Syftet med denna studie var att undersöka hur legitimerade familjeterapeuter inom Barn och- ungdoms psykiatrin (BUP) upplever sin egen och sin arbetsplats kunskap gällande barn som upplevt familjevåld. Syftet var vidare att titta på hur legitimerade familjeterapeuter genomför bedömningar och behandlingar på BUP när de träffar barn som kan ha upplevt eller som har upplevt familjevåld. Frågeställningar har varit hur legitimerade familjeterapeuter upplever sin egen respektive sin arbetsplats kunskap gällande målgruppen barn som upplevt familjevåld? Ytterligare frågeställningar har varit hur bedömningar görs samt hur behandlingen ser ut som erbjuds av legitimerade familjeterapeuter på BUP?  I studien har 38 legitimerade familjeterapeuter svarat på en enkät med fasta svarsalternativ. Enkätstudien har vidare kompletterats med 13 telefonintervjuer med semistrukturerade frågor för att möjliggöra att respondenterna fått delge sina åsikter på ett friare sätt. Resultatet visar att legitimerade familjeterapeuter upplever sin egen kompetens för att arbeta familjeterapeutiskt med målgruppen som god. Trots detta finns det tydliga brister i hur bedömningar genomförs för att möjliggöra att rätt diagnoser och behandlingar erbjuds barn som upplevt familjevåld. Resultatet visar även att legitimerade familjeterapeuter, i behandlingsarbetet, lägger fokus på stabilisering i anknytningssystemet med inriktning på att förbättra kommunikation och samspel men brister i att bedöma, samtala om och behandla eventuella trauman till följd av familjevåldet. / The purpose of this study was to investigate how registered family Therapists in child and youth psychiatry (in Swedish BUP) perceives their own and their workplace knowledge of children who have experienced family violence. The aim was to look at how registered family Therapists conducts assessments and treatments on BUP when they meet a child who may have experienced or who have experienced family violence. Questions have been how registered family Therapists perceive their own respectively their workplace knowledge of children who have experienced family violence? Additional research questions have been how assessments are made and what kind of treatment that are offered by registered family Therapists on BUP? In the study, 38 registered family Therapists, have responded to a questionnaire with fixed answers. The questionnaire study has also been supplemented by 13 telephone interviews with semi-structured questions designed to make respondents share their views more freely. The results show that registered family Therapists experience their own competence to work therapeutically with the children who have experienced family violence as good. Nevertheless, there are obvious flaws in how assessments are conducted to ensure that these children get the correct diagnoses and are offered effective treatments. The result also shows that registered family Therapists, in treatment activities, put most focus on stabilization work with a focus on improving communication and interaction, but fails to assess, discuss and deal with any trauma as a result of family violence.

Diagnostiseringen av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) har ökat de senaste åren. Samtidigt visar forskning att barn och unga med NPF löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa och utsatthet i samhället. Barn och unga med NPF har ofta komplexa behov och för att de ska få den vård och stöd som de är i behov av kan därför insatser behövas från flera olika håll genom samverkan där främst skola, socialtjänst och hälso- och sjukvården ska vara delaktiga. Dock visar sig stora brister och svårigheter i samverkan mellan dessa aktörer från flera håll vilket resulterar i att dessa barn samt deras familjer riskerar att falla mellan stolarna och inte få sina behov tillgodosedda. Syftet med den här studien har därmed varit att undersöka vilka förutsättningar som anses viktiga för samverkan mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin gällande barn och unga med NPF samt hur dessa förutsättningar anses hindras inom respektive organisation. En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer har genomförts med skolkuratorer, socialsekreterare och kurator samt psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin. Materialet har analyserats utifrån Danermarks samverkansteori, ett teoretiskt ramverk för olika grader av integration samt nyinstitutionell teori. Resultatet visar att samverkan kring barn och unga med NPF är en viktig faktor för att kunna erbjuda rätt hjälp och stöd. Studiens resultat visar även att samverkan är ett komplext arbetssätt som ofta hindras av otydlig arbetsfördelning och bristande kommunikation. För att samverkan ska fungera krävs det att den efterfrågas och möjliggörs från ledningsnivåer samt att organisatoriska förhållanden tillåter det. En annan viktig förutsättning är att professionellas synsätt, dels om varandra men också kring barn och unga med NPF, synliggörs. Vidare fann studien att föräldrars roll samt diagnosens roll har betydelse för att samverkan kring barn och unga med NPF ska fungera. / The diagnosis of neurodevelopmental disorders has increased in recent years among children and young people. Research shows furthermore that children and young people with neurodevelopmental disorders are at high risk of suffering from mental illness and vulnerability in society. These children and young people often have complex needs and therefore require interventions from several different organizations such as schools, social services and the child and youth psychiatry. To meet these complex needs and in order to provide these people with the best support it is important that schools, social services and the child and youth psychiatry unite and cooperate. However there are major problems and trouble in cooperation between these organizations. This results in many children and young people with neurodevelopmental disorders and their families not getting the help they need. The main aim of this thesis is therefore to investigate conditions and barriers for collaboration between professionals in schools, social services and the child and youth psychiatry in Sweden for the benefit of children and young people with neurodevelopmental disorders. A qualitative method with semi structured interviews has been used to interview school counselors, social secretaries and counselors within the child and youth psychiatry. To analyze the material we used Danermarks collaboration theory and a theoretical framework for different degrees of integration and neo-institutionalist theory. Consensus was reached in this study that collaboration between these organizations is an important factor in being able to offer adequate support and help to children and young people with neurodevelopmental disorders. The result demonstrates that factors enabling collaboration are based on commitment of management levels, good communication and that organizational conditions allow it. Furthermore, the study found that the role of parents and the role of diagnosis are important for collaboration around children and young people with neurodevelopmental disorders to work.

Den här studien ämnar undersöka hur samverkan som medel framstår i arbetet med problematisk skolfrånvaro ur ett professionsperspektiv, men även hur yrkeskategorierna identifierar sig själva och andra i uppdraget att samverka. Underlättar, engagerar och ökar effektiviteten med samverkan såsom Skolverket (2009) påstår eller upplevs direktivet som ett hinder? För att nå en djupare förståelse av fenomenet samverkan har kvalitativa fokusgrupper genomförts med socialtjänstens socionomer, skolkuratorer, specialpedagoger och lärare. Det teoretiska ramverket utgår från socialkonstruktionismens idéer där Laclau & Mouffes diskursteori och analys använts. Hur professionernas diskurser fick betydelse och motiverades diskursivt i relation till samverkan kring problematisk skolfrånvaro har således varit i fokus. Resultatet skildrar huvudsakligen ett spänningsfält mellan skolprofessioners diskurser och socialtjänstens myndighetsdiskurs som rör samverkan kring skolfrånvaro, men även mellan skola och psykiatrin. Spänningen är som mest framträdande i talet omansvar där oenighet råder om vem som är specialist eller expert och vems ansvar det är att åka hem till elever. Samtliga skolprofessioner ses tillskriva socialtjänsten som den primära samarbetsparten vid problematisk skolfrånvaro. Här synliggörs den diskursiva makten manifesteras i en myndighetsdiskurs med bristande resurser, krav på dokumentation och åtgärder från skolan vilka genererar samarbete med andra aktörer hos främst kuratorer och specialpedagoger. Specialpedagoger vänder sig till psykiatrins professioner medan skolkuratorer och lärare ser dem som hindrande och sluter samverkan till skolans uppdrag. Utsagor om välfungerande och resursstarka vårdnadshavare talas också om på olika sätt där gradering av begreppen anses problematiskt. En annan upptäckt återfanns i socionomernas utsagor där en osäkerhet uppstod om anmälningar skulle inkomma tidigt eller sent. Osäkerheten indikerar en instabilitet vid bedömningar som också antyds resultera i att skolans behov av samarbete med socialtjänsten brister. Sammanfattningsvis åskådliggör resultatet fyra olika diskurser som talar om begreppet samverkan kring problematisk frånvaro på olika sätt där det dels saknas kännedom och förståelse för varandras uppdrag, dels vilka konsekvenser som kan uppstå då bedömningar och insatser nekas. Här kan särskilt den allians lyftas som specialpedagogerna sågs knyta till psykiatrin eftersom den skulle kunna leda till ett mer individcentrerat perspektiv på åtgärder.

Bakgrund: Barn och ungdomar inom barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård testas för droganvändning genom övervakat urinprov av en sjuksköterska antingen slumpmässigt eller i samband med introduktion av behandling med läkemedel eller utredning. Det finns sparsam vetenskaplig kunskap kring detta ämne från ett sjuksköterskeperspektiv och inte alls från barnens perspektiv.  Enligt socialstyrelsens riktlinjer för missbruk och droger finns det risk att man utför övervakat urinprov slentrianmässigt då det kan bli en rutin som används utan reflektion.  Syfte: Syftet med denna studie är att belysa sjuksköterskors erfarenheter kring övervakat urinprov av ungdomar inom barn och ungdomspsykiatrisk öppenvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie med ett induktivt förhållningssätt har använts. Åtta sjuksköterskor från barn och ungdomspsykiatrisk öppenvård har ingått i studien. Materialet transkriberades och analyserades i enlighet med Graneheim och Lundman (2004) genom konventionell innehållsanalys. Dessutom diskuteras metodvalet utifrån Graneheim, Lindgren och Lundman (2017) för att öka trovärdigheten. Resultat: Detta i tre slutkategorier; Att två världar krockar, Att individanpassa utefter behov och relation, Att bli inspirerad och motiverad av patienter och föräldrar. Konklusion: Sjuksköterskor som har erfarenheter av övervakat urinprov träffar patienter på olika sätt, ibland planerat där en relation finns och man har ett omvårdnadsperspektiv men ibland där man träffar ungdomen på ordination av annan behandlare enbart för att utföra en åtgärd. Det finns rutiner som man skall följa i samband med ett övervakat urinprov men vi kan konkludera att det sker anpassningar utifrån att bevara ungdomens integritet. Vi kan också konstatera att sjuksköterskorna motiveras av att arbeta med barn och ungdomar och deras familjer och verkar trivas bäst där det finns utrymme för att skapa relationer och tillit med patienterna

Standardisation of professional work is a major policy concern to ensure quality and efficiency of services and a number of hospitals are now focusing on the use of clinical pathways as an important tool to standardise their work. This study sheds light on the processes set in motion when notions of standardisation meet local practice. In order to gain insight into what clinical pathways mean for professional work in mental health care, the focus of the study was to explore the contexts in which standardisation by “rule production” takes place. Two empirical cases from Norwegian mental health care show how dedicated professionals are in charge of carrying out the standardisation work, strongly influenced by a steering framework of defined governmental policies where employee involvement and responsibility ensured loyalty to the idea.  Along with a “package” of ideas, new bodies and techniques, clinical pathways contribute to the institutionalisation of prima facie knowledge in demonstrating that evidence basing is linked to steering and control of employees. Thus, professional autonomy is threatened in an insidious way: through the institutionalisation of evidence-based knowledge as ‘prima facie’ knowledge in combination with professionals who standardise and control their own work. The thesis therefore concludes that the control of professional work has now become a complex and sophisticated process where professional work is “controlled by knowledge”.