Syftet med denna studie är att undersöka specialpedagogers tankar kring hur förskolans arbetssätt kan anpassas för att ge stöd till barn som far illa och underlätta tidig upptäckt. Som metod har semistrukturerad intervju använts. Sex specialpedagoger med grundutbildning som förskollärare deltog. Som hjälpmedel användes fallbeskrivningar att reflektera kring och resonera om. Studien visar att specialpedagogerna i undersökningen anser att förskolan spelar en viktig roll för barn som far illa och deras utveckling. Personalens förhållningssätt till barnen och deras föräldrar är avgörande för att skapa goda relationer. Studien visar även att anmälningsfrekvensen i förskolan när det gäller barn som far illa är låg. Vanliga anledningar till detta är obehagskänsla och bristande kunskap hos personalen. Förskolepersonal har stora möjligheter att upptäcka barn som far illa och de har anmälningsskyldighet. Från specialpedagogers och övrig förskolepersonals sida finns ofta ett missnöje med samverkan med socialtjänsten, och man önskar att denna skulle kunna förbättras. Samverkan ökar kunskap och underlättar för arbete med barn och familj. / The aim of this study is to investigate special educators’ thoughts about how the work of preschool can be adjusted to give support to mistreated children and facilitate early discovery. A semi-structured interview has been used as method. Six special educators with preschool teaching as a basic education participated. Case reports to reflect and reason around were used as tools. The study shows that the special educators consider that the preschool plays a big part for mistreated children and their development. The staffs´ approach to children and their parents is essential to create good relations.

The aim of this study is to describe and analyze how adults who grew up in an exposed habitat experienced their upbringing and society's efforts and how it affected them in adult life. The method that we used was qualitative interviews. This method has given us a rich material, we believe. The results were analyzed by means of the theory we used and past research in the field. All of our respondents have in common that they were insecure in childhood.  And everyone has had negative consequences of their childhood into adulthood. All respondents noted that what has been significant in touch with society´s effords has been to feel seen and listen to. The results of our study and past research in this area shows that it is important to pay attention to children in distress early to avoid negative outcomes in adulthood and that preventative measures are important. Other result from our study was that children and their experiences need to be taken seriously and to strive for continuity in the work.

Syftet med studien var att undersöka skolkuratorers upplevelser och erfarenheter av anmälningar omoro till socialtjänsten då barn misstänks fara illa. Fem enskilda intervjuer samt en fokusgrupp utfördesi denna fenomenologiska studie. Den tolkande fenomenologiska analysmetoden, IPA visar attskolkuratorer fyller en viktig funktion i skolan när de agerar stöd åt övrig personal. Skolkuratorernaföreträder även den lagliga skyldigheten att anmäla oro för övrig skolpersonal. Analysen visar även attskolkuratorerna har olika metoder för att hantera den upplevda emotionella stress i arbetet medanmälningar samt för att öka motivationen att fortsätta arbetet. Skolkuratorerna uppger sig arbeta föratt göra barnet delaktig i arbetet med anmälningar om oro. Studien visar att det finns en risk för att ettbarnperspektiv saknas i skolans och socialtjänstens arbete när barn far illa då de vuxna tenderar attfokusera på frivilliga insatser och ett samarbete med föräldrar. Detta medför att vuxnas perspektivriskerar att få företräde och barnet riskerar att påverkas negativt av arbetet med anmälan. Anmälningarom hög skolfrånvaro identifieras av skolkuratorerna i studien som ett problem då det råder osäkerhetkring rutiner och ansvarsfördelning för de olika aktörerna skolan, BUP och socialtjänsten. Osäkerhetenkan leda till att barn med hög skolfrånvaro inte får lämpligt stöd i tid och att barnperspektivet kansaknas även i dessa situationer.

Bakgrund:​ Barnhälsovården har ett stort ansvar att upptäcka och stödja barn som misstänks fara illa. Barnavårdscentral (BVC) sjuksköterskans främsta uppgift är att främja barns hälsa och utveckling, tidigt identifiera problem, förebygga ohälsa hos barn samt ge föräldrastöd. ​Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva BVC sjuksköterskors erfarenheter och reflektioner av att arbeta med barn som misstänks fara illa. Metod: En induktiv kvalitativ ansats med beskrivande design användes. Datainsamlingen genomfördes via semistrukturerade intervjuer med nio BVC sjuksköterskor. Materialet analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. ​ Huvudresultat:​ Att som BVC sjuksköterska möta och upptäcka barn som misstänks fara illa beskrevs som en tung och svår balansgång. Detta uttrycktes i form av oroskänslor som aktiverades såsom ansvarskänsla, svårigheter att hantera barn som misstänks fara illa samt olika hinder för orosanmälan. Vidare framkom behov av kollegialt stöd och värdet av att ha en bra relation till familjen för att underlätta en orosanmälan. BVC sjuksköterskorna uppgav organisatoriska hinder i samarbetet med socialtjänsten och förslag gavs som kunde avdramatisera anmälningsprocessen. Slutsats: BVC sjuksköterskan har en långt ifrån enkel uppgift när misstanke finns om att barn far illa och trots anmälningsplikt är det inte alla gånger en självklarhet att orosanmäla. Orsaker som olika svårigheter, oro, ansvarskänsla, hinder men också brist på stöd uppgavs. Samarbetet med socialtjänsten upplevdes som besvärlig men samtidigt sågs potential till en förbättring. Denna kunskap kan öka förutsättningarna för en tidigare upptäckt och förbättra omvårdnaden av barn som misstänks fara illa och i bästa fall stärka beslutsprocessen vid orosanmälan.

Hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) drabbar barn som lever i en hederskultur. Idag lever minst 5 % av Sveriges skolbarn under HRV. Skolsköterskor har en central roll i att identifiera barn som är utsatta. I rollen ligger ett ansvar att lindra lidande, och att arbeta hälsofrämjande och förebyggande. Enligt vår kännedom finns inga tidigare studier i ämnet men angränsande studier ger kunskap om skolsköterskors viktiga roll. HRV leder till att barn blir begränsade i sina rättigheter och friheter. Studiens syfte är att belysa skolsköterskors erfarenheter av att möta barn som utsätts för HRV. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer med tio skolsköterskor och analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultatet belyser skolsköterskans erfarenhet av att möta barn som utsätts för HRV i tre kategorier, relationens betydelse med det utsatta barnet, samverkans betydelse för skolsköterskorna kring det utsatta barnet och erfarenheten och kunskapens betydelse för skolsköterskornas agerande. Varje kategori inkluderar två till fyra underkategorier. I resultatet framkommer vikten av att tidigt identifiera barn som utsätts, att se tecken och att skapa en förtroendefull relation där det vårdande samtalet får ta plats. Även vikten av samverkan synliggörs. Det framkommer att brister i arbetet leder till osäkerhet hos skolsköterskorna. Slutsatsen är att skolsköterskors osäkerhet leder till att barn inte alltid får det stöd och hjälp som de behöver. Att möta komplexiteten vid HRV kräver mod, adekvat kunskap och kompetens. HRV behöver motverkas på samhällets alla nivåer.

I Sverige finns det tusentals barn som far illa på grund av missförhållanden i familjen. Barnmorskor är en av de yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn riskerar att fara illa. I jämförelse med andra yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten står vårdpersonal för en underrapportering. Genom sin yrkesroll har barnmorskor ofta en unik inblick i- och ett förtroende hos familjer de möter. Syftet med denna studie är att undersöka BB-barnmorskors erfarenheter av orosanmälan då ett barn misstänks fara illa eller riskerar att fara illa. Studien har utförts genom intervjuer med åtta barnmorskor från tre olika BB-avdelningar. Den insamlade datan bearbetades och tolkades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Kategorier framkom genom att den först kondenserade texten abstraherades genom kodning till olika kategorier. Resultatet visar på flera olika erfarenheter som presenteras under tre huvudkategorier: Att möta och vårda familjen, Förutsättningar på arbetsplatsen och Behov av kommunikation och återkoppling. Studien visar att en komplex vårdsituation försvårar en bedömning av den egna oron, ett professionellt omdöme tenderar att underlätta denna bedömning. Rädslan för ett brustet förtroende från familjen kan påverka barnmorskors benägenhet att orosanmäla. Barnmorskors agerande vid oro för ett barn påverkas av kollegialt stöd och arbetsklimat. Att ha kunskap om barn som far illa och anmälningsförfarandet är avgörande för handläggning och identifiering av den egna oron. Även en kort vårdtid och hög arbetsbelastning påverkar barnmorskors förutsättningar att uppfylla sin anmälningsplikt. En fungerande kommunikation i vårdkedjan är av stor vikt då det finns en oro för ett barn. För att kunna uppfylla den anmälningsplikt som barnmorskor omfattas av bör förutsättningar för kunskap, kompetens och självförtroende vara en självklar del av BB-barnmorskors arbetsförhållanden.

Background: Children at risk of abuse are a worldwide phenomena. They can be hard to identify, which puts high demands on healthcare-workers who meet them. Since 2001 swedish healthcare-personnel are obliged by law to report concerns of children at risk, although less reports are made than can be expected. Nurses working with children need to be aware of signs of children at risk to identify them, sothe children can receive adequate help. Purpouse: The purpouse of this study was to describe the experience of nurses when assessing and reporting concern for children at risk. Method: Qualitative inductive interviewstudy, 19 semi-structured interviews were carried out with nurses from two hospitals in southeast Sweden. Interviews were analyzed with content analysis. Results: Four categories were found answering the nurses’ experiences. There were What makes the nurse assess concern awarely, The workplaces’ effect on the nurse’s assessment, The nurses preconditions to make a concern assessment and The nurses feelings related to a concern assessment. Conclusions:The nurses’ experienced a lack of competence concerning assessing the need of reporting concern for children at risk. The lack of competence led to doubt whilst assessing, which made the support from colleagues and clear guidelines more important. The nurses’ experienced that they knew what to observe and which feelings to react to, but they didn’t have the courage or confidence concerning their assessment to follow through with a report of concern. The duration of the hospital stay was considered to affect the assessment. The lacking competence was mainly concerning a lack of experience and education in the matter, but the main difficulty was that the concern was subjective and varied from each person. / Bakgrund: Barn som far illa finns världen över. De kan vara svåra att identifiera, vilket sätter höga krav på hälso- och sjukvårdspersonal som möter barnen. Sedan 2001 har svensk hälso- och sjukvårdspersonal anmälningsplikt angående oro för barn som far illa, trots detta står vården för en mindre andel anmälningar än förväntat. Sjuksköterskor som arbetar med barn behöver ha kännedom om barn som far illa och vilka tecken de ska leta efter, så att barnen kan erhålla adekvat stöd. Syfte: Studiens syfte var att beskriva hur sjuksköterskor upplever situationer när de ska bedöma behovet av en orosanmälan för barn som misstänks fara illa. Metod: Kvalitativ induktiv intervjustudie, 19 semistrukturerade intervjuer, sjuksköterskor från två sjukhus i sydöstra Sverige. Intervjuerna analyserades med innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framträdde: Det som får sjuksköterskan att medvetet göra en orosbedömning, Arbetsplatsens påverkan på sjuksköterskan i en orosbedömning, Sjuksköterskans förutsättningar för att göra en bedömning och De känslor sjuksköterskan kan uppleva i samband med en orosbedömning. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde en bristande kompetens i att bedöma behovet av anmälan om ett barn misstänktes fara illa. Den bristande kompetensen föranledde tveksamhet i bedömningen, vilket resulterade i att stödet från arbetskollegorna och tydliga styrdokument var viktiga. Sjuksköterskorna upplevde att de visste vad de skulle observera och vilka känslor de skulle reagera på men att de inte vågade fullfölja bedömningen och eventuellt skriva en orosanmälan. Längden på vårdtiden ansågs påverka bedömningen. Den bristande kompetensen handlade om oerfarenhet och för lite utbildning i ämnet men svårigheten var till största del att bedömningen var ytterst subjektiv och varierade från person till person.

Med studien ville vi lyfta fram de faktorer som kan underlätta eller försvåra när man som förskollärare gör en anmälan till socialtjänsten vid oro om att ett barn far illa. Denna kvalitativa studie genomfördes genom fem intervjuer med utbildade förskollärare från tre olika kommuner i mellansverige. Vår empiriska data analyserades med kvalitativ innehållsanalys samt accountteorin och begreppen normer och normalitet. Analysen visade att det fanns både emotionella barriärer inom förskollärarna som försvårade, men även externa hinder. Förskollärarna kände en känsla av osäkerhet samt värnade om den relation de hade till barnets föräldrar vilket försvårade när de ställdes inför att göra en anmälan. Det visade sig också finnas en stor gråzon kring var gränsen går för när de ska göra en orosanmälan och samtliga förskollärare upplevde en brist på kunskap inom flera områden relaterade till anmälningsplikten. Alla förskollärare hade även begränsad erfarenhet av socialtjänsten och det fanns en övervägande negativ syn på det arbete som socialtjänsten utför efter inkommen anmälan. Det framkom fler faktorer som försvårar en anmälan än som underlättar. De två faktorer som framkom som underlättar för att genomföra en anmälan är faktorer på förskolan som arbetsplats. Förskollärarna kände att arbetslaget skapade en trygghet när de genomförde en anmälan och att det fanns tydliga riktlinjer att följa innebar att själva genomförandet av anmälan inte är svår när de kom till den punkten. / The aim of this study was to highlight the factors that can facilitate or complicate when preschool teachers make a report to the social services about the risk of children being maltreated. This qualitative study was conducted through five interviews with qualified preschool teachers from three municipalities in central Sweden. The empirical data was analysed using the qualitaive content analysis, account theory and norms and normality. The results showed that there are both emotional barriers within preschool teachers’ themselves that complicates, but also external obstacles. The preschool teachers experienced a sense of insecurity and they valued the relationship with the parents of the children, which complicates when making a report. It also appeared to be a great grey area about when to make the decision to and actually file a report. All preschool teachers experienced a lack of knowledge regarding several fields connected to the mandatory reporting. All participants also had a limited experience of the social services and there was a predominantly negative view on the work that the social services performed after they received a report. It appeared to be more factors that complicate the process of making a report, than factors that facilitate. The two facilitating factors were related to their working enviroment in the preschool. The preschool teachers felt that the team they worked with established a sense of comfort when making a report. They also expressed that well defined and easily accessible guidelines about how to file a report helped once they had reached that point.

Abstrakt Bakgrund: Barn har rätt att växa upp i trygga förhållanden utan våld eller försummelse. Att barn far illa är ett stort problem idag, vilket är en utmaning för vårdpersonal att identifiera. Det finns många orsaker till att barn far illa och det kan medföra stora konsekvenser för barnet senare i livet. Motiv: Denna studie var viktig att utföra för att sjukvårdspersonal lättare ska kunna identifiera barn som far illa och sätta in tidiga åtgärder för att förhindra att våld mot barn ska ske. Det är viktigt att alla barn identifieras i tid och får hjälp. Syfte: Syftet med studien var att belysa BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att motverka att barn far illa. Metod: I denna semistrukturerade intervjustudie har åtta deltagare inkluderats genom bekvämlighetsurval. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier: “BVC-sjuksköterskors svåra uppgift” och “Att samarbeta med familjer och kollegor”.  Konklusion: BVC-sjuksköterskor saknar tillräckligt med kunskap och utbildning för att identifiera och motverka att barn far illa. Det kan förekomma fler tecken, orsaker samt åtgärder än det författarna tagit upp i denna studie. Författarna anser att resultatet som har framkommit i studien kan användas i klinisk praxis för BVC-sjuksköterskor som ett underlag för att motverka att barn far illa. / Abstract Background: Children have the right to grow up in a safe environment without violence and neglect. Child maltreatment is a big problem, which is a challenge for the child healthcare nurse’s to identify. There are many reasons why children are exposed to violence, which can have consequences. Motive: This study is of great importance to healthcare-staff to take part of to make it easier to identify child maltreatment and take early actions to prevent maltreatment of children. It’s important to identify children early to make sure every child gets the help they need.  Aim: The aim of the study was to illuminate child healthcare nurses’ experiences to counteract maltreated children. Methods: 8 participants were included in this semi structured interview study through a convenience selection. The interviews were transcribed thoroughly and analyzed with qualitative content analysis.  Result: The content analysis resulted in two main categories: The child healthcare nurses’ difficult task” and “To cooperate with families and colleagues”. Conclusion: The child healthcare nurses’ shortage of knowledge and education to identify and counteract child maltreatment was presented in this study. More signs of child maltreatment, reasons and actions towards this issue than what is presented in this study can occur. The result can be used in clinical practice for the child healthcare nurses’ to prevent child maltreatment.

Barn som far illa är ett globalt folkhälsoproblem med stora ekonomiska kostnader som påföljd. Den enskilda individen som utsätts riskerar att drabbas av bland annat psykisk ohälsa och drogmissbruk. I en svensk undersökning uppgav 44 procent att de hade blivit utsatta för våld, men det finns troligen ett stort mörkertal. Det finns brist på forskning gällande våld mot barn, särskild gällande sexuell utsatthet. Vidare bedöms svensk sjukvårdspersonal inte upprätta orosanmälningar i den utsträckning som det hade behövts, och samtidigt utreds få anmälningar. För att systematisera detta arbete och för att i högre grad upptäcka barn som far illa har screeningverktyget SUBFI (Screening för att Upptäcka Barn som Far Illa) introducerats på akutmottagningen vid Drottning Silvias barnsjukhus. Verktyget består av sex frågor och kan vara en vägledning för att identifiera barn som far illa. Akutmottagningen på Drottning Silvias barnsjukhus är Sveriges största barnakutmottagning dit barn upp till 16 år kan söka vård vid akuta besvär. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att möta barn som far illa, se vilka utmaningar som föreligger, samt belysa folkhälsorelevans i relation till screeningarbetet. Metod: Detta arbete utgick från en kvalitativ metod med en induktiv ansats. Sex enskilda intervjuer genomfördes under november 2021 med sjuksköterskor på akutmottagningen på Drottning Silvias barnsjukhus. Kvinnliga sjuksköterskor i åldern 35 - 56 år deltog i intervjuerna. Intervjuerna transkriberades och analyserades därefter med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen genererade tre kategorier och fjorton underkategorier. Huvudkategorierna bestod av “Att ta sig an en utmaning”, “Samverkan i och utanför avdelningen” och “Arbetet i det stora hela”. Sjuksköterskorna kände tvivel och oro kring att möta barn som far illa. Bidragande faktorer var osäkerhet kring rutiner, bristande kunskap i att möta barn med psykisk ohälsa och att det i dagsläget inte är möjligt att upprätta anonyma orosanmälningar. Andra utmaningar med att identifiera barn som far illa var enligt sjuksköterskorna bristande förutsättningar: det finns ingen möjlighet att undersöka patienters tidigare historik innan mötet. COVID-19 har dessutom försvårat upprätthållandet av screeningrutiner eftersom många barn endast genomgår en undersökning utomhus. Sjuksköterskorna betonade vikten av stöttning vid svåra händelser och menade att det finns stöd att få, både från kollegor och socialtjänsten. Att identifiera barn i tid kan förbättra folkhälsan. En öppen dialog kring barn som far illa bidrar till att fler barn får hjälp. Slutsatser: Sjuksköterskor som möter barn som far illa upplever känslor i form av bland annat oro och otillräcklighet. Verktyget SUBFI fungerar över lag bra i avdelningen, emellertid har pandemin försvårat för screeningarbetet. Stöd från kollegor vid möten med barn som far illa är betydelsefullt. Att uppmärksamma barn i tid har en potential till att bidra till ökad folkhälsa. En öppen dialog kring barn som far illa bidrar till att fler barn får hjälp och därför är det viktigt att rutinmässigt arbeta med screeningverktyg på landets akutmottagningar. / <p>Betyg i Ladok 220112.</p>