Sömnbesvär förekommer hos 38 procent av Sveriges befolkning mellan 16–84 år och är vanligt både vid psykiska och somatiska sjukdomar. Sömnbesvär behandlas ofta farmakologiskt och under längre tid än vad som rekommenderas, särskilt hos äldre personer. Sömnbesvär kan leda till negativ effekt på både psykisk och fysisk hälsa, samt till försämrad livskvalité. Hemsjukvård är hälso- och sjukvård som ges sammanhängande över tid i patientens bostad och som kommunerna oftast ansvarar för. I hemsjukvården innehar sjuksköterskan den högsta medicinska kompetensen. Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att arbeta med sömnbesvär hos vuxna patienter i kommunens hemsjukvård. Metoden var en intervjustudie med induktiv ansats och intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultatet delas in i sju kategorier: orsak till sömnbesvär, läkemedel, åtgärder vid sömnbesvär, kommunikation, samverkan, kvalitetssäkring och organisation. Vanliga orsaker till sömnbesvär är relaterade till åldrande, kroniska sjukdomar, palliativt tillstånd, psykisk ohälsa, förändrad dygnsrytm, kognitiv svikt och upplevd sömnbrist. Målsättningen är att patienten inte skall använda sömnläkemedel utan att den bakomliggande orsaken skall behandlas. Sjuksköterskor använder sig av sömnhygieniska principer och i kommunikationen upplevs det viktigt, men svårt, att arbeta med patientens motivation. Sjuksköterskor i hemsjukvården är inte ensamma i arbetet med sömnbesvär utan samverkar med hemtjänstpersonal, anhöriga och andra professioner. Sjuksköterskor efterlyser ett validerat mätinstrument att använda vid sömnbesvär. Det upplevs organisatoriskt svårare att kartlägga sömnbesvär hos vuxna patienter i ordinärt boende eftersom personal inte finns på plats hela tiden. Sjuksköterskor strävar efter att använda omvårdnadsåtgärder i arbetet med sömnbesvär, men detta hindras av begränsade organisatoriska resurser.

För att den äldre personen i livets slutskede ska kunna få en god smärtlindring är det viktigt att smärtan uppmärksammas och skattas. Omvårdnadspersonal och sjuksköterskor står många gånger den äldre personen närmast och deras kompetens är avgörande för om smärta uppmärksammas. Med tanke på att många äldre personer upplever smärta i livets slutskede är det viktigt att sjuksköterskan kan uppfatta, skatta och lindra smärtan. Att den äldre personen har smärta kan orsakas av fysiska, psykiska, sociala eller existentiella orsaker. Det kan vara svårt för den äldre personen att uttrycka att det är smärta det handlar om och vad som orsakar smärtan. Äldre personers smärta skattas för sällan i livets slutskede. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att skatta smärta och ge smärtlindring till äldre personer i livets slutskede. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. En specialistsjuksköterska för vård av äldre och fem sjuksköterskor med erfarenhet av arbete med äldre personer vid vård i livets slutskede deltog. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra huvudkategorier: olika sätt att skatta smärta, olika sätt att lindra smärta, beroende av teamets olika kompetenser och sjuksköterskans förhållningssätt. Resultatet visar hur sjuksköterskan upplever viktiga delar i vårdandet kring den äldre personen i livets slutskede. Det är viktigt att sjuksköterskan kan smärtskatta och lindra personen. Att omvårdnadspersonalen har kompetens och kan se och förmedla till sjuksköterskan. Det är även beroende av vilket förhållningssätt sjuksköterskan har till god och värdig vård i livet slutskede. Taktil massage är ett bra sätt att lindra smärta som inte används i någon större utsträckning.

Vården går idag mot att mer och mer bedrivas i patientens hem. Detta innebär att högre krav kommer ställas på legitimerad personal i kommunens hemsjukvård. Insatserna i kommunens hemsjukvård blir också mer avancerad och att vårda patienter i hemmet är väldigt komplext. Det kommer innebära att det kommer krävas högre kompetens för sjuksköterskor, men också erfarenhet och trygghet i yrkesrollen. Syftet med studien är att beskriva patienters upplevelse av omvårdnad utförd av patientansvarig sjuksköterska i kommunens hemsjukvård. En kvalitativ intervjustudie användes med en induktiv ansats. Totalt intervjuades 13 patienter. Resultatet visar att patienternas upplevelse av kompetens hos patientansvarig sjuksköterska grundade sig i kontinuitet samt att veta vem de kunde kontakta vid behov, vilket skapade en trygghetskänsla hos patienten. Sjuksköterskans bemötande var också av stor betydelse. Sjuksköterskans tekniska kompetens ansåg patienterna vara en självklarhet, i och med utbildning och legitimation. Många av patienterna hade ingen upplevelse av interprofessionellt vårdande, förutom när det gällde samarbetet med läkaren. Det fanns heller ingen direkt uppfattning hos patienterna om patientansvarig sjuksköterska arbetade förebyggande eller patientsäkert. Ett bättre förebyggande arbete skulle, ur ett samhällsperspektiv, kunna leda till ett ökat välbefinnande hos patienter i kommunens hemsjukvård och också minskade vårdtillfällen inom slutenvården.

Kompetens om palliativ vård hos sjuksköterskor är nödvändigt för att främja vårdens kvalitet och därigenom patientens livskvalitet. Det är dock oklart hur kompetensen om palliativ vård ser ut bland sjuksköterskor som arbetar i hemsjukvården. Syftet med studien var att beskriva och jämföra kompetensen om palliativ vård hos sjuksköterskor i kommunens hemsjukvård. Studien är kvantitativ med deduktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes med en enkät som skickades ut till 256 sjuksköterskor som arbetar inom hemsjukvården i Jönköpings kommun. Av dessa svarade 63 på enkäten vilket gav en svarsfrekvens på 25 %. Enkäten undersökte sjuksköterskors kompetens i palliativ vård utifrån kunskap om symtomlindring, systematisk användning av skattningsinstrument, kompetens i teamarbete, att samtala och att möta människor i livets slutskede. Resultatet visade att kompetensen var lägre gällande systematisk användning av skattningsinstrument vid vanligt förekommande symtom jämfört med övriga kompetensområden. Kompetens gällande symtomlindring, skattning och teamarbete var samtliga lägst vid fatigue i jämförelse med smärta, illamående, oro och munhälsa. Det fanns en skillnad mellan grundutbildade och specialistutbildade sjuksköterskors kompetens, där de specialistutbildades kompetens var högre vad gäller kunskap om symtomlindring respektive kompetens i teamarbete vid fatigue och vid problem i munhålan. Kompetens i att samtala med unga anhöriga var låg hos både grund - och specialistutbildade sjuksköterskor. Resultatet ska tolkas med stor försiktighet med tanke på den låga svarsfrekvensen och att enkäten/instrumentet inte är psykometriskt testat. Givet dessa svagheter kan det dock finnas utvecklingspotential gällande systematisk användning av skattningsinstrument. Fatigue behöver uppmärksammas och kompetensen öka både vad gäller symtomlindring, skattning och teamarbete vid fatigue. Kompetens i att samtala med barn och ungdomar som är anhöriga var låg, vilket tyder på behov av stöd och handledning till sjuksköterskor samt tillgång till riktlinjer vid möte med unga anhöriga.

Idag dör omkring 90 000 – 100 000 människor i Sverige varje år. Under senare år har det blivit allt vanligare att människor väljer att dö i sitt egna hem. Sjuksköterskan behöver vara rustad för att i patientens hem kunna möta de behov som finns hos den sjuke och dess närstående. Palliativ vård är i sig komplex och när den sker i patientens hem tillkommer ytterligare aspekter för sjuksköterskan att förhålla sig till. Syftet med studien är att utifrån ett sjuksköterskeperspektiv identifiera centrala faktorer som är av betydelse för den palliativa hemsjukvården. Studien är en litteraturstudie vilken har sin utgångpunkt i tio publicerade vetenskapliga artiklar. Samtliga artiklar har en kvalitativ ansats. Studiens resultat utmynnade i tre teman: Den tillitsskapande relationen, Samarbete och Kompetens med tillhörande underteman vilka visar på centrala faktorer för en god palliativ vård. Relationen och ett fungerande samarbete mellan sjuksköterskan, patienten och dess närstående, visade sig vara betydelsefullt för den palliativa hemsjukvården. I diskussionen diskuteras den koppling till personcentrerad vård vilken författaren kunde se framkom i resultatet. Att sjuksköterskan i den palliativa hemsjukvården ser till den unika människan och dess behov är en grund för en god vård och går hand i hand med en personcentrerad vård. Vidare diskuteras sjuksköterskans kompetens, där en god självkännedom och möjligheten till reflektion är av central betydelse för en god palliativ hemsjukvård. Det öppnar upp för flexibilitet och skapar trygghet i mötet och vårdandet av den palliativa patienten och dess närstående.

Syftet med denna studie var att undersöka hur sjuksköterskor upplever omvårdnaden och den assisterade egenvården av personer med diabetes inskrivna inom hemsjukvården. I studien har elva sjuksköterskor anställda inom kommunal och privat hemsjukvård intervjuats. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera intervjutexterna. Analysen har resulterat i två teman och sex kategorier. Temat: ''Sjuksköterskans känsla av otillräcklighet'' bestod av tre kategorier;''Att uppleva brist på kunskap/utbildning'', ''att uppleva brist på stöd'',''att uppleva brist på riktlinjer och rutiner''. Temat: ''Sjuksköterskans upplevelse av känsla av otrygghet hos personer med diabetes''; ''Att sakna kontinuerlig vårdkontakt'', att sakna kunskap om sjukdomen'','' att behöva assisterad egenvård''. Resultatet visade att de intervjuade sjuksköterskorna upplevde diabetes som en komplex sjukdom med stort omvårdnadsbehov. De uppgav att de behövde mer kunskaper om sjukdomen, de kände sig otillräckliga. Vidare upplevde de intervjuade sjuksköterskorna att personerna med diabetes inte kände sig trygga, de saknade den kontinuerliga kontakten med diabetessjuksköterska som de tidigare haft när hemsjukvården sköttes av landstingen.

Den kommunala hälso- och sjukvården har ökat stadigt under de senaste åren och mer komplex och kvalificerad vård bedrivs. Distriktssköterskan inom hemsjukvården har en ledande och samordnande roll kring patientens vård. Detta sker i samverkan med andra vårdaktörer inom hälso- och sjukvårdens organisation men även med patient och närstående. Forskning har visat att ansvarsfördelningen mellan aktörerna påverkar patientsäkerheten och arbetsmiljön och detta föranleder ett förtydligande och säkerställande i vem som skall ansvara för respektive insats. För att trygga en hållbar utveckling bör vården vara kunskapsbaserad, patientfokuserad och välorganiserad vilket bland annat leder till effektivitet, ökad hälsa och livskvalitet för både personal och patienter.   Syftet med studien är att belysa distriktssköterskors upplevelse och hantering av gränser för ansvarsområdet inom hemsjukvården. I studien intervjuades åtta distriktssköterskor med mer än två års erfarenhet som sjuksköterska eller distriktssköterska inom kommunal hälso- och sjukvård. Intervjumaterialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. I resultatet framkom fyra kategorier: Upplevelse och hantering av gränser utifrån yrkeskunnande, Upplevelser och hantering av gränser utifrån samverkan, Gränssättning utifrån distriktssköterskans värderingar och förhållningssätt samt Gränssättning utifrån hälso- och sjukvårdens organisation. Kommunikation med samarbetspartners och ett värnande om patientens unika egenskaper och behov ses i studien som grundläggande i det professionella ansvaret och för att kunna bedriva en god vård. Distriktssköterskans värderingar och förhållningssätt och arbetsplatsens organisatoriska förutsättningar spelar en stor roll. I studien framkommer tydligt att arbetet med gränsdragning är ständigt pågående och svårt att hantera.

Förskrivningsrätten av läkemedel är en viktig del i distriktssköterskors profession vilket ger dem fördjupade kunskaper och är betydelsefullt för arbetet i hemsjukvården. Patienterna i hemsjukvården är ofta äldre som drabbats av flera sjukdomar och har en större läkemedelsbehandling än övriga befolkningen. Forskning visar att förskrivningsrätten effektiviserar vården och gör patienten mer delaktig. Den vårdande relationen mellan patienten och distriktssköterskan främjas när vården sker nära patienten. Arbetet i hemsjukvården ställer speciella krav på distriktssköterskan med förskrivningsrätt. Syftet med föreliggande studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelser av att ha förskrivningsrätt av läkemedel i hemsjukvården. Studien genomfördes med kvalitativ ansats och analyserades genom en induktiv innehållsanalys. Åtta distriktssköterskor verksamma inom hemsjukvård intervjuades. Analysen ledde fram till ett tema: att se både möjligheter och begränsningar med förskrivningsrätten av läkemedel, med sex tillhörande kategorier. Resultatet visar att förskrivningsrätten är värdefull för både distriktssköterskorna och patienterna på flera sätt. Det upplevs viktigt att känna stöd och att kunna hålla sig uppdaterad. Att ha tillgång till välfungerande datasystem är betydelsefullt, även om vissa hinder kan ses. Vid förskrivning åt kollegor som saknar förskrivningsrätt finns varierande upplevelser. Förskrivningsrätten ger självständighet och det framkommer en önskan om att få den utökad. I diskussionen reflekteras kring hur hemmet och den vårdande relationen påverkar distriktssköterskornas upplevelser av förskrivningsrätten och förutsättningarna för dess användning.

Patienters autonomi är en central del i vårdandet. I litteraturen beskrivs att en vårdande relation med respekt för patienters integritet och autonomi är särskilt viktig i hemsjukvården, även om det inte alltid är lätt att uppnå. Hemsjukvård innebär vård som ges i hemmet och antalet patienter kopplade till hemsjukvård ökar idag i Sverige. Syftet med studien är att undersöka hur patienters autonomi kan stödjas i hemsjukvården utifrån distriktssköterskors perspektiv. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. En distriktssköterska och sex sjuksköterskor med erfarenhet av att arbeta i hemsjukvård deltog. Datamaterialet analyserades genom kvalitativ innebördsanalys. I resultaten framkom fyra teman vilka är: att göra patienten så självständig som möjligt, att vårda i samråd med patienten, att få patienten att styra över sitt liv och att se människan i hemmet. Resultaten beskriver olika nyanser och upplevelser av patienters autonomi vid vård i hemmet utifrån distriktssköterskors och sjuksköterskors perspektiv, och hur den kan påverkas i olika riktningar genom distriktssköterskornas förhållningssätt. Distriktssköterskorna beskriver att patienters hemmiljö och möjlighet till delaktighet i vården kan ha betydelse för autonomin. Patienters autonomi erfars viktig och distriktssköterskorna anpassar sitt arbetssätt för att minimera vårdens påverkan på patienters autonomi och vardagsliv. Att värna om patienters autonomi och självständighet kan leda till att patienter kan bo kvar i sina hem i större utsträckning. Det är positivt för patienters hälsa vilket kan leda till en hållbar utveckling.

Bakgrund: Befolkningen lever längre vilket gör att personer med behov av hemsjukvård, särskilt äldre personer, har ökat. Bristen på slutenvårdsplatser har gjort att vården i hemmet har blivit mer avancerad. För att svara på samhällets behov, krävs det en ökad förståelse för de utmaningar sjuksköterskor möter i sin vardag, samt ett behov av att undersöka vilka positiva konsekvenser som finns av att vårda personen i hemmet. Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att arbeta inom hemsjukvården. Metod: Resultatet är en litteraturöversikt av tolv artiklar med kvalitativ ansats. Datainsamling gjordes i databaserna CINAHL, PubMed och SAGE Journals. Artiklarna hade publicerats mellan 2010 och 2020. Fribergs anvisningar användes för dataanalysen. Resultat: I studiens resultat framkom fyra teman: behov av bättre arbetsförhållanden i hemsjukvården, personcentrerat arbetssätt inom hemsjukvården, svårigheter i samverkan med slutenvården och öppenvården och förändringar i arbetsbelastningen. Slutsats:  Sjuksköterskor som arbetar inom hemsjukvården behöver kontinuerlig utbildning för att arbeta med evidensbaserad vård. Överföring av informationen mellan slutenvården, öppenvården och kommunen måste förbättras för att garantera en säker vård.  Personcentrerad vård är ett nödvändigt arbetssätt för att ge en god vård inom hemsjukvården.