BAKGRUND Modifierad Atkins Diet (MAD) och ketogenkost är kostbehandlingar som ordineras till barn med svårbehandlad epilepsi. Andra patientgrupper som behandlas med dessa dieter är patienter med glukostransportprotein typ 1-brist. Kostbehandlingarna är kolhydratfattiga och fettrika. I Sverige finns fyra sjukhus som arbetar med MAD och ketogenkost. I dagsläget saknas studier som beskriver hur behandlingarna upplevs av berörda familjer. SYFTE Syftet med studien var att utforska hur föräldrar till barn som behandlas med MAD eller ketogenkost upplever kostbehandlingen. METOD Kvalitativa intervjuer baserade på en halvstrukturerad frågeguide har genomförts. Fem familjer från olika delar av landet deltog i studien. Intervjuerna spelades in med mp3-spelare för att sedan transkriberas ordagrant. Samtalen analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. RESULTAT Föräldrarna berättade om en rädsla och oro inför behandlingsstarten och att introduktionsperioden som familjerna erbjöds inför kostbehandlingen visade sig vara mycket viktig för kommande behandlingsprocess. Föräldrarna upplevde det svårt att tillaga en varierad kost och att det var viktigt med adekvata hjälpmedel och regelbunden vårdkontakt för att kunna tillämpa kostbehandlingen i vardagslivet. Deras behov av stöd förändrades under behandlingsprocessen. Genomgående var att informanterna upplevde att de sociala aktiviteterna anpassades efter kostbehandlingen. Föräldrarna upplevde det som viktigt att ha kontakt med andra familjer i liknade situation. Trots att föräldrarna upplevde flera olika praktiska och sociala problem ansåg de ändå att det positiva, som var kopplat till behandlingens resultat övervägde. En förälder uttryckte sig med orden ”Vi fick tillbaka vårt barn”- vilket återspeglar många föräldrars åsikt om behandlingen. SLUTSATS MAD och ketogenkost kräver mycket tid och kunskap för berörda familjer och påverkar deras vardag både praktiska och socialt. Med stöd från vård, barnomsorg, familj och vänner upplevde föräldrarna att det var lättare att upprätthålla behandlingen. Det finns också ett behov av att få prata med andra föräldrar och familjer som är liknande situationer. / BACKGROUND Modified Atkins Diet (MAD) and Ketogenic Diet are treatments prescribed to children suffering from refractory epilepsy. Patients with glucose transporter protein type 1 deficiency are also commonly treated with these diets, which are low in carbohydrates and high in fat. In Sweden, there are four hospitals implementing these treatments, but there is currently not sufficient information on how they are affecting the families. OBJECTIVE The purpose of this study was to explore how parents of children treated with MAD or Ketogenic Diet experience the treatment. METHOD Qualitative interviews based on a semi-structured topic guide was conducted. Five families from different parts of Sweden participated in this study. The interviews were recorded with an mp3 device and transcribed verbatim. Qualitative content analysis was used for data analysis. RESULT The parents disclosed anxiety before the start of the treatment and they acknowledged that the first week of introduction, which they, were offered before the start, proved to be essential for the rest of the treatment process. The families found it difficult to cook a balanced meal according to the dietary requriements, and also that it was important to have adequate resources and routine contact with health services to be able to apply the treatment to daily life. Their need for support changed during the treatment process. The informants believed their social activities were accommodated due to treatment. The parents felt the need to be in contact with other families in a similar situation. One parent expressed him-/herself with the words “We got our child back”, which reflects many parents view, regarding the treatment. CONCLUSION MAD and Ketogenic Diet require a lot of time and knowledge and affect practical and social aspects in daily living. With the support of health care, child care, family and friends, the parents felt it was easier to maintain treatment. The informants also shed light on the necessity of being in contact with other parents and families in similar situations.

Definitionen av epilepsi är ofrivillig förändring av den neurologiska funktionen i hjärnan. Sjukdomen uppkommer när det blir obalans i kommunikationen mellan hjärnans nervceller. Det är en störning/aktivering av impulsfrisättningen i hjärnan där orsakerna inte är fastställda. Fenobarbital är ett lugnande och sömngivande preparat, som motverkar kramper och begränsar retningens spridning i hjärnan genom att förstärka effekten av den hämmande transmittorsubstansen gammaaminosmörsyra (GABA). Syftet med studien var en metodjämförelse av fenobarbitalnivåer i serum uppmätta på Immulite 2000 versus Catalyst Dx hos hundar med epilepsi. Catalyst dx är ett veterinärmedicinskt instrument som använder torrkemisk analys. Immulite 2000 använder en våtkemisk metod och är ett instrument som fungerar på liknande sätt som sandwich ELISA metoden. Resultatet av de 14 prover som analyserades under april-maj 2017 visar på högre värden för samtliga prover analyserade på instrumentet Catalyst dx jämfört med Immulite 2000. Med ett P-värde på <0,0001 betyder det att nollhypotesen förkastas, dvs det förekommer en signifikant skillnad mellan instrumenten. / The definition of epilepsi is unintended change of neurological function in the brain. The disease occurs when there is imbalance in communication between the brains nerve cells. It is disorder/activation of pulse release in the brain where the causes are not determined. Phenobarbital is an appeasement and soporific preparation. It´s a drug that inhibits cramps and limit the spread of the direction in the brain by enhancing the effect of the inhibitory transmittor substance gamma aminobutyric acid (GABA). The aim of this study examine method comparison of the phenobarbital level measured on Immulite 2000 versus Catalyst Dx in dogs with epilepsy. Catalyst dx (IDEXX) is a veterinary instrument which uses dry chemical analysis. Immulite 2000 (Siemens) uses a wet chemical method and it´s an instrument that works similar to the sandwich ELISA method. The results from the 14 samples analyzed in april-may 2017 shows higher values for all samples on the instrument Catalyst dx comparison to Immulite 2000. With a P-value of <0,0001 it means that the zero hypothesis is rejected. There is a significant difference between the instruments.

Bakgrund: Det finns ca 10,000 barn i Sverige med diagnosen epilepsi. Sjukdomen karakteriseras av okontrollerad elektrisk aktivitet i hjärnans nervceller. När ett barn drabbas av epilepsi drabbas även vårdnadshavarna på olika sätt. Familjen är ett system som påverkar varandra vilket kan vara både positivt och negativt. Familjesystemet har en central roll när det handlar om familjer som har barn med kronisk sjukdom. Syfte: Syftet var att beskriva vårdnadshavares erfarenheter då barnet har epilepsi. Metod: Metoden var en litteraturstudie som omfattades av nio vårdvetenskapliga artiklar som både var kvantitativa och kvalitativa. En integrerad analys enligt Kristensson (2014) ligger till grund för denna studies resultat. Resultat: Resultatet resulterade i tre huvudkategorier. Vårdnadshavare till barn som har epilepsi uttryckte en pågående osäkerhet kring barnets anfall, behandling och vardagliga liv. Vårdnadshavare upplevde också en avsaknad av kunskap, kontinuitet från vården samt hur man pratar om sjukdomen med andra för att inte bli felaktigt bedömd. Osäkerheten och avsaknandet av kunskap bidrog till att många vårdnadshavare kände nedstämdhet, oro och stress. Sjukdomen påverkade även vårdnadshavarnas förmåga att arbeta vilket ledde till en ökad ekonomisk stress och påverkan på familjen som helhet.   Slutsats: För att minska på vårdnadshavarnas upplevda informationsbrist, stigmatisering och sämre livskvalité bör epilepsi få mer uppmärksamhet där mer information och kunskapen kring hantering om sjukdomen främst bör nå ut till sjukvården. Sjukvården kan i sin tur använda denna kunskap för att nå ut till vårdnadshavarna och deras anhöriga för att öka deras kunskapsnivå och därmed minska stigmatisering, skam och skuld som vissa vårdnadshavare upplever.

Vid elektroencefalografi (EEG) används intermittent ljusstimulering för att detektera eventuell fotoparoxysmal reaktion (PPR) hos patienter, som tecken på en fotosensitivitet och stöd för en misstanke om epilepsi. Intermittent ljusstimulering innebär att patienten exponeras för en stroboskoplampa som ger ljus med frekvenser mellan 1–60 Hz. PPR karaktäriseras av spikes, spike-waves eller polyspike-waves som uppkommer bilateralt och synkront, symmetriskt och generaliserat. Intermittent ljusstimulering är en provokation som utförs vid rutin-EEG som tolkas på Skånes universitetssjukhus mellan 6 månader och 70 års ålder. Studier har dock visat att PPR sällan provoceras fram i äldre åldersgrupper. För äldre åldersgrupper kan det istället vara till större förmån att använda andra former av provokationer. Syftet med studien var att kartlägga förekomsten av PPR i olika åldersgrupper. Åldersfördelningen studerades på patienter med PPR som undersökts med rutin-EEG vilka tolkades på Skånes universitetssjukhus under perioden 2017-2020. Av 4050 rutin-EEG hade 3821 utfört intermittent ljusstimulering. Av dessa hade 1,4 % PPR med ett medelvärde av åldern på 17 år och standardavvikelse på 10 år. PPR var vanligare hos yngre (p<0,001) och 91 % av patienterna med PPR var under 30 år. PPR var även vanligare hos kvinnor (p<0,001) och motsvarade 84 % av undersökningarna med PPR. Konklusionen av studien är att PPR är vanligare hos kvinnor och patienter under 30 år. / Electroencephalography (EEG) uses intermittent photic stimulation to detect possible photoparoxysmal response (PPR) in patients, as a sign of photosensitivity and as a contribution in the diagnosis of a suspected epilepsy. Intermittent photic stimulation means that the patient is exposed to flashing lights from a stroboscope lamp that provides light with frequencies between 1–60 Hz. PPR is characterized by spikes, spike-waves or polyspike-waves that occur bilaterally and synchronously, symmetrically and generalized. Intermittent photic stimulation is a provocation performed during routine-EEG that is interpreted at Skåne university hospital between 6 months and 70 years of age. However, studies have shown that PPR is rarely provoked in older age groups. For older age groups, it may instead be a greater advantage of using other forms of provocative methods. The purpose of this study was to map how common PPR is in different age groups. The age distribution was studied on patients with PPR who were examined with a routine EEG that was interpreted at Skåne university hospital during the period 2017-2020. Of the 4050 routine EEG, 3821 had performed intermittent photic stimulation. Of these 1.4 % had PPR with a mean age value of 17 years and a standard deviation of 10 years. PPR was more common in younger age groups (p<0.001) and 91% of the patients with PPR were younger than 30 years old. PPR was also more common in females (p <0.001), corresponding to 84 % of the examinations with PPR. The conclusion of the study is that PPR is more common in females and in patients younger than 30 years old.

Background: Epilepsy is a neurological illness that affects tens of millions of people globally and can lead to large restrictions in the affected individuals lives. Up to one third of epilepsy patients present epileptic seizures despite treatment with conventional antiepileptic drugs. Relatively recent research into new epileptic treatments has led to the development of cannabidiol-based anticonvulsant drugs. Cannabidiol (CBD) is extracted from the plant Cannabis sativa. CBD is a non-psychoactive cannabinoid, compared to other cannabinoids like tetrahydrocannabidiol (THC). CBD is considered to possess neuroprotective and anticonvulsant properties that can help patients with treatment-resistant forms of epilepsy such as Lennox-Gastaut syndrome (LGS) and Dravet syndrome (DS). The precise mechanism of action is not known, though it is speculated to stem from CBDs agonist or antagonist activity at various ion channels and neurotransmitter transporters. Objective: The purpose of this literature study was to evaluate the effects and safety of cannabidiol in patients with epilepsy.  Method: This thesis is a literature study that was performed by retrieving and reviewing scientific studies from the PubMed database. Search terms such as ‘’Cannabidiol’’, ‘’epilepsy’’, ‘’CBD’’ and ‘’seizure’’ were used. Inclusion criteria for the studies were that the studies should be five years or younger and have at least 50 participants. Results: Five scientific articles were included in the literature study. Any sort of seizure reduction was noted in 36-63,6% of the participants, ≥50% seizure reduction was noted in 36-55% of participants. 1-3% had a 100% seizure reduction. The seizure reductions were greater amongst the CBD groups than in the placebo groups. The vast majority of the adverse effects were deemed to be mild or moderate with diarrhea, somnolence and decreased appetite being the most common. There were elevations of aminotransferase liver enzymes in 1,4-15% of the participants, primarily amongst participants that combined CBD with valproic acid. Mortalities were noted in the studies, though none were considered to be related to treatment. Conclusions: To alleviate human suffering and develop better treatment options of difficult to treat conditions, research into previously tabooed substances is justified. CBD appeared to have good seizure reducing properties when used against various types of epilepsy, with over all tolerable adverse effects. However the studies also indicate that CBD might not be safe to combine with all other antiepileptic drugs, such as valproic acid because of elevations of liver enzymes that might indicate hepatotoxicity. Additional studies are also required to evaluate the correlation with CBD plasma concentration and seizure reduction.

Bakgrund  Över 50 miljoner människor världen över lever med epilepsi vilket gör det till en av världens vanligaste neurologiska sjukdomar. I Sverige lever cirka 81 000 personer med sjukdomen, däribland lika delar män som kvinnor. Varje år diagnostiseras ungefär 4 500 vuxna och 1 500 barn. Att ha epilepsi innebär ofta fysiska, men också psykologiska och sociala konsekvenser. Det finns fördomar och socialt stigma mot personer med epilepsi vilket kan påverka deras välmående. Hälsa och samspel mellan kvinnligt könshormon och epilepsin gör att kvinnor kan tänkas uppleva särskilt unika utmaningar. Syfte Syftet var att undersöka ungdomar och vuxnas upplevelser av att leva med epilepsi i vardagen. Metod  Studien är en icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 13 vetenskapliga kvalitativa originalartiklar. Databaserna Pubmed och Cinahl användes för datainsamling och datan bearbetades med integrerad analys av båda författare. Resultat  Bredden av resultatet visar på hur sjukdomen påverkar livets olika aspekter för personer med epilepsi, där anfallsoförutsägbarhet och de konsekvenser som den får, det ansvar som det innebär att själv hantera sin sjukdom, hur personen blir bemött i samhället och vilka möjligheter personen har i arbetslivet är centralt för den generella upplevelsen av hur det är att leva med epilepsi. Personer med epilepsi i låginkomstländer är särskilt utsatta för stigmatisering och utanförskap vilket får en multifaktoriell påverkan på deras välmående och förutsättningar i livet. Slutsats  Personer med epilepsi möter utmaningar vilket drabbar såväl den fysiska som mentala hälsan. Därtill förstärker okunskap och stigma i samhället svårigheterna för personer med epilepsi att ta sig fram i det dagliga livet. Det verkar också finnas skillnader i förutsättningar till hälsa för personer med epilepsi i låg- och höginkomstländer. Resultatet ger en ökad förståelse för hur det är att leva med epilepsi och hur personer med epilepsi behöver bli bemötta och stöttas från vården. / Background Over 50 million people worldwide live with epilepsy, making it one of the world's most common neurological diseases. In Sweden, approximately 81,000 people live with the disease, including an equal number of men and women. Each year approximately 4,500 adults and 1,500 children are diagnosed. Having epilepsy often involves physical, but also psychological and social consequences. There is prejudice and social stigma against people with epilepsy which can affect their well-being. Health and the interplay between female sex hormones and epilepsy means that women may experience particularly unique challenges. Aim The aim of this study was to examine the experience of adolescents and adults of living with epilepsy in everyday life. Method This study is a non-systematic literature review that was based on 13 original, qualitative scientific articles. The databases Pubmed and CINAHL were used for data collection and the data were processed with integrative analysis by both authors. Results The width of the results show how the disease affects the different aspects of life for people with epilepsy, where the unpredictability of seizures and the consequences it has, the responsibility it entails to manage one's own disease, how the person is treated in society and what opportunities the person has in working life are central to the general experience of what it is like to live with epilepsy. People with epilepsy in low-income countries are particularly exposed to stigmatization and social exclusion, which has a multifactorial impact on their well-being and conditions in life. Conclusions People with epilepsy face challenges which affect both physical and mental health. In addition, ignorance and stigma in society increase the difficulties for people with epilepsy to get by in daily life. There also seem to be differences in the health conditions for people with epilepsy in low- and high-income countries. The result provides an increased understanding of what it is like to live with epilepsy and how people with epilepsy need to be treated and supported by healthcare.

Repetitiv navigerad transkraniell magnetstimulering (rnTMS) används preoperativt för att kartlägga kortikala, språkligt relevanta områden i hjärnan. I nuläget används substantivbenämning vid rnTMS, men det råder delade uppfattningar i aktuell forskning huruvida substantiv- eller verbbenämning är känsligast för stimulering och därför krävs mer forskning inom området. I föreliggande studie kompletterades substantivbenämningen med verbbenämning. Alla deltagare genomgick även preoperativ språklig testning och en av deltagarna genomgick också postoperativ språklig testning. Syftet med föreliggande studie var att jämföra skillnader vid expressiv språklig förmåga vid substantiv- och verbbenämning och att kartlägga språkliga funktioners utbredning i hjärnan, samt att identifiera ytterligare kliniska markörer för bestående språkliga svårigheter efter hjärnkirurgi. Studien syftade även till att undersöka huruvida det preoperativa rnTMS-resultatet överensstämmer med det postoperativa kirurgiresultatet. Studien hade fem deltagare, varav tre med hjärntumör och två med epilepsi, som skulle genomgå vaken hjärnkirurgi. Deltagarnas rnTMS- undersökning videoinspelades och deras språkliga testning ljudinspelades. Analyser genomfördes på individ- och gruppnivå. Resultaten visade att stimulering under verbbenämning inte orsakade signifikant fler felsvar än stimulering vid substantivbenämning, även om felsvaren vid verbbenämning var procentuellt fler. Däremot resulterade de två ordklasserna i olika felsvarslokalisationer hos samtliga deltagare. De tre vanligaste typerna av felsvar på gruppnivå var ändring av grammatisk ändelse, tvekljud samt byte till synonym och de vanligaste felsvarslokalisationena var gyrus frontalis medius, gyrus frontalis inferior och gyrus precentralis. Gällande den språkliga testningen fick deltagarna väldigt spridda resultat. Sammanfattningsvis verkar benämning av substantiv och verb komplettera varandra och båda ordklasserna bör användas vid rnTMS om metoden fortsätter att användas. Även patienternas högre språkliga förmåga (HLL) bör testas inför hjärnkirurgi. Avslutningsvis indikerar resultaten på att språkets placering i hjärnan är både mycket utbredd och väldigt individuell. / Repetitive navigated transcranial magnetic stimulation (rnTMS) is used preoperatively to map cortical areas in the brain that are important for language. Object naming is currently being used during rnTMS, but current research has differing opinions on whether naming of objects or actions are most sensitive to stimulation. Therefore, further research is needed in the field. In this study, object naming was combined with action naming. All of the participants also underwent language tests preoperatively and one of the participants underwent postoperative language tests as well. The aim of the present study was to compare differences in expressive language during object and action naming as well as to map the distribution of language functions in the brain. A further aim was to identify clinical markers of language difficulties following brain surgery and to investigate whether the preoperative rnTMS result corresponds with the postoperative brain surgery result. The present study had five participants, three with a brain tumor and two with epilepsy, who would undergo awake brain surgery. The rnTMS examination was video recorded and the language tests were audio recorded. All the examinations were analyzed at individual and group level. The results showed that stimulation during action naming did not cause significantly more errors than during object naming, although the errors for action naming were percentually higher. Errors during action naming and object naming for all participants had different localisations. The most common type of errors were change of grammatical ending, hesitations and change to synonym. The most common localisations of errors were gyrus frontalis medius, gyrus frontalis inferior and gyrus precentralis. The results of the language tests demonstrated a large variation. In conclusion, object and action naming seems to complement each other and should be used together during rnTMS if the method continues to be used. It is also important that High-Level Language (HLL) is tested before brain surgery. Lastly, the results indicate that the placements of language functions in the brain are both very widespread and very individual.

Bakgrund: Epilepsi är klassat som en folksjukdom, ca 50 miljoner människor i världen har diagnosen. Epilepsi innebär att personen har ett kroniskt anlag för att få oprovocerade epileptiska anfall.  Syfte: Syftet var att undersöka vuxna personers upplevelser av vardagslivet med epilepsi. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ metod och induktiv ansats. Artikelsökningen gjordes i CINAHL och Medline samt kompletterandes med en frisökning. Artiklarna är skrivna mellan 2012 och 2022. Analys av elva artiklar skedde med hjälp av Fribergs granskningsmall.  Resultat: Personerna upplevde rädsla för anfall, stigmatisering och utanförskap. Epilepsianfall orsakade frustration då de hindrade personernas vardagsliv.  Vårdmöten var en del i vardagslivet, upplevelserna av dessa var individuella. Personerna behövde omvärdera drömmar och mål som en följd av epilepsin. Detta upplevdes ansträngande och när omvärderingen skett fortlöpte livet i en ny riktning. Personerna använde sig av olika strategier för att hantera sitt vardagsliv. De använde direkta problemlösande metoder, fysisk aktivitet, psykisk bearbetning, informatik och stöd från omgivningen.  Slutsatser: Alla upplevde vardagen med diagnosen olika. Det finns behov av vidare, mer specifika studier. Utveckling av information för vårdpersonal, samhället och individer är vitalt för att skapa möjligheter för en god och fungerande vardag. / Background: Epilepsy is classified as an endemic disease. Around 50 million humans have the diagnosis around the world. Epilepsy is a chronic predisposition for unprovoked epileptic seizures.  Aim: Describe adult people's everyday life with epilepsy. Method: A qualitative study with an inductive approach. The article search was made in CINAHL and Medline, with a complementing free search. The articles are written between 2012-2022. Twelve articles were analysed with the Friberg’s review template.   Result: The individuals experienced fears of seizures, stigmatization, and exclusion. Epileptic seizures caused frustration as they hindered people's everyday lives, this was managed with the help of information and relatives. Healthcare meetings were part of everyday life, the experiences varied. The persons needed to reassess dreams and goals because of their epilepsy. This was a taxing process and afterwards life continued in a new direction. The people used different strategies to manage their everyday life. They adopted direct problem-solving methods, physical activity, mental processing, informatics, and support from society. Conclusion: All subjects experienced everyday life with the diagnosis differently. There is a need for more specific studies. Development of information for healthcare professionals, society and individuals is vital to create opportunities for a good and functioning everyday life.

Alkohol har funnits sedan urminnes tider och är något som de flesta ungdomar och vuxna är bekanta med. Flertalet vet också att för mycket alkohol på lång sikt kan orsaka skador, framförallt på lever (fettlever) och njurar. Men inte alla vet att alkohol skadar hjärnan och kan ge kramper samt epilepsi. Alkohol har olika effekter på kroppen. Akut kan det öka den inhiberande och minska den excitatoriska signaleringen i hjärnan. Långvarigt kan det öka den excitatoriska signaleringen, minska den inhibitoriska samt öka alkoholtoleransen. I hjärnan är balansen mellan den inhibitoriska och excitatoriska signaleringen mycket betydelsefull och rubbningar kan orsaka skador som i sin tur kan orsaka krampanfall. Dessa krampanfall kan bli allvarliga och ibland dödliga. Studier kring sambandet mellan alkohol och epilepsi utförda av Samokhvalov et al. (2010), Devetag et al. (1983), Bråthen et al. (1999), Tartara et al. (1983), Bartolomei et al. (1997), Victor och Brausch (1967) och Hillbom (1980) har visat på olika resultat, men trots skillnaden i resultaten har korrelationen mellan alkohol och epilepsi varit tydlig. I studien av Devetag et al. (1983) hade 58 % av 153 alkoholister anfall icke relaterade till abstinens, alkoholinducering eller sjukdom/skada. Av 60 patienter med krampanfall var 30 stycken (50 %) icke relaterade till abstinens, alkoholinducering eller sjukdom/skada i studien utförd av Bartolomei et al. (1997). Bråthen et al. (1999)  utförde en studie på 142 alkoholister med krampanfall där 16 stycken (36 %) var icke-relaterade till abstinens, alkoholinducering eller sjukdom/skada. Vidare påvisade Tartara et al. (1983) i sin studie 30 patienter med krampanfall där 3 stycken (10 %) inte var relaterade till abstinens, alkohlinducering eller sjukdom/skada. Krampanfall som inte är relaterade till abstinens, akoholinducering eller sjukdom/skada är kluriga och svåra att utreda. Många forskare har försökt få insikt i och reda ut frågan om alkohols influens över utvecklingen av epilepsi och hur det skulle tänkas gå till. När kan alkoholrelaterade krampanfall klassificeras som epilepsi, vad innebär ett alkoholrelaterat krampanfall och vilka orsaker existerar som leder till att sådanan krampanfall uppstår. I den här litteraturstudien utreds kopplingen mellan alkoholism och epilepsi för att bättre förstå sambandet. Till studien har 20 vetenskapliga artiklar använts för att förstå vilka effekter alkohol har på kroppen, vad det innebär att ha epilepsi och hur de båda är kopplade. För att komma fram till ett svar på den framförda frågeställningen i studien, om långvarigt bruk av alkohol ger kramper och epilepsi, användes 7 studier vars undersökingar huvudsakligen fokuserat på alkoholister inlagda med krampanfall. Resultaten från de 7 studierna indikerar sammantaget att alkohol sannolikt kan orsaka epilepsi. Ingen av studierna har visat motsatsen. Långvarigt bruk av alkohol ger kramper och kan även ge epilepsi, men hur det går till är inte klarlagt. Samtidigt finns det många individer som missbrukar alkohol och som inte får epilepsi eller aldrig ens upplever ett enda krampanfall. / Alcohol has been used for drinking for many years and is a substance that is well known to most teenagers and adults. Most people also know that alcohol, when misused, can cause damage to both the liver and the kidneys but not as many people know about the damage alcohol can cause the brain. The damage that alcohol causes in the brain can lead to conditions where the patient can experience seizures, whitch can further devlop into epilepsy. Alcohol has different effects on the body. An immidiate response to alcohol is that the inhibitory signaling in the brain increases and the excitatory signaling decreases. When it comes to a prolonged misuse of alcohol the effects on the brain are the opposite and it can also increase the tolerance for alcohol. Inhibitory and excitatory signaling in the brain are essential and disturbance of those signals can be very damaging to the brain. The damages can develop and become permanent and it can also trigger different kinds of seizures. The seizures can in turn become very serious and fatal. Studies on the connection between alcohol and epilepsy has been conducted by Samokhvalov et al. (2010), Devetag et al. (1983), Bråthen et al. (1999), Tartara et al. (1983), Bartolomei et al. (1997), Victor och Brausch (1967) och Hillbom (1980) and have shown different results. The results however have shown a clear correlation between alcohol and epilepsi. In the study performed by Devetag et al. (1983) 58 % of 153 patients experienced seizures not related to alcohol withdrawl, alcohol induction or injury/disease. Of 60 patients who presented seizures in the study conducted by Bartolomei et al. (1997), 30 (50 %) had seizures not related to alcohol withdrawl, alcohol induction or injury/disease. A study performed by Bråthen et al. (1999) showed  16 patients (36 %) of 142 with seizures not related to alcohol withdrawl, alcohol indiction or injury/disease. Furthermore, a study conducted by Tartara et al. (1983) showed 30 patients with seizures, where 3 (10 %) of them were not related to alcohol withdrawl, alcohol induction or injury/disease. Seizures not related to alcohol withdrawl, alcohol abuse or injury/disease are difficult to investigate. Many scientists have tried to get insight in as to how alcohol can influence the ethiopathogenesis of epilepsy. What is alcohol-related seizures, what is the cause behind the seizures and how does one decide if the seizures can be defines as epilepsy. This literature review investigates the link between alcoholism and epilepsy to better understand this connection. The question of issue was ”if prolonged misuse of alcohol can lead to epilepsy” and to unravel the question, 7 studies were used. The studies main focus was alcoholism and seizures. The results from the studies indicated in total that alcohol prabably can cause epilepsy since none of the studies showed the opposite. A prolonged misuse of alcohol can lead to seizures and even epilepsy, but how this comes to be is not clear and needs to be properly investigated. Not to forget, some people who misuse alcohol do not get epilepsy and some never experience even a single seizure.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2004. / Härtill 5 uppsatser.