Den här undersökningen har fokuserat på en kvalitativ jämförande intervju­studie, där syftet har varit att undersöka hur åtta infor­manter, från två kommu­ner tolkar lagen om anmälningsplikt. Hur de ser på begreppet barn som far illa, samt hur det emotionella perspektivet gestaltas i förskolorna. Resultatet visade att undersök­ningsgruppen är insatt i vad anmälningsplikten innebär, men att den genom­förs på olika sätt. Även möjligheten att få stöd vid misstankar, skilde sig mellan informanterna i de båda kommunerna. Oro förekommer mer eller mindre genom hela studien i olika former. Slutsatsen blev, att trots oron är sam­verkan med vårdnadshavarna det viktigaste i hela processen. Anmälnings­plikten är inte bara till för att hjälpa barnen, utan för hela familjen.

I Sverige far tusentals barn illa varje år till följd av misshandel eller andra missförhållanden. Detta trots att alla barn har rätt till trygga uppväxtförhållanden. Sjuksköterskeyrket är en av de professioner som omfattas av skyldigheten att anmäla då oro finns för att ett barn far illa och har således ett ansvar för att dessa barn identifieras. Då sjuksköterskor i sitt arbete träffar barn och vuxna som kan vara involverade i situationer där barnet far illa eller riskerar att fara illa, bör förutsättningarna för att hjälpa dessa barn vara goda. Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva vad som påverkar sjuksköterskor i beslutet att orosanmäla vid misstanke om att barn far illa. En litteraturstudie har genomförts där 14 artiklar har analyserats. I resultatet framkommer en rad faktorer som redovisas under tre teman: kunskapens påverkan, arbetsmiljömässig påverkan och sjuksköterskors individuella förutsättningar. Det finns ett behov och en efterfrågan på kunskap kring barn som far illa. Det är viktigt att kunskap inom detta område erhålls både genom formell utbildning och reflektion. I studien framkommer en misstro hos vissa sjuksköterskor gentemot de myndigheter som mottar och behandlar orosanmälan. För att bygga upp förtroendet krävs en god kommunikation yrkesgrupperna emellan. Personliga egenskaper påverkade sjuksköterskor i anmälningsförfarandet. Därför behöver deras förförståelse kontinuerligt medvetandegöras och reflekteras. Genom en ökad kunskap om och medvetenhet kring barn som far illa och anmälningsprocessen kan sjuksköterskor bidra till att färre barn drabbas av ett lidande till följd av missförhållanden i barndomen.

En del forskning påvisar att en orosanmälan utförs på olika grunder och det upplevs som bekymmersamt att veta när en orosanmälan bör göras. Annan forskning indikerar att förskolepersonal har brist på kunskap och känner en osäkerhet kring anmälningsplikten. Syftet med den här studien är att undersöka hur förskolepersonal resonerar kring anmälningsplikten i förskolan. Den forskningsfråga som ligger till grund för det här arbetet är: Vilka fördelar och nackdelar med förskolans rutiner lyfter förskolepersonal fram i sitt resonemang om anmälningar till socialtjänsten? Det här arbetet är gjort med utgångspunkt i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där semistrukturerade intervjuer har använts som metod. Det material som använts till intervjutillfällena har varit ljudinspelning och anteckningar. Materialet har sedan transkriberats för att arbeta fram resultat och analys. Arbetets resultat har delats in i fyra olika tematiseringar och har sedan analyserats med hjälp av olika analysverktyg som tolkningsrepertoar, retorik och effekt. Det framkom att det inte, på de fyra förskolor där förskolepersonal intervjuats, fanns en handlingsplan kring tillvägagångssättet då ett barn far illa. Ett stort ansvar läggs på förskolecheferna att utföra orosanmälan. Det råder delade meningar kring i vilket stadie en orosanmälan bör ske, där somliga vill ha konkreta bevis medan andra menar att det är tillräckligt med en misstanke för att utföra en orosanmälan. I intervjuerna framkom även att förskolepersonalen som medverkat känner en viss osäkerhet kring en orosanmälan om ett barn far illa. Förskolepersonal är en av de yrkeskategorier som arbetar i frontlinjen med barn, vilket innebär att de har bästa förutsättningarna för att få syn på om barn far illa. Då personal känner osäkerhet kring anmälningsplikten är det av betydelse att synliggöra varför, för att skapa lika förutsättningar för alla barn.

Bakgrund: Barn som far illa är ett vitt begrepp och innefattar såväl fysiskt som psykiskt våld mot barn samt omsorgssvikt. Forskning visar att all form av vanvård och omsorgssvikt i barndomen har samband med ökad risk för en rad konsekvenser även i vuxenlivet. Hit räknas flera sjukdomar, ökat riskbeteende, sämre självskattad hälsa samt sämre socioekonomisk status. Staten har det yttersta ansvaret för alla barn under 18 år. Som ett led i detta har bland annat sjukvårdspersonal en plikt att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Dock finns undersökningar som visar på underrapporteringar från just hälso- och sjukvården. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att i sin profession möta barn som far illa. Metod: En beskrivande litteraturstudie av tio artiklar med kvalitativ ansats. Huvudresultat: Att möta barn som far illa genererar många gånger starka känslor hos sjuksköterskorna och det finns ett stort behov av emotionellt stöd. Många sjuksköterskor beskriver att de känner sig oförberedda på uppgiften att möta dessa barn. De finns även en osäkerhet över när misstankar anses giltiga att anmäla varför både utbildning och handledning återkommande efterfrågas. Slutsatser: Sjuksköterskor behöver stöd i arbetet med den här frågan. Specifik utbildning och utarbetade riktlinjer skulle utgöra bra verktyg, samt om stöd och debriefing också arrangerades från ledningsnivå. Ett förbättrat samarbete med socialtjänsten skulle kunna avdramatisera processen att anmäla. / Background: Child abuse leave marks into adulthood. Research shows that abused children take higher risks in their teens, report lower self-estimated health as adults, are overrepresented in several physical and psychological conditions, and also hold lower socioeconomic status. Child abuse includes all forms of physical, psychological and emotional abuse as well as neglect. It is the outermost responsibility of the Swedish state to protect all children under the age of 18. As a part of that responsibility some professions, including health care personnel, are legally liable to report to social services. However, figures indicate that health care personnel in comparison to other professions with duty of mandatory reporting are under-reporting. Aim: To describe nurses’ experiences of in their role as professionals meeting abused or neglected children. Method: A descriptive literature review of ten studies with a qualitative approach. Main results: Meeting abused or neglected children is often a very emotional experience and several nurses express a need of support. A feeling of being unprepared is common and an insecurity of when to report a case is shown among many nurses. More education on the subject is requested as well as guidelines and support from the employer. Conclusion: Nurses are in need of support regarding these issues. Specific education, guidelines and a better communication with the child protective services has all emerged as possible improvements that can be implemented.

Syftet med studien var att ta reda på hur förskollärare agerar om de upptäcker, misstänker eller får kännedom om barn som far illa, samt hur de uppfattar anmälningsplikten och vilket stöd som pedagogerna erbjuds när de gör en anmälan. För att få reda på detta har vi förutom forskning och litteraturstudier även intervjuat fem stycken verksamma förskollärare och två stycken verksamma förskolechefer på två olika förskolor i södra Sverige. Intervjuerna visar en medvetenhet och erfarenhet hos de olika förskollärarna när det gäller barn som far illa. Resultatet som vi kom fram till var att alla förskollärare som deltog i studien var väl medvetna om sin anmälningsplikt, men att tillvägagångssättet vid en anmälan såg olika ut. Majoriteten av respondenterna var medvetna om vilka tecken de skulle vara uppmärksamma på som kunde innebära att ett barn for illa. Samtliga respondenter ansåg att de hade rätt att få stöd av sin chef i anmälningssituationer. Inget annat stöd erbjöds respondenterna i dessa svåra situationer.

Denna studie har genomförts i syfte att undersöka om orosanmälan görs i tillräckligt stor utsträckning samt vilka faktorer som kan påverka benägenheten att anmäla. Målgruppen för studien har varit yrkesverksamma inom förskola och förskoleklass. Vidare har studien även undersökt om det går att identifiera skillnader som kan påverka benägenheten att anmäla, inom olika kommuner. Studien har även undersökt om yrkesverksamma upplever några brister i samverkan med socialtjänsten som kan komma att påverka benägenheten att orosanmäla. Studien har genomförts med en kvalitativ metod baserad på̊ sex kvalitativa intervjuer med yrkesverksamma från tre storleksmässigt olika typer av kommuner, rangordnade från små̊, till medelstora, till stora. Resultatet har analyserats genom en kombination av två teoretiska ramverk vid namn: stigma och samverkan. Genom att använda oss av ovanstående nämnda metod har vi utifrån informanterna kunnat identifiera följande teman: ett svårdefinierat begrepp, rädsla för att anmäla, samverkan och skillnader mellan kommuner. / This study sought to investigate the reasons why referrals to social services from preschools appear to be lower than one would expect. The study has also attempted to gain an insight into the different processes practiced in the three municipalities examined in this study. More specifically this study has explored if the respondents experience difficulties with cooperation with local social services offices and if this contributes in some way to possible challenges regarding the making of referrals. With this in mind, the study carried out six interviews with pre-school teachers from three different municipalities. The results, examined via a combination of stigma and cooperation theories, highlight the following themes that reflect the experiences of the research participants: difficulty with definition, fear of making a referral, cooperation, and process within the municipalities. The results highlight the importance of cooperation between agencies and indicate the necessity for open communication between pre-schools and social services.

Genom ett systemteoretiskt perspektiv undersöker denna studie kuratorer inom vuxenpsykiatriska öppenvården förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa. Tidigare forskning har i stor utsträckning varit kvantitativ och tangerat vad som påverkar sjukhuspersonals anmälningsbenägenhet. Denna kvalitativa studies insamlade empiri består av strukturerade intervjuer där olika områden som kunde tänkas påverka kuratorn i dennes förhållningssätt till orosanmälningar var grund till frågorna. Det insamlade materialet bearbetades därefter genom en kvalitativ innehållsanalys utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Resultatet gav att de sex deltagande kuratorerna efterfrågade mer kommunikation med och större kunskap om socialtjänsten. Vidare problematiserade de sin roll som både hjälpare och vad som kan ses som en slags myndighetsutövare genom skyldigheten att änmäla oro för att ett barn far illa. Något som också visade sig var att kuratorerna hade en väldigt stark känsla inför sin anmälningsplikt och betonade den kraftigt samtidigt som de genomgående redogjorde för svårigheter som kan uppstå kring den. Vidare menade samtliga kuratorer att stöd från sin arbetsgrupp var ett nyckelelement i förhållningssättet till och upplevelsen av orosanmälningar om barn som far illa. Mer forskning på ämnet behövs för att kunna fastställa vad som påverkar kuratorer i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.

No description available.

Introduktion Ambulanspersonalen kan möta familjer där barnen misstänks fara illa i sin hemmiljö. I alla situationer där dessa misstankar förekommer har ambulanspersonalen en skyldighet att upprätta en orosanmälan. Detta görs dock inte alltid vilket kan ha olika orsaker och fall om missförhållanden gällande barn kan missas. Syfte: Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens upplevelser av misstänkta missförhållanden som gäller barn. Metod: Studien var en kvalitativ studie med induktiv ansats. Från tre ambulansstationer i norra Sverige rekryterades nio deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier, “Att vara öppen för intryck i hemmiljön”, “Att göra orosanmälan för att skydda barnet och familjen”, “Att samarbeta med andra instanser” och “Att ha bristande kunskap och vara i behov av stöd”. Ambulanspersonalen beskrev att det var av betydelse att vara observant på tecken som kan tyda på missförhållanden hos barnen. Orosanmälan sågs som ett stöd för att identifiera barn och familjer som behöver stöd av samhällets skyddsnät. Ambulanspersonalen beskrev även kommunikationen med familjen och socialtjänsten som viktig, liksom det kollegiala stödet för en god samverkan och en öppenhet gentemot familjen. Slutsats: Slutsatsen är att ambulanspersonalen behöver ges möjlighet att i teamet inom sin egen verksamhet ha en kontinuerlig dialog om känslor, rutiner och skyldigheter vid situationer då det väckts misstanke om att barn far illa. För att stärka samverkan och öka förståelsen för varandras arbete behövs vidare forskning inom området på nationell nivå. Detta för att på bästa sätt kunna stödja barn och familjer där missförhållanden förekommer.

Syftet med denna uppsats är att belysa förskollärares roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. Det är en kvalitativ enkätstudie som syftar till att synliggöra förskollärares egna kunskaper och erfarenheter av barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Studien utgår från en hermeneutisk ansats där våra tolkningar, förståelser samt förförståelser ligger till grund för vårt analysarbete. Resultatet av studien visar på kunskap, bristande kunskap och erfarenhet hos examinerade förskollärare där barn far illa i sin uppväxtmiljö men även en brist på stödjande dokument i förskolor för hur arbetet med dessa barn bör gå till. Förskollärarna lyfter att en utbildning inom området vore av vikt för att kompetensutveckla personalen på förskolorna.