In January 2015 statutory regulation of the development agreement was introduced. The regelation is found in the Planning and Building Act Chapter 6. The purpose of the regulation is mainly to increase the predictability and to make clear rules in the contract negotiations. The regulation also meant that the municipalities that intend to enter development agreements have to establish guidelines. The overall aim of the guidelines is to create transparency and clarity in the negotiations between the parties. The purpose of this study is to examine the municipalities in Stockholm County that has established guidelines for the development agreements. These guidelines have been compared with the new law on guidelines for the development agreements, and its fundamental purpose. The conclusion is that the guidelines only creates a certain increased transparency and clarity, where as few municipalities have chosen to specify the content of the guidelines. / I januari 2015 infördes lagreglering av exploateringsavtal och återfinns i plan- och bygglagens 6 kapitel. Syftet med regleringen är främst att öka förutsägbarheten och tydliga spelregler i avtalsförhandlingarna. Regleringen innebar även att de kommuner som avser att ingå exploateringsavtal antar riktlinjer, där bland annat utgångspunkter och mål för avtalet anges. Det övergripande syftet med riktlinjerna är att skapa transparens och ökad tydlighet i förhandlingarna mellan parterna. Syftet med detta examensarbete är att granska de kommuner i Stockholms län som antagit riktlinjer för exploateringsavtal. Dessa riktlinjer har jämförts med den nya lagen om riktlinjer för exploateringsavtal och dess grundläggande syfte. Slutsatsen är att riktlinjerna för exploateringsavtal endast skapar en viss ökad transparens och tydlighet då få kommuner valt att precisera innehållet i riktlinjerna. Intentionen med lagregleringen är önskvärd då stora problem tidigare funnits men enligt vår mening uppfyller inte riktlinjerna syftet med lagreglering till sitt fullo.

I takt med att samhällen utvecklas och exploateras behöver även infrastruktur byggas ut. Samhället harett gemensamt behov av allmänna platser såsom vägar, gator, grönområden samt platser för rekreation,lek och motion. Som utgångspunkt är det kommunen som är ansvarig för dessa allmänna platser.Kommunernas resurser är dock begränsade och infrastruktur är kostsam. Till följd av offentliga investeringarökar värden på marken hos de fastigheter som har möjlighet att använda de allmänna platserna.Dessa värden kan anses som oförtjänta då de uppstår på grund av offentliga investeringar. Utefterdetta har system för fördelning av kostnader motiverats.År 2015 infördes ett nytt system för exploateringsavtal som delvis har till syfte till att kunna finansierade offentliga investeringar som behövs vid genomförandet av en detaljplan. Lagregleringenhar som ändamål att skapa ett system för förutsägbarhet och lagstöd och samtidigt en möjlighet tillanpassning i varje unik situation. System för fördelning av värden har generellt som mål att vara rättvisaoch effektiva. Vid lagstiftning behöver det ske en avvägning mellan rättvisa och effektivitet föratt skapa ett ändamålsenligt system.Genom exploateringsavtalen har kommunen möjlighet att ålägga exploatörer att vidta och finansieraåtgärder för anläggandet av allmänna platser. Det finns restriktioner genom huvudsakligen tvårekvisit; åtgärden måste vara nödvändig för genomförandet av planen och åtagandet måste vara rimligti förhållande till exploatörens nytta av planen.Syftet med denna studie har varit att utreda vem det är som betalar för vilka allmänna platser.Den situation som studerats är när kommunen är huvudman och använder sig av exploateringsavtal.Med en rättsdogmatisk metod har rättsläget för exploateringsavtal utretts. Förfarandet ska visa vemsom ska betala för vilka allmänna platser enligt lag. Utöver detta har studien använt ett samhällsvetenskapligtperspektiv i syfte att se hur tillämpandet av exploateringsavtal sker i praktiken i förhållandetill gällande rätt. För att kunna analysera resultatet på ett systematiskt sätt har fördelningssystemetjämförts med vedertagna rättviseteorier och principer.Resultatet av sammanställningen tyder på att det finns avtal som inte stämmer överens med gällandelagstiftning. En del avtal tycks gå utöver det som är stadgat i lag. Det finns avtal som åläggerexploatörer åtgärder som inte kan anses vara nödvändiga. Dessutom är det många gånger ifrågasättbartom fördelningen mellan de olika parterna är i enighet med lagen. Tvivel finns angående vilken omfattningexploatören ska vara med och finansiera för att det fortfarande ska gå att anses som nödvän diga åtgärder. Rekvisitet angående att åtagandet ska vara rimligt i förhållande till nyttan borde varauppfyllt i de undersökta avtalen. Bestämmelsen kan även ha använts för att skapa en fördelning avkostnaderna mellan olika exploatörer. I dessa fall är det svårare att bedöma om villkoret använts enligtlag.Vem som faktiskt betalar för kostnaderna i slutändan verkar bero på i vilken marknadssituationprojektet befinner sig. Ett alternativ innebär att det är bostadskonsumenterna som påverkas av deökade kostnaderna. Ett annat tänkbart alternativ innebär att när ett exploateringsprojekt påförs merkostnader påverkar detta vilket pris exploatören kan tänkas köpa marken för. Därmed blir det den ursprungligamarkägaren som huvudsakligen påverkas av de ökade kostnaderna.Om systemet är rättvist beror på vilka värderingar som anses ligga till grund för rättvisan ochdessa är subjektiva. Dock bör tillämpningen vara i enlighet med lagen för att systemet ska vara effektivt.När tillämpningen inte följer lagen finns risk för fler konfliktpunkter samt minskat förtroende ochnegativ inställning till projektet hos exploatörerna. / When urban areas are developed, it is often necessary to develop the infrastructure. The society has aneed for public places such as roads, squares, parks and playgrounds. The outset is that the municipalityis responsible for the public places. However, the resources are limited and infrastructure is costly.When the values on the land increases as a result of the public investments there is a possibility toimpose the landowners to pay for these.New rules about land development agreements were introduced in 2015 with the purpose of distributingthe costs for public places through the agreements. A general goal for the legislation of distributionsystems is to be effective and fair. There has to be a consideration of both justice and effectivenessin order to make the distribution system fulfill its purpose. Through the development agreementsthe municipality can impose the developers to pay for the public places that is necessary to carryout the plan and reasonable in comparison to the landowner’s benefit of the plan.The aim with this study is to investigate who pays for which public places. This study have examinedthe situation where the municipality has the responsibility for public places and uses land developmentagreements. An investigation of existing law has been done in order to show who is possibleto impose to pay for what. In addition has this study investigated how the usage of the land developmentagreements are used in practice. A comparison between the legislation and practice has beencarried out in order to see if the agreements are in accordance with the legislation. Furthermore, thesystem has been compared to some theories and concepts of justice.The result shows that there are agreements that does not seem to be in accordance with the legislation.Some of the public places does not seem to be necessary and it is questionable how much of themeasure can be imposed to the developer. The agreements are neither specified enough in order to bein accordance with law.Who actually pays for the public places in the end seems to depend on the market situation inwhich they are carried out. If the system is fair depends on the subjective values that lays ground forjustice. The legislation and implementation also shows faults in the system in order for it to be effective.When the municipality goes further than the law allows there is a risk for increase in conflicts andalso reduced trust and a bad attitude towards the project.

Att kommuner ingår exploateringsavtal med exploatörer är vanligt förekommande i samband med utbyggnad av stadsdelar eller bostadsområden. Exploateringsavtalen reglerar i huvudsak ansvar och skyldigheter för exploatören och kommunen vad gäller olika moment såsom finansiering, utförande, fastighetsbildning, ersättningar bland annat. Mycket resurser läggs ofta på framtagandet av det slutliga avtalet mellan parterna. Hur avtalet sedan de facto följs upp förefaller mindre reglerat och betydligt mindre prioriterat inom Sveriges kommuner och interna rutiner saknas i många kommuner. Detta är problematiskt då uppföljningen av ingångna exploateringsavtal är av stor vikt för kommunen då det kan handla om både det slutliga resultatet i kommunens bebyggelse och om stora summor pengar. Syftet med projektet har varit att undersöka i vilken omfattning exploateringsavtal som tecknas mellan kommuner och exploatörer följs upp. För att uppnå detta har en fallstudie av fyra exploateringsavtal som Värmdö kommun tecknat med exploatörer genomförts. Detta med det främsta syftet att undersöka vilka konsekvenser uppföljningsarbetet medför samt identifiera vilka problem och svårigheter en kommun kan ha i samband med uppföljning av exploateringsavtal. För att skapa en tydligare bild av hur omfattande problematiken kring uppföljningsarbete av exploateringsavtal är, har en enkätundersökning genomförts. I denna deltog 93 av Sveriges totalt 290 kommuner. I enkätundersökningen angav majoriteten av kommunerna att de upplever svårigheter med uppföljningsarbetet av avtalen. 49% av de deltagande kommunerna angav att man inte har rutiner för att följa upp exploateringsavtal. Ytterligare två brister i uppföljningsarbetet av exploateringsavtal gick att identifiera med hjälp av enkätundersökningen. För det första angav 7% av representanterna för kommunerna att de inte har kännedom om vem som ansvarar för att uppföljningen genomförs. Desamma gäller frågan om vid vilken tidpunkt uppföljningen ska ske, där 14% av representanterna för kommunerna svarar att de inte vet. Frågan om när uppföljningen ska utföras är mycket relevant i förhållande till att en kommun ska kunna effektivisera och minska de svårigheter som uppstår vid uppföljningsarbetet. Genom både enkätundersökning och fallstudier kan det konstateras att avtalsinnehållet rörande utförande är det som är mest komplicerat att följa upp. Slutligen presenteras en lista på förslag till rekommendationer för att underlätta och effektivisera uppföljningsarbetet av exploateringsavtal inom kommunerna. / The fact that municipalities enter development agreements with developers is a common practice within the field of land development. Many resources are often allocated to the creation of the final agreement between the parties. How the agreement has been followed up seems less regulated and much less prioritized within the Swedish municipalities' internal routines. This is problematic since the follow-up of development agreements is of great importance to the municipality as it can affect both the final results of the development as well as large sums of money. The purpose of the project has been to investigate the extent to which development agreements between municipalities and developers are followed up. To achieve this, four development agreements, signed by Värmdö municipality and developers have been followed up. To investigate the consequences of the follow-up and identifying which problems and difficulties a municipality can have in connection with follow-up is the aim of the project. In order to create deeper understanding of how extensive the problem of follow-up on development contracts is, a questionnaire survey has been conducted. In this, 93 of Sweden's total of 290 municipalities participated. In the survey, the majority of municipalities stated that they are experiencing difficulties with the follow-up work on development agreements. 50% of the participating municipalities stated that they do not have routines or procedures for following up development agreements. Two additional deficiencies in the follow-up work on development contracts were identified through the survey. First, 7% of the representatives of the municipalities stated that they do not know who is responsible for ensuring that the follow-up is carried out. Regarding the question of when the follow-up should take place, 14% of the representatives of the municipalities respond that they do not know when the follow-up should be done. The question of when the follow-up should be carried out is necessary for a municipality to be able to streamline and reduce the difficulties that arise during the follow-up work. Through both the survey and case studies, it can be stated that the content of the agreement concerning performance is the most complicated to follow up. Finally, a list of proposed recommendations is presented to facilitate and make the follow-up work of development agreements within the municipalities easier and more efficient.

Begreppet markexploatering innefattar den omfattande process som rör förändring av den fysiska miljön och markanvändningen i någon mening. Processen innefattar allt ifrån en inledande idé tills det att genomförandet är klart och den nya bebyggelsen är uppförd. Inom ramen för kommunens specialkompetens ligger plan- och bygglagstiftningen och planarbetet. I PBL:s portalparagraf framgår att lagen reglerar planläggningen av mark, vatten och bebyggelse. När kommunen beslutar om antagande av detaljplan eller beviljande av bygglov görs detta i egenskap av planmyndighet med det kommunala planmonopolet i PBL som lagstöd. I de fall kommunen äger marken som ska exploateras agerar kommunen även som fastighetsägare. Under plangenomförandeprocessens gång kan kommunen alltså på ett sätt sägas inneha dubbla roller.  Som ett komplement till PBL tecknar kommunen ofta avtal med byggherren i syfte att utreda ansvars- och kostnadsfördelning under exploateringsprocessen. Dessa går under samlingsbegreppet genomförandeavtal. Vilken typ av avtal som träffas beror på vem som äger marken när exploateringen påbörjas. När byggherren äger marken som ska exploateras sätter legalitetsprincipen en yttersta gräns för vad kommunen får reglera med exploateringsavtalet. Denna avtalstyp är även reglerad i lag sedan 2015, och rättsläget får därmed anses någorlunda klarlagt. Inslaget av myndighetsutövning i exploateringsavtalen är så pass stort att det knappast torde råda några tveksamheter till vad kommunen får och inte får reglera med dessa avtal.  I Sverige har vi ett starkt, grundlagsfäst, egendomsskydd. Vad man som fastighetsägare kan avtala om ligger inom ramen för civilrättslig reglering, där lagar som avtalslagen och jordabalken sätter de yttersta begränsningarna. När marken som ska exploateras ägs av kommunen tecknas ett markanvisningsavtal. Dessa är inte reglerade i lag på samma sätt som exploateringsavtalen är. Detta i kombination med kommunens roll som fastighetsägare har bidragit till uppfattningen att kommunen har mer långtgående möjligheter att reglera avtalsinnehållet än i exploateringsavtalen.   Under själva genomförandefasen av en detaljplan kommer kommunen med andra ord i kontakt med båda dessa rättsområden, vilket i praktiken innebär att markanvisningsavtalen befinner sig någonstans i gränslandet mellan civilrätten och den offentliga rätten. Detta arbete syftar till att utreda det rättsliga dilemmat med markanvisningsavtalen och vilken lagstiftning som är tillämplig i vilka situationer.   Bevis för att även markanvisningsavtalen har stora inslag av myndighetsutövning återfinns bland annat i propositionen till den nya lagen om förbud mot kommunala byggnadstekniska särkrav. De nya förbuden träffar endast kommunen i de avtalssituationer som syftar till genomförandet av en detaljplan, och alltså inte i de fall där kommunen kan sägas agera huvudsakligen i egenskap av fastighetsägare. I samma proposition nämns även att förbudet får anses vara en precisering av legalitetsprincipen. Även om det nu är utrett att även markanvisningsavtalen utgör myndighetsutövning och kommunen har de offentligrättsliga reglerna att ta hänsyn till så finns inga hinder för en exploatör att åberopa avtalslagens ogiltighetsgrunder i otillbörliga avtalsförhållanden med kommunen. Problemet numer ligger snarare i efterlevnaden av lagen, då exploatören sällan torde överklaga avtalsinnehållet, med risk att samarbetet med kommunen uteblir.

I början av 2015 skedde en lagändring av plan- och bygglagen. De s.k. exploatörsbestämmelserna togs bort och regler om exploateringsavtal infördes. I statens offentliga utredningar framkom att exploateringsprocessen ofta blev oförutsägbar både tids- och kostnadsmässigt och att exploatörerna var i en stark beroendeställning till kommunerna. Denna studie har fokuserat på att identifiera om exploatörer upplevt att lagändringen lett till att problematiken minskat och om det idag finns ett starkare samarbete i framtagandet av genomförandeavtal. Syftet med denna studie är att bidra till att samarbetet mellan kommun och exploatör ska bli bättre och leda till mindre obalans i förhandlingarna om genomförandefrågor i detaljplaneprocessen. Frågeställningarna i denna studie besvarades genom två enkätundersökningar samt genom semistrukturerade intervjuer, både kommuner och exploatörer fick delta i dessa. Samtliga kommuner i Sverige har tillfrågats att delta i en webbenkät, och 99 exploatörer har tillfrågats att besvara en annan webbenkät. 5 kommuner och tre exploatörer har intervjuats. Intervjuerna tillsammans med enkäterna gav en helhetsbild över hur lagändringen av PBL påverkat exploateringsprocessen och exploatörers inställning till kommunen. Studien visar att exploatörerna inte uppfattar exploateringsprocessen som mer tidseffektiv eller mer förutsägbar. Viss ökad tydlighet och transparens har uppnåtts genom införandet av krav på riktlinjer. Det största problemet i förhandlingarna är kommuntjänstemännens avsaknad av erfarenhet och kompetens, vilket kan härledas till en god marknad där det är ruljangs på personal mellan kommunal och privat sektor. Det kvarstår fortfarande att ta fram juridiskt korrekta lösningar på problematiken i hur s.k. social infrastruktur ska kunna tillhandahållas av kommun på privatägd mark. Slutsatsen av denna studie blev att lagändringen idag endast fått liten effekt, och att problematik kvarstår. Genomförandeavtalen innefattar inte längre s.k. social infrastruktur i de flesta fall, men åtgärder som t.ex. uppföra skola eller vårdhem åläggs fortfarande exploatörer vid sidan om avtalen. Beroendeställningen till kommunen kvarstår vilket lett till att rättslig prövning av avtalen inte skett, och kommunen tar sig fortfarande friheter med avtalens innehåll. / At the beginning of 2015 there was an amendment of the Planning and Building Act. The so-called developer provisions were removed and rules on development agreements were introduced. The Swedish Government Official Reports revealed that the development process was often unpredictable both cost- and time wise and that the developers were in a strong dependency to the municipalities. This study has focused on identifying if the developers have perceived that the amendment has led to a reduction of the problems and if there is a stronger cooperation today in the producing of implementation agreements. The purpose of this study is to contribute to improved cooperation between municipalities and developers and lead to less inequity in the negotiations on implementation issues in the detailed planning process. The questions in this study were answered through two surveys and semi- structured interviews, both municipalities and developers were asked to participate. All municipalities in Sweden have taken part in one web survey, and 99 developers have been asked to answer another web survey. Five municipalities and three developers have been interviewed. The interviews along with the surveys gave a comprehensive picture of how the changes of the PBA influenced the development process and developers' attitude towards the municipalities. The study shows that developers do not perceive the developing process as more time-efficient or more predictable than before. Some increased clarity and transparency have been achieved through the introduction of requirements for guidelines. The biggest problem in the negotiations is the lack of experience and qualification in the municipality staff. This can be derived from a good market, where many municipal employees take employment in the private sector instead. It remains to provide legal solutions to the problem of how social infrastructure can be provided by municipalities on private land. The conclusions of this study were that the amendment has had little effect, and that problems remain. Implementation agreements no longer include so-called social infrastructure in most cases, but actions such as to build a school or shelter are still imposed on developers alongside the agreement. The dependence on the municipality remains unchanged, which means that judicial review of the agreements has not taken place. The municipalities still take great liberties with the content of the agreements.

No description available.

No description available.

Den första januari 2015 trädde en ny regel i kraft, PBL 8 kap. 4 a §. Regeln innebär att kommuner inte får ställa egna krav på ett byggnadsverks tekniska egenskaper, även kallat särkrav. Med egna krav anses sådana krav som är mer ambitiösa än vad regelverket tillåter. Krav på byggnadsverks tekniska egenskaper finns angivna i plan- och bygglagen (PBL), plan- och byggförordningen (PBF), Europeiska konstruktionsstandarder (EKS) och i Boverkets byggregler (BBR). En anledning till förbudet är att särkrav anses påverka byggkostnaderna, vilket i sin tur påverkar förutsättningarna för att tillgodose behovet av bostäder. I utredningar som utfördes åt regeringen hävdades att särkrav medför merkostnader på mellan 10 och 15 procent vid bostadsbyggandet. Regeringen ansåg även att samma krav ska gälla över hela landet för att underlätta den industriella produktionen av byggnadsverk. När lagförslaget lades fram bemöttes det negativt av många kommuner och myndigheter, vilket gör det intressant att undersöka om kommunerna väljer att följa den nya regeln. Syftet med studien är att undersöka i vilken utsträckning kommuner, i bygglovsprocessen och vid upprättade av exploateringsavtal, bryter mot särkravsförbudet i PBL 8 kap. 4 a §. Studien utgår från exploateringsavtal och bygglovsärenden vars handlingar är upprättade efter 2015-01-01 då särkravsförbudet trädde i kraft. I studien ingår bygglovshandlingar från åtta kommuner i Västra Götalands län och exploateringsavtal från 34 av Sveriges kommuner. I studien används en kombination av en kvalitativ och kvantitativ metod samt en juridisk metod. Särkrav som förekommer i studien är klassificerade som tydliga eller vaga särkrav. Bedömning av särkravens klassificering är författarnas egna och utgår från grundsatsen att byggherren är fri att välja metod så länge föreskrifterna i BBR uppfylls. Studiens resultat visar att 24 av de 42 kommunerna som ingår i studien ställer särkrav, vilket motsvarar 57 procent av de granskade kommunerna. Tolv kommuner ställer tydliga särkrav, fyra ställer vaga särkrav och åtta ställer både tydliga och vaga särkrav. Var fjärde kommun hänvisar även till olika program, strategier eller policys där särkrav förekommer. I exploateringsavtalen är särkrav vanligast inom områdena hygien, hälsa och miljö samt energihushållning. I byggloven är särkrav vanligast inom områdena brandskydd, hygien, hälsa och miljö samt säkerhet vid användning. Studiens slutsats är att kommuner fortfarande ställer särkrav i stor utsträckning trots förbudet i PBL 8 kap. 4 a §. / On January 1, 2015, a new law came into force, PBL 8 kap. 4 a §. The law implies that municipalities may not impose their own demands on construction works technical properties, also known as special demands. Own demands are considered as demands that are more ambitious than the law allow. Demands on construction works technical properties are specified in the Planning and Building Act (PBL), the Planning and Building Regulation (PBF), the European Construction Standard (EKS) and in Boverket's Building Regulations (BBR). One reason why the prohibition came into force is that special demands affect construction costs, which affect the conditions to meet the need of housing. The government's investigations revealed that specials demands resulted in additional costs of between 10 and 15 percent in the residential construction. The government wanted as well that the same requirements would apply across the whole country to facilitate the industrial production of construction works. When the new law was presented it faced negatively by many municipalities and public authorities, which makes it interesting to examine if the municipalities choose to follow the new law. The purpose of the study is to investigate in which extend the special demand prohibition in PBL 8 kap. 4 a § are broken by the municipalities in the building permit process and in the establishment of land development agreement. The study is based on land development agreements and building permits documents that are signed after 2015-01-01. Building permit documents from eight municipalities in Västra Götaland and land development agreements from 34 of Sweden's municipalities are included in the study. The study use a combination of qualitative and quantitative methods as well as a jurisprudence method. Special demands which been presented in the study have been classified into clearly or vaguely special demands. The special demands classification are the authors own assessment and are based on the principle that the developer is free to choose the method as long as the regulations in BBR is met. The study's result points out that 24 of 42 municipalities that is included in the study, use special demands, which is equivalent to 57 percent of the audited municipalities. Twelve municipalities have clearly special demands, four have vaguely special demands and eight have both clearly and vaguely special demands. Every fourth municipality also refers to various programs, strategies or policies with special demands. Special demands are most common within the area of hygiene, health and environment and energy in the land development agreements. In the building permits are special demands frequently used within the area of fire protection, hygiene, health and environment and safety in use. The conclusion of the study is that municipalities still use special demands widely despite the prohibition in PBL 8 kap. 4 a §.

The municipalities in Sweden can use the PBL-legislation to request a land developer to fund new public infrastructure in the dwelling area where the developer are active. The municipality have had two options to choose between. To purchase a contract with an entrepreneur that build the infrastructure paid by the developer, or let the developer both build and pay the infrastructure. The La Scala-judgment came 2001 from the EG-tribunal. This judgment have by many people been interpreted as that as public infrastructure in Sweden should be purchased by the municipalities through LOU. Therefore, the purpose of this report is to discuss how the land development process has changed and which problems that have arisen since 2010, when it became customary that the municipality should procure public streets and sewage facilities under the Swedish Public Procurement Act (“LOU”). The purpose is also to discuss if this way to proceed satisfies the purpose of LOU and also discuss if their can be any alternative interpretations of the La Scalajudgment than have been done so far for Swedish conditions. The questions that became a consequence of the purpose where answered as follow in the report: Changes Today, the general rule is that the municipality is to purchase all public streets itself in the land development process. This rule has replaced the freedom of choosing whether to do so, that previously existed. Necessary land transfers take place today at an early stage of the process, often when the zoning plan becomes valid, as compared to before when it took place late in the land development process. Problems Some problems have arisen in cases when the municipality procures. This leads to the conclusion that the land development process today has become more risky, significantly more expensive, and that it takes longer time before the houses are ready for occupants to move in to, than previously was the case. To what extent does this new procedure implement LOU’s purpose? LOU's purpose, to get an effectively use of tax money, is not fulfilled by this procedure because the municipalities do not have any expenditures, which means that there are no funds which can be considered “effectively used”. As the municipality has no cost, it is questionable whether it really is to the municipality that an entrepreneur sells his services, rather than to the land developer paying for the services. Overall, this means that the purpose is probably not fulfilled by this new procedure. In what situations can the LOU procedure be questioned? The consequences of LOU can be questioned where it leads to major problems that would not occur if the legislation was more flexible. An example of this is when there is a lone land developer, who builds on his own property. If the municipality procures this, as happens today, problems arise in terms of money, time and coordination problems. This because it is more efficient if the developer that are already active in the area build all necessary infrastructure. Can any other interpretations of the La Scala-judgment and it´s relationship to the Swedish development process be found? One alternative interpret is that the municipal should use LOU on this kind of contracts when there is a risk that the municipal lose financial resources if they don´t do it. In the Italian development process there is always a risk that the municipal lose financial resources if they don´t purchase the contracts. The Swedish land development legislation are structured so the municipality never take a risk to lose financial recourses if they let the developer build everything in the area and therefore the municipality never can lose financial recourses in these cases. The Swedish municipalities don’t get any advantages if they use LOU here because the developer pays the real cost for all parts of the contract. Therefore, LOU is irrelevant in this part of the development process. / I Sverige kan en kommun med stöd av PBL begära att en exploatör ska bekosta utbyggnad av allmänna platser där exploatören bygger nya bostadsområden. Kommunen har historiskt haft två utförandealternativ att välja mellan. Man har haft möjlighet att själv upphandla en entreprenör med LOU som bygger och som bekostas av exploatören eller låta exploatören både bygga och bekosta anläggningarna. År 2001 kom en dom från EG-domstolen som av många tolkats som att allmänna platser ska upphandlas via LOU av kommunen. Som en konsekvens har det de senaste åren skett en övergång där kommunen idag som huvudregel tillämpar LOU på utbyggnad av allmänna platser. Syftet är därför att diskutera hur exploateringsprocessen har förändrats och vilka problem som uppstått sedan 2010 då kommuner som en konsekvens av La Scala-domen upphandlar allmänna platser enligt LOU. Syftet är även att diskutera om detta förfarande uppfyller LOU:s syfte och om det finns några alternativa tolkningar av La Scala-domen än dem som hittills gjorts i Sverige. De frågor som följde på syftet besvaras i rapporten enligt följande Förändringar Huvudregeln är idag att kommunen ska upphandla alla allmänna gator själv i exploateringsprocessen istället för som tidigare när det som huvudregel var exploatören som upphandlade dessa. Erforderliga marköverföringar sker idag i ett tidigt skede, ofta i samband med att detaljplanen vinner laga kraft, istället för som tidigare när det skedde i slutet av exploateringsprocessen. Problem Det finns risk för problem som tidigare inte funnits i lika stor utsträckning när kommunen upphandlar. Exempel är samordningsproblem och tidsproblem. Dessa leder sammanfattningsvis till att exploateringsprocessen idag riskerar att bli dyrare samt att det tar längre tid innan husen står inflyttningsklara än vad fallet var tidigare. Hur väl uppfyller detta nya förfarande LOU:s syfte? LOU:s syfte, att få ett effektivt utnyttjande av skattemedel, uppfylls inte eftersom det i dessa fall saknas skattemedel att få ett effektivt utnyttjande av. Syftet att alla företag ska ha möjlighet att sälja sin tjänst till kommunen kan starkt ifrågasättas eftersom det är exploatören som betalar för upphandlingen. I vilka situationer kan LOU-förfarandet ifrågasättas? De situationer där LOU-förfarandet kan ifrågasättas är där det uppstår stora problem som inte skulle uppstå om lagstiftningen medgav flexibilitet. Ett exempel på detta är de fall där det är en ensam exploatör som bygger på sin egen fastighet. Om kommunen upphandlar allmän gata, så som sker idag, uppstår problem i termer av pengar, tid och samordningsproblem eftersom det är mer effektivt att den exploatör som redan är verksam i området bygger all nödvändig infrastruktur. Finns alternativa tolkningar av La Scala-domen och dess förhållande till den svenska exploateringsprocessen? En alternativ tolkning är att kommuner ska upphandla den här typen an entreprenader i de fall kommunen kan förlora ekonomiska medel på att inte göra det. Så som den italienska exploateringsprocessen är uppbyggd finns alltid en risk att italienska kommuner gör en förlust i ekonomiska termer i de fall man väljer att inte upphandla infrastruktur offentligt. I Sverige är exploateringslagstiftningen däremot utformad så att kommunen aldrig tar någon ekonomisk risk och därför inte kan förlora ekonomiska medel i de fall man låter en exploatör upphandla en entreprenör. Kommunen har i det svenska fallet inte något att vinna på en offentlig upphandling eftersom det är exploatören som betalar den faktiska kostnaden. Offentlig upphandling saknar därför relevans och betydelse i den här delen av exploateringsprocessen.

Det pågår en diskussion i branschen om huruvida upphandlingsplikt för kommunala anläggningar som regleras i exploateringsavtal föreligger. Plan och bygglagen möjliggör för kommuner att antingen ålägga exploatören ”att vidta” eller ”finansiera” de kommunala anläggningarna, dock utan att förtydliga förenligheten med upphandlingslagstiftningen. Studien når slutsatsen att kommunala anläggningar som regleras i exploateringsavtal är upphandlingspliktiga. De fyra kriterier som konstituerar ett kontrakt i LOU:s mening: skriftlighet, ekonomiska villkor, upphandlande myndighet och utförande av byggentreprenad, är alla uppfyllda. Att tillämpa LOU kan i sig inbegripa en samling problem. Kommunen och exploatören, som avser bebygga kvartersmarken i planområdet, har ett avtalsförhållande genom exploateringsavtalet som kan reglera finansiella åtaganden för exploatören. Detta kan i sin tur ge exploatören ett teoretiskt incitament att lämna lågt anbud i upphandlingen; exploatören ska genom exploateringsavtalet ändå stå för kostnaderna. Exploatören är också verksam inom avtalsområdet av den orsaken att exploatören redan äger marken. Utredningar kan ske löpande som en förberedelse inför exploateringen av marken. I lagen om offentlig upphandling regleras om en anbudssökande deltagit i förberedelserna, så kallat konsultjäv, som möjligen kan aktualiseras. Studien visar att de kommuner som medverkar i en enkätundersökning inte har ett enhetligt arbetssätt. Minst 28 procent av de totalt 120 kommunerna som deltar i enkätundersökningen, sedan 2015-01-01 har låtit exploatören utföra kommunala anläggningar i minst ett exploateringsavtal. Det framkommer i samband med en intervjuundersökning att en av tre intervjuade kommuner använder sig av ”frivillig” tillämpning av LOU, utan hänsyn till uppfattningen att upphandlingslagstiftningen inte behöver tillämpas. Att LOU tillämpas, uppfyller istället syftet med att säkerställa bland annat vägar och gators kvalitet. De exploatörer som deltar i studien anger flera fördelar med att sköta utbyggnaden av allmän plats samordnat med utbyggnaden av kvartersmarken. Studiens enkät- och intervjuundersökning med kommuner vittnar om motsatsen, att exploatören som ålagts att finansiera kommunala anläggningar i exploateringsavtalet sällan inkommer med anbud i upphandlingen. De kommuner som deltar i studien upplever inte att konsultjäv eller regleringen av de finansiella frågorna redan i exploateringsavtalet, som föregår upphandlingen, vållar praktiska problem. De konstaterar förvisso att de fortfarande kan vara teoretiska problem. Studien visar vidare att det finns en skillnad i synsätt kring LOU beroende av yrkeskategori. Juristerna bedöms vara mer teoretiska i sitt synsätt och menar i huvudsak att LOU bör tillämpas. Exploateringsingenjörerna förefaller däremot vara mer praktiska i sitt synsätt, och vill låta exploatörerna bygga ut de kommunala anläggningarna som efter färdigställandet lämnas över till kommunen. / There is an ongoing discussion within the industry whether public procurement should be applied or not regarding municipality facilities that are regulated in development agreements. The law render for the municipality to either enjoin the developer “to institute” or “to finance”, however it is without clarification regarding the compatibility with the public procurement legislation. The study reaches the conclusion that public facilities that are regulated in the development agreements are subject to public procurement. The four criteria’s that constitutes a contract within the Swedish Act on Public Contracts (LOU) are all fulfilled. The municipals does not see consultant disqualification or regulation of the financial questions, that already is in the development agreement that proceed the procurement, causes any practical problems. It’s established that it could still be a theoretical issue. Applying the law of public procurement may come with complex problems. The municipality or the developer that has intention to build on the development area, have in an agreement through the development agreement that can regulate financial obligations for the developer. This will in theory give the developer incentive to come with an offer in the procurement that is not dependent on the actual costs; the developer should either way pay through the development agreement. The developer whom also is operative within the development agreements area who per say already is the land owner. Investigations, such as for example geotechnical investigations can continuously be done as a preparation for the development to come on the land. The law of public procurement regulates prior involvement of candidates or tenderers, so called consultant disqualification, which might be actualized. The study shows that the municipals that have partaken in the study do not have a unified way of working. Since 2015-01-01 at least 28 % of the 120 responding municipals let the developer execute the development of the municipal facilities in at least one development agreement. Another result that emerged is that in one of the three interviewed municipals there is a “voluntary” enforcement of the Swedish Act on Public Contracts (LOU), in spite of the opinion that the law of procurement should not be used. The use of LOU instead fulfills the purpose of securing the quality of roads and pavements. The developers that has partaken in the study state that there are several advantages with being the developer of the public areas coordinated with expansion of the land. The study’s survey and interviews with municipals show the opposite, that the developer whom has been enjoined to finance public facilities in the development agreement rarely participates as a tender in the procurement.The municipals does not see consultant disqualification or regulation of the financial questions, that already is in the development agreement that proceed the procurement, causes any practical problems. It’s established that it could still be a theoretical issue.It has also come to light that there is a different approach depending on work categories. Legal experts are described as the theorists and think that LOU should be used. The development engineers are on the other hand seen as the practitioners and they want the developer to have the opportunity to build the municipals facilities and then after they are finished is handed over to the municipal.