Förskolan ska ge varje barn förutsättningar att uppleva trygghet och få sina behov tillgodosedda. Utifrån barnkonventionen och förskolans läroplan har förskollärare och andra yrkesverksamma i förskolan, en skyldighet att motverka att barn utsätts för fysiskt och/eller psykiskt våld i hemmet. Vid missförhållanden i hemmet där vårdnadshavaren brister i omsorg om barnet, kan förskolan bli en betydande del för barnets vardag och utveckling.Syftet med vår studie är att undersöka förskollärares utmaningar i arbetet med barn som far illa, eller riskerar att fara illa i hemmet. För att uppnå studiens syfte intervjuades åtta förskollärare med hjälp av semistrukturerade intervjuer, utifrån en kvalitativ intervjumetod. Intervjuerna genomfördes via mail och fysiska möten. Materialet analyserades med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori, med fokus på barnets utveckling i olika system.Studien visar att kunskap i ämnet har en betydande roll för hur förskollärare ska få möjlighet att utföra sitt uppdrag. Förskollärarna i studien menar att barnets rätt till en trygg plats ligger till grund för välmående och utveckling. Trots utmaningar i att se varningssignaler och samverka med vårdnadshavare, anser förskollärarna att deras lyhördhet och flexibla arbetssätt skapar goda förutsättningar för att uppmärksamma utsatta barn. Dock menar många av förskollärarna att det behövs fortbildning och kompetensutveckling i ämnet, för att skapa bästa möjliga förutsättningar för barn i förskolan.

Syftet med studien är att öka kunskapen om förskollärares uppfattningar av arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. För att undersöka detta har sju förskollärare intervjuats om deras uppfattningar kring arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. För att analysera det insamlade materialet och söka svar på våra frågeställningar har anknytningsteorin med tillhörande begrepp använts; anknytningsmönster, trygg bas, inre arbetsmodeller och kompletterande anknytningsperson. Resultatet visar bland annat att förskollärarna uppmärksammar barn genom deras beteenden och samspelet med sina vårdnadshavare samt genom fysiska skador och brister i de grundläggande behoven. Förskollärarna tar sig an barnen då de oroar sig för att barnen far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. En slutsats som dras är att arbetet med barn som far illa kan påverkas av de resurser som finns på förskolan. För att kunna tillgodose barns behov av närvarande trygga pedagoger behövs mer personalresurser. Ytterligare en slutsats är att det finns en viss osäkerhet hos förskollärarna angående om och när en orosanmälan ska göras.

Barn som far illa är ett globalt problem och många barn får inte det stöd de har rätt till. Sjuksköterskor inom barnhälsovården (BHV) följer barns utveckling och ska utgöra ett stöd för familjen. I uppdraget ingår att göra orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Studier visar att orosanmälan inte alltid görs. Mer kunskap behövs om varför så inte sker och hur orosanmälningar erfars av BHV-sjuksköterskor. Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Kvalitativ metod användes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta BHV-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ tematisk analys, baserad på beskrivande fenomenologi. Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna upplever orosanmälningar som en tung och krävande arbetsuppgift. De känner oro och sorg över barnets situation, de vill upprätthålla en god relation med föräldrarna samtidigt som de känner sig osäkra på sin bedömning. När de såg orosanmälan som en hjälp och stöd till familjen underlättade det beslutet. Tidigare erfarenheter och kollegor utgjorde ett stöd. Sekretessen mellan dem och socialtjänsten försvårade det uppföljande arbetet med familjen. BHV-sjuksköterskorna såg att en öppen kommunikation med familjen bidrog till att föräldrarna kände sig delaktiga. Det medförde en ökad tillit, vilket ansågs utgöra grunden för en god relation. För att klara uppgiften att göra orosanmälan behöver BHV-sjuksköterskor goda förutsättningar som stöd från kollegor och handledning. Vid svåra samtalsämnen krävs goda kunskaper i samtalsmetodik. Genom fortlöpande samtal om barns rättigheter ökar barnens möjligheter till god hälsa, vilket är en förutsättning för en hållbar samhällsutveckling.

Inledning: Den svenska hälso-och sjukvården för barn ska bedrivas i enlighet med FN:s konvention om barns rättigheter. I konventionen står att alla barn har rätt till skydd mot fysiskt eller psykiskt våld, vanvård, övergrepp och utnyttjande av förälder eller annan som tar hand om barnet. Vidare är all hälso- och sjukvårdspersonal skyldiga att anmäla misstankar om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Dock är frekvensen av anmälan låg inom sjukvården. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som misstänks fara illa. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats utfördes, där åtta stycken sjuksköterskor med eller utan specialistutbildning i hälso-och sjukvård för barn och ungdomar inkluderades. Resultat: Sjuksköterskans förmåga att uppmärksamma och agera när det föreligger misstanke om att ett barn far illa påverkas av olika faktorer. Rädsla för konsekvenserna av en orosanmälan till socialnämnden leder till uteblivna orosanmälningar. Mötet med ett barn som misstänks fara illa berörde sjuksköterskan och att anta ett professionellt förhållningssätt var en viktig strategi för att kunna hantera situationen på ett adekvat sätt. Stöd från kollegor och erfarenhet av tidigare fall samt kunskap inom området var exempel på faktorer som påverkade sjuksköterskans förmåga att fullfölja sin anmälningsskyldighet. Diskussion: Sjuksköterskan upplevde det problematiskt att tillämpa familjecentrerad vård och samtidigt arbeta utifrån barnkonventionen. Dessa två perspektiv om vad som är barnets bästa visade sig stå i konflikt med varandra i vissa fall där barn far illa. Behovet av kunskap och erfarenhet inom ämnet för en ökad anmälningsbenägenhet har påvisats av tidigare forskning och framgår tydligt även i föreliggande studie. Konklusion: Fortbildning och erfarenhetsutbyte på avdelningsnivå samt ett närmre samarbete mellan socialtjänst och hälso-och sjukvården kan minska de negativt påverkande faktorerna för anmälningsbenägenheten. / Introduction: The Swedish health care for children shall be conducted in accordance with the Childrens Rights Convention. The convention states that all children have the right to be protected against physical or psychological violence and all forms of maltreatment. Furthermore, all healthcare professionals are by law obliged to report any suspected case of child maltreatment, to the social welfare committee. However, healthcare professionals still fail to report all suspected cases to the social services. Purpose: To illuminate nurses experiences of meeting children exposed to violence or child maltreatment. Method: A qualitative interview study with inductive approach was performed, where eight nurses with or without specialist education in healthcare for children were included. Result: The nurse´s ability to recognize and react on suspicions that a child is being maltreated was greatly affected by various factors. The fear of potential negative consequences of a report to the social welfare services effected the response rate. The encounter with a maltreated child affected the nurse emotionally. Therefore, it was of great importance to adopt a professional approach as a strategy for managing the situation adequately. Support from colleagues and experience in previous cases as well as knowledge in the field were examples of factors that affected the nurse's ability to fulfill his or her reporting obligation. Discussion: The nurse found it problematic to apply family-centered care while also working in accordance to the Children Rights Convention. These two perspectives on the child´s best interest proved to conflict with each other in cases of child-maltreatment. The need for knowledge and experience for increased reporting tendency has been demonstrated by previous research and was clearly evident in this study as well. Conclusion: Continuing education and discussions about lived experiences with colleagues, along with improved cooperation between social services and health care can reduce the negatively influencing factors for nurses reporting abilities.

Den kvalitativa studiens syfte är att öka kunskapen om socialsekreterares syn på samverkan med förskolan. Ett mål med studien är att synliggöra hur socialtjänstens arbete med barn som far illa kan se ut när en orosanmälan kommer in. Frågeställningar som studien vill besvara är hur socialsekreterare beskriver samverkan med förskolan i frågan om barn som far illa eller riskerar att fara illa samt hur socialsekreterare ser på sekretessen i arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa. För att besvara studiens syfte och frågeställningar genomfördes halvstrukturerade intervjuer med fem socialsekreterare i fyra olika kommuner i mellersta Sverige. I resultatet framkommer beskrivningar av socialtjänstens arbete vid orosanmälningar och socialsekreterares förväntningar på förskolepersonal att anmäla flera gånger om oron kring ett barn kvarstår. Studiens slutsatser är att samverkan bör ske på ett övergripande plan för att bidra till större tillit för socialtjänstens arbete hos förskolepersonal och för att sekretessen inte ska utgöra ett hinder. Med hjälp av en övergripande samverkan kan förskolepersonalens anmälningsbenägenhet öka och fler barn som far illa kan få den hjälp och det stöd som behövs.

Barnkonventionen fastslår alla barns rättigheter, och befäster att barn ska skyddas från att fara illa. Barn kan fara illa genom fysisk och psykisk misshandel, eller genom försummelse och vanvård. Barn som far illa löper risk att drabbas av långvariga konsekvenser, både psykiska och fysiska. Tidig identifikation av dessa barn är av vikt för att minska barnets lidande. Barnsjuksköterskan har, som all sjukvårdspersonal, en skyldighet att orosanmäla till socialtjänsten vid misstanke om att barn far illa. Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta med barn som misstänks fara illa. Studien genomfördes som en systematisk litteraturöversikt, där vetenskapliga artiklar med kvalitativ metod inkluderades. Genom strukturerade sökningar i Cinahl och Medline erhölls 21 artiklar som kvalitetsgranskades enligt CASP, och resulterade i att 16 stycken artiklar inkluderades i resultatet. De inkluderade artiklarnas resultat analyserades enligt Whittemore & Knafls beskrivning av innehållsanalys. Resultatet mynnade ut i tre huvudteman: utmaningar i sjuksköterskans roll, att skydda barnet samt att ge och vara i behov av stöd. En förhöjd medvetenhet om barn som far illa kan leda till ökad trygghet för sjuksköterskor som möter dessa barn i arbetet. Vidare kan erfarenhet och kunskap bidra till tidigare identifiering, och därmed kan barn skyddas från onödigt lidande, som en del av hållbar utveckling.

Barn spenderar en stor del av sin barndom i förskolan tillsammans med förskolepedagoger i verksamheten. Det är svårt att föreställa sig att barn far illa under sina vårdnadshavares omvårdnad, men det förekommer. Tidigare forskning visar en problematik kring att det inte finns någon specifik definition av vad begreppet barn som far illa innebär. Syftet med denna studie var att undersöka hur förskolepedagoger resonerar kring och upplever förskolans anmälningsplikt när ett barn fara illa. Denna studie är en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer som metod för insamlande av data från förskolepedagoger, främst förskollärare. Deltagarna i studien hade 1-37 års erfarenhet av att arbeta i förskolan. Resultatet av studien visar att kunskap kring barn som far illa i hög grad är något som förskolepedagogerna får genom erfarenhet. Det framgår även att de finns ett stort handlingsutrymme för förskolepedagoger i form av det utrymme för tolkning som finns av förskolans rådande styrdokument samt tolkning av begreppet barn som far illa. Denna studie bidrar med ett småskaligt material till en redan stor uppfattning av att kunskapen att lära sig upptäcka och agera kring barn som far illa är något som behöver behandlas mer i förskollärarutbildningen samt i större utsträckning vara en del av det pågående utvecklingsarbetet i förskolan. / <p>Betyg i Ladok 220118.</p>

Syftet med denna studie är att genom intervjuer öka förståelsen kring pedagogers tankar gällande anmälningsplikt vid oro om att barn far illa. I bakgrund och begreppsdefinitioner tydliggörs vad begreppet barn som far illa innebär. Vidare under tidigare forskning visar flera studier komplexiteten som kan uppstå när det gäller anmälningsplikten och oro om barn som misstänks fara illa med utgångspunkt i pedagogers resonemang. Utifrån studiens syfte har vi valt att utföra kvalitativa intervjuer för att kunna möta respondenterna i deras svar och ställa följdfrågor för att få en djupare förståelse för deras resonemang kring barn som far illa. Sammanlagt blev det fyra personer, från en förskola som ställde upp på intervjuer. I teoridelen har vi använt socialkonstruktivism som ett övergripande perspektiv och de teoretiska begrepp som använts som analytiska verktyg är; barnperspektiv, formellt förhållningssätt, resonerande förhållningssätt och handlingsutrymme. Studiens resultat visar att de intervjuade pedagogerna är medvetna om sin anmälningsplikt men agerar utifrån ett resonerande förhållningssätt genom att hitta egna förklaringar till sin oro och på detta vis används handlingsutrymmet. Vårt resultat visar också att pedagogerna är mer benägna att anmäla vid fysiska än psykiska skador. Vidare har vi använt oss av en abduktiv analysmetod som gett oss möjligheten att pendla mellan empiri och teori för att kunna analysera materialet från intervjuerna.

Introduktion/Bakgrund: Barnmisshandel är ett globalt dilemma. Sverige antog Barnkonventionen som svensk lag år 2020 för att stärka de svenska barnens rättigheter i samhället. I Sverige har alla sjuksköterskor anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa. Detta är dock inget alla länder har lagstadgat för. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskornas erfarenhet av orosanmälan när barn misstänks fara illa. Metod: Litteraturstudien följde Roséns (2017) granskningsprocess. Studiens resultat utgick från sju artiklar som kvalitetsgranskades. Kvalitetsgranskningen genomfördes utifrån Forsberg och Wengströms (2016) granskningsmallar. Resultat: Sjuksköterskornas erfarenhet av att genomföra en orosanmälan redovisades i fem kategorier; kunskapsbrist, norm och kultur, vanmakt, svårigheter att identifiera tecken på barnmisshandel och reaktioner från vårdnadshavare. Slutsats: Sjuksköterskornas erfarenhet var att de behövde kunskap om barnmisshandel och dess tecken och bättre anvisningar för tillvägagångssätt vid rapportering av fall där barn misstänks fara illa. Den kliniska betydelsen för detta arbete är att uppmärksamma ämnet för att sjuksköterskor ska få mer utbildning och kunskap inom barnmisshandel. Förslag till fortsatta studier inom ämnet är mer forskning inom Norden för att med uppdaterade siffror kunna jämföra med andra länder och sprida kunskapen.

Syftet med detta examensarbete är att undersöka några lärare vid grundskolans senare års erfarenhet av arbete med elever som far illa och anmälningsskyldighet. Denna information är tänkt att påvisa hur arbetet bedrivs på olika skolor samt vilka brister som finns i skolornas och lärarnas arbete med de utsatta eleverna och i förhållande till socialtjänstlagen. Metoden som använts för insamling av empiri är kvalitativa intervjuer. De teoretiska utgångspunkterna utgörs av aktuell forskning inom området samt Olivestam och Thorséns (2008) etiska grundbegrepp ansvar. Resultatet visar att de intervjuade lärarna utgår ifrån sin tidigare erfarenhet av arbete med elever som far illa och/eller sin personliga magkänsla då de uppmärksammar indikationer på att en elev far illa. Ingen utav intervjupersonerna känner till hur lärarprofessionens anmälningsskyldighet regleras i socialtjänstlagen. Någon kunskap inom problemområdet har lärarna varken tillägnat sig genom sin lärarutbildning eller genom kompetensutveckling på arbetsplatsen. Trots dessa brister påvisar studien att lärarna ser vikten av detta arbete då lärare möjligen spelar den viktigaste rollen i uppmärksammandet av vilka barn i samhället som far illa. Lärarna påtalar ett personligt ansvar utöver det juridiska ansvaret. Professionen och den egna moralen vävs samman vilket resulterar i att somliga lärare drivs mer av ett personligt ansvar och engagemang än av det juridiska ansvaret. Slutsatsen efter att ha tagit del av några lärares erfarenheter inom ämnet är att kunskapsavsaknaden bland lärare är stor, vilket antyder att lärares anmälningsskyldighet inte fungerar som barns yttersta skydd.