter deras behov. Olika färger och former kan hjälpa dem orientera sig i sin närmiljö. Bemötande av demenssjuka personer är individuellt då de inte är en homogen grupp utan endast har sin diagnos gemensamt. De har en minskad kommunikationsförmåga, både i att uttrycka sig och sina önskemål samt att förstå vad omgivningen menar. Aggression uppstår till största del på grund av depression, psykoser, smärta, låg känsla av tillit till vårdpersonalen samt avsaknad av social stimulering. Åtgärder för att minska aggression är att finna grundorsaken och behandla den. Sjuksköterskan bör kunna bemöta den demenssjuke respektfullt, lyhört och på ett empatiskt sätt samt uppmärksamma behovet av hjälp.   Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att bemöta aggression från personer med en demenssjukdom i omvårdnadssituationer   Metod Studien var utformad som en kvalitativ deskriptiv intervjustudie där sjuksköterskor på demensboende inom Stockholm län intervjuades. Sjuksköterskorna skulle ha arbetat minst två år inom demenssjukvården samt ha möt aggression i omvårdnadssituationer. En intervjuguide utformades och frågorna testades med en pilotintervju. Intervjun var halvstrukturerad där ett fåtal frågor var förbestämda och följdfrågor ställdes under intervjuns gång. Intervjun spelades in med en ljudbandspelare och den transkriberades samt analyserades. Fem kategorier blev funna: Tänkbara orsaker till aggression, Sjuksköterskans agerande, Åtgärder för att minska aggression, Betydelsen av formell kompetens samt Betydelsen av reell kompetens. Kategorierna förtydligades med ett antal underkategorier samt citat.   Resultat Sjuksköterskorna ansåg att det var av vikt att avleda aggressionen samt att kommunicera på ett sätt som den demenssjuke kunde förstå. Uppvisandet av aggression kunde minska om omvårdnaden blev individanpassad, sjuksköterskorna upplevde även att deras bemötande kunde påverka uppvisandet av aggression. De påtalade en stolthet över att arbeta med personer med demenssjukdom.   Slutsats Sjuksköterskorna försökte finna grundorsaken till aggressionen samt att de i situationen försökte behålla lugnet. Det rådde delade meningar om farmakologisk behandling av aggression. Det framkom även delade meningar om det var yrkeserfarenhet eller utbildning som hade den avgörande betydelsen i bemötande av aggression från demenssjuka personer.

Bakgrund Psykiatrisk vård innehåller ofta begränsande och kontrollerande moment som för patienten kan upplevas som nedvärderande, i synnerhet de patienter som vårdas under tvång där utrymme för tvångsåtgärder förekommer som en del i behandlingen. Vid psykisk ohälsa följer ofta en känsla av skam, en känsla som också kan förstärka den psykiska ohälsan. För de personer som under lång tid kämpat mot skammen kan omvårdnaden behöva handla om att återupprätta personens känsla av värdighet. Men i den hierarkiska miljön som utgör sjukhuset kan just en asymmetrisk relation mellan patienten och vårdpersonal utgöra den första kränkningen av patientens värdighet. För att kunna förverkliga etiska ideal i omvårdnaden behövs mer kunskap om patienters upplevda verklighet. Syfte Syftet är att belysa patienters upplevelse av psykiatrisk slutenvård. Metod För att besvara syftet genomfördes en litteraturöversikt. Femton artiklar genomgick en kvalitetsgranskning, klassificerades och inkluderades i resultatet. Resultat I resultatet redovisas en bred bild av patienters upplevelse av psykiatrisk slutenvård. Slutsats Det finns indikationer på att patientens värdighet kränks under psykiatrisk slutenvård, i synnerhet genom bristande respekt i bemötandet. Det finns härav skäl att vidare utforska om vårdkulturen skapar en atmosfär av disciplinering och kontroll som inkräktar på den etiska hållningen i omvårdnaden. Vidare behöver patienters upplevelse av vad som utgör värdighet för dem och vilka situationer som riskerar att hota densamma utförligare undersökas. Härav dras slutsatsen att möjligheten att införa en konkret plan för hur etisk reflektion kan införas i det dagliga omvårdnadsarbetet bör undersökas.

Bakgrund Hiv är en ständigt växande virusinfektion världen över. Människor som lever med hiv möter stigmatisering både i det dagliga livet och i vården. Sjuksköterskeprofessionen innebär att behandla alla lika oavsett bakgrund och tillstånd, något som inte följs i vården av patienter med hiv. Syfte Att identifiera faktorer som kan påverka sjuksköterskans bemötande av patienter med humant immunbristvirus ur ett globalt perspektiv. Metod Metoden litteraturöversikt valdes för att sammanställa befintlig forskning. Tolv artiklar från databaserna PubMed, Cinahl Complete, Academic Search Elite, Medline och PsycInfo samt tre artiklar från websökmotorn Google Scholar inkluderades i studien. Både sjuksköterskors och patienters perspektiv har återfunnits i artiklarna. Manifest innehållsanalys har använts i dataanalysen av artiklarna. Resultat Två primära faktorer; bristande kunskap samt otillräckliga resurser identifierades i studien. Dessa utgjorde huvudfynden i studien. Fyra underliggande faktorer under bristande kunskap; sjuksköterskans kunskap och erfarenheter, patienters tidigare upplevelser av sjuksköterskans bemötande i vården, samhällets normer och stereotyper och smittskyddande material samt två subkategorier under otillräckliga resurser; utbildning och smittskyddande material kunde identifieras. Slutsats Kunskapen om hiv behöver öka i hela världen. Interventioner för att göra detta bland sjuksköterskor och allmänheten samt öka tillgången till resurser i smittskyddande material och utbildning är av stor vikt och en bidragande faktor för att förbättra sjuksköterskans bemötande av patienter med hiv.

Vår kvalitativa enkätstudie behandlar frågan kring hur vikarier upplever bemötandet iförskolan samt vilka förutsättningar de anser sig ha för att trivas och kunna utföra sittarbete. Förskoleverksamheten är beroende av de vikarier som finns i organisationen,och enligt forskning är vikariers arbetsmiljö sämre än övriga anställdas. Utifrånovanstående och egna erfarenheter, där vikarier uttrycker olika erfarenheter kring sintrivsel runt om på olika förskolor, valde vi att ta reda på hur de verkligen upplever.Syftet med vår studie är att skapa en insikt om hur vikarien upplever och erfarbemötandet i förskolan samt skapa en förståelse för vikariens förutsättningar i detrörliga arbetet. Vår förhoppning är att vår studie ska kunna bidra till en förståelse förvikarien, vilket i sin tur kan ge vikarien goda förutsättningar. Med hjälp avfenomenologi som teoretisk bakgrund, försöker vi skapa förståelse för och analyserainkommen empiri. Utifrån vald analysmetod (EPP-metoden), bad vi informanterna att besvara vår enkät så detaljerat och öppet som möjligt. Studiensresultat visar att vikarier överlag upplever att de bemöts på ett välkomnande sätt iförskolan, men även en motsats visar sig. Det framkommer i studien att bemötandetskiljer sig åt beroende på var vikarien arbetar, vilket grundar sig i olika faktorer. Istudien framkommer det att bemötande, inkludering och vägledning (i form avinformation), är tre faktorer som avgör huruvida vikarien kommer att trivas på den tillfälliga arbetsplatsen eller ej.

Bakgrund I Sverige lever cirka 54 procent av den vuxna befolkningen med långvarig smärta. Det behandlas idag med kombinationer av olika metoder, bland annat farmakologisk behandling tillsammans med till exempel mindfulness och fysisk aktivitet. En del vårdpersonal ställer sig frågande till om patienters smärtintensitet stämmer överens med det de påstår. Enligt Travelbees omvårdnadsteori har sjuksköterskans bemötande gentemot patienter stor betydelse, framförallt i smärtvården. Syfte Studiens syfte var att belysa patienters upplevelser och erfarenheter av vårdpersonalens bemötande vid långvarig smärta. Metod Litteraturöversikt med 15 inkluderade vetenskapliga artiklar genomfördes. Tretton artiklar var av kvalitativ studiedesign och två var av kvantitativ studiedesign. Integrerad analysmetod användes och artiklarna sammanfattades i Sophiahemmet Högskolas matris. Resultat Resultatet kategoriserades och redovisades under fyra rubriker. Dessa var Brist på bekräftelse från vårdpersonal, Önskan om att bli betraktad som en individ, Brist på engagemang från vårdpersonal och Organisatoriska faktorer. En övervägande majoritet av patienterna hade negativa upplevelser av bemötande men även positiva erfarenheter beskrevs. Den förstnämnda kategorin omfattade samtliga artiklar och beskrev upplevelser av att bli misstrodd av vårdpersonalen. I andra kategorier framkom erfarenheter av att bli sedd som sin diagnos istället för en individ samt bristande engagemang från vårdpersonal. Väntetiden hade också betydelse för hur bemötandet upplevdes. Det förekom patienter som var nöjda med bemötandet. Slutsats Patienterna upplever brister i vårdpersonalens bemötande vilket påverkar upplevelsen av vården negativt. Patienterna efterfrågar större involvering i sin egen vård och ett personcentrerat förhållningssätt. Att bli lyssnad på och få sin långvariga smärta bekräftad framkom som viktiga faktorer.

Bakgrund Oavsett samhällsklass, kultur och nationalitet utsätts barn dagligen för våld vilket skapar lidande som kan leda till livslånga konsekvenser, såväl psykiskt som fysiskt. Barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran är lagstadgad i Sverige, ändå anmäldes år 2014, 18 800 fall av misshandelsbrott mot barn i åldern noll till sjutton år. Till akutmottagningen kommer barn som har skador på grund av eller visar tecken på att de utsatts för misshandel. Det råder svårigheter för hälso- och sjukvårdspersonal att hantera misstänkt barnmisshandel. Problematiken innefattas av att upptäcka och tolka tecken, bemöta föräldrar samt att fatta beslut om när en orosanmälan ska utföras. Alla fall av misstänkt barnmisshandel lyder under lagstadgad anmälningsplikt, ändå är underrapporteringen inom vården omfattande vilket kan leda till förödande konsekvenser för barnet.  Syfte Syftet var att beskriva vilka upplevelser som sjuksköterskor på en barnakutmottagning har av att hantera misstänkt barnmisshandel.  Metod För att besvara studiens syfte valdes en kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. Sex intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med hjälp av en induktiv kvalitativ innehållsanalys. <img src="file:///page2image14728" />Resultat Resultatet visade att sjuksköterskornas misstankar om barnmisshandel väcktes av känslor som indikerade att något var fel, samt vid upptäckt av olika varningssignaler kopplade till barn och föräldrar. Hanteringsprocessen upplevdes berörande och känslomässigt betungande, samtidigt betonades vikten av att bemöta barn och föräldrar professionellt genom likvärdig behandling och ett icke dömande förhållningssätt. Vidare upplevdes svårigheter i att ta beslut huruvida en orosanmälan skulle utföras, på grund av osäkerhet i bedömningen och rädsla för att anmäla felaktigt. Sammanfattningsvis betonades det kollegiala stödet som betydelsefullt för att hantera påfrestande situationer och utgjorde säkerhet i hela hanteringsprocessen. Slutsats Det kollegiala stödet utgör en elementär del i hanteringen av misstänkt barnmisshandel. Erfarenhet och kontinuerlig utbildning kan medföra tillit till den egna kompetensen, vilket underlättar i att agera stöd till kollegor. Både tillit till den egna förmågan och att erhålla kollegialt stöd kan bidra till minskad osäkerhet i hanteringsprocessen och kan resultera i att den preventiva omvårdnaden av barn ökar genom att fler orosanmälningar utförs. <img src="file:///page2image15736" />

Bakgrund I dagsläget lever ungefär 6500 personer med sjukdomen humant immunbristvirus (hiv) i Sverige, det rapporteras 400-500 nya fall per år. Viruset bryter ner kroppens immunförsvar och vid smitta uppenbaras därför infektionsliknande symtom. Hiv påträffas i samtliga kroppsvätskor och överförs via sexuell kontakt, blod och blodprodukter, via vävnads- och organtransplantationer samt från mor till barn vid graviditet och amning. Sjukdomen är idag obotlig, behandlingen utgörs av antivirala tabletter som tas dagligen livet ut. Obehandlat leder hiv till sjukdomen aids. Hiv är inte fullt accepterad i dagens samhälle vilket resulterar i stigmatisering som vidare kan förknippas med diskriminering, rädsla och okunskap. Stigma förekommer bland annat i sammanhang med närstående, vårdpersonal och allmänheten. Syfte Syftet var att beskriva hur individer med hiv upplever ett dagligt liv. Metod Metoden som valdes var en intervjustudie med en kvalitativ innehållsanalys. Samtliga deltagare var diagnostiserade med hiv. Resultat Deltagarna av studien upplevde att behandlingen mot hiv var bra, men att brister i den allmänna sjukvården förekom. Närstående ansågs vara ett bra stöd i anpassningen av livet och de som saknade psykosocialt stöd upplevdes ensamma i de motsättningar som sjukdomen kan medföra. Sexuella men även sociala begränsningar förekom i anslutning till sjukdomen. Reaktioner vid berättandet om sjukdomen kunde inte förutsägas, det uppfattades därför svårt att avgöra för vem och vid vilken tidpunkt tillfället ansågs mest lämpligt. Slutsats Sjukdomen innebär en livsanpassning för personen med hiv och dennes omgivning. Psykosociala behov och närstående står i fokus för möjlighet till ett välanpassat liv. Sjukdomen är än inte accepterad i samhället och därför förekommer stigmatisering. För att reducera missförhållandena och smittspridningen bör samtliga individer i samhället inhämta information och kunskap om sjukdomen.

Bakgrund Det uppskattas att var tredje person någon gång under sin livstid kommer att diagnostiseras med cancer och i Sverige diagnostiserades år 2007 mer än 50 000 personer. Livmoderhalscancer är globalt sett den vanligaste gynekologiska cancerformen hos kvinnor och har en hög mortalitet. I Sverige diagnostiseras omkring 450 kvinnor per år med livmoderhalscancer och cirka 40 000 kvinnor får besked om att de har cellförändringar på livmoderhalsen. Vid tidig livmoderhalscancer finns oftast inga symtom vilket innebär att det är viktigt att hitta eventuella cellförändringar i tid och påbörja en behandling. 1993 infördes ett nationellt screeningprogram för kvinnor i åldrarna 23-50. Screeningen innebär att ett cellprov tas på livmodertappen för att hitta eventuella cellförändringar. Genom att hitta eventuella cellförändringar i ett tidigt skede och behandla dessa är prognosen god. Syfte Syftet med studien var att beskriva kvinnors, i åldrarna 23-50 år, upplevelser av screening för cellförändring på livmodertappen. Metod Då syftet var att undersöka kvinnors upplevelser valdes kvalitativ intervjustudie som metod. En halvstrukturerad intervjuguide har använts och totalt har sex intervjuer genomförts med kvinnor i åldrarna 23-48 år. Samtliga intervjuer spelades in, transkriberades och analyserades. Resultat Kvinnorna som deltog i studien uppgav att de saknade kunskap om undersökningen och att ett informationsbrev borde skickas ut i samband med kallelsen. De upplevde däremot att informationen under besöket var bra och de uppskattade att information om provsvaret skickades ut efter besöket. Kvinnorna uppgav att en gynekologisk undersökning upplevs som obekväm och pinsam och att bemötandet från personalen därför är en viktig del vid undersökningen. Det framkom att obehaget ökade när studenter deltog vid undersökningen samt när personalen var stressad då de upplevdes som otrevliga och ej villiga att svara på frågor. Slutsats En gynekologisk undersökning upplevs som pinsam och obehaglig. Genom ett lugnt och informerande bemötande från personalen känner sig kvinnorna mer avslappnade. Då kvinnor har en låg kunskap om HPV, cellförändringar och livmoderhalscancer är ytterligare information nödvändig. En ökad kunskap leder till minskad oro och nervositet.

Bakgrund:I barndomen sker ofta den första kontakten med sjukvården. Ett professionellt bemötande är bland det viktigaste arbetsredskapet i mötet med barn. Hur ett barn upplever olika företeelser under en sjukhusvistelse beror bl.a. på barnets ålder, tidigare erfarenheter av medicinska sammanhang, förmåga till coping samt föräldrarnas reaktioner. Provtagningar och behandlingar kan vålla både rädsla och smärta. Sjukvårdsrädsla kan innebära att vara rädd för smärta eller för att bli skadad. Det kan också handla om rädsla för att bli tvingad till något, rädsla för den medicinska miljön eller att känna sig orättvist behandlad. Syfte: Syftet var att beskriva omvårdnadsåtgärder som kan förhindra uppkomst av sjukvårdsrädsla hos barn som vårdas på sjukhus. Metod: För att besvara syftet valdes en litteraturbaserad studie. Utifrån valda sökord och urvalsbegränsningar genomfördes artikelsökningar i databaserna PubMed, Cinahl och PsycINFO. Även manuella sökningar utfördes. Under databearbetningsfasen valdes 39 artiklar ut eftersom dessa preliminärt bedömdes vara relevanta för studiens syfte. Dessa artiklar granskades i sin helhet och enskilt av båda författarna. Därefter fördes en gemensam diskussion, varpå de artiklar som bedömdes vara mest relevanta valdes ut. Totalt inkluderades 17 artiklar i studien. Samtliga vetenskapliga artiklar var peer reviewed och kvalitetsgranskades av författarna utifrån ett modifierat bedömningsunderlag. Resultat: Av resultatet framkom sex huvudteman som belyser vilka omvårdnadsåtgärder som vårdpersonal kan använda sig av för att förhindra uppkomst av sjukvårdsrädsla hos barn som vårdas på sjukhus. Dessa teman var: Bemötande, Kommunikation, Copingstrategier hos barn, Smärtupplevelser, Föräldrarnas närvaro samt Distraktion genom lek. Att vårdpersonal bemötte barnen på ett vänligt sätt lindrade barnens oro. Barn hade ett behov av att få information och av att få vara med i beslutsfattandet kring sin egen vård, eftersom detta lindrade deras rädsla. Genom att få information som var individ- och åldersanpassad kunde barnen bättre förstå okända sjukhusrutiner, vilket minskade deras oro. Viktiga copingstrategier hos barnen var att få leka och att få samtala om sin rädsla med vårdpersonalen. Omvårdnadsåtgärder som eliminerade smärta hjälpte barnen att hantera sin rädsla. Föräldrarnas närvaro medförde en känsla av trygghet hos barnen. Genom att integrera lek och humor i omvårdnadsarbetet kunde barnen distraheras från vad som skulle hända dem på sjukhuset. Slutsats: I föreliggande studie har konstaterats att vårdpersonal kan lindra barns rädsla och oro under en sjukhusvistelse genom flera olika omvårdnadsåtgärder. Att ge barn möjlighet till att ha sina föräldrar närvarande leder till en ökad trygghet hos barnet. Distraktionsmetoder som inkluderar lek kan avleda barn från skrämmande och smärtsamma procedurer. Rädsla och oro kan minskas genom ett förtroendeingivande bemötande, en god kommunikation och genom att låta barnen vara med i beslutsfattandet kring sin egen vård.