Det finns två faktorer som avgör att jag väljer att utbilda mig till lärare: 1. Jag har mycket lätt att få kontakt med ungdomar. 2. Jag vill försöka att slå mynt av och arbeta med ett livslångt privatintresse; historia. Min ursprungliga idé var att arbeta som historielärare på gymnasiet. Mina VFU- perioder i lärarutbildningen har visat mitt egentliga ”kall”; att jag ska arbeta som speciallärare. Perioderna i verklighetens lärarmiljö har visat att jag är ”duktig” med de ”bråkiga, stökiga och oroliga” eleverna vilka kan ha en osynlig funktionsnedsättning, som medför läs- och skrivsvårigheter t.ex. dyslexi. Den troliga orsaken till min kompetens med dessa elever, är att jag själv var en obstinat elev, med en oupptäckt dyslexi, vilket medförde att jag förvandlades till den misslyckade bråkiga eleven i grundskolan. Mina erfarenheter som oregerlig elev, samt en utbildning i mitt egna handikapp, dyslexi, har medfört att jag kan nå till ”störiga elever”, vilket går att uttrycka med ett ordspråk: ”Lika barn leka bäst”. Jag har erfarenheten och förståelsen att vara totalt misslyckad i skolsammanhang vilket är oerhört bra förkunskaper som troligtvis inte går att läsa sig till på någon lärarkurs på universitet eller högskola. Det var troligtvis mina ”privata” förkunskaper, som misslyckad störig elev, som ledde till en anställning som resurslärare på Skola A efter två veckors VFU – praktik. Den anställande rektorn ansåg att jag var duktig med de ”stökiga eleverna”. Anställningen på Skola A väckte tanken om att jag vill arbeta som speciallärare och mina VFU – perioder på Skola B, där jag mötte fler oroliga, stojiga och lekfulla elever. Jag fick möjligheten att prova av min dyslexikompetens med dyslektiska elever. Jag fick möjligheten att ge en dyslektisk kille, läsupplevelse genom en talbok + vanlig bok att han fick möjligheten att följa med i handlingen och samtidigt läsa orden ur boken, ökad ordförståelse: Vilket resulterade till att den lekande individen under läslektionerna satt stilla och läste. Min handledare tyckte att det var fantastiskt att se och berömde min gärning. Vilket jag kommenterade: Jag har gett honom verktygen att läsa, arbetet att läsa gör väl han själv. Läsupplevelsen förstärkte jag genom att låta honom se filmen som baserades på boken. Det var troligtvis detta som medförde att han valde mig som speciallärare till grammatiken en termin senare. Eleven ställde sig upp oväntat i klassrummet och frågade huvudläraren om han fick ha grammatiklektionerna med mig. När vi lämnade klassrummet hade jag en liten grupp med läs- och skrivsvaga elever, vilket jag fick lägga upp arbetstimmarna helt själv. Jag har även hittat dyslektiska elever i klasser vid första mötet. Jag utgick enbart från elevernas beteende, på vilket sätt denne läste och skrev för att misstänka dyslexi. Det jag saknade mest under mina VFU – perioder, var talböcker till en del elever, inte enbart under läslektionerna i Svenska utan även i övriga ämnen, samt ”maskiner” som spelade upp detta åt eleven, små enkla ”maniker” som medfört att elever har sluppit att lida under lektioner. Jag har mött många fina trevliga benämningar ang. läs- och skrivsvaga elever under min lärarutbildning men inte hur man hjälper dessa individer i lektion sammanhang. LPO 94 talar om elevers rätt till lika utbildning, jag är rädd att det inte fungerar i praktiken. Det är trevligt att det finns massa bra utredningar som kan konstatera elever dilemman t.ex. dyslexi, men vad hjälper en diagnos när det inte finns resurser till lärandet.

<p>Denna uppsats utgår från perspektiv och intressen hos en döv, blivande lärare i idrott och hälsa. I den svenska grundskolans kursplaner ingår musik, rytm, dans och rörelse, förutom i ämnet musik också i ämnet idrott och hälsa. Specialskolan för döva och hörselskadade barn skall motsvara grundskolan och har i stort sett liknande intentioner i sin kursplan som grundskolans, så när som på att ämnet musik ersätts av ämnet rörelse och drama. Vad gäller ämnet idrott och hälsa är mitt intryck att musik och dans felaktigt plockas bort från ämnet i specialskolan. Syftet med min uppsats är att ge exempel på hur musik och dans i idrottsundervisningen för döva barn i specialskolan kan se ut, uppfattas och påverka barnen. Jag har genomfört kvalitativa intervjuer med tre personer, en skolpsykolog, en rytmiklärare och en idrottslärare, som med sin kunskap representerar varsitt ämnesområde: "Dövhet och socialisation", "Musik och dans" och "Musik och dans i idrottsundervisningen". Dessa tre ämnesområden ger en helhetsbild i diskussionen, som kan inspirera till samverkan över ämnesgränserna i specialskolan. En vanlig fördom är att döva personer inte kan uppfatta musik och därmed inte dansa. Döva personer, kan påverkas av en sådan fördom och anta en negativ uppfattning av musik och dans. En sådan fördom kan också vara en orsak till att musik och dans plockas bort av en del lärare i idrott och hälsa i specialskolan. Musik och dans på dövas villkor är att skapa musik för döva, som ger rytmer att dansa till.</p>

Denna uppsats utgår från perspektiv och intressen hos en döv, blivande lärare i idrott och hälsa. I den svenska grundskolans kursplaner ingår musik, rytm, dans och rörelse, förutom i ämnet musik också i ämnet idrott och hälsa. Specialskolan för döva och hörselskadade barn skall motsvara grundskolan och har i stort sett liknande intentioner i sin kursplan som grundskolans, så när som på att ämnet musik ersätts av ämnet rörelse och drama. Vad gäller ämnet idrott och hälsa är mitt intryck att musik och dans felaktigt plockas bort från ämnet i specialskolan. Syftet med min uppsats är att ge exempel på hur musik och dans i idrottsundervisningen för döva barn i specialskolan kan se ut, uppfattas och påverka barnen. Jag har genomfört kvalitativa intervjuer med tre personer, en skolpsykolog, en rytmiklärare och en idrottslärare, som med sin kunskap representerar varsitt ämnesområde: "Dövhet och socialisation", "Musik och dans" och "Musik och dans i idrottsundervisningen". Dessa tre ämnesområden ger en helhetsbild i diskussionen, som kan inspirera till samverkan över ämnesgränserna i specialskolan. En vanlig fördom är att döva personer inte kan uppfatta musik och därmed inte dansa. Döva personer, kan påverkas av en sådan fördom och anta en negativ uppfattning av musik och dans. En sådan fördom kan också vara en orsak till att musik och dans plockas bort av en del lärare i idrott och hälsa i specialskolan. Musik och dans på dövas villkor är att skapa musik för döva, som ger rytmer att dansa till.

No description available.

Syftet med examensarbetet var att undersöka hur det kan vara att växa upp som hörande barn till döva föräldrar och hur skolsituationen kan ha sett ut. Studien är undersökt utifrån en vuxens perspektiv och har ett historiskt perspektiv eftersom jag ville undersöka hur det faktum att vara hörande barn till döva föräldrar eventuellt kan ha förändrats över tid och hur skolsituationen eventuellt kan ha förändrats över tid. För att examensarbetet skulle uppnå sitt syfte har studien utgått ifrån följande frågeställningar: Vilken roll kan ett hörande barn ha i en familj med döva föräldrar? Vilken roll kan ett hörande barn till döva föräldrar ha i skolan? samt Hur kan dessa roller eventuellt ha förändrats med tiden?Undersökningsmetoden som har använts i studien för att besvara frågeställningarna var kvalitativa intervjuer och genom ett föredrag. Respondenterna var fem stycken kvinnor som är hörande barn till döva föräldrar. De är födda någon gång mellan 1953 till 1988 och därför är frågeställningarna besvarade i en vuxens perspektiv. De teoretiska utgångspunkterna tar upp begreppen CODA, döv, teckenspråkstolk, men även om barnsyn i ett historiskt perspektiv samt om hur individens roll förändrats i läroplaner. Resultatet pekar åt att ett CODA-barn kan ha behövt ta ett stort ansvar både i familjen och i skolan.

<p>De dövas kamp för en egen kultur har formats till att de har teckenspråket som sitt första språk och svenska skriftspråket som sitt andra språk. Idag har många döva och hörselskadade Cochleaimplantat (CI) i tidig ålder. Det har varit hårt debatterat under en period. Syftet i föreliggande studie var att undersöka attityden hos döva/gravt hörselskadade ungdomars inställning till Cochleaimplantat. 21 ungdomar mellan 14-18 år har besvarat en enkät och fem intervjuer har genomförts, tre med döva ungdomar utan CI (varav en hade haft CI tidigare) och två intervjuer med ungdomar med CI.</p><p> </p><p>Följande frågor har studerats i föreliggande studie:</p><ul><li>Vilka för- respektive nackdelar finns med Cochleaimplantat enligt ungdomarna?</li><li>Hur upplever döva/gravt hörselskadade ungdomarna det är att vara döv/gravt hörselskadad idag med eller utan Cochleaimplantat?</li><li>Hur tänker döva/gravt hörselskadade ungdomar om dövkulturens framtid?</li></ul><p> </p><p>Ungdomarna med CI ser inga större nackdelar med CI. Samtliga av deras familjer är hörande. De anser att det är bra att höra ljud och att de får mer tillgång till de hörandes värld genom CI. Några nackdelar är när implantatet går sönder då kan det förekomma en lång reparationstid. Andra ungdomar med CI har svårt när det blir tekniska problem med CI. Ungdomarna utan CI ser sig inte ha något behov av att operera in CI, det är endast några som har haft funderingar kring det. I deras familjer förekommer det i några fall andra personer som är döva.</p><p> </p><p>Ungdomarna utan CI anser att de som har implantat är svikare mot dövkulturen. En rädsla för att teckenspråket ska dö ut finns. Föräldrar som fattat beslut om att operera in implantat på barn i tidig ålder fattar ett avgörande över barnets egen vilja medan några ungdomar utan CI menar att CI är fult och att det syns. Ett ingrepp i hjärnan kan också väcka en rädsla.</p><p> </p><p>Alla ungdomarna i föreliggande studie har de flesta kamrater både med eller utan CI. De anser sig trivas i sin vardag och umgås med varandra i skolan. På fritiden träffas de med jämna mellanrum på ett teckenspråkscafé. Andra fritidsaktiviteter har de tillsammans med hörande och då är ofta en teckenspråkstolk närvarande.</p><p> </p><p>Samtliga ungdomar tänker fortsätta studera i framtiden. Flertalet kommer söka till riksgymnasiet i Örebro. I Örebro finns ett stort programutbud för döva och gravt hörselskadade. Undantagsvis tror någon deltagande om denne hade haft CI skulle han/hon ha kunnat söka en mer avancerad utbildning, medan några anser att de söker till den utbildning de har tänkt sig vare sig det finns en anpassning eller inte till dövhet och hörselnedsättning.</p><p> </p><p> </p><p> </p><p> </p><p> </p><p> </p>

De dövas kamp för en egen kultur har formats till att de har teckenspråket som sitt första språk och svenska skriftspråket som sitt andra språk. Idag har många döva och hörselskadade Cochleaimplantat (CI) i tidig ålder. Det har varit hårt debatterat under en period. Syftet i föreliggande studie var att undersöka attityden hos döva/gravt hörselskadade ungdomars inställning till Cochleaimplantat. 21 ungdomar mellan 14-18 år har besvarat en enkät och fem intervjuer har genomförts, tre med döva ungdomar utan CI (varav en hade haft CI tidigare) och två intervjuer med ungdomar med CI.   Följande frågor har studerats i föreliggande studie: Vilka för- respektive nackdelar finns med Cochleaimplantat enligt ungdomarna? Hur upplever döva/gravt hörselskadade ungdomarna det är att vara döv/gravt hörselskadad idag med eller utan Cochleaimplantat? Hur tänker döva/gravt hörselskadade ungdomar om dövkulturens framtid?   Ungdomarna med CI ser inga större nackdelar med CI. Samtliga av deras familjer är hörande. De anser att det är bra att höra ljud och att de får mer tillgång till de hörandes värld genom CI. Några nackdelar är när implantatet går sönder då kan det förekomma en lång reparationstid. Andra ungdomar med CI har svårt när det blir tekniska problem med CI. Ungdomarna utan CI ser sig inte ha något behov av att operera in CI, det är endast några som har haft funderingar kring det. I deras familjer förekommer det i några fall andra personer som är döva.   Ungdomarna utan CI anser att de som har implantat är svikare mot dövkulturen. En rädsla för att teckenspråket ska dö ut finns. Föräldrar som fattat beslut om att operera in implantat på barn i tidig ålder fattar ett avgörande över barnets egen vilja medan några ungdomar utan CI menar att CI är fult och att det syns. Ett ingrepp i hjärnan kan också väcka en rädsla.   Alla ungdomarna i föreliggande studie har de flesta kamrater både med eller utan CI. De anser sig trivas i sin vardag och umgås med varandra i skolan. På fritiden träffas de med jämna mellanrum på ett teckenspråkscafé. Andra fritidsaktiviteter har de tillsammans med hörande och då är ofta en teckenspråkstolk närvarande.   Samtliga ungdomar tänker fortsätta studera i framtiden. Flertalet kommer söka till riksgymnasiet i Örebro. I Örebro finns ett stort programutbud för döva och gravt hörselskadade. Undantagsvis tror någon deltagande om denne hade haft CI skulle han/hon ha kunnat söka en mer avancerad utbildning, medan några anser att de söker till den utbildning de har tänkt sig vare sig det finns en anpassning eller inte till dövhet och hörselnedsättning.

Problem: Kommunikation med patienter är en viktig del i hälso- och sjukvårdsarbete. Därför var det av intresse att studera döva personers erfarenheter av bemötande och kommunikation inom hälso- och sjukvård. Syfte: Att beskriva vuxna döva personers erfarenheter av bemötande och kommunikation inom hälso- och sjukvård. Metod: Litteraturstudie där 14 artiklar granskades och analyserades. Resultat och konklusion: Döva personer kunde uppleva rädsla och oro samt mötas av respektlöshet, bristande kunskap och fördomar hos hälso- och sjukvårdspersonal. De upplevde att kommunikationen kunde vara bristfällig samt att hälso- och sjukvårdspersonal kunde ha bristande kunskap om kommunikation med döva personer. Mellan döva personer och hälso- och sjukvårdspersonal användes olika kommunikationssätt. Det kunde vara att skriva på lappar, läsa av läppar, använda sig av professionell tolk eller närstående som tolk. Under vissa förutsättningar kunde dessa kommunikationssätt upplevas otillräckliga. Kommunikation kunde underlättas om hälso- och sjukvårdspersonal kommunicerade med teckenspråk, kroppsspråk eller med hjälp av en professionell tolk. Implikation: Mer forskning behövs om döva personers erfarenheter av bemötande och kommunikation inom hälso- och sjukvård, samt om hur sjuksköterskan kan förbättra kommunikation med döva personer.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur teckenspråkiga elever fostras till samhällsmedborgare genom gymnasielärares talhandlingar och språkbruk. Undersökningen fokuserar således på demokrati samt medborgarskap och i förhållande till elevernas specifika funktionshinder relateras detta till begreppen tillgänglighet och delaktighet. Materialet till undersökningen samlades in med hjälp av kvalitativa forskningsintervjuer och har bearbetats utifrån en diskursanalytisk teori- och metodlära. Diskursanalys innebär att forskaren analyserar hur språket bidrar till att forma uppfattningen av olika fenomen vilket för denna uppsats medför att lärarna genom sina talhandlingar bidrar till att forma uppfattningen av eleverna som samhällsmedborgare. Den diskursiva analysen resulterade i att fyra separata diskurser kunde formuleras: kunskaps-, ansvars-, trygghets- respektive arbetslivsdiskursen. Dessa diskurser presenteras med hjälp av citat från det empiriska materialet och visar hur eleverna förväntas agera på det ena eller andra sättet för att leva upp till de skilda medborgarroller som diskurserna erbjuder. Konsekvenserna av diskurserna problematiseras i förhållande till tidigare forskning som behandlar medborgarfostran av hörande elever respektive identitetsgestaltning hos döva (och hörselskadade). I resultatdiskussionen framträder ett mönster som visar att vissa diskurser leder eleverna som medborgare till ökad delaktighet och tillgänglighet i samhället medan andra snarare verkar i motsatt riktning.

För tio år sedan gick en stor andel av barn med cochleaimplantat (CI) i specialskolan för elever som är döva eller har hörselnedsättning, idag väljs till största delen den egna hemkommunens skola. Barn med CI är medicinskt döva utan sitt CI men fungerar som en person med varierad grad av hörselnedsättning med sitt CI. Med denna utveckling, specialskolans målgrupp i förändring i grunden genomfördes 2011 en utredning med titeln ”Med rätt att välja – flexibel undervisning för elever som tillhör specialskolans målgrupp” (SOU 2011:30). Här beskrivs att elever som är döva eller har en hörselnedsättning ska få större möjlighet att välja utbildning och att de som har behov av teckenspråk ska ha rätt att läsa det i grundskolan och grundsärskolan. De kan därmed bo kvar i sin hemmiljö. Syftet med mitt arbete är att belysa hur ett antal kommuner har hanterat undervisning i svenskt teckenspråk för elever med hörselnedsättning i kommunala grundskolor. Jag har valt att intervjua personer med en ledande roll för Hörselverksamhet i åtta kommuner. Det är tydligt att tillgången till undervisning i svenskt teckenspråk varierar stort mellan landets kommuner. Det finns de som lyft frågan till politiker vilka fattat beslut om hur undervisning ska erbjudas, medan det i andra kommuner är helt avhänget på den personal som arbetar med barnen och eleverna. Där undervisning ges är den ofta förlagd till en skola med hörselinriktning och ofta efter skoldagens slut. Den individuella rätten att lära sig och utveckla teckenspråk inom skolväsendet kan inte hävdas med stöd av språklagen som kom 2009. För att detta ska vara möjligt krävs att en sådan rättighet formuleras i skollagen och skolförordningen. Ansvaret ligger även på föräldrarna som mera aktivt får söka och efterfråga möjligheten till teckenspråk för sina barn. Det förekommer en variation ifall det ges som ämne med betygsättning, det kan även ses som ett stöd, vilket ibland resulterar i tecken som stöd. En svårighet är även bristen på legitimerade lärare med teckenspråk som ämne.