This thesis is about the geopolitics of feminist knowledge and the role of the visual arts in conceiving and reconfiguring postsocialist feminist imaginaries. Its central concern is to contest the fantasy, prevalent within Western feminist theorizing, of a “lag” between Western and former Eastern Europe. The thesis explores these imaginaries on a micro scale, zooming in on the deeply personal and political artwork of a contemporary feminist and lesbian-identified Estonian artist, Anna-Stina Treumund. This partial and limited focus on Treumund’s photographic self-portraiture enables us to look into the intensities and specificities of individual experience in postsocialist space. Throughout, the thesis evokes a whirling subject as a feminist figuration. This is simultaneously a reference to the embodied and the relational structure of knowledge-systems and world-making. Drawing on postsocialist, postcolonial, queer and feminist visual culture studies, the author argues that Treumund’s art is always already embedded in the local context, as it builds on and problematizes the existing discussions of feminist generations, theorizing, activism and art practices. Combining close readings of Treumund’s artworks with contemporary theoretical debates in feminist studies, encounters with the artist and autobiographical narratives, this thesis asserts: there is no “lag”. More importantly, it is of utmost ethical and political importance to pay closer attention to geopolitical locatedness as an axis of difference that matters in contemporary feminist theorizing. / Den här doktorsavhandlingen handlar om geopolitik i feministisk kunskap och bildkonstens roll i förståelse och omskapande av postsocialistiska feministiska föreställningar. Dess huvudsakliga fokus handlar om att bestrida den i västerländsk feministisk teori ofta förekommande fantasin om att före detta Östeuropa på olika sätt ”släpar efter” i relation till väst. Doktorsavhandlingen utforskar dessa föreställningar på mikronivå då den zoomar in på det djupt personliga och politiska bildkonstarbete utfört av den samtida feministiska och självidentifierat lesbiska estniska konstnärinnan Anna-Stina Treumund. Avhandlingens partiella fokus på Treumunds fotografier i form av självporträtt möjliggör för oss att få inblick i de intensiteter och specifika förhållanden som utgör en individuell erfarenhet av att befinna sig i det postsocialistiska rummet. Genomgående i doktorsavhandlingen används det virvlande subjektet som feministisk figuration. Figurationen innebär simultant en referens till den förkroppsligade och den relationella aspekten av kunskapssystem och skapande av världen. Med utgångspunkt i postsocialistiska, postkoloniala, queera och feministiska studier av visuell kultur argumenterar författaren att Treumunds bildkonst alltid redan är inbäddad i en lokal kontext, detta sedan den växer fram ur och problematiserar de diskussioner som pågår mellan feministiska generationer, i teori, aktivism och bland konstutövare. Genom att kombinera närläsning av Treumunds konstnärliga arbete med samtida teoretisk debatt inom feministiska studier, med möten med konstnärinnan, och med självbiografiska berättelser, försäkrar denna avhandling: det finns ingen “eftersläpning”. Än mer väsentligt är att betona att det är av yttersta etisk och politisk vikt att ägna mer uppmärksamhet åt geopolitiska lokaliseringar som skillnadsskapande faktor i samtida feministisk teoribildning.

Following the wake of the AIDS-catastrophe in the beginning of the eighties, homosexual men or 'men who have sex with men' (MSM) have been barred from donating blood throughout the planet. In this thesis I look into the different discourses at play in the context of creating the legal framework for blood donation in Sweden. Genealogically tracing the emergence of the category of MSM and mapping how the category is brought to use in contemporary negotiations on blood safety, I scrutinize how scientific truth is established within blood transfusion practice. I argue that the rationality of risk group exclusion is contingent on economical grounds, and that the foucauldian concept of biopolitics could productively be used to understand this rationality. In particular, the concept of the 'biopolitics of blood' can be employed in order to understand the reluctance from the involved actors to acknowledge the heteronormative consequences of the legal framework of contemporary blood donation. / Sedan HIV-virusets uppkomst i början av åttiotalet har homosexuella män eller 'män som har sex med män' (MSM) uteslutits från blodgivning. I den här uppsatsen tittar jag på de sexualitetsdiskurser som cirkulerar i de sammanhang där dessa regler utvecklas. Genom att genealogiskt spåra uppkomsten av kategorin MSM och sedan följa hur den används i samtida förhandlingar om blodsäkerhet undersöker jag hur vetenskaplig sanning etableras inom svensk blodtransfusion. Jag menar att riskgruppslogiken till viss del vilar på ekonomiska grunder, samt att begreppet 'blodets biopolitik' produktivt kan användas för att förstå den motvilja som de inblandade aktörerna visar mot att erkänna de heteronormativa konsekvenser som dagens lagstiftning kring blodgivning har.

This thesis is a contribution to feminist laboratory studies and a critical engagement with the natural sciences, or more precisely research on the biochemical workings and deadly relations of Alzheimer’s disease emanating from a year of field work in a Drosophila fly lab. The natural sciences have been a point of fascination within the field of gender studies for decades. Such sciences produce knowledge on what gets to count as nature and natural, healthy or sick, normal or not, and they have done it with great societal authority and impact throughout European modernity. However, feminist technoscience scholars argue that science and knowledge is socially produced, and political too. Concepts such as nature, animal, human, body, sex, and life itself are not simply given natural realities but phenomena processed through the naturecultures of the laboratory. Situated within such theoretical and methodological approaches, this thesis wonders how scientific facts about Alzheimer’s disease are made in the lab today. What kinds of realities, bodies and ethico-political concerns are enacted? Who gets to live and who gets to die in everyday laboratory practices? Theoretically, the thesis is grounded, particularly, within Karen Barad’s agential realism and posthumanist performativity, and as such it accounts for human and nonhuman entanglements through which AD is performed in the lab in relational ways. In other words, the thesis explores how AD is enacted in the bodies of transgenic fruit flies (Drosophila melanogaster), as these flies embody the disease, live and die with it. Last but not least, the thesis explores the materialities of death, dying, embodiment and biological waste in a biochemistry lab as constitutive parts of the produced knowledge about AD. / Denna avhandling utgör ett bidrag till feministiska laboratoriestudier och är en kritisk analys av naturvetenskaperna. Närmare bestämt är det en feministisk studie av forskning om Alzheimers sjukdom, dess biokemiska verkningar och dödliga relationer utifrån ett års fältarbete som labbtekniker i ett fluglabb. Naturvetenskaperna har under decennier fascinerat genusforskare. Dessa discipliner formar kunskapen om vad som räknas som natur och naturligt, hälsa och sjukdom, normalt eller inte, och de har gjort så med stor samhällelig auktoritet genom Europeisk modernitet. Forskare inom feministiska teknovetenskapliga studier har länge hävdat att vetenskap också är social praktik med politiska implikationer. Begrepp som natur, djur, mänskligt eller kropp, kön och livet självt kan inte tas för givna utan formas också i laboratoriets naturkultur. Med utgångspunkt i sådana feministiska teknovetenskaplig teoribildningar och metodologiska utgångspunkter bearbetar denna avhandling frågor om hur vetenskapliga fakta om Alzheimers sjukdom skapas i laboratoriet idag. Vilka kroppar, verkligheter och etisk-politiska förhållningssätt aktualiseras? Vem får leva och vem får dö i vardagliga laboratoriepraktiker? Teoretiskt bygger avhandlingen framför allt på Karen Barads agentiella realism när den diskuterar sammanvävningen mellan mänskligt och icke-mänskligt, samt det som kallas posthumanistisk performativitet, i relation till Alzheimers sjukdom som den förkroppsligas i transgena fruktflugor (Drosophila melanogaster) i laboratoriet. I särskilt fokus står relationerna som skapas inom den biokemiska forskningen kring död, biologiskt avfall och kroppslighet.