Bakgrund: I samband med att Sars-Cov2 viruset började spridas i Sverige så infördes besöksförbud för patienternas närstående på sjukhus. Detta har inneburit att närstående till personer som blivit svårt sjuka och varit i behov av intensivvård som regel inte kunnat besöka personen under vårdtiden på sjukhus. Tidigare studier har visat på betydelsen för närstående att få vara nära personen som är svårt sjuk, men också närståendes stora betydelse för patienten och vårdpersonalen för att kunna åstadkomma en person- och familjecentrerad vård. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta på en intensivvårdsavdelning under rådande besöksförbud Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metod och ändamålsenligt urval. Urvalskriterierna innefattade sjuksköterskor med minst ett års erfarenhet av att arbeta på en intensivvårdsavdelning vars besökspolicy påverkats av pandemin. Datainsamlingen genomfördes i form av semistrukturerade intervjuer och analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudkategorier och tio subkategorier. Huvudfyndet i vårt resultat visar att sjuksköterskor inom intensivvård värdesätter närvarande närstående högt. Trots att sjuksköterskornas arbetssituation i vissa hänseenden har underlättats vid införande av besöksförbud beskriver de även många utmaningar som uppkommit när de närstående inte får närvara. Slutsats: Vårt resultat talar för att sjuksköterskor som arbetar inom intensivvård ser både positiva och negativa följder av att arbeta under rådande besöksförbud. Närstående till intensivvårdspatienter beskrivs av sjuksköterskor som en betydelsefull del i omvårdnaden då de tillför viktig information och trygghet. Detta gör att sjuksköterskor värderar närståendes närvaro högre än de positiva följder frånvaron av närstående har.

Bakgrund: Många barn lever med en cancersjuk förälder. Dessa barn görs idag inte tillräckligt delaktiga i sin förälders vård vilket leder till oro och lidande. Syfte: Belysa barns upplevelser av att vara anhörig till förälder med cancersjukdom. Metod: En litteraturöversikt över kvalitativ forskning. Resultat: Fyra teman och tolv subteman framkom. Barnen upplever oro och ångest relaterat till sin förälders cancerdiagnos. De upplever att de inte blir delaktiga och får tillräcklig information från vården. Livet kastas om och en ny vardag tar form. Förälderns cancerdiagnos för inte bara med sig negativa känslor utan barnen upplever även positiva effekter i form av nya insikter på livet, de lever hälsosammare och skapar djupare relationer. Slutsatser: Det finns ett tydligt utbildningsgap och avsaknad av rutiner kring att möta barn som anhörig inom vården. Barnens upplevelser kan även överföras på barn som anhöriga till föräldrar med andra allvarliga sjukdomar. / Background: Many children live with a parent with cancer. Currently, these children are not participating in the care of their parent, which leads to unnecessary worrying and suffering. Aim: Highlight the experience of being a dependent of a parent with cancer. Method: A literature review of qualitative research. Results: Four themes and twelve subthemes were found. The research reveals that children experience worry and anxiety concerning their parent’s cancer diagnosis. They feel excluded and that the information they receive from the health provider is insufficient. Life is turned upside down and a new normal dawns. The parent’s cancer diagnosis does not only bring out negative feelings. The children also experience positive effects, such as new insights about life, they become healthier and create stronger relationships. Conclusion: There is a clear educational gap and lack of routines in the meeting with children as relative in healthcare. The children´s experiences are transferable to children dependent on parents with other serious conditions.

Bakgrund: I sjuksköterskors omvårdnad och ansvar ingår det att bemöta anhöriga vid dödsfall. Tidigare forskning visar dock att det finns brister i sjuksköterskors bemötande och anhöriga önskas bli bemötta med empati och god kommunikation. Bemötandet från sjuksköterskor är avgörande för anhörigas sorgeprocess. Syfte: Syftet var att skapa en översikt över sjuksköterskors erfarenheter vid bemötande av anhöriga i samband med dödsfall. Metod: En allmän litteraturöversikt genomfördes på sammanlagt elva artiklar varav sju var av kvalitativ ansats, tre av kvantitativ ansats samt en mixad metod. Resultat: Analysen av artiklarna resulterades i fyra olika teman, professionell utbildning, erfarenheter av vårdmiljön, erfarenheter av organisatoriskt stöd och kommunikationen vid bemötandet. Sjuksköterskor erfor att brist på tid, avsaknad av professionell utbildning samt vårdmiljön påverkade bemötandet till anhöriga. Kommunikationen till anhöriga erfors även vara bristfällig men hade stor betydelse i bemötandet där sjuksköterskor erfor att rak och god kommunikation var hjälpande. Slutsats: Brister upptäcktes hos sjuksköterskors bemötande till anhöriga. Avsaknad på utbildning och förutsättningar bidrog till detta. Med rätt förutsättningar och att bemöta anhöriga som en enhet så kan bemötandet från sjuksköterskor främjas. / Background: In nurse´s nursing care and responsibility it includes attending to relatives in the correlation of death. However, previous research shows that there´s a lack in nurses’ treatment and relatives want to be treated with empathy and good communication. The treatment from nurses is crucial for the grieving process of relatives. Aim: To create an overview of nurses’ experiences of dealing with relatives in correlation with death. Method: A general literature review was conducted on a total of eleven articles, of which seven were of qualitative approach, three of a quantitative approach and a mixed method. Results: The analysis of the articles resulted in four different themes, professional education, experiences of the care environment, experience of organizational support and the communication in the treatment. Nurses experienced that lack of time, lack of professional education and care environment affected the treatment of relatives. Communication was also found to be deficient, but was of great importance in the treatment, where nurses found that straight and good communication was helpful. Conclusion: Shortcomings were discovered in nurses' treatment of relatives. Lack of education and conditions contributed to this. With the right conditions and to treat relatives as a unit, the treatment from nurses can be promoted.