Bakgrund: Över hela världen råder det brist på organ. 1 januari 2019 stod 807 personer på väntelistan för att få ett nytt organ i Sverige. Efterfrågan på organ är större än tillgången. Efterfrågan skulle kunna tillmötesgå bättre om DCD (eng. Donation after Circulatory Death) kan implementeras som ett komplement till DBD (eng. Donation after Brain Death). Det har pågått ett pilotprojekt på sex olika sjukhus i Sverige.Måletmed projektet var att utreda om DCD i framtiden kan vara ett komplement till den idag etablerade donationsprocessen DBD vilket leder till att sjukvården kan möta allmänhetens donationsvilja samt öka antalet organ för transplantation. Då DCD inte är nationellt implementerat och genom att intensivvårdssjuksköterskor har ansvaret för att vårda potentiella organdonatorer är det viktigt med forskning som belyser intensivvårdssjuksköterskorsresonemang och föreställningar kring DCD.Syfte:Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors resonemang och föreställningar om donation vid kontrollerad DCD.Metod:Kvalitativ intervjustudie med ändamålsenligt urval genomfördes. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.Resultat:Analysen resulterade i fyra kategorier; Att påbörja något nytt inom området donation, Att erhålla kunskap minskar farhågor och oro, Att införa donation efter cirkulationsstillestånd ger möjlighet att möta en hög donationsvilja och att informera och ge tröst till anhöriga.Slutsats: Denna studie visar att engagemanget är stort hos intensivvårdssjuksköterskor och att tilltron tillett införande av DCD är hög. Genom att införa DCD som ett komplement till DBD så skulle fler donationer kunna genomföras och på sikt kunna matcha efterfrågan på organ. Mer forskning samt utbildning behövs för att öka kunskapen utifrån de krav som kommer att ställas på intensivvårdssjuksköterskor vid en eventuell implementering av DCD.

Bakgrund: Runt om i världen och på svenska sjukhus och , överrapporteras dagligen flertaletpostoperativa patienter mellan anestesi-och intensivvårdssjuksköterskor. Vad somkommunicerats har stor betydelse för patienternas fortsatta vård och sjuksköterskornasupplevelse av överrapportering. Bristande överrapportering kan få konsekvenser som sämrevårdkvalité och ökad risk för komplikationer för patienterna. Syfte: Att beskriva anestesi-ochintensivvårdssjuksköterskors upplevelser av överrapportering av postoperativa patienter. Metod:Intervjuer genomfördes i form av fokusgrupper, en med anestesisjuksköterskor och en medintensivvårdssjuksköterskor. Materialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Fem huvudkategorier: Behov av att dubbelkolla och dubbeldokumentera, att inte veta vilkeninformation som är relevant och sakna förståelse för varandra, att den postoperativaavdelningen är rörig och orsakar störningar i överrapportering, attoperationssjuksköterskornas överrapportering är viktig och behov av att överrapportera vidpatienterna och upprätthålla fullständig sekretess. Slutsats: Tydliga rutiner behövs gällande vadpostoperativ överrapportering ska innehålla, samt utveckling av samarbete mellan de som deltar iöverrapportering. Behov av att kunna genomföra överrapportering vid patienterna men ändåupprätthålla sekretess var ett komplext område. Operationssjuksköterskans deltagande iöverrapportering var ett av de största förbättringsområden som framkom denna studie.

Bakgrund: Omkring 90 000 personer avlider i Sverige varje år varav cirka 200–270 personer kan vara potentiella organdonationer. Det är betydelsefullt att intensivvårdssjuksköterskan känner sig väl förtrogen med rutiner kring identifiering av en potentiell donator och riktlinjer kring monitorering och behandlingsmål för organdonatorn. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av donationsprocessen utifrån två frågeställningar; vilka var de främjande respektive utmanande faktorerna i samband med donationsprocessen? Metod: En kvalitativ intervjustudie med ett ändamålsenligt urval genomfördes. Inklusionskriterierna var specialistsjuksköterska inom intensivvård med erfarenhet av donationsprocessen. En semistrukturerad intervjuguide användes och data analyserades enligt kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Sexkategorier framkom; Behov av utbildning och praktisk träning, att frågan om donation av någon anledning inte ställs, en sällan förekommande process som är resurskrävande och annorlunda, en positiv inställning och en uttalad vilja, betydelsen av stöd och information, intensivvårdsmiljö är rätt miljö. Slutsats: Studien visade att intensivvårdssjuksköterskor upplevde ett flertal utmanande och främjande faktorer under donationsprocessen. Det finns behov av fler studier inom området. En interventionsstudie före och efter specifik utbildning med både teoretisk och praktisk undervisning behöver utföras för att studera hur och i vilken grad utbildning påverkar donationsprocessen. Det finns en brist på studier som berör varför frågan om donation inte ställs och även detta behöver studeras vidare.

Bakgrund: Överflyttningar mellan intensivvårdsavdelningar kan leda till negativa konsekvenser för patienten så som minskad patientsäkerhet och försämring under själva transporten med förlängd vårdtid som följd. När resurserna på en intensivvårdsavdelning överstigs kan det bli nödvändigt att överflytta patienter mellan intensivvårdsavdelningarna trots de kända riskerna. Syfte: Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors förhållningssätt till patientöverflyttningar på grund av resursbrist. Metod: En fokusgruppsintervju på en specialistintensivvårdsenhet i Mellansverige genomfördes. En induktiv kvalitativ innehållsanalys användes vid bearbetning av textmaterialet. Resultat: Intensivvårdssjuksköterskornas förhållningssätt kunde kategoriseras i tre domäner: yrkesroll, känslor samt rationell inställning. Dessa tre domäner utgjorde ett tema: Professionellt och känslomässigt förhållningssätt. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskorna har med hjälp av sin yrkeserfarenhet funnit både ett professionellt och känslomässigt förhållningssätt som hjälper dem att hantera etiska dilemman och moralisk stress vid patientöverflyttningar på grund av resursbrist. Intensivvårdssjuksköterskans professionella och känslomässiga förhållningssätt vid patientöverflyttningar på grund av resursbrist påverkas av deras yrkesroll, känslor och rationella inställning. / Background: Transfers between intensive care units can cause negative consequences for the patient, such as decreased patient safety and deterioration during the transport, which leads to a longer time of treatment. When the resources at an intensive care unit are exceeded it may be necessary to transfer patients between the units although the risks are known. Aim: The aim of this study was to examine the approach of critical care nurses towards patient transfers due to lack of resources. Method: Focus group interview at a special intensive care unit was conducted in Central Sweden. Six critical care nurses with at least two years’ experience were included in the study. An inductive qualitative contents analysis was used during material editing. Result: The critical care nurses approach was identified in three domains: profession, emotions and rational attitude. These three domains formed a theme: A professional and emotional approach. Conclusion: Critical care nurses have found with their professional experience a professional and emotional approach that helps them to manage ethical dilemmas and moral distress of patient transfers due to lack of resources. Critical care nurses’ ´professional and emotional approach of patient transfers due to lack of resources are led by their profession, emotions and rational attitude.

Bakgrund: Beslut om att avstå och avbryta livsuppehållande behandling har de senaste åren ökat i antal inom intensivvården i Europa. Intensivvårdspatienter har ofta nedsatt autonomi, och läkare och sjuksköterskor måste därför försöka avgöra vad som är rätt för patienten. Detta kan orsaka moralisk stress eftersom att det inte finns några enhetliga riktlinjer för när den livsuppehållande behandlingen övergår till att vara meningslös. Motiv: Beslut kring att avstå eller avbryta livsuppehållande behandling kan vara ett mångfacetterat etiskt beslut som försvåras av intensivvårdspatientens nedsatta autonomi. Den föreliggande studien syftar till att belysa de etiska utmaningar som uppstår när beslutet ska fattas. Syfte: Att belysa läkares och sjuksköterskors resonemang kring att avstå och avbryta livsuppehållande behandling på en intensivvårdsavdelning. Metod: En vinjettstudie genomfördes med individuella semistrukturerade intervjuer med intensivvårdsläkare (n=5) och intensivvårdssjuksköterskor (n=5). Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Deltagarnas resonemang kring att avstå och avbryta livsuppehållande behandling utmynnade i nio subteman som delades in i tre olika teman; Strävan efter att göra gott, Involvering av närstående och Behov av reflektion i teamet. Konklusion: Teamet ansågs betydelsefullt i beslut kring livsuppehållande behandling. Det fanns ibland olika uppfattningar inom teamet kring vilken behandling som gagnar patienten och vidare forskning behövs kring metoder, exempelvis etiska ronder, för att överbrygga dessa meningsskiljaktigheter. Om de etiska utmaningarna läkare och sjuksköterskor upplever kring beslut att avstå eller avbryta livsuppehållande behandling uppmärksammas och diskuteras, ökar chanserna för att alla involverade känner att rätt beslut fattas för patienten som individ. / Background: There is an increase of decisions to withhold or withdraw life sustaining treatment within intensive care units in Europe. Intensive care patients often have a limited autonomy and physicians and nurses therefore have to decide what is right for the patient. This can cause moral stress due to a lack of unitary guidelines for when life sustaining treatment becomes futile. Motive: Decisions to withhold or withdraw life sustaining treatment can be a multifaceted ethical dilemma that is complicated by the intensive care patients' limited autonomy. This study aims to illustrate the ethical challenges occurring when this decision is to be made. Aim: To illustrate the reasoning of physicians' and nurses' about withholding and withdrawing life sustaining treatment in an intensive care unit. Methods: A vignette study was conducted with individual semi structured interviews with intensive care physicians (n=5) and intensive care nurses (n=5). Collected data was analysed with qualitative content analysis. Result: The participants reasoning to withhold or withdraw life sustaining treatment resulted in nine subthemes that was further divided into three themes; Striving to do good, Involment of relatives and A need to reflect within the team. Conclusion: The team was considered important in decisions regarding life- sustaining treatment. Sometimes there were different views within the team about what treatment would benefit the patient and further research is needed of methods, such as ethical rounds to overcome disagreements regarding decisions to withhold and withdraw life-sustaining treatment within intensive care. If these ethical challenges experienced by physicians and nurses due to these decisions are acknowledged and discussed, chances increase that everyone involved feels that the right decision is made for the patient as an individual.

Bakgrund: Intensivvårdssjuksköterskor har ansvar att bedriva omsorgsfull omvårdnad av kritiskt sjuka patienter i en högteknologisk miljö samtidigt som vårdandet ska ske personcentrerat. Personcentrerad vård inom intensivvård problematiseras av patienternas sjukdomstillstånd, avancerad vård och faktorer inom organisation och miljö som påverkar. Höga krav ställs på intensivvårdssjuksköterskor samtidigt som utförandet av personcentrerad vård har stor betydelse för intensivvårdspatienter. Eftersom personcentrerad vård inom intensivvård inte är lika beforskat som andra kontexter är det ett viktigt område att belysa. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av personcentrerad vård inom intensivvård. Metod: Kvalitativ induktiv ansats, datainsamling med frågeformulär med öppna frågor och dataanalys utifrån manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier och åtta subkategorier. Första kategorin Utmaningar i utförandet av personcentrerad vård beskrev otillräckliga resurser, patienternas tillstånd, att klimatet påverkar samt behov av mer kunskap. Andra kategorin Förutsättningar som främjar utförandet av personcentrerad vård beskrev organisatoriska förutsättningar, att alla arbetar mot samma mål, betydelsen av anhöriga och holistiskt synsätt. I tredje kategorin framkom Positiva upplevelser av personcentrerad vård inom intensivvård. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av personcentrerad vård inom intensivvård visar att det är komplext men samtidigt betydelsefullt och att det finns behov av utveckling inom området. / Background: Intensive care nurses have responsibility to provide high-quality care to critically ill patients within high technological environment based on a person-centered approach. The complex of patients' critical conditions, advanced care, environment and organizational factors makes patient-centered nursing challenging. Due to challenges, intensive care nurses require high skills whilst provision of person-centered care is of great importance to patients. Person-centered care within intensive care is important to highlight as it's not as researched as other contexts. Aim: To describe intensive care nurses' experiences of person-centered care in intensive care. Method: Qualitative inductive design, data collection with open ended questionnaires and analysis according to manifest content analysis. Results: The analysis resulted in three categories and eight subcategories. First category Challenges in performing person-centered care described insufficient resources, patients conditions, the impact of climate and need for more knowledge. Second category Conditions that promote provision of person-centered care described organizational conditions, working towards the same goal, the significance of relatives and holistic perspective. Third category emerged Positive experiences of person-centered care within intensive care. Conclusion: Intensive care nurses' experiences of person-centered care within intensive care is complex however of great importance and in need for development.

Bakgrund: Bristande kommunikation är en faktor som påverkar patientsäkerheten negativt inom hälso- och sjukvården. Personlig skyddsutrustning som till exempel skyddsmask 90, används av intensivvårdssjuksköterskor under covid-19 pandemin. Personlig skyddsutrustning såsom skyddsmask 90 har visat sig dämpa ljudnivån på verbal kommunikation, samtidigt som kommunikation genom ansiktsuttryck försvinner helt. Syfte: Syftet med studien var att undersöka intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av kommunikation vid användning av skyddsmask 90 i vården av patienter med covid-19. Metod: Denna studie är en kvalitativ intervjustudie, där rekrytering av deltagare genomförts med ett ändamålsenligt urval. Analysen utfördes induktivt med en manifest ansats. Resultat: I resultatet framkom fyra huvudkategorier. Huvudkategorierna: Att kommunikationen försvåras, att skapa förutsättningar för en bättre kommunikation, att upprätthålla patientsäkerheten, att anpassa sig till arbete i skyddsmask 90. Faktorer som försvårar kommunikationen är att ljudnivån vid samtal blir lägre än normalt. För intensivvårdssjuksköterskorna blir det svårare att lugna och trösta patienterna, då de har svårare att höra och förstå vad som sägs när personalen använder skyddsmask 90. Det som främjar kommunikationen är närhet till patienten, samt en tydlig och strukturerad kommunikation. Patientsäkerheten kan upprätthållas genom att använda vedertagna kommunikationsmodeller vid samtal såsom closed-loop och SBAR, men även genom att fråga för att vara säker på att rätt saker uppfattades. Efter en tillvänjningstid i skyddsmask 90 är det möjligt att upprätthålla en adekvat kommunikation. Slutsatser: För att säkerställa en god kommunikation kan användare av skyddsmask 90 använda sig av kommunikationsverktyg, prata nära, tydligt och endast om relevanta saker. Genom att säkerställa en god kommunikation upprätthålls även en god patientsäkerhet.

The aim: was to describe and compare a group of experts and critical care nurses' agreement in detecting delirium in intubated, ventilator treated patients with sedation / analgesia, before and after an in house training intervention with the instrument Confusion Assessment Method for the Intensive Care Unit (CAM-ICU). Method: A quasi-experimental study, one group pretest - posttest design. A convenience sample of 17 critical care nurses in a general intensive care unit included. To detect delirium the instrument CAM-ICU was used, 21 paired tests before and 22 after an educational intervention. Main Results: The results showed that after an in house training intervention sensitivity and kappa coefficient improved of the characteristic 1 "acute onset and fluctuating course," an improvement that was significant. In other features, and overall values were signs of numerical improvement and deterioration in sensitivity, specificity and kappa coefficient but no significant change. Conclusion: Implementing a new instrument for detecting delirium in clinical practice requires education and follow-up. A small sample of critical care nurses with varying ability to use the new instrument and the fact that patients' status may change rapidly making it difficult to draw any conclusions from this study. It is clear, however, that education and follow-up is needed when new care routines are introduced, and that further studies are needed to clarify whether the CAM-ICU is a valit and reliable instrument to use in clinical practice. / Syftet var att beskriva och jämföra en expertgrupp och intensivvårdssjuksköterskors överensstämmelse i att detektera delirium hos intuberade, respiratorbehandlade patienter med sedering/analgesi, före och efter en utbildningsintervention med instrumentet Confusion assessment method for the intensive care unit (CAM-ICU). Metod: En kvasiexperimentell studie, en grupps pretest – posttest design. Ett bekvämlighetsurval på en allmän intensivvårdsavdelning där inkluderades 17 intensivvårdssjuksköterskor. För att detektera delirium användes instrumentet CAM-ICU, 21 parmätningarna före och 22 efter en utbildningsintervention. Huvudresultat: Resultatet visade att efter utbildningsinterventionen förbättrades sensitiviteten och kappa koefficienten i kännetecken 1 ”akut insättande eller fluktuerande förlopp”, en förbättring som var signifikant. I övriga kännetecken och totalvärden fanns tecken på numerär förbättring och försämring i sensitivitet, specificitet och kappakoefficient men ingen signifikant förändring. Slutsats: Att implementera ett nytt instrument för att detektera delirium i klinisk verksamhet kräver utbildning och uppföljning. Ett litet sample av intensivvårdssjuksköterskor med varierad förmåga att använda det nya instrumentet samt det faktum att patienters status hastigt kan förändras gör det svårt att dra några slutsatser av denna studie. Klart är dock att utbildning och uppföljning behövs när nya vårdrutiner införs, och att ytterligare studier behövs för att klargöra om CAM-ICU är ett valit och reliabelt instrument att använda i klinisk verksamhet.