I gymnasieskolans ämnesplan för matematik står det att undervisningen ska ge elever förutsättningar att utveckla förmåga att följa, föra och bedöma matematiska resonemang. Lektionens genomgång är ett tillfälle där läraren har en unik möjlighet att skapa förståelse hos eleverna. Den här studien undersöker hur lärare nyttjar genomgången i syfte att utveckla elevers resonemangsförmåga och vad som påverkar lärare i deras utformning av dessa genomgångar. Resultatet av semistrukturerade intervjuer med sju matematiklärare på gymnasiet säger att samtliga anser sig nyttja genomgången till att utveckla elevers resonemangsförmåga genom muntliga och eller skriftliga aktiviteter. Generellt ansåg lärarna genomgången som väl lämpad att utveckla elevernas förmåga att föra och följa resonemang, medan att utveckla förmågan att bedöma resonemang bäst gjordes utanför genomgången. Det som enligt lärarna påverkar utformningen av dessa genomgångar mest är faktorer rörande elevgruppen så som gruppens ambitioner, att de vågar prata och ha fel, dagsform och förmåga att lära sig matematik, följt av lärarens motivation och praktiska begränsningar så som tid.

<p>Syftet med denna uppsats var att ta reda på hur Kinas senmoderna historia har inkorporerats i läromedel för svensk gymnasieundervisning. Med Kinas senmoderna historia menades här Folkrepubliken Kinas, 1949-2006. Svaret på frågan uppnåddes genom textanalyser av ett stort urval historieläroböcker för gymnasieundervisning 1971-2006.</p><p>Förutom ovan nämnda huvudfråga ställde jag ett antal följdfrågor till källmaterialet: Vilka Kinabilder har förmedlats i svensk gymnasieundervisning? Kan man se förändringar respektive kontinuitet i läroböckernas urval och skildringar? Vilka historiebruk präglar läroböckerna och kan man i dessa urskilja Kinabildernas roll i den svenska historiekulturen?</p><p>Den teoretiska modell jag använde mig av byggde på Edward Saids orientalismteori och andra forskares appliceringar av denna på Kina; Eva Blocks modell för tolkningar av bildbegrepp; samt den historiedidaktiska begreppsapparaten inkluderandes historiebruk, historiekultur, historiemedvetande och historieförmedling.</p><p>Min undersökning visade att den plats Kinas senmoderna historia har beretts i läroböckerna under perioden inte har ökat i någon större utsträckning. Texterna är dock inte längre lika fragmentariskt utspridda, utan placeras i regel alltmer koncentrerat. Ett politisk-ideologiskt historiebruk med tydliga pedagogiska aspekter har efter 1989 ersatts av ett mer utpräglat demokratisk-ideologiskt med moraliska och i viss mån även pedagogiska dimensioner. I stort sett konstanta stereotyper har fortsatt att användas i nya sammanhang. Kinabilderna inrymmer därmed samtidigt kontinuitet och förändring. Både bildernas delar och element har genomgått förskjutningar, men ändå kvarstår samma typ av motsägelsefullheter gällande exempelvis positiva och negativa bilder. Till synes oförenliga Kinabilder lever kvar med resultatet att vi och dom-perspektivet är närmast intakt. Kina fungerar på 1970-talet såväl som på 2000-talet som en motbild för vårt eget samhälle. I våra Kinabilder speglas både det vi beundrar och det vi fruktar. Kinas österländska visdom och djärva ekonomiska effektivitet blandas med dess för oss ibland skrämmande irrationalitet. Brist på förståelse och till och med vilja till förståelse anses fortfarande ursäktlig. I vår historiekultur, som sedan ett tiotal år präglats av ett moraliskt historiebruk där få saker inte är ifrågasatta, är det möjligen så att våra förutsägbara bilder av det fortfarande perifera Kina är alltför oumbärliga som mot- och hotbilder.</p>

Syftet med denna uppsats var att ta reda på hur Kinas senmoderna historia har inkorporerats i läromedel för svensk gymnasieundervisning. Med Kinas senmoderna historia menades här Folkrepubliken Kinas, 1949-2006. Svaret på frågan uppnåddes genom textanalyser av ett stort urval historieläroböcker för gymnasieundervisning 1971-2006. Förutom ovan nämnda huvudfråga ställde jag ett antal följdfrågor till källmaterialet: Vilka Kinabilder har förmedlats i svensk gymnasieundervisning? Kan man se förändringar respektive kontinuitet i läroböckernas urval och skildringar? Vilka historiebruk präglar läroböckerna och kan man i dessa urskilja Kinabildernas roll i den svenska historiekulturen? Den teoretiska modell jag använde mig av byggde på Edward Saids orientalismteori och andra forskares appliceringar av denna på Kina; Eva Blocks modell för tolkningar av bildbegrepp; samt den historiedidaktiska begreppsapparaten inkluderandes historiebruk, historiekultur, historiemedvetande och historieförmedling. Min undersökning visade att den plats Kinas senmoderna historia har beretts i läroböckerna under perioden inte har ökat i någon större utsträckning. Texterna är dock inte längre lika fragmentariskt utspridda, utan placeras i regel alltmer koncentrerat. Ett politisk-ideologiskt historiebruk med tydliga pedagogiska aspekter har efter 1989 ersatts av ett mer utpräglat demokratisk-ideologiskt med moraliska och i viss mån även pedagogiska dimensioner. I stort sett konstanta stereotyper har fortsatt att användas i nya sammanhang. Kinabilderna inrymmer därmed samtidigt kontinuitet och förändring. Både bildernas delar och element har genomgått förskjutningar, men ändå kvarstår samma typ av motsägelsefullheter gällande exempelvis positiva och negativa bilder. Till synes oförenliga Kinabilder lever kvar med resultatet att vi och dom-perspektivet är närmast intakt. Kina fungerar på 1970-talet såväl som på 2000-talet som en motbild för vårt eget samhälle. I våra Kinabilder speglas både det vi beundrar och det vi fruktar. Kinas österländska visdom och djärva ekonomiska effektivitet blandas med dess för oss ibland skrämmande irrationalitet. Brist på förståelse och till och med vilja till förståelse anses fortfarande ursäktlig. I vår historiekultur, som sedan ett tiotal år präglats av ett moraliskt historiebruk där få saker inte är ifrågasatta, är det möjligen så att våra förutsägbara bilder av det fortfarande perifera Kina är alltför oumbärliga som mot- och hotbilder.

Intresset och motivationen för fysikämnet varierar men är ofta relativt låg bland dagens gymnasieelever. Syftet med denna studie har därför varit att utvärdera en undervisningsmetod som inkluderar gruppdiskussioner om kontextrika problem. De kontextrika problemen förväntas öka elevernas intresse och motivation för fysik. Genom gruppdiskussionerna förväntas eleverna kunna utveckla kommunikationen om fysik och sin förståelse för fysikaliska fenomen. Frågeställningarna i studien är om elevernas motivation för ämnet höjs och om förståelsen för fysikaliska fenomen verkligen ökar med detta undervisningsmoment. I studien fick en klass gymnasieelever på teknikprogrammets första år delta i gruppdiskussioner och problemlösning av kontextrika problem. Intresset och motivationen mättes därefter genom en enkätundersökning och elevernas kunskaper testades genom prov. Resultatet från studien visar tendenser till att intresset och motivationen för fysik ökar. Studiens omfattning är dock inte tillräcklig för att på ett tydligt sätt besvara båda frågeställningarna.

Denna undersökning handlar om hur verksamma lärare i svenska på gymnasiet undervisar omminoritetsspråk. I Sverige finns fem nationella minoriteter och minoritetsspråk och enligtläroplanen ska dessa undervisas om i svenskämnet på gymnasiet. Undersökningens syfte äratt ta reda på och erbjuda både kunskap om och förståelse för vad ämneslärare i gymnasietundervisar om när det kommer till de fem nationella minoriteterna och minoritetsspråken.Detta inkluderar vad lärare använder i sin undervisning, alltså material, hur de undervisar omämnet och även vilka uppfattningar om och attityder de har till ämnet. För att ta reda på dettahar fyra verksamma lärare i svenska intervjuats. De fyra respondenterna har även haftmöjlighet att visa och dela med sig av material de använder i sin undervisning för att ökaförståelsen ytterligare. Resultaten visar att lärare anser att minoritetsspråksundervisning ärviktigt men på grund av den tunna motiveringen i läroplanen får det inte mycket tid iundervisningen samt undervisas om i samband med andra delar av läroplanen, oftast isamband med Nordiska språk. Resultaten visar även att lärare skapar material till ämnet påegen hand och/eller med hjälp av kollegor samt använder material som finns tillgängligt påinternet. För att skolan ska vara en del av att bevara språken behöver skolämnet och dessmaterial utvecklas samt tillägnas mer tid och större plats i läroplanen.

Både i Sverige och internationellt anses vektorer vara ett svårt område inom matematik- och fysikundervisning. Denna studie kommer därför analysera gymnasieelevers meningsskapande, alltså hur de resonerar och lär sig, om vektorer när de stöter på begreppet för första gången i en matematikkurs. För att får ett underlag att analysera spelades elevernas kommunikation in när de arbetade med problemlösning av vektor-relaterade uppgifter. Därefter transkriberades kommunikationen och elevernas diskussioner analyserades i detalj med metoden analys av praktiska epistemologier (PEA). Resultaten av analysen visar några mönster. Båda elevgrupperna kom ganska snabbt fram till hur man genomför addition, skalärmultiplikation samt bestämmer längden av vektorer. Däremot hade eleverna problem med vektorsubtraktion. Resultaten pekar även på att en undervisningsform som fokuserar på vektorbegreppets geometriska aspekter är ett bra sätt att ge eleverna en bekväm ingång till begreppet eftersom att det knyter an till elevernas geometriska intuition. Genom att eleverna kopplade vektor-begreppet till sin geometriska förståelse samt hittade några generella likheter mellan algebra och vektoralgebra kunde de framgångsrikt genomföra sådana uppgifter som har en, i situationen, uppenbar geometrisk tolkning. Eleverna hade svårt att finna en geometrisk tolkning som var relevant för vektorsubtraktion och fick därför svårt att hitta en väg framåt utan lärarens hjälp. Studien visar därför att det är viktigt att eleverna utvecklar sin förståelse för vektor-begreppet ur två komplementerande aspekter, vektorer som geometriska objekt, ”pilar” och vektorer som uttryck av ett matematiskt språk i form av symboler.

Upper secondary education has a clear purpose within the Swedish school system: to prepare young adults for their lives as active, democratic citizens in Swedish society. There is a vast amount of information an upper secondary student should be privy to by the end of their pre-college education, and teachers have had to take enormous strides to interpret and implement these guidelines when teaching. This essay’s purpose is to critically discuss the documents which form the guidelines for the subject Religion Studies 1 in upper secondary school in Sweden with the help of teachers’ vast pool of practical experience. Additionally, this study searches for a common denominator amongst the critical feedback. This feedback was collected during interviews. Using the sociocultural perspective, the results of this study were analyzed and fenomenographically presented for ease of the reader’s understanding. The results of this study were that students struggled by far the most with the ability to reason and relate to the course material, within the respective areas “religion and science”, and “individuals’ religious views in relation to their socioeconomic status, gender, and sexuality”. The teachers who took part in this study actively sought out solutions to their criticisms, not specifically deeming the educational plan as flawed but rather larger systems, such as the transference of knowledge from year to year or the diffuse nature of the subject Religion Studies.

Den här studien avhandlar skolämnet Pedagogiks utformning och praktiska karaktär liksom ämnesområdet pedagogiks betydelser på en gymnasial nivå i Sverige. Till skillnad från pedagogikämnet inom forskning eller som universitetsämne är skolämnet Pedagogik, som främst gest på gymnasiets Barn- och fritidsprogram, outforskat. Genom en textanalys av officiella styr- och policydokument för skolämnet, lärares material från undervisning i det och elevproducerade texter från något av ämnets kurser har den här studien ämnat ändra på det. För att kunna undersöka hur ämnet eventuellt omskapas, konstrueras och förstås på en gymnasial nivå formulerades en huvudsaklig forskningsfråga med tre underställda frågeställningar. Frågeställningarna om hur pedagogik beskrivs i officiella styrdokument, hur lärare uttolkar och konstruerar det och hur elever förstår ämnet besvarades i textanalysen av 36 empiriska texter, insamlade från en handfull lärare från tre olika skolor runt om i Sverige. Analysen använde sig av Basil Bernsteins teori om rekontextualisering för att kunna analysera vilken rekontextualisering av ämnet som sker mellan de olika aktörer som på olika sätt fastställer, påverkar eller nyttjar ämnet. Framför allt Bernsteins begrepp fält, agenter och ideologiskt spelutrymme kunde bidra till att analysen lyckades belysa hur det sker en rekontextualisering – en förflyttning, uttolkning och ett omskapande – av vad pedagogik som ämne är och innebär. Skolverket och undervisande lärare försöker på olika sätt påverka och styra definitionen av skolämnet Pedagogik, men även elever som läser det och deras förståelse av ämnet har viss inverkan på hur det kan sägas se ut. / This study centres around the formation and shape and the practical character of the Swedish school subject Pedagogy, as well as the subject area’s meanings on a secondary school level in Sweden. Different from research about pedagogy within different researching fields or as a subject on university level, the school subject Pedagogy, which is mainly studied on the vocational secondary school program Child and Recreation, is unexplored. Through a textual analysis of official policy documents for the school subject, teachers’ material from their teaching of it, and texts produced by students taking it, this study has aimed to change this fact. To be able to analyse how the subject of pedagogy is possibly reshaped, constructed, and understood on a secondary school level, one main and three subsequent research questions were phrased. The three subsequent research questions concerned how official policy documents describe the subject, how teachers interpret and construct in, and how students understand it. They were answered through the textual analysis of 36 empirical documents, collected from a handful of teachers in three schools around Sweden. The analysis used Basil Bernstein’s theory on recontextualization to be able to analyse what kind of recontextualization of the subject takes place between these different kinds of actors, who in different ways define, affect and/or make use of the subject. Specifically Bernstein’s notions of fields, agents and space for ideology at play were useful in how the analysis managed to put a light on the fact that there is a process of recontextualization – a transference, an interpretation and a recreation – of what pedagogy as a school subject is and means. The Swedish National Agency for Education and teachers teaching the subject try to affect and steer the definition of pedagogy in different ways, but also students who study Pedagogy in school and their understanding of it has some impact on how the subject could be said to appear.

Jämställdhet är en del av skolans värdegrund. Feminism, ett svårtolkat begrepp kan tyckas, har nära kopplingar till jämställdhet, särskillt ur ett historiskt perspektiv. Det historiska och nutida perspektivet på feminism och jämställdhet utgör en väv sammanflätad av litteratur, språk och samhälleliga tankar och idéer. Syftet med den här studien var därför att synliggöra svensklärares metoder för att arbeta med feministiska perspektiv i undervisningen, eftersom att svenskämnet är ett ämne som sägs vila på två ben: språk och litteratur. Forskningsfrågorna som ämnades besvaras var 1. hur arbetar svensklärare med att synliggöra feministiska perspektiv i undervisningen i relation till ämnets innehåll? och 2. vilka metoder använder svensklärare för att tackla eventuell problematik som kan uppkomma när man undervisar känsliga ämnen så som feminism eller jämställdhet? Metoden som användes för att få svar på frågorna var kvaletativa semistrukturerade intervjuer. Fyra lärare som arbetar på olika skolor i norbotten intervjuades. Lärarna var i olika åldrar och de intervjuade bestod av två män och två kvinnor. Studien har en fenomenologisk ansats.  Resultatet från studien visar att samtliga lärare arbetar med feministiska perspektiv i all sin undervisning i olika grader. Högst genomslag får feministiska perspektiv eller skolans jämställdhetsarbete i relation till litteratur, men även i andra delar av undervsiningen synliggörs perspektiven.

Författare, forskare och lärare har länge lyft fram skönlitteraturs förmåga att låta läsare förstå sina egna liv och erfara andras till en grad utan motsvarighet bland pedagogiska och didaktiska redskap. Vad gäller verk som simultant kan imponera med litterär kvalité och värdegrundsfrämjande potential kan få konkurrera med Oima Yoshitokis manga Koe no katachi (sv. (En) Tyst Röst), ett påstående som denna uppsats syftar att bevisa. Genom att analysera mangan i förhållande till skolans vädegrund, gymnasiesvenskämnets kunskapskrav, samt forskning om didaktisk potential, litterär kompetens, mobbningsbekämpning och diskriminering framhäver denna studie hur väl mangan lämpar sig i gymnasiesvenskarbete. Resultaten visar att Koe no katachi kan utmana elever på sätt likvärdiga med mer konventionell litteratur (epik, lyrik och dramatik), att den har god didaktisk potential, och att den överensstämmer väl med forskares tankar om verk som utvecklar elevers litterära kompetens. Mangan ger god inblick i mobbning och diskriminring som fenomen (med specifikt fokus på diskriminering utifrån funktionsvariation, kön och könsöverskridande identiteter och uttryck), och innehåller viktiga budskap om medmänsklighet och förståelse. Slutsatsen är således att mangan skulle fungera utmärkt både för gängse skönlitteraturundervisning och värdegrundsfrämjande klassrumsarbeten, men att mangas fallande status och svåråtkomlighet i Sverige likväl gör gymnasieanvändning av den opraktisk i dagsläget.