Handhygien är den främsta handling som påverkar uppkomsten av vårdrelaterade in- fektioner (VRI). Trots detta är följsamheten till handhygien låg hos hälso- och sjuk- vårdspersonalen. Hälso- och sjukvårdsorganisationen ansvarar för att hälso- och sjukvårdspersonalen arbetar för hög patientsäkerhet. Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar hälso- och sjukvårdspersonalens följsamhet till handhygien. Studien utfördes som en litteraturstudie där resultatet grundades i 12 vetenskapliga artiklar. Resultatet visar att olika faktorer påverkar hälso- och sjukvårdspersonalens följsamhet till handhygien. Tidsbrist sågs som den viktigaste påverkande faktorn. Även kollegors beteende och förväntningar påverkade följsamheten. Nyutexaminerade sjuksköterskor och studenter belyste vikten av goda förebilder. Kunskap och att bli påmind om handhygien behövdes för att öka följsamheten. En faktor för utförande av handhygien var hälso- och sjukvårdspersonalens egen utsatthet. Mer kunskap behövs om handhygien och VRI. Följsamhet till handhygien är ett problem som bör uppmärksammas mer.

Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser hälso- och sjukvårdspersonalen hade i mötet med den döende patienten. Vidare var syftet att beskriva hur hälso- och sjukvårdspersonalen hanterade svårigheter som kunde uppstå i mötet med den döende patienten. Metod: Artikelsökningar genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och Science Direct. Inklusionskriterier var vetenskapliga artiklar publicerade mellan åren 2000 – 2011, tillgängliga i fulltext, skrivna på svenska eller engelska samt att målgruppen var patienter 19 år och äldre. Huvudresultat: Flertalet studier visade att erfarenhet av omvårdnadsarbete med döende patienter skapade kunskap och trygghet för hälso- och sjukvårdpersonalen. Detta bidrog till en positiv inställning till omvårdnad av döende. Vidare visade studier att hälso- och sjukvårdspersonal upplevde arbetet med döende emotionellt påfrestande. För att hantera dessa känslor samt den stress de orsakade hos hälso- och sjukvårdspersonal användes individuella copingstrategier. Slutsats: Erfarenhet av arbete med döende patienter resulterade i positiva känslor hos hälso- och sjukvårdspersonal. Bristande erfarenhet i vård av döende skapade känslor som rädsla, ensamhet, stress samt hjälplöshet. De upplevelser som skapade negativa känslor hanterades individuellt med hjälp av copingstrategier, exempelvis humor, distansering och med stöd från kollegor.

Sammanfattning Bakgrund: Fibromyalgi har blivit en allt vanligare sjukdom. Övervägande är det kvinnor som drabbas. Tidigare forskning har visat att läkare kan ha en tvivelaktig inställning till patienter med fibromyalgi och att sjuksköterskor kan ha svårt att bemöta patienterna. Litteraturstudiens teoretiska referensram var vårdlidande. Syfte: Syftet var att beskriva på vilka sätt kvinnor med fibromyalgi upplever sig bli bemötta av hälso- och sjukvårdspersonal. Metod: En litteraturstudie valdes som metod där artiklarna söktes i databaserna CINAHL, PubMed och PsycINFO. Åtta kvalitativa artiklar inkluderades. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Resultat: Resultatet innefattade två kategorier, Upplevelsen av att bemötas med engagemang samt Upplevelsen av att bemötas med skepticism. Huvudfynden visade på såväl positiva som negativa upplevelser. Att bli sedd och bekräftad upplevdes positivt av kvinnor med fibromyalgi. Negativa upplevelser var exempelvis att bemötas av misstro samt att inte bli tagen på allvar. Slutsats: För att säkerställa att kvinnor med fibromyalgi upplever hälso- och sjukvårdspersonalens bemötande som positivt, behövs förbättrande insatser.  Utebliven vård på grund av misstro kunde orsaka vårdlidande. Kvinnornas delaktighet i vårdinsatsen möjliggjordes genom bekräftande bemötande. Ett öppet förhållningssätt och kunskapsutbyte mellan hälso- och sjukvårdspersonal kan minska vårdlidande för kvinnor med fibromyalgi. Resultatet kan användas som vägledning till ett förbättrat bemötande.

Bakgrund: Kvinnor har historiskt sett haft en position underordnad mannen och detta präglar än idag bemötande, behandling och omvårdnad inom hälso- och sjukvården. Den normativa synen på kön bygger på antaganden och fördomar som försvårar för att kvinnors symtom ska bli tagna på allvar, vilket medför lidande och försämrad livskvalité. Trots tydligt skrivna lagar, etiska koder och satsning på jämställdhet från riksdagen så sker en ojämlik fördelning av vårdens resurser.  Syfte: Att belysa kvinnors upplevelser av vård avseende bemötande från hälso- och sjukvårdspersonal samt erfarenheter av genusbias.  Metod: En litteraturöversikt utfördes på tio vetenskapligt granskade artiklar som söktes fram på fyra olika databaser. Artiklarna lästes igenom ett flertal gånger, diskuterades och analyserades av författarna. Skillnader och likheter eftersöktes och ställdes samman för att vidare användas som underlag till resultatet.  Resultat: Två teman växte fram (1) interaktion med hälso- och sjukvårdspersonal och (2) tilldelade könsroller. Tema (1) delades vidare in i tre underteman: Kvinnors upplevelse av att inte känna sig sedd och hörd som en följd av empatibrist; Kvinnors upplevelse av att vara en opålitlig patient; Kvinnors upplevelse av bristande information och autonomi. Tema (2) delades in i följande tre underteman: Att bli tillskriven en egenskap; Genusbias påverkan på den egna självbilden; Genusbias påverkan på vårdgivaren.

Introduktion: Sepsis är en sjukdom med hög dödssiffra och förekomsten fortsätter att öka. År 2004 introducerades Surviving Sepsis Campaign i syfte att förbättra sepsisvården. Följsamheten har dock visat sig vara låg. Syfte: Syftet var att beskriva hur sjukvårdspersonal identifierar sepsis hos patienter samt att belysa vikten av tidig vård för att minska sjukdomens dödlighet. Metod: Elva artiklar med kvantitativ design analyserades och sammanställdes i form av en litteraturöversikt. Resultat: I resultatet framkom att SSC:s riktlinjer har potential att sänka mortaliteten markant, men att bristfällig följsamhet i användandet av dessa råder. Med hjälp av olika verktyg kunde sepsis upptäckas och behandlas tidigare, vilket var en viktig faktor i arbetet med sepsis. Kunskapsnivån hos hälso- och sjukvårdspersonal vad gäller sepsis, dess symtom, behandling och definitioner var otillräcklig. Diskussion: Vårdsituationen för patienter med sepsis var bristfällig. SSC:s riktlinjer med tillhörande verktyg visades kunna hjälpa personalen att minska mortaliteten. Implementeringen av dessa var dock otillräcklig. Tidig vård var mycket viktigt, men det kan vara svårt att upptäcka sepsis i dess tidigaste skeden varför högre kunskapsnivåer hos personalen erfordrades. Slutsats: Både vårdsituationen och hälso- och sjukvårdspersonalens kunskap om sepsis var till synes bristfällig, men det finns verktyg och riktlinjer som kan förbättra vården. Vårdpersonal bör bli bättre på att implementera dessa verktyg och riktlinjer.

Bakgrund: Att kommunicera är ett sätt att förmedla information men också att ta emot information. För sjuksköterskan och annan hälso- sjukvårdspersonal är kommunikation nyckeln till att både utföra en personcentrerad omvårdnad men också för att tillgodose varje enskild individs önskemål. För personer med demens leder sjukdomen till att de kognitiva förmågorna som att kommunicera och minnas påverkas negativt, vilket försvårar tillvaron och möjligheten till att utrycka sig. En sammanställning av metoder som främjar kommunikation med personer med demens är därför angeläget då denna kunskap kan bidra till att personer med demens ska få möjlighet till bättre kommunikation.  Syfte: Beskriva metoder som används av hälso- och sjukvårdspersonalen för att främja kommunikationen med personer med demens. Metod: En litteraturstudie baserad på åtta vetenskapliga artiklar som redogör för studier genomförda med en kvalitativ ansats. Data analyserades utifrån Graneheim och Lundmans (2004) beskrivning av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre huvudkategorier framkom: Musikterapi, Dans och uppvisning samt Bilder och berättelser. Resultatet visar att dessa metoder främjar kommunikationen med personer med demens och leder till en ökad kommunikationsförmåga, utryck av känslor och tankar, väcker minnen och ger hälso- sjukvårdspersonal möjligheten att tillgodose en personcentrerad omvårdnad. Slutsats: Bilder, sång, musik, berättelser, uppvisning och dans kan vara metoder som kan underlätta kommunikationen och samtidigt förhöja välmående hos personer med demens. Nyckelord: Demens, hälso- och sjukvårdspersonal, kommunikation, kvalitativ, litteraturstudie, sjuksköterska

Bakgrund: Samhällets   äldre befolkning ökar. Många behåller sina egna tänder långt upp i åren och då   äldre drabbas av funktionsnedsättningar och sjukdomar riskerar munvården att   bli eftersatt. Detta kan få stora konsekvenser för såväl munhälsan som den   allmänna hälsan då oral hälsa är sammankopplad med systemisk hälsa. Orala   problem kan till exempel leda till smärta, nutritionsproblem och infektioner.   Munhälsa är också kopplat till välbefinnande och har stor betydelse för   människors självbild och sociala självförtroende. Att utföra munvård är en   basal omvårdnadsuppgift som sjuksköterskan har huvudansvaret för. Syfte: Att   beskriva hälso-och sjukvårdspersonals uppfattningar och attityder kring munvård för äldre. Metod: En litteraturöversikt   som grundas på nio vetenskapliga artiklar. Resultatartiklarna genomlästes   flera gånger och fynd som svarade på syftet identifierades och märktes ut.   Artiklarnas resultatdelar översattes därefter till svenska och genom   färgkodningsanalys skapades sex kategorier där resultatet presenteras. Resultat: Av resultatet framkom   att hälso-och sjukvårdspersonal ofta är medvetna om vikten av munvård men att   omvårdnadsuppgiften i praktiken nedprioriteras eller inte hinns med. Uppfattningar   och attityder som framkom av studien presenteras i resultatets följande sex   kategorier: Uppfattningar   om prioritering av munvård, Uppfattningar av respekt för integritet,   Uppfattningar av kunskap om munvård, Otydligt ansvar bland hälso-och   sjukvårdspersonal, Uppfattningar och attityder kring munhälsans betydelse för   patienten och Attityder till   munvård. Diskussion: Resultatet diskuterades   med koppling till Jean Watsons teori om den transpersonella omvårdnadsrelationen.   Att respekt för patientens integritet kan utgöra ett hinder i utförandet av   munvård framkom av resultatet. Det är därför viktigt för sjuksköterskan såväl   som övrig hälso-och sjukvårdspersonal att känna till metoder som kan   inspirera till en förbättrad vårdrelation mellan personal och patient. Med   hjälp av Watsons teori kan hälso-och sjukvårdspersonal bemöta   patienter i den intima och utsatta situationen som munvård kan innebära på   ett personligare och mer givande sätt. På så vis kan båda parter gynnas då   vårdrelationen utvecklas och stärks.

Bakgrund Suicid är idag en av de vanligaste dödsorsakerna för både män och kvinnor i Sverige. Efter ett suicidförsök där patienten söker sjukvård blir det initiala mötet med hälso- och sjukvårdspersonalen en viktig del i processen att återgå till en meningsfull tillvaro. Patient och närstående står inför att tackla det stigma som ett suicidförsök innebär. Många känner skam, rädsla och känsla av misslyckande och behöver ofta professionellt stöd. Hälso- och sjukvårdspersonalens bemötande är i dessa fall betydande för hur de drabbade hanterar situationen och kan gå vidare.  Syfte Att beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens attityd vid arbete med suicidnära patienter.  Metod För att besvara syftet utfördes en litteraturstudie. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed, Cinahl och PsycINFO. Totalt inkluderades 13 artiklar; 12 från databassökningarna och en artikel efter att manuella sökningar utförts. Artiklarna som inkluderades är originalartiklar och peer reviewed.  Resultat Överlag hade hälso- och sjukvårdspersonal positiva attityder mot de suicidnära patienterna. De kände sympati för patienter och en hög vilja att vårda patientgruppen. Faktorer som kan påverkade attityderna var kön, ålder, utbildningsnivå, yrkeskategori och arbetsmiljö.  Slutsats Trots generellt positiva attityder efterfrågar hälso- och sjukvårdspersonal i flera studier mer kunskap för att förbättra attityder och förhållningssätt till patienter som försökt begå suicid. Sannolikt är att utbildning är nyckeln till bättre attityder hos personalen, med mer respektfullt bemötande och acceptans för denna patientgrupp. Vidare forskning behövs dock kring vilken utbildningsform som ger bäst resultat samt vad utbildningen skall innehålla.

HIV är en virusinfektion som påverkar hela patientens hälsa, både fysiskt, psykiskt och socialt. Patienter med HIV möter precis som alla andra, olika instanser inom hälso- och sjukvården. För att främja hälsa och lindra lidande utgör den vårdande relationen grunden i dessa vårdmöten. Det finns fördomar och rädslor kring HIV och personer som lever med sjukdomen, vilket avspeglar sig inom hälso- och sjukvården. Detta kan i ett vårdmöte leda till att patienter med HIV behandlas annorlunda, vilket kan förstärka känslor av skuld och skam, samt orsaka onödigt lidande. Synliggörs dessa patienters upplevelser, kan framtida vårdmöten förbättras. Syftet med studien är att beskriva hur patienter med HIV upplever vårdmötet med hälso- och sjukvårdspersonal. Som metod har litteraturöversikt använts. Resultatet baseras på åtta artiklar som visar att patienter har olika upplevelser från vårdmötet med hälso- och sjukvårdspersonal. Patienter har genom hälso- och sjukvårdspersonalens verbala kommunikation och förhållningssätt upplevt avståndstagande, att onödiga skyddsåtgärder vidtagits och att opassande frågor ställs. Samtidigt har patienter även upplevt stöd från hälso- och sjukvårdspersonal som resulterat i tillit och trygghet. Anledningen till att patienter har skiftande upplevelser från vårdmötet, kan beror på olika faktorer. Det som patienter upplever viktigt i den vårdande relationen kan behöva ges tid att bygga. Detta utrymme ges inte alltid i den verbala kommunikationen och ett förhållningssätt, som riskerar påverkas av fördomar. Utbildning och erfarenhet hos hälso- och sjukvårdspersonal påverkar hur patienter upplever vården. De patienter som vårdats av hälso- och sjukvårdspersonal med mer erfarenhet och kunskap om HIV, upplever att de fått bättre vård.

SAMMANFATTNING Bakgrund Transsexualism bedöms idag vara en psykiatrisk diagnos. Diagnosen ställs av en psykiatriker och därefter remitteras individen vidare för att genomgå en könsutredning. För ett juridiskt könsbyte måste en ansökning göras till Rättsliga rådet vilket är en del av Socialstyrelsen. Mellan år 1992 och år 2009 har det totalt inkommit 540 ansökningar om ändrad könsidentitet till Rättsliga rådet. De senaste åren har antalet ansökningar ökat successivt. Tidigare forskning har visat att kunskapsnivån om transsexualism hos hälso- och sjukvårdspersonal är låg samt att bemötandet är bristande. Vidare framkommer att stigmatisering och diskriminering förekommer inom hälso- och sjukvård gentemot transsexuella personer. Syfte Syftet var att beskriva transsexuella personers upplevelse av bemötande inom hälso- och sjukvård. Metod En kvalitativ design användes. Sju personer som idag lever i motsatt kön till det de tilldelades vid födseln intervjuades med semistrukturerad metod. En intervjuguide användes vid samtliga intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys användes vid analysen av all data. Resultat I studien framkom att transsexuella personer bemöts otillfredsställande inom svensk hälso- och sjukvård. Även kunskapen om transsexualism är bristfällig. Ökad kunskap är önskvärt. Vidare framkom att det föreligger skillnader i kunskap och bemötande mellan olika vårdinstanser. Att benämnas med felaktigt pronomen samt utsättas för irrelevanta frågor i vårdsammanhang upplevs som kränkande. Slutsats Studien visade att förbättringar gällande bemötande av transsexuella personer inom svensk hälso- och sjukvård är nödvändigt. Kunskap inom transsexualism visade sig ha ett visst samband med bemötandet.