Organdonation är en förutsättning för en fungerande transplantationsverksamhet. Vården av organdonatorer är komplex och tidigare forskning har visat att intensivvårdssjuksköterskor upplever att det finns brister i organisationen i form av avsaknad av rutiner och tydligt ledarskap. Sjuksköterskor efterlyser mer utbildning och vårdmiljön är en faktor som spelar stor roll i samband med organdonation. Det finns en strävan i samhället att öka antalet donationer och därmed ett behov av mer kunskap om hur intensivvårdssjuksköterskor idag upplever att organisationen inom intensivvården fungerar. Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av förutsättningar och hinder i verksamheten för att bedriva en god vård i samband med organdonation. Studien utgår från en kvalitativ ansats, semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju intensivvårdssjuksköterskor på två intensivvårdsavdelningar på ett universitetssjukhus. En innehållsanalys gjordes och resulterade i fem kategorier: En donationsfrämjande utveckling, Förutsättningar och hinder i det praktiska vårdarbetet, Förutsättningar och hinder i mötet med närstående, Tillgång till stöd, Att göra gott. Sjuksköterskorna upplever att det har skett en positiv förändring gällande organisationen och personalens attityder. Väl utarbetade rutiner och kunniga och engagerade personer har bidragit till detta. Miljön och då framförallt bristen på enkelrum är ett problem som är svårlöst med de förutsättningar som finns idag. Arbetet med de närstående ses som en viktig och ibland krävande del av arbetet. Sjuksköterskan är den som i stor utsträckning är närvarande på rummet och behöver därför få goda förutsättningar i form av tillräckligt med tid och kunskap för att kunna informera och stötta de närstående på ett bra sätt.

Arbetet inom intensivvården kräver mycket av intensivvårdssjuksköterskan. Patienterna är mycket sjuka med svikt i vitala organ, anhöriga som kan vara i chock ska omhändertas, tekniskt krävande utrustning som ständigt utvecklas och förnyas skall bemästras. Syftet med studien var att undersöka hur psykologiskt påfrestande olika preciserade vårdsituationer inom intensivvården upplevs bland studerande samt nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskor. Enkäter med frågor tagna ur CeFAMs (Centrum för Allmän Medicin) undersökning "Att förebygga psykisk belastning i sjukvårdsarbete", besvarades av 23 nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskor på tre olika intensivvårdsavdelningar i Stockholm samt av 17 deltagare i en specialistsjuksköterskeutbildning inom intensivvård. Studien visar att informanterna ofta utsätts för psykologisk påfrestning, och vårdsituationer som oväntade dödsfall och vård av döende patienter ansågs i studien vara psykologiskt påfrestande. Andra psykologiskt påfrestande områden var bland annat oro för att göra fel, att ha ett för stort eget ansvar, att ställas inför snabba avgörande beslut och att ta emot en ny patient. Resultatet i denna pilotstudie speglar endast de tillfrågades uppfattningar av psykologisk påfrestning och inga slutsatser kan dras eller signifikanta skillnader ses då antalet i populationen varit för litet.

Intensivvårdssjuksköterskor uttrycker upplevelser av moralisk stress i det dagliga arbetet och detta kan leda till utbrändhet eller behov av att byta yrke då de inte lyckas bemästra sin situation. Studiens syfte var att kartlägga moralisk stress hos intensivvårdssjuksköterskor med hjälp av Moral Distress Scale(MDS). Studien utfördes med en deskreptiv metod av tvärsnittsdesign där 45 sjusköterskor med intensivvårdsutbildning i västsverige tillfrågades att vid ett tillfälle besvara en enkät med en validerad svensköversatt MDS. Resultatet påvisade att det finns signifikant höga nivåer av moralisk stress hos intensivvårdssjuksköterskor yngre än 45 år(p=0,044) och även i gruppen med kandidat/-magisterexamen(p=0,003). De högsta nivåerna av moralisk stress kunde uppmätas när intensivvårdssjuksköterskorna ställdes inför situationer där de upplevde att ingen var beredd att fatta beslut om att avsluta livsuppehållande behandling. Bristande kompetens, "onödiga" behandlingar och resursbrist medförde också hög moralisk stress. För att motverka moralisk stress behövs enligt studier; debriefing, etiska vårdkonferenser och stöd från arbetsledningen. Denna studie kan bidra till att åskådliggöra moralisk stress och intesnifiera diskussionen samt skapa ett gemesnamt språk kring moralisk atress bland intensivvårdssjuksköterskor.

Då intensivvårdsavdelningar idag innebär en mycket högteknologisk verksamhet krävs det specialistkompetens för att vårda dessa patienter. Att vårda kritisk sjuka patienter kräver att intensivvårdssjuksköterskan är välutbildad samt har ett vårdande perspektiv. Hot och våld blir mer vanligt förekommande och är något som intensivvårdssjuksköterskor skall kunna förhålla sig till. Syftet med examensarbetet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att arbeta under hot och våld. En kvalitativ intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys genomfördes.   Totalt åtta intensivvårdssjuksköterskor intervjuades från tre olika intensivvårdsavdelningar i Sverige. Utifrån intervjupersonernas upplevelser och erfarenheter presenteras resultatet i två huvudkategorier: Hot och våld väcker starka känslor och Strategier och resurser. Resultatet beskriver att intensivvårdssjuksköterskor upplever ett flertal känslomässiga reaktioner när de utsätts för hot och våld. Det framkommer även att vissa strategier och resurser krävs för att kunna förhålla sig till hotfulla och våldsamma situationer. Intensivvårdssjuksköterskor beskriver att arbetsmiljön och patientsäkerheten kan påverkas när de utsätts för hot och våld och att ämnet bör belysas i större utsträckning. Diskussionen behandlar hur intensivvårdssjuksköterskors känslomässiga reaktioner kan påverka vården av patienten, samt hur strategier och resurser kan tillämpas för att kunna förhålla sig till hot och våld.

No description available.

Intensivvård ger möjligheter för allt äldre och sjukare patienter att överleva livshotande sjukdom. Tidigare forskning visar att mellan 40 och 70 % av alla patienter> 80 år avlider inom ett år efter intensivvård. Multisjuka äldre patienter kan genom olika varianter av förhandsbeslut om vårdnivå uttrycka sina önskemål om framtida vård. Etiska dilemman kan upplevas av intensivvårdssjuksköterskor när de vårdar äldre multisjuka patienter, speciellt om de inte önskar intensivvård. Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda äldre multisjuka patienter och deras situation i livets slutskede. En kvalitativ intervjustudie med fyra personer i en fokusgruppintervju och två enskilda intervjuer genomfördes med totalt sex intensivvårdssjuksköterskor. Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet utgörs av en huvudkategori; viljan att ge bästa möjliga vård och tre generiska kategorier; värdigt slut på livet, att vårda med patienten i fokus och viktigt att alla får en chans. Kategorierna återger intensivvårdssjuksköterskornas upplevelser av att vårda äldre sedan tidigare multisjuka patienter. Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskorna vill ge patienterna bästa möjliga vård, rädda liv och känna att de ger rätt form av vård. De tyckte också att det var viktigt att alla patienter fick chansen att överleva ett kritiskt sjukdomsförlopp med hjälp av intensivvård, även om prognosen var mycket dålig. Intensivvårdssjuksköterskorna tyckte att förhandsbeslut om vilken vård och vilka livsuppehållande insatser patienten önskar i händelse av försämring skulle kunna leda till minskad etisk stress och underlätta för sjukvården att ge den bästa möjliga vården till patienten utan att orsaka vårdlidande

Det vårdas allt fler sjuka och äldre patienter inom intensivvård vilket ställer högre krav på att beslut om behandlingsstrategier fattas. Behandlingsstrategier ska grundas på etiska principer, medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Tidigare forskning visar att samarbetet mellan intensivvårdssjuksköterskor och läkare förbättrar många intensivvårdspatienters utfall och att det kan vara särskilt viktigt vid vård i livets slut. Många sjuksköterskor upplever moralisk stress när vården bedöms vara utsiktslös och det blir ett onödigt lidande för patienter. Syftet med examensarbetet var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av delaktighet i beslutsprocessen att avstå och/eller avbryta livsuppehållande behandling. Halvstrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer genomfördes med tio intensivvårdssjuksköterskor på fyra olika intensivvårdsavdelningar i Västra Götalandsregionen. Intervjuerna analyserades enligt Elo och Kyngäs (2008) beskrivning av innehållsanalys med induktiv ansats vilket resulterade i två huvudkategorier: förutsättningar för upplevd delaktighet och hinder för upplevd delaktighet. Resultatet visar att ett ömsesidigt samarbete, ett ödmjukt förhållningssätt till beslutsprocessen och erfarenhet samt mod är förutsättningar för att uppleva delaktighet i beslutsprocessen. Otillräcklig information kring behandlingsstrategier, att inte få sin röst hörd och brist på riktlinjer och rutiner utgjorde hinder för upplevelsen av delaktighet. För att kunna ge bästa möjliga vård till patienter och närstående är det angeläget för intensivvårdssjuksköterskor att vara delaktiga i beslutsprocessen. Kommunikationen mellan läkare och sjuksköterskor behöver förbättras och det finns ett behov av ökad förståelse för sjuksköterskans profession. Sjuksköterskans roll behöver förtydligas i både nationella riktlinjer och lokala rutiner som omfattar beslutsprocessen att avstå och/eller avbryta livsuppehållande vård.

Bakgrund och problemformulering: Behovet av organ för transplantation överskrider idag tillgången, vilket resulterar i att människor avlider i väntan på ett organ. För intensivvårdssjuksköterskor är organdonation en sällan förekommande händelse, vilket medför avsaknad av kunskap och erfarenhet om den komplexa och påfrestande vården av en organdonator. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att vårda en patient som är en potentiell organdonator. Metod: En systematisk integrativ litteraturöversikt enligt modellen av Whittemore och Knafl (2005). Resultat: Att vårda en organdonator beskrevs som en stor emotionell påfrestning samt som en stressande och tung arbetsbörda. Resultatet visade ett uttryckt behov från intensivvårdssjuksköterskor om mer kunskap och utbildning inom området, framförallt för att klara av den svåra uppgiften att bemöta närstående. För att organdonation ska kunna genomföras krävs närståendes förståelse och acceptans vilket i samband med deras sorg var svår att få. Detta ställde stora krav på intensivvårdssjuksköterskans förmåga att stötta närstående och parallellt arbeta aktivt för medicinskt bevarande av organen. Diskussion: Texten presenterar reflektioner med fokus på intensivvårdssjuksköterskors emotionella stress, behovet av utbildning, bemötandet av närstående. Vidare diskuteras organdonations positiva inverkan på samhället och individen.

Bakgrund: Att vårdas på en intensivvårdsavdelning (IVA) kan leda till kvarstående fysiska, kognitiva och psykologiska symtom. Olika åtgärder, som uppföljning på vårdavdelningar, mobila IVA-grupper och intensivvårds-samvårdssjuksköterskor har satts in världen över för att överbrygga skillnaderna i vårdnivåerna mellan IVA och vårdavdelningar. Tidigare forskning visade att otillräcklig kommunikation och samverkan mellan IVA och vårdavdelningar i samband med vårdöverföringar från IVA till vårdavdelningar, föranledde brister i vårdkontinuiteten och patientsäkerheten, vilket åligger intensivvårdssjuksköterskors ansvar. Syfte: Att beskriva olika åtgärder som intensivvårdssjuksköterskor kan vidta på vårdavdelningar för att öka patientsäkerhet och vårdkontinuitet i samband med vårdöverföringar mellan intensivvård och vårdavdelningar. Metod: En integrativ litteraturöversikt med 18 kvalitativa och kvantitativa originalartiklar. Artiklarna som inkluderades genomgick en kvalitetsgranskning. Därefter analyserades resultatet och de kvantitativa artiklarnas resultat sammanställdes narrativt. Resultatet presenterades integrerat. Resultat: Resultatet visade att det fanns behov för mer avancerad kompetens och omvårdnad på vårdavdelningarna. Intensivvårdssjuksköterskor kunde både utföra dessa avancerade åtgärder på vårdavdelningarna, samt stötta och undervisa vårdavdelningens sjuksköterskor i detta, vilket gjorde dem mer trygga i situationer som uppstod med deras patienter. Åtgärderna verkade reducera antalet återinläggningar på IVA och sjukhusmortaliteten, samt verkade ha en positiv påverkan på patienters och närståendes upplevelser. Diskussion: Åtgärder intensivvårdssjuksköterskor utförde på vårdavdelningen kunde ha betydelse för patientsäkerheten, då många patientsäkerhetsrisker förknippade med vårdöverföringar skulle kunna förhindras med intensivvårdssjuksköterskors närvaro och kompetens på vårdavdelningen. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor verkade ha en värdefull roll när det kom till att säkra vårdkontinuiteten och förbättra patientsäkerheten på vårdavdelningen, för patienter som tidigare vårdats på IVA eller akut försämrats på vårdavdelningen. / <p>2023-05-29</p>

Bakgrund: Sambandet mellan hjärtkirurgi med extracorporeal cirkulation (ECC) och blodtransfusion visar risker så som ökad morbiditet och mortalitet. Detta kan orsaka lidande för patienten och leda till kostnader för samhället. Att hantera och administrera blodprodukter är en omvårdnadshandling som sjuksköterskan ansvarar för och detta ställer därför krav på dennes kompetens.   Syftet: Syftet med denna studie var att studera intensivvårdssjuksköterskors kunskap om att ge blodtransfusion till patienter som genomgått hjärtkirurgi med ECC och om de ansåg sig ha kunskap om hur blodprodukter ska handhas och administreras på ett patientsäkert sätt, samt vilket behov av kompetensutveckling de ansåg sig ha.   Metod: Studien som utfördes hade en kvantitativ design med deskriptiv ansats. Ett icke-slumpmässigt urval gjordes på en Thoraxintensivvårdsavdelningen vid ett universitetssjukhus i Mellansverige och 30 intensivvårdssjuksköterskor inkluderades.   Resultat: Intensivvårdsjuksköterskorna hade en mycket låg till låg kunskap om de postoperativa komplikationer vid hjärtkirurgi med ECC som kan ha ett samband med blodtransfusion. Inget statistiskt signifikant samband kunde fastställas mellan intensivvårdsjuksköterskornas upplevda kunskap och faktiska kunskap om dessa postoperativa komplikationer. I resultatet sågs också att de önskade ytterligare utbildning.   Slutsats: Det fanns ett behov av vidare forskning inom området för att kunna uttala sig om intensivvårdssjuksköterskors kunskap och behov av ytterligare utbildning avseende risker med blodtransfusion till patienter som genomgått hjärtkirurgi med ECC. / Background: The relationship between cardiac surgery with extracorporeal circulation (ECC) and blood transfusion demonstrates risks like increased morbidity and mortality. This may cause suffering for the patient and further costs on society. To manage and administer blood products is a nursing act which the nurse is responsible for, and therefore it requires specific competence. Purpose: The purpose of this study was to study critical care nurses' knowledge of giving blood transfusion in patients undergoing cardiac surgery with ECC. Also if they felt they had knowledge of how blood products should be handled and administered safely for the patient, as well as the need for further education they felt they had.  Method: The study had a quantitative design with descriptive approach. A non - random selection was made on the Cardiothoracic Intensive Care Unit at an University Hospital in Sweden and 30 intensive care nurses were included.  Results: Intensive care nurses had a very low to low knowledge of the postoperative complications in cardiac surgery with ECC that may be related to blood transfusion. No statistically significant correlation could be established between critical care nurses' perceived knowledge and actual knowledge of these postoperative complications. In the result there was also possible to see that they wanted further education.   Conclusion: There was a need for further research in the area to give an opinion on critical care nurses' knowledge and the need for further education about the risks of blood transfusion in patients undergoing cardiac surgery with ECC.