No description available.

Pedagogisk tillgänglighet handlar om att göra anpassningar i pedagogiken så att alla elever kan delta på sina villkor. Denna studie har valt att fokusera på pedagogisk tillgänglighet för fysiskt, psykiskt och intellektuellt funktionsnedsatta elever ur ett lärarperspektiv. Syfte har varit att undersöka lärares uppfattningar om deras kunskapsbas samt pedagogiska anpassningar gällande elever med fysiska, psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Syfte har dessutom varit att undersöka om dessa uppfattningar skiljer sig åt mellan lärare beroende på yrkeserfarenhet och kön. Syftet låg till grund till tre frågeställningar: (1) Hur ser lärares uppfattade kunskapsbas ut gällande elever med fysisk, psykisk och intellektuell funktionsnedsättning? (2) Finns det skillnader i hur lärarna uppfattar att de anpassar pedagogiken för elever med fysisk, psykisk och intellektuell funktionsnedsättning? Hur ser dessa i så fall ut? (3) Finns det ett samband mellan lärarnas uppfattade kunskapsbas och hur ofta de uppfattar att de anpassar pedagogiken till elever med fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning? Hur ser detta i så fall ut? En enkätstudie har genomförts på fyra av Uppsala kommuns gymnasieskolor. Totalt 51 lärare deltog i undersökningen. Efter analys av data drogs följande slutsatser: Lärarna uppfattade i genomsnitt att de hade ”ganska bra” kunskap om vilka av deras elever som hade någon funktionsnedsättning. Ingen signifikant skillnad upptäcktes i hur lärarna uppfattade att de anpassade pedagogiken för elever med fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning. En könsskillnad upptäcktes där kvinnorna uppfattade sig själva göra mer frekventa anpassningar av pedagogiken för elever med psykiska funktionsnedsättningar än vad männen gjorde. Ingen signifikant skillnad upptäcktes mellan lärare beroende på yrkeserfarenhet. Tre positiva korrelationer upptäcktes när samband mellan kunskapsbas och frekvens av anpassningar i pedagogiken undersöktes. Det innebär att ju mer lärarna uppfattade att de visste om elevernas funktionsnedsättningar, desto mer frekvent uppfattade de att de anpassade pedagogiken för eleverna.

Skolans värdegrund och uppdrag vilar på att alla barn och ungdomar har rätt till en likvärdig utbildning och därmed ska undervisningen anpassas till varje elevs förutsättningar. Med detta avses att undervisningen inte kan utformas lika för alla elever. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i grundskolans senare år i ämnet idrott och hälsa arbetar för att skapa en inkluderande undervisning för elever med funktionsnedsättning samt deras syn på inkludering av elever med funktionsnedsättning. I studien valdes kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmetod med åtta lärare i skolämnet idrott och hälsa och en fenomenografisk ansats tillämpades för att analysera det empiriska materialet. I resultatet framkommer det att lärarna hade en positiv inställning till inkludering och att de såg flera möjligheter och vinster både individuellt och socialt för barn med och utan en funktionsnedsättning. Men även att lärarna med mindre erfarenhet och utbildning inom anpassad fysisk aktivitet känner sig osäkra och efterfrågar därmed mer kompetensutbildning men också utrymme och material för att kunna bedriva en mer meningsfull undervisning.

Hur vi uppfattar och använder stadsrummet varierar från person till person. Utöver det finns grupper vilka kan uppfatta omgivningen helt annorlunda och samtidigt ha svårigheter att kommunicera sina upplevelser. I denna uppsats redovisas en undersökning om metoder för deltagande i stadsplaneringen för personer med neuropsykiska funktionsnedsättningar (NPF). Genom att studera regelverk, riktlinjer och program inom området, kombinerat med intervjuer och en överblick av metodologi för deltagande inom relaterbara områden undersöks befintliga metoder och deras potential. Resultatet tyder på att deltagande för personer med funktionshinder finns definierat i svensk lagstiftning, men att metoder för deltagande inte på ett fullgott sätt utvärderats för att möta den specifika gruppens behov. Dels finns inte tillräckligt riktade program eller riktlinjer för främjande av delaktighet i stadsplanering, dels inte heller kompetens eller resurser på lokal nivå för att kunna anpassa deltagandeprocesser vad gäller kommunikation och insamling av erfarenheter och synpunkter från gruppen. Inom strategisk planering verkar dock utrymme för utveckling finnas, där riktade insatser och fokusgrupper ses som alternativ för främjande av deltagande i planeringen av städer.

Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar upplever högre föräldrastress och lägre psykiskt välmående än föräldrar till barn utan funktionsnedsättning, men få studier har undersökt detta hos föräldrar till barn med funktionsnedsättningar i tidig skolålder. Syftet med enkätstudie var att undersöka föräldrastress och psykiskt välmående hos föräldrar till barn, 7-12 år, med funktionsnedsättning i Västerbotten, jämfört med en kontrollgrupp föräldrar till barn utan funktionsnedsättning. Deltagarna bestod av 128 föräldrar till barn med autism, intellektuell funktionsnedsättning eller rörelsehinder och 213 föräldrar till barn utan funktionsnedsättning. Resultaten visade att föräldrar till barn med funktionsnedsättning, i synnerhet autism, skattade generellt högre stress och lägre psykiskt välmående än föräldrar till barn utan funktionsnedsättningar. Detta tyder på att en påverkan av barnets funktionsnedsättning på bland annat sociala, ekonomiska och relationella faktorer kan leda till högre föräldrastress och lägre psykiskt välmående. En ökad vaksamhet för ångest- och depressionssymtom hos föräldrar till barn med funktionsnedsättningar, i synnerhet autism, i den aktuella åldersgruppen rekommenderas.

Syftet med studien är att genom en kvalitativ metod studera hur biståndshandläggare inom ramen för lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) använder sig av barnkonventionen och begreppet barnets bästa i utredningar som gäller stöd och insatser till barn. Studien svarar på två frågeställningar: Hur tillgodoses barns rätt till delaktighet i utredningar enligt LSS? och I vilken utsträckning tas hänsyn till barnets vilja? För att svara på dessa frågeställningar har vi studerat 20 LSS-utredningar som rör barn från en stor kommun i mellersta Sverige. Dessa utredningar har sedan analyserats med hjälp av innehållsanalys utifrån studiens teoretiska utgångspunkt barndomssociologi, Harts delaktighetsstege samt Sundhalls delaktighetsbegrepp. I analysen har vi med hjälp av Sundhalls delaktighetsbegrepp objekt utan röst, objekt med röst, inkompetent subjekt samt kompetent subjekt kunnat se i vilken grad barn med funktionsnedsättningar tillåts vara delaktiga i LSS-utredningarna. Resultatet visar att barns delaktighet varierade i utredningarna. 10 av 20 barn har fått vara delaktiga och komma till tals i stor utsträckning medan en fjärdedel av barnen inte har fått komma till tals överhuvudtaget. Barns rätt till delaktighet tillgodoses av biståndshandläggarna genom att de har ett möte där barnen deltar. Detta innebär dock inte alltid att barnet getts möjlighet att vara faktiskt delaktig. I cirka två tredjedelar av de 20 utredningar vi studerat har hänsyn inte tagits till barnens vilja. Således anser vi, i enlighet med tidigare forskning, att det finns ett fortsatt behov av att arbeta med dessa frågor för att barns rätt till delaktighet ska anses vara tillgodosett.

The purpose of this study is to investigate how a sample of adults with an intellectual disability uses information and communication technologies (ICT), and to see whether these people can be strengthened in their everyday life through ICT. To get answers to the questions posed in this paper interviews were made. The interviews are semi-structured so that the context to some extent is bounded. Questions which highlights the more widely aspects of ICT are set with the help of subject areas. The results show that these people in many ways are strengthened in their use of ICT. There's perceived difficulties in the usage, but there are mainly opportunities expressed in the narratives. For example, one person uses ICT to bridge the problems that arise when difficulties to read and write exists. The social aspects of ICT is mentioned as important in this study by most informants.

Kommunikation är ett socialt samspel som sker i relationen mellan två eller flera personer. I skolan kan det handla om relationer mellan vuxna och elever eller mellan elever inbördes. Det har visat sig att elever med intellektuella funktionsnedsättningar ofta har mer samspel med vuxna, vertikala relationer, än med kompisar i deras egen ålder, horisontella relationer. Syftet med studien är att följa ett arbetslags process att utveckla elevernas horisontella relationer med varandra för att öka kunskapen om sådan kommunikation, som äger rum där elever med intellektuell funktionsnedsättning är aktörer. Frågeställningarna gäller synen på relationerna, hur interaktionen uppfattas samt hur samspelet skiljer sig åt i olika relationer. Ett relationellt perspektiv har använts som en teoretisk grund. De centrala delarna i det relationella perspektivet är relationen i dess omgivning och hur den sociala interaktionen mellan parterna skapas och utvecklas. Relationerna stöts och blötts med varandra i skapandeprocessen och på det sättet ges möjligheten till att utvecklas i relationerna. Undersökningen har en kvalitativ ansats och inspireras av interventionsstudiers karaktär och det empiriska materialet har utgjorts av intervjuer av ett arbetslag där eleverna läser träningsskolans ämnesområden. Resultatet visar att arbetslagets syn på vertikala och horisontella relationer kan innefatta många olika former av kommunikation beroende på vilka förutsättningar och behov eleverna har. Det finns inte bara ett sätt att kommunicera med elever i grundsärskolan inriktning träningsskolan eftersom de har olika förutsättningar och behov av att kommunicera. Svårigheterna för eleverna kan vara att de inte har samma förutsättningar för att skapa ett samspel som elever utan intellektuella funktionsnedsättningar. Att skapa horisontella relationer är inget som man åstadkommer över en natt och det måste få ta tid för att en utveckling ska komma till stånd.

Kunskapen om övergången mellan gymnasiesärskola och arbetsliv för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning är begränsad. Varken välfärds- eller forskarsamhället har kunskap om vilken typ av sysselsättning som före detta elever i den svenska gymnasieskolan har efter skoltiden. Huvudsyftet med denna sammanläggningsavhandling är tredelat: att (a) öka kunskapen om vilka typer av sysselsättning som personer med intellektuell funktionsnedsättning har efter avslutad gymnasiesärskola, att (b) åskådliggöra mönster och faktorer (kön, förfluten tid sedan examen, utbildningsprogram, boendekommun samt föräldrarnas födelseland och utbildningsnivå) som kan bidra till skillnader vad gäller typ av sysselsättning, samt att (c) skapa ett nationellt register som möjliggör kvantitativa analyser, longitudinella studier och utgör underlag för kvalitativa fördjupande studier av efter(sär)gymnasial sysselsättning. Avhandlingen innehåller fyra artiklar och en ramberättelse. Ett nationellt register, Halmstad University Register on Pupils with Intellectual Disability (HURPID) skapades utifrån information i slutbetygen från 12 269 tidigare elever i gymnasiesärskolan. Slutbetyg är allmänna handlingar som begärdes från kommunerna. HURPID samkördes med två nationella register: Longitudinell Integrationsdatabas för Sjukförsäkrings- och Arbetsmarknadsstudier (LISA) och LSS-registret som innehåller information om insatser som beviljats enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Avhandlingen bygger på tvärsnittsstudier vilka ger en ögonblicksbild av den efter(sär)gymnasiala sysselsättningen under 2011 bland de personer som gått ut mellan 2001-2011. Frekvensanalyser användes för att beskriva studiepopulationens karaktäristika. Korstabeller och Pearson´s chi2-test användes för att analysera skillnader avseende typ av sysselsättning mellan olika grupper i studiepopulationen. Sambandet mellan avhandlingens beroende och oberoende variabler undersöktes med bivariata och multivariata logistiska regressionsanalyser. Analyserna visar att den största andelen (47%) av de unga har sin sysselsättning inom daglig verksamhet, 22,4% har ett förvärvsarbete, de flesta med någon form av lönesubvention; och 6,6% studerar. En betydande andel (24%) betecknas vara "någon annanstans" (inte i någon av de andra tre sysselsättningstyperna). Andelen unga vuxna i daglig verksamhet är lägre än förväntat och andelen som har ett förvärvsarbete är högre än förväntat. En oväntat stor andel tillhör kategorin "någon annanstans" och har inte daglig verksamhet, inte ett förvärvsarabete och studerar inte. Kön, typ av utbildningsprogram, hur lång tid som förflutit sedan examen, boendekommun och föräldrarnas utbildningsnivå samt geografiska härkomst är alla faktorer som påverkar vilken typ av sysselsättning som unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning har. Män som har gått ett nationellt program i gymnasiesärskolan och som tog examen mellan 2001-2006 är de som har störst sannolikhet för att ha ett förvärvsarbete. Personernas boendekommun har en viss oberoende effekt på typ av efter(sär)gymnasial sysselsättning och den totalt sett låga andelen flyttar i populationen antas förstärka betydelsen av vilken kommun de bor i. Unga vars föräldrar är lågutbildade har mer sannolikt ett förvärvsarbete eller tillhör kategorin "någon annanstans". De vars föräldrar är högutbildade har mer sannolikt en sysselsättning inom daglig verksamhet eller studerar (exempelvis på Komvux eller folkhögskola). De unga vars föräldrar är födda i ett utom-europeiskt land är med större sannolikhet studerande eller personer som tillhör kategorin "någon annanstans". Avhandlingens huvudresultat diskuteras i förhållande till ett teoretiskt ramverk om social rättvisa. Betydelsen av samhällets ansvar att främja alla medborgares möjlighet att vara och göra vad de har anledning att värdesätta betonas. Ett samhälle som främjar social rättvisa måste stödja människors möjligheter att oavsett funktionsförmåga kunna välja sysselsättning. Såväl den offentliga som den privata sektorn behöver tydligare betrakta personer med intellektuell funktionsnedsättning som en viktig resurs i samhället och på arbetsmarknaden; se dem som personer med förmågor som riskerar att döljas bakom kategorier, fördomar och föråldrade strukturer.

Den målgrupp som socialpsykiatrin riktar in sig på är individer som anses ha så omfattande psykiska funktionshinder att dessa utgör hinder för att leva ett normalt liv utan stöd. Socialpsykiatrin är en kommunal form av öppenvård som uppkommit efter den svenska psykiatrireformen 1995, och som fortfarande är under utveckling. Socialpsykiatrin har som grundläggande syfte att integrera psykiskt funktionshindrade i samhället samt att främja deras förmågor. I arbetet mot återhämtning är det därför viktigt att personalen anammar ett individcentrerat arbetssätt baserat på dessa individers erfarenhet och kunskap. De insatser som utformas ska baseras på utveckling i såväl sociala som praktiska förmågor samt att upprätta en struktur i vardagen. Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur personalen inom en socialpsykiatrisk verksamhet beskriver sitt arbetssätt, vilka metoder de använder sig av, vilken koppling detta har till forskning inom området samt vilka hinder och utvecklingsmöjligheter som kan identifieras. Uppsatsen grundar sig på ett kvalitativt forskningsmaterial framtaget under ett mer än ett år långt och ännu pågående utvecklingsprojekt mellan Örebro universitet och Hallsbergs kommun, samt en kompletterande intervju. Uppsatsens resultat visar att verksamheten är under omorganisering, att behoven ökar då målgruppen växer samt att behovet förändras då målgruppen blir yngre. Resultatet visar även att dessa förändringar medför att det praktiska arbetet behöver grundas mer i tydliga metoder. Vidare arbetar personalen i dag tydligt mot att upprätta en struktur för sina insatser, samt med fokus på den enskilde. De arbetar utifrån en flexibilitet i förhållande till insatserna och ett relationsfokuserat förhållningssätt är enligt dem centralt. Målsättningen med arbetet är att så långt det är möjligt uppnå självständighet i den enskildes livsföring.